Foto som livstolkning

Eftersom jag sedan barndomen omgivits av ständigt fotograferande personer tar jag själv aldrig kort. Den sista kameran jag ägde, en mycket enkel sådan, förlorade jag på Heathrow för tio år sen. Jag har inte saknat den.
Däremot tycker jag om att titta på foton. Därför begav jag mig med stor nyfikenhet till Stockholms nyaste museum, det Fotografiska. Läget är inte så lättillgängligt, mitt på Stadsgårdskajen, och dessutom inte riktigt färdigt. Men att de pågående utställningarna drar folk var uppenbart. Det var viss köbildning framför fotona.
Den första salen upptogs av Lennart Nilssons foton om hur ett barn kommer till. Inga nya bilder visserligen, men bilder man kan se om och om igen, och som skapar en sakral stämning i vilket rum som helst.
Den stora utställningen ägnas Annie Leibovitz (f 1949) fotokonst, en mycket spännande och variationsrik produktion, huvudsakligen porträtt av både familj och officiella, kända personer.
AL är en av världens mest kända porträttfotografer, och när man ser bilderna förstår man varför.
Vi som ständigt ser varandra och andra i rörelse inspireras till djupare reflektion när rörelsen stannar av och den annars flyktiga blicken får vila länge på en människas ansikte och hennes omgivning.
Vid min senaste begravning fanns två mycket fina fotografier på kistan. Det enda var relativt nytaget och visade en åldrad kvinna med erfarenhetens rynkor i ett ganska trött ansikte. Det andra visade samma kvinna som ung – en vacker kvinna med böljande hårsvall och blicken uppåtvänd, fylld av livslust.
Dessa två foton gjorde det tydligt att det inte bara var en gammal och sjuk 85-åring som låg i kistan utan samtidigt den unga, friska människan och allt som var hon däremellan. Och jag tänker att när vi en dag kommer till Gud är vi liksom bortom våra fysiska åldrar, hur nu det blir… Detta funderade jag över ett tag, när jag som avslutning på mitt museibesök tog en kopp kaffe i den provisoriska serveringen med en strålande utsikt över båttrafiken på Stockholms ström.