Kollektiv förvirring

Att vara präst innebar bl a att infinna sig rätt tid på rätt plats i rätt ärende.

Att hålla reda på i vilket ärende jag är ute är nog enbart mitt eget ansvar, men för att komma till rätt plats i rätt tid är trots allt beroende av trafikförhållanden som jag inte helt råder över.

Därför är första dagen med sommartabell alltid något av ett äventyr.

 

Idag, som vanligt, utbröt den stora förvirringen. Vid Rotebro station gjorde tre olika förare upp med varann på plats om vem som skulle köra vilken buss med vilket nummer och vart. Jag som trodde det fanns nån slags plan på förhand. Men det kanske är det som menas med sommartabell. Det blir var det blir. Minuterna gick.

Misstänksam som jag är frågade jag för säkerhet skull om bussen jag satt på gick till Bollstanäs.

Föraren svarade tveksamt: Ja, jag tror det står det på utsidan, Gör det inte det?

Inte blev jag lugnare när han sedan frågade m i g  när bussen skulle gå.

-          Nu genast, sa jag förstås.

Ändå fick vi tre resenärer gå av bussen och byta till en skraltigare men med en förare som i alla fall kunde köra så dammet yrde.

 

Pendeltåget var däremot snabbfotat. Det var som om man ville kompensera för vinterns förseningar genom att avgå flera minuter för tidigt. Folk fick springa som galningar för att hinna med.

Trots allt kom jag fram i tid.

Imorgon kanske jag tar bilen.

Stockholmsvandring 3

Idag genomfördes Stockholmsvandring 3 (Bellmansvandringen inräknad). En storstadspärla för den som hellre möter väluppfostrade pudlar istället för vilda älgar och hellre sitter med en latte och en mazarin på ett civiliserat fik istället för att trycka i sig en svettig hembredd ostmacka tillsammans med några klunkar ljummet vatten i obekväm myrbacke.

Här kommer tipset:

Man tar sig till Nybroplan där man stiger ombord på ”Emelie” som lär avgå varje hel timme. I alla fall gick den idag kl 11. Obs att man betalar ombord endast med kort ( inte SATS-kortet) Denna båt i linjetrafik är dessutom helt okänd, varför jag och mina två medvandrerskor var de enda ombordstigande. Kändes ungefär lika lyxigt som om det hade varit Vasaslupen, och utsikten var ju typ densamma.

Efter en underbart behaglig sjötur går man iland i Hammarby sjöstad, där man kan spatsera runt en stund och förundras över den snabba utbyggnaden, de fräscha fasaderna och de promenadvänliga kajerna. Man kan tyvärr inte slå sig ner på ett matställe redan nu, eftersom man då riskerar att inte komma vidare.

Istället fortsätter man längs kajen fram till Skanstullsbron, den gamla, genuina. På den går man över till Söder och snirklar sig upp österut via idylliska gator och parker, där man kan meditera över hur det känns att bo på t ex Blecktornsstigen med balkong mot den tysta gröna parken eller vid Vita bergen nedanför Sofia skola där små barn plaskar i dammen.

Uppe på Bondegatan passerar man Sofia skola och fortsätter norröver till de gamla kulturhusen på Åsöberget. Därifrån är det nära till det kända utsiktsfiket på Fjällgatan. Vill man inte ha mazarinen rekommenderar jag glassen, framför allt smaken ”kryddig rabarber”.

Eftersom man är rätt trött i fötterna vid det här laget kan man ta buss eller t-bana från Slussen, gå hem och läsa PA Fogelström och glädja sig över att det finns annat i livet än VM i fotboll!

Post festum

 

Det krävs en del psykologisk egenterapi för att kunna återgå till vardagen efter lördagens overkligt fantastiska bröllopsfest. Alltså gick jag ut på stan igår för att beskåda och begrunda ”resterna”.

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle känna mig så delaktig i detta kungliga bröllop! Det är kanske just känslan av delaktighet som kommer att ligga kvar i mig mest påtagligt. Jag var med! Trots att jag mest deltog som TV-tittare!

Känslan av delaktighet i ett bröllop varierar ju stort beroende på vilken roll man själv har i sammanhanget och vilken relation man har till brudparet – från att vara brud/brudgum till att vara vigselförrättare, fotograf, gäst, chaufför, brudnäbb osv.

Att TV fått tillstånd att bevaka allt, gjorde det ju möjligt för vem som helst att åtminstone som åskådare delta i festandet, och upplägget var verkligen så inkluderande som man bara kan tänka sig.

Men ärligt talat var det stor skillnad på att sitta framför TV:n och att själv få stå vid Norrbro och vara en del av ”vännerna” på plats när kungligheterna trädde fram på Lejonbacken kl 18!

Att vara fysiskt närvarande i olika sammanhang är ibland en nödvändighet för själva händelsen. Om just jag inte hade gått till Norrbro hade brudparets vinkningar till folket ägt rum ändå, men om ingen hade kommit hade det hela enbart blivit vinkningar till TV-kamerorna och inte alls den händelse som var tänkt.

Präst som jag är tänker jag att det är ungefär som med gudstjänsterna i kyrkan. Delaktigheten blir förstås otroligt mycket svagare om den inskränker sig till TV-tittande, och själva händelsen blir ingen riktig gudstjänst om kyrkbänkarna är tomma.

En annan sorts delaktighet uppstod på trappan till Storkyrkan igår söndag, där jag som så många andra köade för att komma in på eftermiddagen. Ett par kyrkvärdar gjorde en beundransvärd insats genom att leda allmän psalmsång för att bevara alla på gott humör.

Nu är ju inte psalmsjungandet så utvecklat i vårt land. (Det är inte som i Polen där alla kan hela psalmskatten utantill från den tid böcker och papper inte fanns att tillgå.) Tryggare kan första versen gick bra, även de två första på Den blomstertid nu kommer. Också refrängen på ”Han har öppnat pärleporten” sjöngs med bravur (och ironi med tanke på den stängda port vid stod framför).

Kyrkvärdarna delade i desperation ut några psalmböcker, men valde sedan klokt nog istället Idas sommarvisa för att maxa just känslan av delaktighet.

Mina fötter ville dock inte vara med och sjunga utan gick vidare till ett glasscafé i gränderna och ner till Skeppsbron för att beskåda Dannebrogen.

Leve brudparet!!!

Konst med budskap

Just nu pågår på plan 3 i Kulturhuset två rätt små, och mycket olika, utställningar som har det gemensamt att de ifrågasätter modern livsstil.

Fotografen Jens Assurs utställning heter ”Hunger” och handlar inte om svält i första hand utan mer om människans girighet att ständigt vilja konsumera mer. I fotona låter han mig möta så skilda miljöer som Sao Paulo, Tokyo och Bollnäs! Det blir precis så kontrastfyllt som det låter. Bilderna är stora och jag bär dem med mig i minnet tillsammans med eftertankar av bibliskt slag: Vad är det egentligen vi jagar efter? Vad är det som kan mätta en människas hunger efter mening och kärlek?

 

I galleriet mittöver kan man bekanta sig med den italienske formgivaren Ettore Sottsass, främst skisser och föremål från 1950-talet, även om han slog igenom några decennier senare.

Jag tycker att det mest intressanta är den video som rullar där Sottsass själv kommer till tals och delar med sig av sina tankar. Också han säger sig söka mening och samband i tillvaron. Han vill befria människor från blind konsumtion, från nostalgier och givna strukturer och till frihet och kreativitet.

Han jämför bl a livskänslan i att dricka vatten ur ett glas jämfört med ur en pappmugg, och han säger: Vad är det som säger att ett bord måste ha fyra likadana ben? Det är bara industrin som har bestämt, eftersom lika ben är enklare och billigare att tillverka.  

Och jag tänker: Javisst, gärna olika bordsben, bara de i alla fall är lika långa!!!

Det ironiska är, att med tiden kan även en designer som Sottsass själv bli en del av världens nostalgi och konsumtion genom att hans föremål säljs och genom att en utställning som denna kan väcka en nostalgisk längtan till det flydda 50-talet.

 

Se gärna utställningarna! Det kostar inget att gå in och det finns bekväma rulltrappor ända upp.

Skansenvigslar à las Vegas

Bröllop är som alla vet ett hett ämne just nu.

Igår vigdes 357 brudpar på Skansen genom drop-in-vigslar.

”Jag har samma samtal med paren innan som jag brukar”, påstod en av vigselprästerna glatt och syftade på de tio minuters förberedande samtal som föregick det som i Svenska kyrkans handbok faktiskt kallas ”vigselgudstjänst”.

Det finns därför anledning att påpeka att jag själv och, jag vill tro, de flesta av mina kollegor, genomför samtal på c:a 1 – 1,5 tim i god tid före vigseln, även den lilla enkla, och ofta handlar det om flera telefon- eller mailkontakter utöver detta.

Serievigslar som på Skansen är inget jag skulle vilja medverka i. Kyrkans handlingar är tänkta för ett sammanhang som kräver mer av förberedelser hos alla inblandade. Det är min åsikt!

En välvillig tolkning av den stora efterfrågan på snabbvigslar kan vara att många bröllop numera är rejält upphaussade, och inte blir det bättre av det kungliga som stundar, hur kul det än blir.

Många sparar i åratal för att ”ha råd” att gifta sig, bröllopsindustrin svämmar över alla gränser och många strävar efter att komma på det unika temat för sitt bröllop som gör att man på ett oförglömligt sätt sticker ut från mängden. Det gör nog att många liksom aldrig kommer sig för. Bara tanken på att planera ett bröllop kan kännas övermäktig.

Man kan diskutera samkönade äktenskap, man kan diskutera brudöverlämnanden och man kan diskutera serievigslar. Kyrkans koncentration borde väl ändå ligga på att vara med och skapa förutsättningar för fungerande kärleksrelationer. Det är förstås svårare och mer tidskrävande än att skapa regler och att viga. Det handlar om förtroendefulla kontakter med kyrkans representanter så att man vågar komma igen för samtal när svårigheter kommer, t ex för familjerådgivning. Det behövs samtalsgrupper och det behövs en fördomsfri bearbetning av könsidentitet, rollfördelning, självkänsla m.m Det behövs engagemang i samhällsutvecklingen så att vi alla klarar av att prioritera människor och relationer framför konsumism och prestation.

Och så – förstås – en befriande förkunnelse om Guds nåd när livet inte ”blir som vi har tänkt oss”.

Vindsröjning

 

Denna regniga lördag gav ett utmärkt tillfälle för vindsröjning. Det tyckte tydligen hela Väsby för det lär ha varit långa köer in till sopstationen eller återvinningscentralen eller vad det heter. ”Sörab” möjligen (det är inte jag som åker dit…)

Man fastnar lätt när man öppnar gamla dammiga kartonger med skrivböcker från lågstadiet på 50-talet, som inträffade för så länge sen att det faktiskt hette folkskola. Där fann jag den första grunden till mitt bloggande, de trevande försöken att med enbart versaler och hämningslöst felstavande lägga ut texten om kompisar, troll, väder och sommarlov, allt illustrerat genom stereotypa teckningar som inte såg ut att genomgå någon nämnvärd utveckling upp genom åren. Min morfars och min mammas konstnärliga anlag gick tyvärr inte i arv till mig.

Däremot hittade jag morfars tavlor och teckningar och mammas målade porslinsfat. Tyvärr räcker inte väggarna till för att exponera konsten, särskilt inte eftersom min egen yngsta dotters akvareller redan pryder väggarna.

Men vad säger att man ska ha samma bilder uppe jämt? Man får väl byta färgskala och motiv efter säsong, ungefär som man gör för att följa kyrkoåret. 

Brevbuntar förpassades till sopen, likaså fula skålar och vykortsalbum med bleknade bilder från olika hålor i Mellansverige.

Men pärlor fanns… och de har jag kvar!!!

Jag har upptäckt att jag kommit i takt med min ålder!

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”Den tredje åldern” ( den mellan 50 och 70 (fler åldrar följer förhoppningsvis…)) att nu är tiden att ta itu med att ”rensa undan all bråte” man har samlat på sig. Så rätt, så rätt! Och – tänker jag – tid att plocka fram det där man glömt bort att man hade men som ger glädje att titta på, brev att läsa en gång till, broderade dukar utan kaffefläckar (i den mån de finns) m.m.

Men hon säger att man ska gå igenom köket, badrummet och skrivbordet också, och nu börjar jag känna mig lite matt.

Man får hoppas att det kommer en soldag imorgon..

En bellmanhistoria

Det var en guide, en vandringsgrupp och en Bellman…
Det var igår.
Vid Axelsbergs tunnelbanestation.
Det var där det började
det som också kunde ge det här inlägget rubriken ”Stockholmsvandring 2”.
Ett alternativ till att gå själv med guidebok i hand är att delta i någon av de otaliga vandringar som organiseras av hembygdsföreningar, museer och enskilda entreprenörer.
Gårdagens promenad hette ”Bellman i Hägersten” och vi gick i regi av den lokala hembygdsföreningen.
Vis av erfarenheten hade jag den här gången vattenflaska med mig. Plus en inplastad ostmacka. Ingetdera behövdes. Det gavs inga fikapauser.
Eftersom vandringen skulle ta två timmar var jag tveksam redan från början, nära att vända om redan före start. Men jag hade inte behövt oroa mig. Ett 25-tal personer i relativt hög ålder väntade i Axelsberg, någon försedd med rullator. Hon tillhörde de snabbaste.
Det jobbiga var inte att gå. Det var mer jobbigt att stå länge och lyssna till den ytterst kunniga guiden, men väl värt mödan.
Jag upptäckte snart en bekant i gruppen som jag kunde eftersläntra med för att diskutera kyrkliga angelägenheter.
Liksom sträckan Alvik – Nockeby är den södra Mälarstranden rätt så brant men lika vacker, inte minst så här års. Bakom de fula höghusen utmed tunnelbanan öppnar sig lummiga parkområden och vidsträckta vyer över Mälaren och öriket.
Och överallt har Bellman satt sina spår och skrivit sina epistlar! Bellmansekar, Bellmanskällor och Bellmansgrottor, det finns gott om påstådda och kanske verkliga minnesplatser. Min faster som bor i området påstår att de har ”Bellmanmålningar” i sin trappuppgång ( huset är byggt sent 1980-tal, typ.) Haha!
Ostmackan och vattnet blev dagens frukost. Gutår!

I syrenernas tid och festernas månad

Undra på att festerna slår ut i blom efter denna långa och kalla vinter!
Askmolnet har gått upp i rök, svininfluensan har förbytts i pollenallergi och snöstormarnas trafikkaos har ersatts av studentflakens trafikkaos…
Vem minns den mörka tiden?

Nu är det dags! Låt oss njuta – av blommande vita, väldiga kastanjer och overkligt blålila doftande syrener, av glädjen hos skrålande, hoppande studenter i vita mössor, av den bedövande grilldoften i trädgårdarna, av den absurt upphaussade stämningen inför det stundande prinsessbröllopet, av luftballongerna som svävar upp i skyn och av den behagliga tanken att sommaren fortfarande är alldeles ny! Och bäst är den förstås i Stockholm!!!

Nationaldagsfirandet är en bra uppfinning som snarast bör följas upp av en annandag av liknande dignitet. (jag har ännu inte kommit över att annandag pingst föll bort… och den helgen har ju – till skillnad från nationaldagen – ett tydligt och väl motiverat historiskt firningsämne)

”Den blomstertid nu kommer…” oavsett om skolavslutningarna sker i kyrkan eller inte.
Hur som helst är det roligt om kyrkan kan bli känd för att inte bara vara en plats för krisen utan också – och särskilt – för glädjen och festen!
Exultate Deo! sjöng Engelbrektskyrkans kammarkör i flera varianter under en vacker sommarkonsert på nationaldagskvällen. Det är bara att instämma!!!

Visningar av religionens hus

Intressant hur olika man kan lägga upp guidningar i religiösa lokaler!
Sollentuna församlings personal – c:a 100 personer – hade i veckan förmånen att på en enda dag få göra studiebesök i Filadelfiakyrkan med Rörstrands slott, i judiska synagogan nära Kungsrädgården och i moskén på Södermalm.
En riktig turistbuss transporterade oss bekvämt runt mellan platserna, varvid guiden vänligt pekade ut stadshuset, slottet och operan för att lantisarna från Sollentuna skulle få med sig vissa allmänna basfakta om huvudstaden.
I Filadelfia fick vi veta mer om Rörstrands porslinsfabrik än om dagens pingströrelse, i moskén fick vi veta mer om islam än om moskén, men i synagogan fick vi faktiskt allt om både utsida och insida av ”församlingspedagogen” Eva som måste vara en av Stockholm mest proffsiga guider inom sitt område. Hon serverade oss ett strålande föredrag om judisk tro samtidigt som hon förevisade den fascinerande salen med bl a stora tjusiga pergamentrullar dolda bakom en tjock röd sammetsgardin.
Jag tyckte det var närmast pinsamt att upptäcka hur lite jag faktiskt visste om judisk tro och tradition.
Som bekant måste männen ta på sig en liten kalott för att träda in i synagogan.
I moskén var det däremot vi kvinnor som fick ta på oss specialplagg: fotsida tunna bomullsrockar med kapuschonger. Och alla fick ta av sig skorna (det var då jag såg att jag tagit på mig två helt olika sockor i den tidiga morgonen…)
Muslimerna var mycket tydliga med sin tro och det fanns gott om skriftligt material att plocka med sig hem för den som ville.
Vid personalkaffet nästa morgon frågade vi oss varför vi kristna ofta är så diskreta med att tala om vår tro. Vi aktar oss noga för att ”pracka på” och ”propagera”. Frågan är om vi har blivit alltför blyga? Varför skulle den som studiebesöker en pingstkyrka mest vara intresserad av porslin?

Ideologier i svensk politik

Ett av proffstyckargängen i TV:s morgonsoffa tog igår kväll plats i en ”kvällssoffa” placerad på Södra Teaterns scen. Tyckarna var Thomas Idergard, Birger Schlaug samt Ursula med ett efternamn som jag tyvärr varken minns eller antecknade. Moderator var Bengt Göransson, som för övrigt just kommit ut med den intressanta boken ”Tankar om politik” (har hunnit till sid 84).
Syftet med debatten, som var ett samarrangemang mellan Ordfront och Timbro, var att så här inför valrörelsen gå lite mer på djupet i frågor som mest bara behandlas ytligt.
Tyckarna hade fått välja ett ämne var:
Birger Schlaug ifrågasatte ekonomisk tillväxt som ett självklart mål.
Thomas Idergard aktualiserade människovärdet.
Skånska Ursula ville diskutera frihetsbegreppet utifrån ett vänsterperspektiv.
Alla ämnen diskuterades en stund var.
Frågor och påståenden helt vilt saxade ur samtalet:
- Kan man hela tiden ställa nya och högre krav på vad välfärden ska leverera?
- Marknadens ”brist på etik” är v å r brist på etik.
- Människan har inte ett egenvärde i den gröna rörelsen
- Frihet innebär utveckling av välfärd och utbildning
- Att protestera räcker inte som kraft för förändring
- Nu när har det bra materiellt är det andra saker som ska växa ist för ekonomisk tillväxt
- Vi har aldrig haft så mycket privat företagsamhet som finansieras via skattemedel
Försök hitta en linje i detta den som kan! Debatten var trots allt inte så ostrukturerad som man kan tro av mina lösryckta satser.
Vem som sa vad får ni räkna ut själva. Gissningar välkomna!
Flest ord – utan tvekan – använde Thomas Idergard. En imponerande svada. Många kloka ord, och en del galenskaper ( bra på att provocera med glimten i ögat)
Mest engagemang visade Birger Schlaug. Verkade lyfta från ”soffan” ett tag.
Ursula sa många bra saker, om jag uppfattade skånskan rätt, men kom lite i kläm mellan de pratglada herrarna.
Moderatorn låg lågt. Tror dock inte att han sov. Gav tyckarna blommor på slutet.

”Avgång” – om ideal och politik

Efter att ha skrattat mig igenom vårens teaterbesök blev Stadsteaterns föreställning av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” en klar kontrast. Visserligen fanns en hel del komik att åtminstone le åt, men verklighetsbeskrivningen är dyster: Makt korrumperar och verkligheten är långt från idealen. Budskapet är trots allt uppfordrande: Det gäller att låta sanningen och kärleken segra över lögnen! Lite oklart varför, eftersom det inte framgår riktigt tydligt på vad idealen grundas och vilka drivkrafterna är att göra gott. Men det kanske bör tas för givet…
Pjäsen handlar om en inflytelserik kansler som avgår, en man som haft stor makt men som nu inte längre värderas. Dock försöker man köpa hans tjänster genom att locka honom att svika sina ideal, en kamp han utstår med både framgång och misslyckanden.
Jag tycker att pjäsen var absolut sevärd, att den aktualiserar frågor om makt och ideal, frågor som ständigt måste hållas levande. Jag tror samtidigt att den får sitt speciella värde i att det är just Vaclav Havel, som Tjeckoslovakiens ex-president, som skrivit den. Annars hade den förmodligen inte satts upp.