Att fira bokmässa

 

Ja, bokmässan är ett event och en celebration!

Varför ska den firas?

”Till bokens ( och bibliotekens) ära” kan vara ett svar.

Det där med bibliotek är inte precis så synligt i mässhallarna, vilket är lite synd, för någonting finns det väl att exponera även för den stora församlingen? Och något måste väl finnas att diskutera om biblioteken som rör oss alla?

Men det kanske fanns, fast jag inte såg det. På en mässa som denna missar man en massa, för att anspela på ett känt uttryck.. Det är ju så m y c k e t av a l l t!

 Och hur ska denna mässa firas?

När man går in till en mässa i kyrkan får man en psalmbok i handen och en agenda så att man kan ta sig fram. Vid ingången till bokmässan får man en katalog och en karta. Men till skillnad från i kyrkan är det helt fritt att avgöra själv när det är lämpligt att stå, gå och sitta. I praktiken går och står man mer än man har tänkt sig. Man köper mer än man planerat och man blir tröttare och samtidigt mer inspirerad än man vågat drömma om.

I varje vrå sitter eller står en inspirerad kändis på en barstol med en mick i handen. Ljudvågorna rullar in i varandra och publikens sorl lägger sig som skum på ytan. Det gäller att hitta balansen mellan att vara förståndigt selektiv och att låta sig ledas av stundens impulser.

 På söndagen var det så dags för mig själv att beträda ”Se människan”- scenen och försöka placera mig på barstolen utan att välta. Uppgiften var att tillsammans med Ami Lönnroth föra ett samtal om Margit Sahlinbiografin. Det har vi gjort förut på S:ta Katharinastiftelsen, men nu skulle det göras på 20 minuter. Det kändes som att delta i ”På minuten” där det gäller att få mesta och bästa sagt på kortast möjliga tid utan upprepningar, tveksamheter och ovidkommande utvikningar. Jag tror vi lyckades ganska väl, och det är både lätt och roligt att samtala med en person som Ami. 

Och visst är det en lycka att någon gång i sitt liv få stå och signera böcker på bokmässan!

Det var också en lycka att få åka hem med nya böcker i bagaget och intryck från många spännande möten.  

Spektaklet i Göteborg

Som många andra tar jag idag igen mig efter bokmässan i Göteborg. Vilket jobb som helst framstår som vila efter detta magnifika, roliga, osannolika, krävande spektakel!

Bara det att mässan äger rum i Göteborg tar på krafterna för en stockholmare!

Bara detta att ta sig fram!

Kära göteborgare! Ni har inte gjort det enkelt för oss andra. Det gjorde ni inte förr heller – då när ni låste staden med nycklar för natten så att inga utomstående fick tillträde. Jag har själv i helgen sett träskåpet där nycklarna förvarades med vilka man först låste upp lilla Bommen på morgonen, sen stora Bommen, sen portarna…ja, ni vet.

Jag hittade till muséets kassa men sen behövdes personlig vägledning.

- Det är tyvärr lite svårt att hitta här, sa museitjänstemannen ursäktande.

Jag insåg snart att det gällde hela stan. Jag fick till och med fråga efter kaffetermosarna på hotellet som stod skickligt gömda bakom en pelare.

Att åka spårvagn var den största utmaningen.

Torget framför Centralstationen är helt täckt av räls och hållplatserna är utspridda över hela platsen. I Göteborg skiljer man heller inte på körbana och gångbana, vilket gör övergångsställen onödiga och trafiken livsfarlig.

Spårvagnarna har många olika nummer och går hela tiden, men vad hjälper det om det inte är rätt nummer som kommer. Och vad hjälper det med rätt nummer om vagnen går åt fel håll? Man vet ju inte ens vilket håll som är det rätta!

Själv klev jag på en spårvagn som det stod Angered på, för det namnet lät bekant, men det kan inte vara känt för bokmässan i alla fall.

Till slut kom jag fram till mässhallarna, just när köerna växt sig lagom långa.

Väl innanför pärleporten fick jag en karta i min hand. Fylld av med siffror och kolon som kunde leda till lika personliga tolkningar som en bibelhänvisning. Alltså tog jag mig fram på känn ledd av min intuition.

Redan efter två minuter gjorde jag mitt första inköp: ”Folkkyrka i en postmodern tid” av Björn Vikström, forskare vid Åbo akademi. Jag höll på att fastna vid den sverigefinska montern nära ingången, inte bara för att böckerna var intressanta utan därför att folkträngseln gjorde det omöjligt att avancera. Där får vi nu alla stå och samla oss en stund inför ett nytt inlägg om bokmässan. För det blev en fortsättning…

Volontera mera!

Jag var på kurs i helgen. Skulle lära mig ”volontera”, vilket numera är ordet för ”att arbeta som volontär”, vilket numera är vad man förr kallade ”frivilligt arbete”, vilket numera är det trendigaste man kan göra. Och dessutom väldigt roligt och nyttigt både för en själv och andra!!!
Jag arbetar också frivilligt – fast avlönat – så volontär är jag ju inte. Inte heller räknas jag som ”ideell” men jag har absolut ideal. Så där ja – nu har vi rett ut begreppen!
Tillbaka till kursen! Den var retro-trendig. Vi brainstormade och skrev upp våra associationer på gula post-it-lappar som vi tapetserade frontväggen med. Precis som på 70-talet! Jag fylldes av nostalgi och skrev små lappar för glatta livet. De övriga drevs inte av samma lyckliga retrokänsla, eftersom nästan alla andra kursdeltagare föddes ungefär samtidigt som denna kreativa pedagogik såg dagens ljus.
Kulturellt kändes det också eftersom vi höll till i Dieselverkstan i Nacka, ett hus fullt av aktivitet, dans och ballonger!
Men ballongerna var nog mer kommersiella än kulturella eftersom Sickla köpcentrum intill firade något slags jubileum.
I restaurangen höll man dock en hög ideal ideell profil. Den vegetariska maten serverades först och såg oerhört läcker ut. Ni skulle sett den rosa såsen över det inbakade i filodeg! Men det var frivilligt och tyvärr hade jag valt lax som jag ändå äter jämt.
Kursutvärderingen skedde i flera steg och upptog symptomatiskt nog en väsentlig del av den utmätta tiden.
Nu tror ni att jag driver med kursen. Det kanske jag gör, men jag gillade den! Den gav redskap och var ett utmärkt möte för oss alla som kom från vitt skilda håll: en kvinnojour, en ätstörningsförening, en rätten-till-mat-förening, ny gemenskap, en islamsk insamlingsförening och flera organisationer som jag aldrig hört talas om – och så den alldeles vanliga kyrkan. Gå in på http://www.volontärbyrån.se/ så får ni ett smakprov på allt gott som görs i denna trendiga värld!

Malariasjuk eller gravid?

En av mina mycket goda vänner återkom hem till Kalifornien efter några år i Nya Guinea och insåg att hon tyvärr drabbats av malaria. Den läkare hon uppsökte hade aldrig stött på någon malariasjuk förut utan försökte övertala henne om att hon var gravid, vilket hon bestämt förnekade.

Läkaren ville inte ge henne medicin utan omfattade undersökningar, och min väninna var därför tvungen att planera sitt fortsatta arbete enligt malariafeberns regelbundna anfall. Det handlade bl a om att sätta in vikarie rätt dagar. Tiden gick och allmäntillståndet försämrades.

En dag ringde läkaren. Med stressad röst befallde han min väninna att omedelbart komma till mottagningen. Med uppslagna böcker på skrivbordet och ett förfärat uttryck i ansiktet meddelade han att han kommit till slutsatsen att hon faktiskt hade malaria och behandling måste sättas in omedelbart.

 Så blev det och väninnan tillfrisknade.

 Jag förmodar att läkaren numera försöker övertyga alla sina gravida patienter om att de i själva verket lider av malaria.

Vandring på hög nivå

Nu har vi kommit till överkursen bland säsongens vandringsrapporter.

Det blir tips för vandringar i alplandskap, närmare bestämt i den del av Schweiz där människor, kor och getter talar franska.

Tips 1: Värm upp genom att först genomföra alla Stockholmspromenader enligt alla hittills utgivna böcker. Kondition krävs.

Tips 2: Sätt plåster på ovansidan av tårna. Det är nämligen där man får ont efter långa marscher utför i brant terräng.

Tips 3: Vandringarna är i naturen utmärkta med olikfärgade snedställda kvadrater.

Gult står för ”lätt” och är svårt nog.  Gul led kallas vanligen ”bisse” och är den schweiziska motsvarigheten till Madeiras ”levada” dvs stig utmed konstruerad vattenled. Är det jämnaste man kan hitta som alpväg.

Tips 4: Tänk på att när schweizare talar om ”jämn mark” menar de ”mycket brant” men inte ”tvärbrant”, precis som när holländare tvärtom talar om ”berg” och menar ”svag lutning”.

Tips 5: Räkna med usel skyltning

Tips 6: Räkna å andra sidan med mycket hjälpsam lokalbefolkning

Tips 7: Räkna å tredje sidan med olika besked från olika tillfrågade

Tips 8: Räkna inte alls med turistbyrån. Tjejen där har inte gått några leder själv utan försöker bara låta som om hon vet vad hon talar om.

Tips 9: Njut av strålande sol, pinglande klockor från betande boskap och panoraman som får en att tappa andan även på rastplatserna

Tips 10: Gläd dig åt att ett café med glass aldrig är långt borta.

Lycka till!önskar erfaren vandrare.

Eldsjälen i Härkeberga

Idag ska det inte handla om ett yrkesproffs utan om en volontär, som i övrigt bäst kan klassas som ”eldsjäl”. Jag mötte honom i Härkeberga kyrka nyligen, dit Hans och jag hade förlagt vår gemensamma sommarutflykt.

Till det utannonserade föredraget om Albertus Pictors målningar i denna kyrka infann vi oss som enda åhörare. Att vi inte var fler bekom inte eldsjälen det minsta. Han hade säkert hållit sitt föredrag även utan oss.

Med uppriggad belysning, rödlysande peklampa mot taket och sin egen tordönsröst dånande under valven talade han som inför en fullsatt kyrka om byggnadens historia, kyrkans roll från Ansgars tid och framåt och om den komplexa övergången från asatro till kristendom. Därefter övergick han till att i detalj och med stort engagemang beskriva målning efter målning på den norra väggen. Det var verkligen intressant. Eldsjälen visade tydligt hur den begåvade 1400-talskonstnären fogat ihop de bibliska berättelserna enligt dåtidens allegoriska och typologiska tolkningsprinciper. Man kunde lyssna länge, men även den mest intresserade blir så småningom trött.

Eldsjälen hade varnat oss redan i början. ”Det brukar ta lite tid” sa han och vi tänkte oss kanske en timme eller så, Men efter en timme hade vi bara hunnit avverka en femtedel av norra väggen. Och i Härkeberga är a l l a väggar och hela taket täckt av målningar. Det gick lätt att räkna ut att vi hade ett spännande dygn framför oss.

Om volontären hade varit mer proffsig hade han förhört sig om auditoriets bakgrund och insett att han kanske inte hade behövt så noggrant återberätta varje biblisk berättelse. Där hade vi sparat lite tid. Men tiden är för en eldsjäl sällan ett bekymmer. Den är oändlig!

Medan eldsjälen spanade uppåt väggarna utbytte Hans och jag insiktsfulla blickar om att vi till slut skulle bli tvungna att avbryta evenemanget.

Men vem har hjärta att avbryta en eldsjäl?

Till slut samlade jag mod, reste mig upp och sa vi t y v ä r r  måste åka vidare men att vi s å å å hade uppskattat detta otroligt intressanta föredrag. För det hade vi verkligen!

Men vi hade inte behövt oroa oss. Eldsjälen släppte knappt taket med blicken. Och har han inte slutat sitt föredrag pågår det än…Härkeberga är ”värt en omväg”.

Gud välsigne de sociala proffsen!

 Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

-          Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

-          Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

-          Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!

Livet – projekt eller kallelse?

Först nu, i en sen genomgång av förra veckans tidningar, hamnade min blick på fredagens ledare i DN (13 aug) av David Brooks med rubriken: Vad skapar lycka? om ”vägen till ett meningsfullt liv”, en fråga som borde intressera de flesta av oss kan man tycka.

Brooks för originellt nog in kallelsebegreppet i den offentliga debatten, han gör det i den ansedda tidskriften Harvard Business Review, och han för sitt resonemang utifrån en kristen tro där just kallelsebegreppet är centralt.

Brooks ställer två synsätt mot varandra: dels synen på livet som projekt, där det gäller att hitta sin specifika uppgift och utföra den, dels synen på livet som en kallelse där svaret måste variera utifrån den aktuella situationen.

Nog känner jag igen mig själv, jag som ägnat de 35 första åren av mitt liv åt frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor?

Med tiden har frågan ändrats och alltmer kommit att handla om mina prioriteringar i vardagen här och nu. Och för mig, som för de flesta, blir det nog under årens gång viktigare med relationer än med prestationer.

Livet kan innehålla projekt men utgör inte själva projektet, vilket är skillnad.

Istället för att koppla det meningsfulla till framtiden och till förändrade omständigheter blir frågan i första hand: Vad är uppgiften här och nu?

Mitt svar kommer förstås att styras av grundläggande värderingar om vad livet går ut på.

Prioritering är ett fult men nödvändigt ord när man med tiden tvingas inse att man inte kommer att hinna allt.

Här kommer två tänkvärda citat ur artikeln:

”Livet är inget projekt som ska fullföljas. Det är ett okänt landskap som ska utforskas.”

”Livet når sin fullbordan, inte när det enskilda projektet är avslutat utan när jaget får stå tillbaka för ett högre syfte”.

Världens längsta bokbord – igen!

I år, till skillnad från i fjol, ösregnade det inte över bokborden på Drottninggatan. De hotande molnen släppte tidvis ifrån sig lätta droppar över oändliga rader av deckare, romaner och historieband. Jan Guillou, Herman Lindqvist, August Strindberg, Ruth Rendell och alla andra blev för en kort stund inplastade för att inte behöva realiseras ytterligare. På 20 kr är inte mycket prutmån.

Jag har avätit detta bokbord så många gånger nu så jag har utvecklat en strategi som fungerar för mig. Det är lika viktigt som att lära sig äta smörgåsbord.

Man får lägga upp angreppet i två etapper. Den första ska äga rum precis när de öppnar kl 11, 

( ev kyrkbesök får bli av typ aftonsång denna söndag), för då har man ännu en chans att hitta de mest åtråvärda böckerna.

Tips inför framtiden: hoppa över alla pocketböcker, och det är den största delen av utbudet. Pocket är ändå så billigt, och de läsvärda har du säkert redan läst. Nej, gå direkt på inbundna klassiker och inbundet nyutkommet! Missa inte de litterära sällskapen, enskilda författare och små förlag för vilka denna dag är en viktig chans att marknadsföra sig.

En speciell pärla att njuta av är Trafik-Nostalgiska förlaget!

Börja uppifrån backen och arbeta dig neråt mot city! Halvvägs är du trött och har redan så mycket att bära att det är nödvändigt med en fikapaus. Du kan ta god tid på dig inför den andra etappen, dels eftersom du har mycket att läsa som inte kan vänta, dels eftersom det gäller att invänta sista timmen för att slå till när många resterande böcker i princip skänks bort gratis eftersom arrangörerna inte vill dra hem lasten.

Kom ihåg att de flesta böckerna går att hitta nästan lika billigt på stans antikvariat som håller öppet hela året! Räkna också med att hitta ett antal av dina nyinköpta ”fynd” i din egen bokhylla hemma, eftersom det inte går att komma ihåg alla böcker man köpte förra året.

Den här dagen ska man alltså inte stressa, bara njuta!

Litteratur som nytta och nöje

Min sommarträff igår i Edsbergskyrkan kunde ha haft ovanstående rubrik, men för att inte avskräcka publiken satte arrangören den mer lättsmälta rubriken ”bokprat”. Och det är väl just vad det blev.

Jag tänker inte upprepa mitt prat här utan istället rekommendera Merete Mazzarellas understreckare i Sv D samma dag (10 aug) och som har rubriken ”Skönheten kan skärpa den kliniska blicken”. (Så fort man ser en artikel av M.M. ska man läsa den!) . I fokus står en nyutkommen avhandling, som handlar om nyttan av att läkare läser skönlitteratur. Understreckaren är läsvärd redan som ett roande exempel på hur man på ett ytterst vänligt och inkännande sätt i grunden sågar en doktorsavhandling. Men det kanske beror på att M.M. läser mycket skönlitteratur!!!

Visst måste det väl vara så att alla yrkesgrupper skulle må väl av att läsa mer skönlitteratur bl a för att inreda ”ett rum för skapande undran” (citat av M.M som citerar Kerstin Ekman), men också för att kunna bemöta människor med empati och personligt engagemang.

För övrigt, tänker jag, är frågan om nyttan av skönlitteratur lika begränsande som den ofta förekommande frågan: Vad ska man med kyrkan till?

Vissa saker har sitt värde i sig själva och inte som instrument för andra och som man tror ”högre” syften.

Litteraturens värde förminskas delvis av branschen själv, och ytterst av oss konsumenter.

Se bara på bokhandlarna!

Att kliva in på Akademibokhandeln i Sollentuna centrum är som att göra entré i ett kontorslager. Och en bok blir inte bättre av att exponeras som stapelvara i en korg precis som burkarna med krossade tomater på ICA.

Nej, vill man köpa en bok ska man från början veta vilken man ska ha, och då är det ofta bättre och billigare att handla på nätet eller på ett antikvariat. Bor man i Sollentuna finns det ett utmärkt bibliotek på Aniaraplatsen.

Sollentuna Compostela

Idag var det så dags att genomföra den pilgrimsvandring diakonen och jag noga provvandrat och som jag skrev om den 5 juli.

När jag vaknade i morse och såg himlen täckt av tunga regnmoln drabbades jag av en ofrom förhoppning om att vi skulle kunna flytta vandringen inomhus, till Sollentuna centrum, där man faktiskt kan vandra runt på två plan och göra lämpliga stopp på olika konditorier.

Men när jag såg hur laddad diakonen såg ut för sin utomhusvandring vågade jag inte ens ta upp förslaget.

Till min förvåning dök det upp pilgrimer, den ena efter den andra vid vår samlingspunkt utanför församlingshuset i Sollentuna, alla förväntansfulla och välutrustade med ryggsäckar och kaffetermosar. Själv bar jag varken på det ena eller det andra. Det går lika bra med en liten axelremsväska och två timmar ska man väl klara sig utan kaffe.

Totalt var vi sex stycken, bitvis t o m sju, som anträdde färden med buss 520 till Bandyvägen, där själva gåendet började.

En mycket positiv upplevelse! Det svåraste var övningen i att gå långsamt. När gör man det? Jag blev närapå omkörd av en snigel, det enda djur jag såg, förutom några sjöfåglar.

Annars var det så regnskogsfuktigt att man kunde vänta sig apor i träden och inte de kraxande skatorna.

Vi gick under tystnad vissa etapper och under lågmält samtal vissa.

Vid stoppen läste diakonen tänkvärda ord om symboliken i den utrustning en ”riktig” pilgrim ska ha: skor, stav, tält, kappa, hatt och kors. Jag hade i alla fall skor på fötterna.

Kl 12 avslutade vi med en mässa vid slutmålet Sollentuna kyrka. En av deltagarna påminde om att kyrkan har S:t Laurentius som skyddshelgon, vilket kändes som ett mer passande kyrknamn en dag som denna: S:t Laurentii i Sollentuna Compostela!

Och så bär jag med mig den heliga Birgittas bön vi läste tillsammans på varje stopp under vandringen:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

En vandring som gav mersmak!

Obegripligheter

Dagens begravning omhändertogs av typisk sommarpersonal: en prästvikarie (jag), en orgelvikarie (som aldrig spelat på en begravning förut) och en vaktmästarvikarie (pensionerad sen fem år tillbaka). Det gick alldeles utmärkt, trots att orgelvikarien var mycket nervös och såg ”En vänlig grönska” som en krävande utmaning.

Men att denna psalm skulle visa sig bli en stor utmaning också för mig hade jag inte förutsett.

Knappt hade vi slagit oss ner vid kaffebordet efteråt förrän en yngre man vänligt bad mig förklara uttrycket i tredje versen: ”Allt kött är hö” . Hur kan kött vara hö? Därifrån var steget kort till vegetarianer, buddhismen, islam, korstågen och vad som egentligen kan anses vara kärnan i all religion och vad som är specifikt för kristendomen.

Då hade vi avverkat tre sandwichar som jag inte ens minns påläggen på, så intensivt var samtalet.

När vi kommit till prinsesstårtan hade sällskapet tagit itu med etiska spörsmål kring självmordsorsaker, våldsbenägenhet och människosyn.

-Vem som helst kan döda om bara omständigheterna finns där, hävdade en av gästerna och preciserade därefter ett antal situationer han själv kunde tänka sig.

Och visst! Nog är det det som skrämmer och provocerar mest när man läser om pedofiler och mördare? – att till synes vanliga människor kan bete sig helt obegripligt.

Vi vill så gärna ha förklaringar som övertygar oss om att vi själva är en helt annan människosort –oantastliga och helt igenom goda.

Tilläggas bör att omständigheterna kring denna begravning på intet sätt var så dramatiska som man kan tro av det efterföljande kaffet. Det handlade också om helt vanliga - och som jag förstår ganska okyrkliga människor- som helt enkelt vågade dela frågor och funderingar som många bär på. Det blev som ett helt seminarium i tros- och livsvetenskap, fast mycket personligt. Och det var de själva som satte agendan, inte jag.

Kaffeprat är ofta undervärderat!

I Roslagens famn

Lilla damklubben ersatte igår sommarvandringarna med en regnig biltur i Roslagens famn.

Rutt: Täby-Norrtälje-Öregrund-Österbybruk-Vendel-Sigtuna-Väsby/Täby

Här kommer utvärdering och tips.

Tips 1: Välj inte en regndag!

Tips 2: Besök gärna toppstugan vid södra infarten till Norrtälje. Välj, om möjligt, mat istället för fika. Ny regim har tyvärr ersatt de gamla veckotidningarna från 50-talet och det gedigna kaffebrödet med det ack så vanliga uppsnoffsade utbudet av elegantare restaurangmat. Vi fick kaffe med torr kanelbulle. En extra stjärna för den extremt trevliga personalen. Två stjärnor för den vidunderliga utsikten minus en stjärna för den fula silon mitt i stan som man inte kommit sig för med att riva.

Tips 3: Åk båt till Öregrund, inte som vi, bil genom det enformiga landskapet av tallskog som

inte påminner det minsta om Taubes blommande övärld. När man äntligen når Öregrund visar det sig dock vara en charmig idyll. Vi shoppade loss i en affär med konsthantverk, där dagens namnsdagsbarn Karin köpte sig en fin cardigan i lin.

Tips 4: Österbybruk en pärla! Se till att komma tidigare på dan så att det finns tid att bese brukssamhället. Men på värdshuset åt vi en delikat pocherad lax och som dessert glass med varm hjortronsylt. Sober miljö och vänligt bemötande!

Tips 5: Missa inte Vendel, en historisk doldis mitt i ingenting. Men i tidig järnålder Sveriges vagga. Katedralisk kyrka med tjusig predikstol. Fint, pedagogiskt besöskscentrum dvs litet museum. Båtgravar. Kulturellt!!!

Tips 6: Låter konstigt, men avsluta gärna som vi med en avstickare till Sigtuna (om ni lyckas krångla er förbi Uppsala). Där kan man sent om aftonen njuta av kaffe med frasig våffla på lilla hamncaféet. Varma filtar. Lagom kvällsliv Ingen skymmande silo!

Tips 7: Gör som vi! Välj ditt ressällskap med omsorg! Då står man till och med ut med hällregn.

 

Amazing grace

Idag mötte jag nåden! Och det redan innan jag var framme i kyrkan.

Efter att under gårdagen har utsatts som präst för offentlighetens ljus på allmänna kommunikationer kändes det vilsamt att sätta sig i Toyotans fördoldhet och styra iväg mot dagens uppdrag: två gudstjänster och en vigsel.

Men även denna transport höll på att sluta i pinsamheter.

Större delen av färden gick längs Norrvikenleden, en av de sträckor där hastigheten enligt min mening är felbegränsad till 50km/tim. Det är en typisk 70-stäcka, men inbjuder egentligen till 80 en stilla sommarsöndag som denna. Utifrån dessa fakta gör jag min tidsplanering.

Men det finns tre kategorier av förare som aldrig når ens 50-strecket: de som kör grävskopor, de som övningskör och så gamla män i keps och glasögon som vinglar osäkert mellan kantlinjerna. Idag hade jag en förare framför mig tillhörande kategori tre.

Redan vid första rondellen var mitt tålamod på upphällningen. Jag funderade på om jag skulle hinna fram före klockringningen med den här föraren framför mig hela vägen.

Omkörningar var trots allt inte att tänka på.

Och då – kan man tänka sig -  mitt på leden står polisen som gör fartkontroller- på denna osannolika plats vid denna osannolika tidpunkt.

Men oss blev de inte rika på! För där kom vi krypande ett långt tåg av bilar anförda av en gammal man i keps och glasögon som i maklig takt framförde sitt fordon.

Tack gamle man för att du att du räddade mig denna välsignade söndag!

I bästa fall hade det blivit böter. I värsta fall hade jag dömts till en lång framtid på buss 529!

Prästskjortan – barriär eller dörröppnare?

Diakonen och jag samtalade för en tid sedan om betydelsen av våra tjänstekläder.

Hon såg sin diakonskjorta som en barriär i mötet med människor. Jag såg min prästskjorta som positiv identitetsmarkör. Hur alla andra tänker skulle vara intressant att veta.

Men nu vet jag vad somliga andra tänker…

Under denna heta sommar, utan döljande ytterplagg, blir jag extra synlig som en kyrkans representant på torg, bussar och pendeltåg. Ibland trevligt, ibland inte!

Hur som helst sticker man ut på något sätt.

- Hallå där prästen! tjoade en försäljare av Situation Stockholm idag när jag skyndade

över Aniaraplatsen.

Lördagshandeln avstannade och alla frågade sig hur prästen skulle agera.

Det är klart att jag köpte ett ex för att slippa känna mig som den där likgiltiga prästen som gick förbi i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.

Men det kan bli lite dyrt när man passerar många behövande utmed gator och gränder.

Inne i centrum slog jag mig ner med en kopp kaffe – med ryggen utåt - i väntan på att det skulle bli dags att klättra uppför berget till dop i S:t Erik. I affärer och på caféer blir jag alltid oerhört väl bemött i min prästskjorta. En gång erbjöds jag t o m rabatt, och det var på Kungsholmen där jag inte ens jobbade. (Undrar först nu om det var något avlatstänkande i botten?)

På hemvägen idag blev det värre. På bussen från Rotebro som vanligt!

En biffig yngling med spindelvävstatuering runt hela skallen vände sig mot mig just när han skulle kliva av bussen och ropade högt:

- Hej då prästen. Vi ses nog inget mer, för jag ska en trappa ner till helvetet!

Och så gjorde han sin nedstigning.

Jag behöver väl inte säga att hela bussen tittade på mig.

Och även om den stackars ynglingen hade stannat kvar på bussen hade jag inte tyckt att en välbesatt 529:a var den bästa miljön för själavård.

Men så är det att vara kyrka mitt bland folket!

 

Nycklamakt

 

Förr i världen, när vi fortfarande var fyra runt frukostbordet, åtminstone ibland, brukade jag underhålla familjen med färska drömmar från den gångna natten. (Det kan vara en anledning till att frukostklubben har reducerats…)

Eftersom det inte fanns någon att berätta för i morse kommer nattens dröm här på bloggen för en hel värld att ta del av.

Jag drömde att jag skulle lämna tillbaka nycklarna till Edsbergskyrkan, ingen orimlighet eftersom jag snart slutar där. Det udda inslaget var bara att alla präster i stiftet som hade nycklar att lämna tillbaka skulle under biskopens överinseende gräva ner dem i en grop intill Storkyrkan en viss dag i samband med en prästvigningsmässa. Någon förklaring gavs inte. Det var väl i enlighet med någon paragraf i kyrkoordningen…

För min del komplicerades det hela av att jag var inbokad på dop just den tiden och redan haft möte med en förväntansfull dopfamilj.

Det bedömdes inte som giltigt skäl att frånvara eftersom meddelande om nyckelnedgrävningen hade skickats ut redan ett år i förväg.

Att jag då inte tillhörde stiftsorganisationen och därför inte nåtts av meddelandet var heller inget giltigt skäl.

När man står inför denna typ av olösliga dilemman vaknar man i regel, vilket också hände.

Har någon en teologisk psykoanalytisk tydning av denna dröm?

Ånger och grämelse

Det bästa med att köra bil är att man har tid att lyssna på radio. Hörde till min glädje häromdagen ett riktigt bra program om ånger och grämelse i en mycket mer välgjord serie än ”Det sista ägget”. Serien heter  ”Oförnuft och känsla”. Programledare är Helena Zweigbergk, hon med det fascinerande omöjliga efternamnet. ( Hon har också skrivit en bra bok som heter ”Ur vulkanens mun”)

Visserligen har jag bara hört ett enda avsnitt i serien, men det var bra!

Livsnära frågor i existentiell belysning. Hon hade till och med det goda omdömet att inbjuda en präst för kommentar, i detta fall Camilla Lif.

Vad gör man med sin skuld? Förlåter Gud allt?

Eftersom det är hett orkar jag inte referera vad som sades, men den som är intresserad kan ju gå in och lyssna på webben.

Min slutsats är, som så ofta, att här finns mycket att tänka på.

Det skulle vara ett stort svek för kyrkan att göra sig av med syndabekännelsen, för vad ska man annars göra med sin faktiska skuld? Gå och bära den hela livet? Är det ett bättre alternativ? Intala sig att man är oskyldig? Kan vara svårt att övertala sig själv om något annat än det man innerst inne vet är sant. Förtränga? Kompensera?

Ett problem är att kyrkan formulerar sig på ett sätt som många inte kan ta till sig. Orden känns främmande och passar inte som kläder för det jag känner och tänker. Men många lovvärda försök till nyformuleringar görs. Det är bara att jobba vidare. Den här varianten hittade jag i en s k plocklåda på internet och den uppskattades vid den ungdomsmässa jag ledde igår kväll:

Här får jag vara den jag är

utan masker och roller.

Du känner mig, Gud,

även mina mörka sidor

Ta emot mig

med alla mina felsteg och brister.

Hör mig, berör mig, förlåt mig

Tänd ditt ljus i mitt mörker.

 

 

”Det sista ägget”

 

Ibland undrar jag vad man egentligen vill med vissa program i radio och TV.

Just nu funderar jag över radioserien ”Det sista ägget” med underrubriken ”Vad motiverar existensen i medelåldern?” Svaret på den frågan, som jag uppfattat det, är helt enkelt ”ingenting”. Utan barn och utan möjlighet att få några är livet utan mening. Det blev den deprimerande, och enligt min åsikt felaktiga, kontentan av de två delar av serien som jag råkat höra under bilkörning och kökspyssel. Men jag hörde kanske inte allt, och kanske kommer de konstruktiva tankarna i kommande avsnitt som jag inte tror att jag kommer att lyssna på.

 

I den första delen intervjuades ett antal kroppsfixerade, ångestfyllda män och kvinnor med dödsskräck. I ett senare avsnitt intervjuades av någon anledning amerikanska kvinnor som ansåg att efter fyllda 50 år var kvinnor helt osynliga. Som om det skulle på något sett belysa min situation som kvinna i det svenska samhället. Jag tvivlar på att det ens är riktigt relevant i det amerikanska.

Vad jag ser omkring mig är något helt annat. Jag ser en mängd starka, aktiva kvinnor som med glädje tar del i att utveckla både personliga relationer och samhället i stort.

Jag tycker mig se fler identitetsproblem bland män än bland kvinnor i klimakteriet.

Jag skulle med andra ord kunna göra en radioserie som skulle spegla en helt annan sida av verkligheten. Det får mig att undra vilka mediebilder som serveras oss och hur vi förhåller oss till dem…

 

Hittills har jag inte ens hört någon i programmet ens snudda vid tanken att livets mening skulle bottna i att människan hör hemma i ett större existentiellt sammanhang, att meningen kunde tänkas bottna i att vara ”kallad” i förhållande till en Skapare, och att denna kallelse kan innebära både barn och barnlöshet, yttre bekräftelse eller avsaknad av sådan, och att värdet ligger i något helt annat än skönhet, ungdom och förmåga till reproduktion.

Grundfrågan har primärt inte med ålder att göra utan borde kort och gott formuleras: Vad motiverar existensen?

Och svaret på den frågan tror jag är en utmaning för kyrkan att arbeta med.

Gun-Britt Sundström: ”Maken”

Vissa böcker tar tid att lämna. De lever kvar inom mig långt efter att sista kapitlet är utläst.

Gun-Britt Sundströms bok ”Maken” är en sådan bok, nu i pocketutgåva. Varför har jag inte läst den förut?

Efter att ha följt studenterna Martina och Gustav genom deras sjuåriga hopplöst ojämna förhållande är det liksom inte bara att avsluta kontakten tvärt och plocka fram nästa bok, en simpel deckare. ”Maken” är minst lika fängslande som just en deckare. Och språket ett flöde med en njutbar kombination av både stil och humor.

Ändå händer i princip ingenting under mer än 550 sidor, i varje fall inte i yttre mening. Även det inre förloppet är långsamt utan att bli segt.

En del av min egen fascination förklaras säkert av att jag själv, liksom Martina och Gustav, var student i Stockholm i skarven mellan 60-tal och 70-tal. Både lokalfärg och tidsanda ger hög igenkänningsfaktor. Jag är imponerad av att Gun-Britt Sundström lyckas beskriva den här tiden med ironisk distans trots att boken uppenbarligen kom ut redan 1976!

Boken sätter definitivt spiken i kistan för de fria förbindelserna som var så självklara ideal för många under de åren. Dock känns hennes beskrivning av komplicerade relationer lika aktuella idag.

Det hade varit roligt att diskutera den här boken i något slags läsecirkel. Men kanske någon läsare av denna blogg har synpunkter att bidra med?

Härlig är jorden – en sommarvandring

I min vandringsserie har jag nu kommit till avdelningen pilgrimsvandringar.

Vi provgick nämligen en sådan sträcka häromdagen – diakonen och jag.

Denna vandring kommer inte att genomföras förrän i augusti, men det är ju bra om de som ska leda truppen själva hittar och vet var lämpliga stopp kan göras.

Pilgrimsvandringar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar är rätt så behagliga promenader, fjärran från de strapatsrika vallfärder som den heliga Birgitta och hennes samtida fick utstå.

Vi började med att ta en SL-buss i riktning Rotebro. (Den som läst mina tidigare inlägg inser lätt att detta är den mest riskfyllda delen av projektet) Till min förvåning gick resan bra och efter tio minuter kunde vi påbörja själva fotvandringen utmed en ljuvligt skuggig strandpromenad längs sjön Norrviken. Till skillnad från medeltida färdledare hade vi som krav att även elmoppar ska kunna ta sig fram i terrängen. Inga problem!

Inte heller drabbades vi av vilda djur, rövare, pest eller kolera.

Vi passerade badplatser, båtbryggor, villaträdgårdar och en herrgård innan vi efter ett par kilometer i god form anlände till Sollentuna kyrka, där vi så småningom tänker avsluta vandringen med att fira en enkel mässa, helst i amfiteatern utomhus.

Förutseende som jag är hade jag parkerat min bil vid kyrkan så att vi utan ansträngning kunde ta oss tillbaka till utgångspunkten.

Det blir nog bra det här!

Vissa församlingar ordnar också pilgrimsresor. En gång gjorde jag en sådan till Italien med S:t Matteus församling i Stockholm. Jag har väl aldrig i mitt liv ätit så gott som på den resan, och på det bekväma boendet i olika kloster fanns absolut inget att anmärka. Till på köpet matades vi med givande föredrag och besök på de mest osannolika platser.

Det är så sant som står i psalmen: ”…skön är själarnas pilgrimsgång”.

Inför de kommande utmaningarna i Sollentuna studerar jag nu flitigt”Lilla pilgrimsboken” utgiven på Verbum. Teorin överträffar ju ibland t o m verkligheten…

Bussar, begravningar och bönesvar

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen….Lita inte på SL, framför allt inte i Rotebro!

Idag var det dags igen. Jag vet inte om det var föraren eller bussen som fick värmeslag, men föraren kunde helt enkelt inte starta. Motorn lät helt död dvs inte alls.

Som vanligt hade jag en begravning som väntade.

Klockan gick.

Föraren öppnade och stängde dörrar, klev ur bussen och bankade här och bankade där.

Bara klockan gick.

Som vanligt var vi tre resenärer i bussen, dock inte samma tre som häromdagen.

En var försedd med skateboard. Han hade åtminstone en alternativ lösning att ta till.

Föraren beklagade sig: - Det här går inte.

Det hade vi redan märkt. Jag började bli nervös.

Till slut ringde föraren nån jour. Kanske var det SOS Alarm. Jag känner en som jobbar där och funderade på att ringa honom direkt.

Tills vidare bad jag en bön. Inte högt, eftersom jag är svenskt blyg.

Då hörde jag föraren säga i telefonen: - Jaså vänster?

Ut igen och bankade. Och si…motorn gick igång och alla kunde dra en lättnadens suck.

Även denna gång lyckades jag komma i tid till begravningen.

Tack vare att bussturen kunde följas upp med egen bil – luftkonditionerad dessutom!

Ikväll gläder vi oss åt Hollands seger i kvartsfinalen. Wat leuk!

Nästa blogginlägg blir lite mer andligt. Då ska jag berätta om en pilgrimsvandring på prov.

Kollektiv förvirring

Att vara präst innebar bl a att infinna sig rätt tid på rätt plats i rätt ärende.

Att hålla reda på i vilket ärende jag är ute är nog enbart mitt eget ansvar, men för att komma till rätt plats i rätt tid är trots allt beroende av trafikförhållanden som jag inte helt råder över.

Därför är första dagen med sommartabell alltid något av ett äventyr.

 

Idag, som vanligt, utbröt den stora förvirringen. Vid Rotebro station gjorde tre olika förare upp med varann på plats om vem som skulle köra vilken buss med vilket nummer och vart. Jag som trodde det fanns nån slags plan på förhand. Men det kanske är det som menas med sommartabell. Det blir var det blir. Minuterna gick.

Misstänksam som jag är frågade jag för säkerhet skull om bussen jag satt på gick till Bollstanäs.

Föraren svarade tveksamt: Ja, jag tror det står det på utsidan, Gör det inte det?

Inte blev jag lugnare när han sedan frågade m i g  när bussen skulle gå.

-          Nu genast, sa jag förstås.

Ändå fick vi tre resenärer gå av bussen och byta till en skraltigare men med en förare som i alla fall kunde köra så dammet yrde.

 

Pendeltåget var däremot snabbfotat. Det var som om man ville kompensera för vinterns förseningar genom att avgå flera minuter för tidigt. Folk fick springa som galningar för att hinna med.

Trots allt kom jag fram i tid.

Imorgon kanske jag tar bilen.

Stockholmsvandring 3

Idag genomfördes Stockholmsvandring 3 (Bellmansvandringen inräknad). En storstadspärla för den som hellre möter väluppfostrade pudlar istället för vilda älgar och hellre sitter med en latte och en mazarin på ett civiliserat fik istället för att trycka i sig en svettig hembredd ostmacka tillsammans med några klunkar ljummet vatten i obekväm myrbacke.

Här kommer tipset:

Man tar sig till Nybroplan där man stiger ombord på ”Emelie” som lär avgå varje hel timme. I alla fall gick den idag kl 11. Obs att man betalar ombord endast med kort ( inte SATS-kortet) Denna båt i linjetrafik är dessutom helt okänd, varför jag och mina två medvandrerskor var de enda ombordstigande. Kändes ungefär lika lyxigt som om det hade varit Vasaslupen, och utsikten var ju typ densamma.

Efter en underbart behaglig sjötur går man iland i Hammarby sjöstad, där man kan spatsera runt en stund och förundras över den snabba utbyggnaden, de fräscha fasaderna och de promenadvänliga kajerna. Man kan tyvärr inte slå sig ner på ett matställe redan nu, eftersom man då riskerar att inte komma vidare.

Istället fortsätter man längs kajen fram till Skanstullsbron, den gamla, genuina. På den går man över till Söder och snirklar sig upp österut via idylliska gator och parker, där man kan meditera över hur det känns att bo på t ex Blecktornsstigen med balkong mot den tysta gröna parken eller vid Vita bergen nedanför Sofia skola där små barn plaskar i dammen.

Uppe på Bondegatan passerar man Sofia skola och fortsätter norröver till de gamla kulturhusen på Åsöberget. Därifrån är det nära till det kända utsiktsfiket på Fjällgatan. Vill man inte ha mazarinen rekommenderar jag glassen, framför allt smaken ”kryddig rabarber”.

Eftersom man är rätt trött i fötterna vid det här laget kan man ta buss eller t-bana från Slussen, gå hem och läsa PA Fogelström och glädja sig över att det finns annat i livet än VM i fotboll!

Post festum

 

Det krävs en del psykologisk egenterapi för att kunna återgå till vardagen efter lördagens overkligt fantastiska bröllopsfest. Alltså gick jag ut på stan igår för att beskåda och begrunda ”resterna”.

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle känna mig så delaktig i detta kungliga bröllop! Det är kanske just känslan av delaktighet som kommer att ligga kvar i mig mest påtagligt. Jag var med! Trots att jag mest deltog som TV-tittare!

Känslan av delaktighet i ett bröllop varierar ju stort beroende på vilken roll man själv har i sammanhanget och vilken relation man har till brudparet – från att vara brud/brudgum till att vara vigselförrättare, fotograf, gäst, chaufför, brudnäbb osv.

Att TV fått tillstånd att bevaka allt, gjorde det ju möjligt för vem som helst att åtminstone som åskådare delta i festandet, och upplägget var verkligen så inkluderande som man bara kan tänka sig.

Men ärligt talat var det stor skillnad på att sitta framför TV:n och att själv få stå vid Norrbro och vara en del av ”vännerna” på plats när kungligheterna trädde fram på Lejonbacken kl 18!

Att vara fysiskt närvarande i olika sammanhang är ibland en nödvändighet för själva händelsen. Om just jag inte hade gått till Norrbro hade brudparets vinkningar till folket ägt rum ändå, men om ingen hade kommit hade det hela enbart blivit vinkningar till TV-kamerorna och inte alls den händelse som var tänkt.

Präst som jag är tänker jag att det är ungefär som med gudstjänsterna i kyrkan. Delaktigheten blir förstås otroligt mycket svagare om den inskränker sig till TV-tittande, och själva händelsen blir ingen riktig gudstjänst om kyrkbänkarna är tomma.

En annan sorts delaktighet uppstod på trappan till Storkyrkan igår söndag, där jag som så många andra köade för att komma in på eftermiddagen. Ett par kyrkvärdar gjorde en beundransvärd insats genom att leda allmän psalmsång för att bevara alla på gott humör.

Nu är ju inte psalmsjungandet så utvecklat i vårt land. (Det är inte som i Polen där alla kan hela psalmskatten utantill från den tid böcker och papper inte fanns att tillgå.) Tryggare kan första versen gick bra, även de två första på Den blomstertid nu kommer. Också refrängen på ”Han har öppnat pärleporten” sjöngs med bravur (och ironi med tanke på den stängda port vid stod framför).

Kyrkvärdarna delade i desperation ut några psalmböcker, men valde sedan klokt nog istället Idas sommarvisa för att maxa just känslan av delaktighet.

Mina fötter ville dock inte vara med och sjunga utan gick vidare till ett glasscafé i gränderna och ner till Skeppsbron för att beskåda Dannebrogen.

Leve brudparet!!!

Konst med budskap

Just nu pågår på plan 3 i Kulturhuset två rätt små, och mycket olika, utställningar som har det gemensamt att de ifrågasätter modern livsstil.

Fotografen Jens Assurs utställning heter ”Hunger” och handlar inte om svält i första hand utan mer om människans girighet att ständigt vilja konsumera mer. I fotona låter han mig möta så skilda miljöer som Sao Paulo, Tokyo och Bollnäs! Det blir precis så kontrastfyllt som det låter. Bilderna är stora och jag bär dem med mig i minnet tillsammans med eftertankar av bibliskt slag: Vad är det egentligen vi jagar efter? Vad är det som kan mätta en människas hunger efter mening och kärlek?

 

I galleriet mittöver kan man bekanta sig med den italienske formgivaren Ettore Sottsass, främst skisser och föremål från 1950-talet, även om han slog igenom några decennier senare.

Jag tycker att det mest intressanta är den video som rullar där Sottsass själv kommer till tals och delar med sig av sina tankar. Också han säger sig söka mening och samband i tillvaron. Han vill befria människor från blind konsumtion, från nostalgier och givna strukturer och till frihet och kreativitet.

Han jämför bl a livskänslan i att dricka vatten ur ett glas jämfört med ur en pappmugg, och han säger: Vad är det som säger att ett bord måste ha fyra likadana ben? Det är bara industrin som har bestämt, eftersom lika ben är enklare och billigare att tillverka.  

Och jag tänker: Javisst, gärna olika bordsben, bara de i alla fall är lika långa!!!

Det ironiska är, att med tiden kan även en designer som Sottsass själv bli en del av världens nostalgi och konsumtion genom att hans föremål säljs och genom att en utställning som denna kan väcka en nostalgisk längtan till det flydda 50-talet.

 

Se gärna utställningarna! Det kostar inget att gå in och det finns bekväma rulltrappor ända upp.

Skansenvigslar à las Vegas

Bröllop är som alla vet ett hett ämne just nu.

Igår vigdes 357 brudpar på Skansen genom drop-in-vigslar.

”Jag har samma samtal med paren innan som jag brukar”, påstod en av vigselprästerna glatt och syftade på de tio minuters förberedande samtal som föregick det som i Svenska kyrkans handbok faktiskt kallas ”vigselgudstjänst”.

Det finns därför anledning att påpeka att jag själv och, jag vill tro, de flesta av mina kollegor, genomför samtal på c:a 1 – 1,5 tim i god tid före vigseln, även den lilla enkla, och ofta handlar det om flera telefon- eller mailkontakter utöver detta.

Serievigslar som på Skansen är inget jag skulle vilja medverka i. Kyrkans handlingar är tänkta för ett sammanhang som kräver mer av förberedelser hos alla inblandade. Det är min åsikt!

En välvillig tolkning av den stora efterfrågan på snabbvigslar kan vara att många bröllop numera är rejält upphaussade, och inte blir det bättre av det kungliga som stundar, hur kul det än blir.

Många sparar i åratal för att ”ha råd” att gifta sig, bröllopsindustrin svämmar över alla gränser och många strävar efter att komma på det unika temat för sitt bröllop som gör att man på ett oförglömligt sätt sticker ut från mängden. Det gör nog att många liksom aldrig kommer sig för. Bara tanken på att planera ett bröllop kan kännas övermäktig.

Man kan diskutera samkönade äktenskap, man kan diskutera brudöverlämnanden och man kan diskutera serievigslar. Kyrkans koncentration borde väl ändå ligga på att vara med och skapa förutsättningar för fungerande kärleksrelationer. Det är förstås svårare och mer tidskrävande än att skapa regler och att viga. Det handlar om förtroendefulla kontakter med kyrkans representanter så att man vågar komma igen för samtal när svårigheter kommer, t ex för familjerådgivning. Det behövs samtalsgrupper och det behövs en fördomsfri bearbetning av könsidentitet, rollfördelning, självkänsla m.m Det behövs engagemang i samhällsutvecklingen så att vi alla klarar av att prioritera människor och relationer framför konsumism och prestation.

Och så – förstås – en befriande förkunnelse om Guds nåd när livet inte ”blir som vi har tänkt oss”.

Vindsröjning

 

Denna regniga lördag gav ett utmärkt tillfälle för vindsröjning. Det tyckte tydligen hela Väsby för det lär ha varit långa köer in till sopstationen eller återvinningscentralen eller vad det heter. ”Sörab” möjligen (det är inte jag som åker dit…)

Man fastnar lätt när man öppnar gamla dammiga kartonger med skrivböcker från lågstadiet på 50-talet, som inträffade för så länge sen att det faktiskt hette folkskola. Där fann jag den första grunden till mitt bloggande, de trevande försöken att med enbart versaler och hämningslöst felstavande lägga ut texten om kompisar, troll, väder och sommarlov, allt illustrerat genom stereotypa teckningar som inte såg ut att genomgå någon nämnvärd utveckling upp genom åren. Min morfars och min mammas konstnärliga anlag gick tyvärr inte i arv till mig.

Däremot hittade jag morfars tavlor och teckningar och mammas målade porslinsfat. Tyvärr räcker inte väggarna till för att exponera konsten, särskilt inte eftersom min egen yngsta dotters akvareller redan pryder väggarna.

Men vad säger att man ska ha samma bilder uppe jämt? Man får väl byta färgskala och motiv efter säsong, ungefär som man gör för att följa kyrkoåret. 

Brevbuntar förpassades till sopen, likaså fula skålar och vykortsalbum med bleknade bilder från olika hålor i Mellansverige.

Men pärlor fanns… och de har jag kvar!!!

Jag har upptäckt att jag kommit i takt med min ålder!

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”Den tredje åldern” ( den mellan 50 och 70 (fler åldrar följer förhoppningsvis…)) att nu är tiden att ta itu med att ”rensa undan all bråte” man har samlat på sig. Så rätt, så rätt! Och – tänker jag – tid att plocka fram det där man glömt bort att man hade men som ger glädje att titta på, brev att läsa en gång till, broderade dukar utan kaffefläckar (i den mån de finns) m.m.

Men hon säger att man ska gå igenom köket, badrummet och skrivbordet också, och nu börjar jag känna mig lite matt.

Man får hoppas att det kommer en soldag imorgon..

En bellmanhistoria

Det var en guide, en vandringsgrupp och en Bellman…
Det var igår.
Vid Axelsbergs tunnelbanestation.
Det var där det började
det som också kunde ge det här inlägget rubriken ”Stockholmsvandring 2”.
Ett alternativ till att gå själv med guidebok i hand är att delta i någon av de otaliga vandringar som organiseras av hembygdsföreningar, museer och enskilda entreprenörer.
Gårdagens promenad hette ”Bellman i Hägersten” och vi gick i regi av den lokala hembygdsföreningen.
Vis av erfarenheten hade jag den här gången vattenflaska med mig. Plus en inplastad ostmacka. Ingetdera behövdes. Det gavs inga fikapauser.
Eftersom vandringen skulle ta två timmar var jag tveksam redan från början, nära att vända om redan före start. Men jag hade inte behövt oroa mig. Ett 25-tal personer i relativt hög ålder väntade i Axelsberg, någon försedd med rullator. Hon tillhörde de snabbaste.
Det jobbiga var inte att gå. Det var mer jobbigt att stå länge och lyssna till den ytterst kunniga guiden, men väl värt mödan.
Jag upptäckte snart en bekant i gruppen som jag kunde eftersläntra med för att diskutera kyrkliga angelägenheter.
Liksom sträckan Alvik – Nockeby är den södra Mälarstranden rätt så brant men lika vacker, inte minst så här års. Bakom de fula höghusen utmed tunnelbanan öppnar sig lummiga parkområden och vidsträckta vyer över Mälaren och öriket.
Och överallt har Bellman satt sina spår och skrivit sina epistlar! Bellmansekar, Bellmanskällor och Bellmansgrottor, det finns gott om påstådda och kanske verkliga minnesplatser. Min faster som bor i området påstår att de har ”Bellmanmålningar” i sin trappuppgång ( huset är byggt sent 1980-tal, typ.) Haha!
Ostmackan och vattnet blev dagens frukost. Gutår!

I syrenernas tid och festernas månad

Undra på att festerna slår ut i blom efter denna långa och kalla vinter!
Askmolnet har gått upp i rök, svininfluensan har förbytts i pollenallergi och snöstormarnas trafikkaos har ersatts av studentflakens trafikkaos…
Vem minns den mörka tiden?

Nu är det dags! Låt oss njuta – av blommande vita, väldiga kastanjer och overkligt blålila doftande syrener, av glädjen hos skrålande, hoppande studenter i vita mössor, av den bedövande grilldoften i trädgårdarna, av den absurt upphaussade stämningen inför det stundande prinsessbröllopet, av luftballongerna som svävar upp i skyn och av den behagliga tanken att sommaren fortfarande är alldeles ny! Och bäst är den förstås i Stockholm!!!

Nationaldagsfirandet är en bra uppfinning som snarast bör följas upp av en annandag av liknande dignitet. (jag har ännu inte kommit över att annandag pingst föll bort… och den helgen har ju – till skillnad från nationaldagen – ett tydligt och väl motiverat historiskt firningsämne)

”Den blomstertid nu kommer…” oavsett om skolavslutningarna sker i kyrkan eller inte.
Hur som helst är det roligt om kyrkan kan bli känd för att inte bara vara en plats för krisen utan också – och särskilt – för glädjen och festen!
Exultate Deo! sjöng Engelbrektskyrkans kammarkör i flera varianter under en vacker sommarkonsert på nationaldagskvällen. Det är bara att instämma!!!

Visningar av religionens hus

Intressant hur olika man kan lägga upp guidningar i religiösa lokaler!
Sollentuna församlings personal – c:a 100 personer – hade i veckan förmånen att på en enda dag få göra studiebesök i Filadelfiakyrkan med Rörstrands slott, i judiska synagogan nära Kungsrädgården och i moskén på Södermalm.
En riktig turistbuss transporterade oss bekvämt runt mellan platserna, varvid guiden vänligt pekade ut stadshuset, slottet och operan för att lantisarna från Sollentuna skulle få med sig vissa allmänna basfakta om huvudstaden.
I Filadelfia fick vi veta mer om Rörstrands porslinsfabrik än om dagens pingströrelse, i moskén fick vi veta mer om islam än om moskén, men i synagogan fick vi faktiskt allt om både utsida och insida av ”församlingspedagogen” Eva som måste vara en av Stockholm mest proffsiga guider inom sitt område. Hon serverade oss ett strålande föredrag om judisk tro samtidigt som hon förevisade den fascinerande salen med bl a stora tjusiga pergamentrullar dolda bakom en tjock röd sammetsgardin.
Jag tyckte det var närmast pinsamt att upptäcka hur lite jag faktiskt visste om judisk tro och tradition.
Som bekant måste männen ta på sig en liten kalott för att träda in i synagogan.
I moskén var det däremot vi kvinnor som fick ta på oss specialplagg: fotsida tunna bomullsrockar med kapuschonger. Och alla fick ta av sig skorna (det var då jag såg att jag tagit på mig två helt olika sockor i den tidiga morgonen…)
Muslimerna var mycket tydliga med sin tro och det fanns gott om skriftligt material att plocka med sig hem för den som ville.
Vid personalkaffet nästa morgon frågade vi oss varför vi kristna ofta är så diskreta med att tala om vår tro. Vi aktar oss noga för att ”pracka på” och ”propagera”. Frågan är om vi har blivit alltför blyga? Varför skulle den som studiebesöker en pingstkyrka mest vara intresserad av porslin?

Ideologier i svensk politik

Ett av proffstyckargängen i TV:s morgonsoffa tog igår kväll plats i en ”kvällssoffa” placerad på Södra Teaterns scen. Tyckarna var Thomas Idergard, Birger Schlaug samt Ursula med ett efternamn som jag tyvärr varken minns eller antecknade. Moderator var Bengt Göransson, som för övrigt just kommit ut med den intressanta boken ”Tankar om politik” (har hunnit till sid 84).
Syftet med debatten, som var ett samarrangemang mellan Ordfront och Timbro, var att så här inför valrörelsen gå lite mer på djupet i frågor som mest bara behandlas ytligt.
Tyckarna hade fått välja ett ämne var:
Birger Schlaug ifrågasatte ekonomisk tillväxt som ett självklart mål.
Thomas Idergard aktualiserade människovärdet.
Skånska Ursula ville diskutera frihetsbegreppet utifrån ett vänsterperspektiv.
Alla ämnen diskuterades en stund var.
Frågor och påståenden helt vilt saxade ur samtalet:
- Kan man hela tiden ställa nya och högre krav på vad välfärden ska leverera?
- Marknadens ”brist på etik” är v å r brist på etik.
- Människan har inte ett egenvärde i den gröna rörelsen
- Frihet innebär utveckling av välfärd och utbildning
- Att protestera räcker inte som kraft för förändring
- Nu när har det bra materiellt är det andra saker som ska växa ist för ekonomisk tillväxt
- Vi har aldrig haft så mycket privat företagsamhet som finansieras via skattemedel
Försök hitta en linje i detta den som kan! Debatten var trots allt inte så ostrukturerad som man kan tro av mina lösryckta satser.
Vem som sa vad får ni räkna ut själva. Gissningar välkomna!
Flest ord – utan tvekan – använde Thomas Idergard. En imponerande svada. Många kloka ord, och en del galenskaper ( bra på att provocera med glimten i ögat)
Mest engagemang visade Birger Schlaug. Verkade lyfta från ”soffan” ett tag.
Ursula sa många bra saker, om jag uppfattade skånskan rätt, men kom lite i kläm mellan de pratglada herrarna.
Moderatorn låg lågt. Tror dock inte att han sov. Gav tyckarna blommor på slutet.

”Avgång” – om ideal och politik

Efter att ha skrattat mig igenom vårens teaterbesök blev Stadsteaterns föreställning av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” en klar kontrast. Visserligen fanns en hel del komik att åtminstone le åt, men verklighetsbeskrivningen är dyster: Makt korrumperar och verkligheten är långt från idealen. Budskapet är trots allt uppfordrande: Det gäller att låta sanningen och kärleken segra över lögnen! Lite oklart varför, eftersom det inte framgår riktigt tydligt på vad idealen grundas och vilka drivkrafterna är att göra gott. Men det kanske bör tas för givet…
Pjäsen handlar om en inflytelserik kansler som avgår, en man som haft stor makt men som nu inte längre värderas. Dock försöker man köpa hans tjänster genom att locka honom att svika sina ideal, en kamp han utstår med både framgång och misslyckanden.
Jag tycker att pjäsen var absolut sevärd, att den aktualiserar frågor om makt och ideal, frågor som ständigt måste hållas levande. Jag tror samtidigt att den får sitt speciella värde i att det är just Vaclav Havel, som Tjeckoslovakiens ex-president, som skrivit den. Annars hade den förmodligen inte satts upp.

Foto som livstolkning

Eftersom jag sedan barndomen omgivits av ständigt fotograferande personer tar jag själv aldrig kort. Den sista kameran jag ägde, en mycket enkel sådan, förlorade jag på Heathrow för tio år sen. Jag har inte saknat den.
Däremot tycker jag om att titta på foton. Därför begav jag mig med stor nyfikenhet till Stockholms nyaste museum, det Fotografiska. Läget är inte så lättillgängligt, mitt på Stadsgårdskajen, och dessutom inte riktigt färdigt. Men att de pågående utställningarna drar folk var uppenbart. Det var viss köbildning framför fotona.
Den första salen upptogs av Lennart Nilssons foton om hur ett barn kommer till. Inga nya bilder visserligen, men bilder man kan se om och om igen, och som skapar en sakral stämning i vilket rum som helst.
Den stora utställningen ägnas Annie Leibovitz (f 1949) fotokonst, en mycket spännande och variationsrik produktion, huvudsakligen porträtt av både familj och officiella, kända personer.
AL är en av världens mest kända porträttfotografer, och när man ser bilderna förstår man varför.
Vi som ständigt ser varandra och andra i rörelse inspireras till djupare reflektion när rörelsen stannar av och den annars flyktiga blicken får vila länge på en människas ansikte och hennes omgivning.
Vid min senaste begravning fanns två mycket fina fotografier på kistan. Det enda var relativt nytaget och visade en åldrad kvinna med erfarenhetens rynkor i ett ganska trött ansikte. Det andra visade samma kvinna som ung – en vacker kvinna med böljande hårsvall och blicken uppåtvänd, fylld av livslust.
Dessa två foton gjorde det tydligt att det inte bara var en gammal och sjuk 85-åring som låg i kistan utan samtidigt den unga, friska människan och allt som var hon däremellan. Och jag tänker att när vi en dag kommer till Gud är vi liksom bortom våra fysiska åldrar, hur nu det blir… Detta funderade jag över ett tag, när jag som avslutning på mitt museibesök tog en kopp kaffe i den provisoriska serveringen med en strålande utsikt över båttrafiken på Stockholms ström.

En familj - August: Osage County –

Ibland är det bäst att bara skratta åt eländet! Och det är just vad man gör i Dramatens uppsättning av ”En familj”, åtminstone om man, som jag, uppskattar den ironiska formen av humor. ”Eländet” är den extremt dysfunktionella familjen fylld till bristningsgränsen av konflikter, missförstånd, hemligheter, hysteriska utbrott och allehanda galenskaper. Det låter inte som en komedi, men det är just vad det är. En tragikomedi!
Någon frågade mig efteråt vad "budskapet" var. Det vet jag inte riktigt. Men befriande roligt var det i alla fall. Det mesta gick ju att känna igen, om än inte – tack och lov – i dessa absurt överdrivna former.
En höjdare för mig som präst var scenen från en begravningsmiddag. Husfaderns stapplande bordsbön var obetalbar och rev ner publikens spontana applåder.
Skådelspelarna lysande! Där fanns bl a veteranerna Börje Ahlstedt, Marie Göranzon och Jan Malmsjö i sällskap med yngre förmågor.
Som alla förstår rekommenderar jag föreställningen. Den spelas nu på lilla scenen men kommer igen på stora scenen i höst.

Jungfru Marias kyrkvandring

Församlingarna får ibland lite udda gåvor, saker som man inte riktigt vet vad man ska göra av.
Häromdagen kom en vänlig människa in med två kartonger mycket begagnade leksaksbilar av utgången årsmodell.
Barntimmeledarna rullade mellan sig en röd bil över bordet i personalköket medan de berättade för mig nedanstående historia om en annan gåva de fick en gång: statyn av jungfru Maria:

En dag kom en kvinna av utländsk härkomst in i kyrkan för att överlämna en meterhög gipsfigur föreställande jungfru Maria. Hon förklarade att hon länge haft denna madonnafigur i sitt hem, men att Maria nu uppenbarat sig för henne i drömmen och sagt att hon längtade till kyrkan.
I den stora entréhallen gjorde personalen gjorde i ordning en vacker vrå för jungfrun som blev till glädje för många. Små och stora vande sig vid Marias påtagliga närvaro i huset.
Men en dag kom kvinnan oväntat tillbaka för att hämta sin madonna.
Det visade sig att hon skulle flytta och nu måste Maria flytta med till en kyrka som låg närmare den nya bostaden.
Genast uppstod ett tomrum och en saknad som ingen hade räknat med.
En liten flicka från barnverksamheten grät tårefloder i sorgen över den utflyttade madonnan.
Som kompensation fylldes vrån med en mindre Maria i en mer anspråkslös framtoning.
Där står hon nu och välsignar den som passerar med hopp och livsmod.

Stockholmsvandring 1

Vid genomgången av mina bokhyllor nyligen hittade jag boken ”Alla dessa promenader i Stockholmstrakten”.
”Detta får bli ett av mina sommarprojekt” tänkte jag. Eftersom jag alltid är systematisk i starten började jag med bokens promenad nr 1: Alvik-Nockebybron 7 km.
Jag gick av tunnelbanan i Alvik, passerade ett trevligt torg med inbjudande uteserveringar, övervann frestelsen att stanna redan där och hittade enkelt fram till strandpromenaden.
Solen flödade, men det dröjde inte länge förrän jag såg mörka moln torna upp sig på himlen. Jag snabbade oroligt på stegen bara för att efter en stund upptäcka att åskmolnen försvann så fort jag tog av mig de nya solglasögonen.
Kartan i boken var inte topografisk och terrängen oväntat kuperad. Efter en timme var jag helt slut och höll på att förgås av törst. Då hade jag trots allt nått Ålsten – typ! Jag hade glömt hur lantligt det är utanför tullarna. Caféernas sista utpost var tydligen Alvikstorget. Det stod inte i boken att man skulle ha vattenflaska med sig.
Mitt förtroende för boken hade sjunkit något och jag bestämde mig för att guida mig själv.
Lämnade skogen och tog mig upp i villabebyggelsen, njöt av gatornas stillhet, de vackra husen och trädgårdarna med exotiska träd och buskar blommande i vitt och rosa.
Jag gick och gick upp och ner, mest upp. Nådde till slut Höglandet som verkligen gör skäl för namnet.
Där till all lycka fanns Café Tram. Rekommenderas! Fyra gafflar! Stärkte mig med flera stora glas vatten och en chévresallad med rödbetor och valnötter. Mums! Vilade mina trötta fötter vid ett skuggigt bort mitt på torget mitt ibland gymnasister som planerade helgens festande.
Plötsligt körde en blå spårvagn mitt över torget. Aha! – Café Tram. Allt får sin förklaring.
Vandrade envist vidare. Klättrade till och med upp på det i boken rekommenderade utsiktsberget med milsvid vy. Värt en omväg, som det heter. Förbrukade de sista krafterna på sträckan utmed stranden fram till Nockeby, där vandringen avslutades med en fettförbrännande trappklättring upp till Birgittakyrkan.
Kyrkan var till min glädje öppen, så att jag kunde tända ett ljus som tack till Gud för att jag nått målet.
Jag behöver väl inte tala om att jag tog Nockebybanan tillbaka till Alvik.
Idag har jag lite svårt att gå naturligt, men jag räknar dock med att återkomma med ytterligare vandringsrapporter.

Att välja sina strider

Som jag tidigare (22 april) skrivit i min blogg anser jag att Victoria och Daniel ska gå in tillsammans mot altaret i Storkyrkan den 19 juni, inte minst för att deras bröllop kommer att bli stilbildande för så många efter dem.
Det är viktigt att reagera mot det s k brudöverlämnandet och att uppmärksamma allmänheten på den ursprungliga symboliken i denna importerade sed.
Jag tvivlar på att hovets Nina Eldh har rätt när hon påstår att det slutligen ”står var och en fritt att välja hur man faktiskt gör” (källa:Aftonbladet). Det är kyrkan som ”äger den kyrkliga riten” , inte brudpar, inte dopfamiljer, inte sorgehus.
Nu står det inte i min handbok någon regel om hur brudpar ska gå in i kyrkan, vilket inte innebär att man kan välja att t ex krypa på golvet eller cykla in på en tandemcykel.
Ansvaret ligger slutligen på präst och kyrkoherde vad som är acceptabelt lokalt. En präst är inte skyldig att viga men har rätt att göra det.
Men…som alltid det gäller att välja sina strider.
Ingen lär nog i slutändan vägra att efterkomma det kungliga brudparets önskan om det ändå håller fast vid sina planer. Och vad skulle man vinna på det? Antagligen bara nya diskussioner och ett antal utträden ur kyrkan.
Det är ju trots allt ingen frälsningsfråga, hur illa man än tycker om saken.

Den kvinnliga stoltheten

-Äsch, det där val väl inget. Det är sånt man bara gör.
Den begåvade kvinnan i 75-årsåldern kan inte ta till sig mina uppskattande ord om hennes speciella och förtjänstfulla insats i församlingsarbetet. Som vanligt mynnar samtalet oss emellan ut i hennes ordflöde av negativ kritik av både sig själv och andra.
Men det är lätt att spåra besvikelsen under ytan över att alltid tas för given, attityder som i hennes fall formats i en känslokarg familj med dominanta bröder och en kyrklig miljö där det var en synd att ”förhäva sig”.
Nu tycker hon att alla unga idag har ett självupptaget behov av ständig bekräftelse.

Jag kom att tänka på henne när jag läste dagens intervju i DN (lördag, bloggdateringen är felaktig) med Ebba Witt-Brattström, som nyligen utkommit med en bok om sitt engagemang i Grupp 8.
”Jag skrev boken för att de unga ska se vad vi gjorde” säger hon. ”Jag skrev den också för att upprätta den kvinnliga stoltheten”.
Det kan behövas. Både kvinnor och män behöver för övrigt bejaka sina insatser och inte gömma undan dem för kommande generationer. Även min farfar kunde nämligen avfärda mina intresserade frågor: ”Äsch, det där är inget att tala om. Det är gammalt!”

Margit Sahlin skrev sina dagböcker i en växande medvetenhet om att det hon fått vara med om som kvinnlig pionjär i kyrkan skulle få betydelse för framtiden. Till sina egna insatser uttryckte hon en dubbel inställning. Hennes dagböcker innehåller en förödande självkritik. Samtidigt erkänner hon att hon fått vara ett redskap i en viktig utveckling. Men ”stolthet” skulle inte kännas som rätt ord för henne, snarare ”tacksamhet”. Och ändå skriver hon tydligt om sin personliga besvikelse i att som pensionär uppleva sig vara inte efterfrågad, inte tagen i anspråk. Det är som att hennes insatser inte räknas och det smärtar henne.

Det är bra att det skrivs mycket kvinnohistoria. Det är viktigt att de goda resultaten lyfts fram av människors engagerade insatser och att vi inte själva förminskar det vi uträttar. Hur ska vi annars kunna inspirera unga kvinnor – och män – att satsa sig själva och sina begåvningar? De måste ju få se att det ger resultat och framgångar att glädja sig åt!

Medier och tiden

Mail svävar som moln i rymden, somliga som enstaka lufttussar - lätta och flyktiga, andra som sammansatta lågtryckssystem, där det ena molnet följs av det andra.
Twitter smattrar som hagel mot plåttak. De hörs och märks men skurarna går snabbt över.
Sms:en surrar som envisa, osynliga insekter i både sol och regn.
Och bloggar som denna, vad spelar de för roll? Är de som vädret, av skiftande och snabbt övergående betydelse, eller liknar de mest klimatet som omärkligt förändrar på lång sikt?

”Varje medium har sin tidshorisont” sa den tyske kulturchefen Steinfeldt på uppmärksammat besök i Stockholm.
Detta kan låta trösterikt för dem som kämpar för de långsamma mediernas överlevnad – papperstidningarnas och böckernas.

Trösterikt också för teologen som mediterar över Guds Ords tidshorisont: evigheten!
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…”
Svårigheten och utmaningen uppstår när det eviga ordet ska gestaltas i det kortvariga och tillfälliga - i moderna medier med sina egna, begränsade tidshorisonter.

Att hastigheten ofta prioriteras på bekostnad av djupet behöver man inte vara kulturchef för att konstatera. Men framtiden kanske ändå innebär möjligheter. Steinfeldt tror att olika mediers förhållande till tiden kommer att ge mer plats än hittills åt både de snabba och de långsamma.
”Men”, profeterar han ”det krävs urskillningsförmåga att låta dessa skillnader växa, det fordrar kunskap och en beredskap att säga ifrån och förkasta liksom att beundra och lovorda.”
Tack för det Thomas Steinfeldt!

Vinst eller solidaritet som drivkraft

När Göran Rosenberg uttalar sig om något gör han det alltid nyanserat och i en ödmjuk ton, nu senast i dagens DN-ledare ”Kontrollens gränser”.
Han lyfter fram den konflikt som kan finnas mellan samhällsintresse och vinstintresse när det gäller verksamheter som vård, omsorg och utbildning. Kraven på kontroll blir allt större i både den offentliga sektorn och den privata.
Men jag blir inte riktigt klok på vad Göran Rosenberg konkret menar bör förändras och hur.
Är det olämpligt att t ex en skola eller ett vårdföretag går med vinst?
Jag vill tro (men jag kan ju ha fel) att flertalet aktörer på den privata ”marknaden” inom omsorg och utbildning har ett genuint intresse av sina verksamheter, och det engagemanget oftast är både grunden och drivkraften.
Jag tror att det finns eldsjälar som startar en skola eller ett äldreboende därför att de vill skapa något med kvalité, kanske för att de brinner för en viss pedagogisk modell eller helt enkelt för att de tycker det är kul att forma och driva något själva. Och om det inte får gå med vinst, hur ska det då bli möjligt?

Tidig predikoförberedelse

I gryningens ovälkomna sömnlöshet
stämmer Andens koltrast upp sin sång
med löfte om ljus över hustaken.
Vinden blåser vart den vill
runt skorstenar och balkongräcken.
Markiserna skramlar
Tidningen landar med en duns på hallmattan.

Tanke läggs till tanke
föds till ord,
om väntan och förväntan
inför en ny dag,
”söndagen före pingst”.

Margit Sahlin – på väg mot verklighet

”Det fanns ett mörker under ytan” står som rubrik över dagens välskrivna och fylliga understreckare i Svenska Dagbladet, skriven av journalisten Ami Lönnroth. Detta apropå min biografi över Margit Sahlin, utgiven på Artos.
Det intressanta med Margit Sahlin är att det går att presentera hennes liv och verk utifrån så många olika aspekter.
Ami Lönnroth skriver huvudsakligen utifrån ett kyrkohistoriskt och feministhistoriskt perspektiv.
Man skulle också kunna en religionspsykologisk analys av hennes dagböcker.
Det som har stått i centrum för mitt eget arbete med Margits dagböcker har varit frågan om vad som drev henne. Hur hon uppfattade sin kallelse, har då blivit det tema som intresserat mig mest. Den frågan hör förstås nära samman med de övriga aspekterna.
Jag frågar mig också hur det ser ut idag med kallelsen som drivkraft.
Känns det aktuellt? förlegat? främmande? angeläget? borttappat?
Jag skulle också vilja veta vad du som hunnit läsa boken tycker.
Vilka tankar och frågor väcker boken hos dig?
Kanske kan vi samtala vidare om detta på denna blogg…

Kontrakt med Gud

Jag har just sett ”Kontrakt med Gud” av Mattias Andersson på Stockholms Stadsteater. En stark pjäs om vilsenhet och oförmåga till kommunikation, men framför allt om den sekulariserade nutidsmänniskans längtan efter kärlek, förlåtelse och mening.
Mitt i cynism, skuld och förtvivlan tänds hos huvudpersonen Markus ett hopp till Gud som möjliggöraren till förändring.
Precis som den mycket sevärda filmen ”Miraklet i Lourdes” aktualiseras våra gudsbilder, och det intressanta är att tolkningarna i bägge fallen är så öppna att man kan bejaka budskapet både som troende och ateist.
Det innebär att både teaterpjäsen och filmen skulle vara mycket lämpliga att följa upp i samtal och dialog.
Bygger gudstron på en sann verklighet eller är den enbart en flykt?
Griper Gud in ibland eller är det bara slumpen?
Varför blir en del räddade till livet och andra inte?
Det som förvånade mig mest var att Markus överhuvudtaget vände sig till Gud och bad och faktiskt blev övertygad om att Gud svarade honom - i denna till synes kompakt ogudaktiga miljö? Hur ska man förstå det?
Om du som läser detta har sett filmen eller pjäsen, skulle det vara intressant att få dina synpunkter.
Om du inte sett filmen eller pjäsen – gå och gör det!

Ett uppvaknande

En dag gick jag ut i den stora staden och upptäckte att den plötsligt blivit befolkad av ungdom.
Överallt vimlade det av 40minusar- på gatorna, på krogarna, i affärerna, i tunnelbanan. Pratandes i mobiler eller klistrade vid laptops, införda svarta leggings, korta kjolar, nedhasade jeans och stora mörka solglasögon. Jag kände mig oerhört otrendig, och för att slippa ser mer gick jag in till närmaste optiker och köpte mig själv ett par polaroida solglasögon.

Senare på dagen överfölls jag av den omtumlande insikten. Det var ingen plötslig invasion som ägt rum. Det var jag själv som blivit gammal! Inget hade skett över en natt. Inget utom mitt eget uppvaknande!

I de kyrkliga kretsar jag själv rört mig de senaste åren tycktes alla ha åldrats i samma takt som jag, likaså på teatrarna, författaraftnarna och i museernas vänföreningar.
Visst har jag mött 30-åringarna även i kyrkan. I öppna förskolan, på dop, bröllop och begravningar. Men de har inte varit lika många och inte lika överallt som t ex på Odengatan!

Ändå tror jag att kyrkan har så mycket mer att ge av perspektiv på livet för just ungdomar.
Jag har hört somliga påstå att man i regel inte mognar för att ta sig an de stora livsfrågorna förrän sent i livet. Det är en bild av verkligheten som jag tolkar som en flykt för att slippa brottas med frågan hur kyrkan borde möta nya generationer.
Kanske måste det börja med just ett uppvaknande…
Vad tror du?

Tulpanernas död

Nyligen återkommen från ett vårligt Holland ser jag oändliga tulpanfält framför mig så fort jag sluter ögonen. Rader av röda, vita, rosa, lila blommor färgar fälten strimmiga mellan kanaler och uppbyggda vallar.

Till min förskräckelse fick jag veta att alla dessa vackra blommor inte alls skördas för att säljas. Maskinerna skär av dem alldeles under blomhuvudena som helt enkelt lämnas att dö. Det är lökarna man vill åt. Dessa ska så småningom ge liv åt nya blommor med bättre kvalitet.
Et slags mord med andra ord – eller offer om man så vill!

Teolog som jag är kom jag att tänka på vetekornets lag, dvs att vetekornet i jorden måste dö för att ge ny skörd (en bild av Jesu död och uppståndelse).

Och jag tänker vidare, att om Jesus vandrat i träskor i dagens Holland istället för i sandaler i det forntida Palestina skulle hans bildspråk ta färg av tulpaner m.m.
Vi skulle ha fått höra liknelsen om mannen som byggde sitt hus vid havet men glömde att bygga vallar mot vattnet. Vi skulle fått höra om Andens vind i kvarnens vingar, om den sista centen som den fattiga immigranten från Asien släpper ner i insamlingsbössan, om den prostituerade kvinnan som i sin barmhärtighet plåstrar om den haschpåverkade mannen som slagits ner utanför coffee-shopen, om arbetarna i växthusen osv.
Och vi skulle se den himmelska festmåltiden som ett bord dukat med blåvitt porslin från Delft, fat som dignar av Gouda-ostar, smörgåsar täckta av sött strössel och potatis i alla dess former.
Men de bibliska fåren betar lugnt vidare mellan tulpanfält och kanaler, får utan herde vad jag kan se, men får som ändå står för en slags kontinuitet mellan tider och kulturella världar.
Wat leuk!

Människooffer

Att offra människor har alltid varit högsta underhållning. Tyvärr!
I antikens värld var det ett skådespel att kasta kristna framför lejonen.
I revolutionernas tider har offentliga avrättningar samlat skaror av människor på öppna torg.
Och idag offras människor publikt i media för vår nöjes skull. Är det inte så?
Varför sitter annars paparazzifotograferna och lurpassar med sina teleobjektiv utanför varje port där prinsessan Madeleine går in och ut?
Och varför är det annars utslagningstävlingar i varje TV-serie, där fokus ligger mer på alla stackare som förlorar än på den lyckliga vinnaren.
Tillsammans röstar man ut den som inte får vara kvar, eller så får man följa juryns nedlåtande kommentarer, och så tar drömmarna slut: drömmen om att bli Robinson, drömmen om Italien, drömmen om att få arbeta hos the Bad Boy, drömmen om att bli Julia osv i det oändliga…
Man drar ut på att meddela juryns utslag tills risken finns att tittarna lessnar.
Skammen har blivit underhållning.
För att inte tala om de förkastade som inte städar i ”Rent hus” eller kan uppfostra sina barn i ”Supernanny”.
Hur kan man få folk att ställa upp och låta sig förödmjukas?
Det finns väl bara ett svar: Pengar!
Vad är jag beredd att betala för mitt människovärde? Och andras?
På S:ta Katharinastiftelsen ställs ofta konstruktiva huvudfrågor till de flesta problem som diskuteras: Hur blev det så här? och Hur går vi vidare?
Ja, hur gör vi?
Kanske till att börja med lite större selektivitet i valet av underhållning…

Hur ser du på ikoner?

Alla som har sett en ikon ”i ögonen” vet att det egentligen inte är vi som ser på ikonen utan ikonen som ser på oss.
Jag tänker förstås inte på de sjutton ikonerna på min datorskärm utan på de fem som står i min bokhylla intill.
Ikoner förmedlar något av tidlöshet.
Därför blir jag lite fundersam över citatet på framsidan av ett nytryckt församlingsblad:
”Keruber och ikoner passar i kyrkor byggda i en annan tid, men vår nya kyrka är en kyrka för vår tid…”
Ikonerna i min bokhylla måste ha sett församlingsbladet på mitt skrivbord, för idag ser de ovanligt bedrövade ut. De har vänner i många kyrkor, både nya och gamla. Många brukar åtminstone få ta plats på golvet framför altaret vid en och annan Taizémässa.
- Var inte ledsna, säger jag tröstande. Känn er i alla fall hemma här i min bokhylla, trots att den kommer från Ikea.
Ikonerna ser ändå inte helt nöjda ut. Det ser ut som att de mest känner sig som på utflykt, som om kyrkorummet vore deras rätta hem.
Den lilla vikbara fickikonen stoppar jag ner i min jacka och säger: - Du kan få följa med på veckomässan idag. Ingen kommer att se dig och ingen har synpunkter på om du passar in eller inte.
Den nya kyrkan är inte färdig, så vi går till en annan som redan finns.
Redan i ingångspsalmen början min ficka vibrera alldeles vilt och hade det inte varit för de starka orgeltonerna hade det blivit riktigt pinsamt.
Nu visade det sig vara mobilen som ringde och inte ikonen som ville göra sig hörd.
För mig ville det sig inte riktigt med koncentrationen efter detta. Jag hade åtminstone stoff till syndabekännelsen: att jag i smyg tagit med en ikon i min ficka.

Victorias väg till altaret

Askmolnet svävar vidare västerut och ger därmed plats för nya orosmoln på den mediala himlen.Som nu turerna kring vårt kungahus.
Av kyrkligt intresse är frågan om lämpligheten av att bruden ledsagas av sin far fram till altaret för att där överlämnas till brudgummen.
Som Annika Borg mycket riktigt skriver i dagens "DN Debatt" är detta en importerad sed som på intet vis stämmer vare sig med svensk historia eller med modern syn på jämlikhet.
Om detta upplyser jag varje brudpar som vill vigas av mig och som önskar det alltmer populära brudöverlämnandet.
Det sedan länge normala är att brud och brudgum tillsammans vandrar uppför altargången. Därmed ger man det tydligaste uttrycket för sitt gemensamma beslut.
Det finns bara en hake i Annika Borgs resonemang, och den är viktig. Hon skriver att "symboliken i handlingen är inget man kan välja. Den finns där ändå". Sant!
Det är bara det att symbolers innebörd förändras över tiden och de är kulturbetingade.
De brudar som vill bli ledda till altaret av sin far, gör inte detta som ett uttryck för osjälvständighet och så uppfattas det numera inte heller av åskådarna. De gör det oftast för att de sett andra göra det, t ex på film, och för att pappa ska bli glad. Man kan tycka vad man vill om skälen men avsikten är hur som helst inte en återgång till underordning och osjälvständighet.
Jag tror att det är med detta som med språkutvecklingen. Vi kan envisas hur länge som helst med att det heter ”jag kom före dig” och inte ”jag kom innan dig”, men grammatik består, liksom yttre symbolik, av gemensamma underförstådda överenskommelser som ständigt förändras, ibland långsamt och omärkligt, ibland så snabbt att många inte hinner med.
Jag har faktiskt också varit med om att bruden gått altargången fram alldeles själv för att möta sin brudgum vid altaret. Så kan man också göra! Lite mer av ”allt ljus på mig…”
Vad tycker du?

Jag slutar på Katharina

Kära bloggläsare - om ni finns!
I och med april månads utgång slutar jag min tjänst på S:ta Katharinastiftelsen. Därmed kommer min blogg inte längre att vara knuten dit och jag kommer därför inte längre att kommentera det som äger rum där.
Däremot kommer jag att blogga vidare i "egen regi" och räknar med att uppdatera sidan betydligt oftare än hittills.
Min ambition är fortfarande att skriva om livsåskådningsfrågor,litteratur och teologi.
Välkommen alltså att följa min blogg - nyuppstånden i påsktid!

Margit Sahlin-på väg mot verklighet

Det har inte bloggats här på ett tag, vilket beror på extra intensiv tid runt utgivningen av Margit Sahlinbiografin. Det blev en bok till slut! Hittills har den tagits väl emot och uppskattats av dem som hunnit läsa den. Min förhoppning är att den ska vara intressant inte bara för dem som kände Margit. Den viktigaste målgruppen, som jag ser det,är alla de som inte kände henne och som inte vet särskilt mycket om den historia som ändå ligger så nära i tiden.
Nu är boken inte i första hand en bok i kyrkohistoria utan en livsberättelse. Den bygger på Margits egna dagböcker och handlar om hennes egen kamp mot yttre och inre motstånd, hennes ständiga brottning med kallelsen och hennes strävan efter dialog för att möta tidens frågor.
Boken är utgiven på Artos förlag, och därifrån kan man skicka efter den. Man kan också köpa den på S:ta Katharinastiftelsen eller genom Gummessons bokhandel på Tegnérgatan i Stockholm.

Är Gud verkligen allsmäktig?

- När ett judiskt barn kommer hem från skolan är det troligare att föräldern frågar: ”Ställde du några bra frågor idag?” än ”Kunde du svara rätt på lärarens frågor?”.
Så inledde Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen, den teologiska klubbens samtal i tisdags. Han betonade att i judendomen är frågorna viktigare än svaren.

Det var en befriande inledning för oss andra i panelen som hade att tackla kvällens svåra fråga: - Är Gud verkligen allsmäktig? För vem kan ge ett fullgott svar på hur Guds allmakt kan förenas med Guds kärlek? Troende människor har i alla tider grubblat över detta det s k teodicéproblemet.
Några tankar ur samtalet:
- Om vi tror att vi måste välja bort allmakten för kärlekens skull är det sannolikt något fel på våra definitioner.
- Att vi reagerar mot ondskan tyder på att det goda är det ursprungliga och grundläggande ( ”Gud” med andra ord )
- Det moraliskt onda är på sätt och vis lättare att ”förklara” utifrån människans frihet att välja, än det fysiskt onda i form av jordbävningar och vulkanutbrott etc.
- För trons människor är det ondas problem mer än existentiell fråga än en teoretisk, dvs man måste hitta ett sätt att förhålla sig det man aldrig helt förstår. För den som är kristen är Jesu väg genom död till liv ett slags mönster för varje människas livsväg, och en väg som ger hopp.

Maynard Gerber konstaterade nöjt i sin slutreplik, att det hade varit ett givande samtal – inte för att vi hade kommit fram till något bra svar utan för att vi fått samtala om en bra fråga!

Europeisk värdegrund – finns den?

Frågan ställdes i rubriken för Katharinas måndagssamtal men fick väl egentligen inget svar.
Ändå var det en mycket spännande och rolig kväll tack vare två genomtänkta och vältaliga inledare: Mehmet Kaplan, riksdagsledamot för miljöpartiet och folkpartisten Cecilia Wikström, europaparlamentariker.
Inger Segelström från socialdemokraterna som också skulle ha varit med var tyvärr sjuk.
Samtalet kom mer att handla om praktik än teori, dvs varför somliga inte handhälsar, bruket av burka o dyl.
Alla är överens om betydelsen av att visa respekt, men det finns ändå olika syn på vad detta i praktiken innebär. Hur hanterar vi detta inom den europeiska gemenskapen?
Det är mycket som ska stötas och blötas i samarbetets Europa. Mycket har förbättrats vad gäller förståelse och respekt men den sammansatta bilden är svårtydd och uppgiften inför framtiden gigantisk.

Ignatius av Loyola

Ignatius av Loyola var en förfärlig människa som förföljde stackars människor. Så fick jag lära mig i skolan, jag precis som många andra som gick i svensk skola för 50 år sen. Senare har fått anledning att revidera min uppfattning rejält. Jag har hört att det tvärtom var han som ställdes inför inkvisatorerna, och om några har blivit förföljda för sin tros skull, så är det jesuiterna själva.
Terminens sista söndagssamtal ägnades åt Ignatius och hans andliga övningar, presenterade av Philip Geister, som i sin egenskap av jesuitpater hör till de verkligt sakkunniga.
Det finns ett tydligt behov av andlig vägledning idag och Ignatius modell är ett efterfrågat alternativ.
Jag som själv haft förmånen att delta i både en ignatiansk veckoreträtt och dagliga övningar utspridda över två terminer kan varmt rekommendera detta!
Det finns mycket som kan kallas ignatianskt men som alltid gäller att originalet är att föredra framför kopior, dvs man bör vända sig till dem som själva länge levt och lever i denna tradition för att förstå vad det handlar om.

Religion och samhälle

Religion och politik hör inte ihop, menar somliga.
Religion och politik går inte att åtskilja, och det är inte heller önskvärt, menar andra.
I teologiska klubben på S:ta Katharinastiftelsen i tisdags formulerades frågan: Är religionen nödvändig för samhället?
Frågeställare och inledare var Henrik Berggren, ledarskribent på DN.
Även om alla som yttrade sig var överens om att religionen behövdes kom olika aspekter att lyftas fram.
Även den som inte har en gudstro kan bejaka att religionen behövs för att ge motivation och inspiration till ett etiskt handlande.
De historiska sambanden mellan religion, politik och samhällsutveckling i stort är dessutom så nära sammankopplade att det inte skulle gå att lyfta bort den religiösa grunden.
Och framför allt – religionens område är de existentiella frågorna om livets mening, de andliga erfarenheterna, döden m.m. – frågor som i högsta grad berör samhällsbygget.
Kanske finns det två diken som kyrkan riskerar att falla ner i: det ena där kyrkan reduceras till social ideologi och socialt handlande, det andra där kyrkan stänger in sig i en inre ”må-bra-andlighet” som inte förändrar samhällsstrukturerna.
Samtalet om allt detta går vidare…