Människooffer

Att offra människor har alltid varit högsta underhållning. Tyvärr!
I antikens värld var det ett skådespel att kasta kristna framför lejonen.
I revolutionernas tider har offentliga avrättningar samlat skaror av människor på öppna torg.
Och idag offras människor publikt i media för vår nöjes skull. Är det inte så?
Varför sitter annars paparazzifotograferna och lurpassar med sina teleobjektiv utanför varje port där prinsessan Madeleine går in och ut?
Och varför är det annars utslagningstävlingar i varje TV-serie, där fokus ligger mer på alla stackare som förlorar än på den lyckliga vinnaren.
Tillsammans röstar man ut den som inte får vara kvar, eller så får man följa juryns nedlåtande kommentarer, och så tar drömmarna slut: drömmen om att bli Robinson, drömmen om Italien, drömmen om att få arbeta hos the Bad Boy, drömmen om att bli Julia osv i det oändliga…
Man drar ut på att meddela juryns utslag tills risken finns att tittarna lessnar.
Skammen har blivit underhållning.
För att inte tala om de förkastade som inte städar i ”Rent hus” eller kan uppfostra sina barn i ”Supernanny”.
Hur kan man få folk att ställa upp och låta sig förödmjukas?
Det finns väl bara ett svar: Pengar!
Vad är jag beredd att betala för mitt människovärde? Och andras?
På S:ta Katharinastiftelsen ställs ofta konstruktiva huvudfrågor till de flesta problem som diskuteras: Hur blev det så här? och Hur går vi vidare?
Ja, hur gör vi?
Kanske till att börja med lite större selektivitet i valet av underhållning…