Människooffer

Att offra människor har alltid varit högsta underhållning. Tyvärr!
I antikens värld var det ett skådespel att kasta kristna framför lejonen.
I revolutionernas tider har offentliga avrättningar samlat skaror av människor på öppna torg.
Och idag offras människor publikt i media för vår nöjes skull. Är det inte så?
Varför sitter annars paparazzifotograferna och lurpassar med sina teleobjektiv utanför varje port där prinsessan Madeleine går in och ut?
Och varför är det annars utslagningstävlingar i varje TV-serie, där fokus ligger mer på alla stackare som förlorar än på den lyckliga vinnaren.
Tillsammans röstar man ut den som inte får vara kvar, eller så får man följa juryns nedlåtande kommentarer, och så tar drömmarna slut: drömmen om att bli Robinson, drömmen om Italien, drömmen om att få arbeta hos the Bad Boy, drömmen om att bli Julia osv i det oändliga…
Man drar ut på att meddela juryns utslag tills risken finns att tittarna lessnar.
Skammen har blivit underhållning.
För att inte tala om de förkastade som inte städar i ”Rent hus” eller kan uppfostra sina barn i ”Supernanny”.
Hur kan man få folk att ställa upp och låta sig förödmjukas?
Det finns väl bara ett svar: Pengar!
Vad är jag beredd att betala för mitt människovärde? Och andras?
På S:ta Katharinastiftelsen ställs ofta konstruktiva huvudfrågor till de flesta problem som diskuteras: Hur blev det så här? och Hur går vi vidare?
Ja, hur gör vi?
Kanske till att börja med lite större selektivitet i valet av underhållning…

Hur ser du på ikoner?

Alla som har sett en ikon ”i ögonen” vet att det egentligen inte är vi som ser på ikonen utan ikonen som ser på oss.
Jag tänker förstås inte på de sjutton ikonerna på min datorskärm utan på de fem som står i min bokhylla intill.
Ikoner förmedlar något av tidlöshet.
Därför blir jag lite fundersam över citatet på framsidan av ett nytryckt församlingsblad:
”Keruber och ikoner passar i kyrkor byggda i en annan tid, men vår nya kyrka är en kyrka för vår tid…”
Ikonerna i min bokhylla måste ha sett församlingsbladet på mitt skrivbord, för idag ser de ovanligt bedrövade ut. De har vänner i många kyrkor, både nya och gamla. Många brukar åtminstone få ta plats på golvet framför altaret vid en och annan Taizémässa.
- Var inte ledsna, säger jag tröstande. Känn er i alla fall hemma här i min bokhylla, trots att den kommer från Ikea.
Ikonerna ser ändå inte helt nöjda ut. Det ser ut som att de mest känner sig som på utflykt, som om kyrkorummet vore deras rätta hem.
Den lilla vikbara fickikonen stoppar jag ner i min jacka och säger: - Du kan få följa med på veckomässan idag. Ingen kommer att se dig och ingen har synpunkter på om du passar in eller inte.
Den nya kyrkan är inte färdig, så vi går till en annan som redan finns.
Redan i ingångspsalmen början min ficka vibrera alldeles vilt och hade det inte varit för de starka orgeltonerna hade det blivit riktigt pinsamt.
Nu visade det sig vara mobilen som ringde och inte ikonen som ville göra sig hörd.
För mig ville det sig inte riktigt med koncentrationen efter detta. Jag hade åtminstone stoff till syndabekännelsen: att jag i smyg tagit med en ikon i min ficka.

Victorias väg till altaret

Askmolnet svävar vidare västerut och ger därmed plats för nya orosmoln på den mediala himlen.Som nu turerna kring vårt kungahus.
Av kyrkligt intresse är frågan om lämpligheten av att bruden ledsagas av sin far fram till altaret för att där överlämnas till brudgummen.
Som Annika Borg mycket riktigt skriver i dagens "DN Debatt" är detta en importerad sed som på intet vis stämmer vare sig med svensk historia eller med modern syn på jämlikhet.
Om detta upplyser jag varje brudpar som vill vigas av mig och som önskar det alltmer populära brudöverlämnandet.
Det sedan länge normala är att brud och brudgum tillsammans vandrar uppför altargången. Därmed ger man det tydligaste uttrycket för sitt gemensamma beslut.
Det finns bara en hake i Annika Borgs resonemang, och den är viktig. Hon skriver att "symboliken i handlingen är inget man kan välja. Den finns där ändå". Sant!
Det är bara det att symbolers innebörd förändras över tiden och de är kulturbetingade.
De brudar som vill bli ledda till altaret av sin far, gör inte detta som ett uttryck för osjälvständighet och så uppfattas det numera inte heller av åskådarna. De gör det oftast för att de sett andra göra det, t ex på film, och för att pappa ska bli glad. Man kan tycka vad man vill om skälen men avsikten är hur som helst inte en återgång till underordning och osjälvständighet.
Jag tror att det är med detta som med språkutvecklingen. Vi kan envisas hur länge som helst med att det heter ”jag kom före dig” och inte ”jag kom innan dig”, men grammatik består, liksom yttre symbolik, av gemensamma underförstådda överenskommelser som ständigt förändras, ibland långsamt och omärkligt, ibland så snabbt att många inte hinner med.
Jag har faktiskt också varit med om att bruden gått altargången fram alldeles själv för att möta sin brudgum vid altaret. Så kan man också göra! Lite mer av ”allt ljus på mig…”
Vad tycker du?

Jag slutar på Katharina

Kära bloggläsare - om ni finns!
I och med april månads utgång slutar jag min tjänst på S:ta Katharinastiftelsen. Därmed kommer min blogg inte längre att vara knuten dit och jag kommer därför inte längre att kommentera det som äger rum där.
Däremot kommer jag att blogga vidare i "egen regi" och räknar med att uppdatera sidan betydligt oftare än hittills.
Min ambition är fortfarande att skriva om livsåskådningsfrågor,litteratur och teologi.
Välkommen alltså att följa min blogg - nyuppstånden i påsktid!

Margit Sahlin-på väg mot verklighet

Det har inte bloggats här på ett tag, vilket beror på extra intensiv tid runt utgivningen av Margit Sahlinbiografin. Det blev en bok till slut! Hittills har den tagits väl emot och uppskattats av dem som hunnit läsa den. Min förhoppning är att den ska vara intressant inte bara för dem som kände Margit. Den viktigaste målgruppen, som jag ser det,är alla de som inte kände henne och som inte vet särskilt mycket om den historia som ändå ligger så nära i tiden.
Nu är boken inte i första hand en bok i kyrkohistoria utan en livsberättelse. Den bygger på Margits egna dagböcker och handlar om hennes egen kamp mot yttre och inre motstånd, hennes ständiga brottning med kallelsen och hennes strävan efter dialog för att möta tidens frågor.
Boken är utgiven på Artos förlag, och därifrån kan man skicka efter den. Man kan också köpa den på S:ta Katharinastiftelsen eller genom Gummessons bokhandel på Tegnérgatan i Stockholm.