En bellmanhistoria

Det var en guide, en vandringsgrupp och en Bellman…
Det var igår.
Vid Axelsbergs tunnelbanestation.
Det var där det började
det som också kunde ge det här inlägget rubriken ”Stockholmsvandring 2”.
Ett alternativ till att gå själv med guidebok i hand är att delta i någon av de otaliga vandringar som organiseras av hembygdsföreningar, museer och enskilda entreprenörer.
Gårdagens promenad hette ”Bellman i Hägersten” och vi gick i regi av den lokala hembygdsföreningen.
Vis av erfarenheten hade jag den här gången vattenflaska med mig. Plus en inplastad ostmacka. Ingetdera behövdes. Det gavs inga fikapauser.
Eftersom vandringen skulle ta två timmar var jag tveksam redan från början, nära att vända om redan före start. Men jag hade inte behövt oroa mig. Ett 25-tal personer i relativt hög ålder väntade i Axelsberg, någon försedd med rullator. Hon tillhörde de snabbaste.
Det jobbiga var inte att gå. Det var mer jobbigt att stå länge och lyssna till den ytterst kunniga guiden, men väl värt mödan.
Jag upptäckte snart en bekant i gruppen som jag kunde eftersläntra med för att diskutera kyrkliga angelägenheter.
Liksom sträckan Alvik – Nockeby är den södra Mälarstranden rätt så brant men lika vacker, inte minst så här års. Bakom de fula höghusen utmed tunnelbanan öppnar sig lummiga parkområden och vidsträckta vyer över Mälaren och öriket.
Och överallt har Bellman satt sina spår och skrivit sina epistlar! Bellmansekar, Bellmanskällor och Bellmansgrottor, det finns gott om påstådda och kanske verkliga minnesplatser. Min faster som bor i området påstår att de har ”Bellmanmålningar” i sin trappuppgång ( huset är byggt sent 1980-tal, typ.) Haha!
Ostmackan och vattnet blev dagens frukost. Gutår!