Diakonen och jag samtalade för en tid sedan om betydelsen av våra tjänstekläder.
Hon såg sin diakonskjorta som en barriär i mötet med människor. Jag såg min prästskjorta som positiv identitetsmarkör. Hur alla andra tänker skulle vara intressant att veta.
Men nu vet jag vad somliga andra tänker…
Under denna heta sommar, utan döljande ytterplagg, blir jag extra synlig som en kyrkans representant på torg, bussar och pendeltåg. Ibland trevligt, ibland inte!
Hur som helst sticker man ut på något sätt.
- Hallå där prästen! tjoade en försäljare av Situation Stockholm idag när jag skyndade
över Aniaraplatsen.
Lördagshandeln avstannade och alla frågade sig hur prästen skulle agera.
Det är klart att jag köpte ett ex för att slippa känna mig som den där likgiltiga prästen som gick förbi i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.
Men det kan bli lite dyrt när man passerar många behövande utmed gator och gränder.
Inne i centrum slog jag mig ner med en kopp kaffe – med ryggen utåt - i väntan på att det skulle bli dags att klättra uppför berget till dop i S:t Erik. I affärer och på caféer blir jag alltid oerhört väl bemött i min prästskjorta. En gång erbjöds jag t o m rabatt, och det var på Kungsholmen där jag inte ens jobbade. (Undrar först nu om det var något avlatstänkande i botten?)
På hemvägen idag blev det värre. På bussen från Rotebro som vanligt!
En biffig yngling med spindelvävstatuering runt hela skallen vände sig mot mig just när han skulle kliva av bussen och ropade högt:
- Hej då prästen. Vi ses nog inget mer, för jag ska en trappa ner till helvetet!
Och så gjorde han sin nedstigning.
Jag behöver väl inte säga att hela bussen tittade på mig.
Och även om den stackars ynglingen hade stannat kvar på bussen hade jag inte tyckt att en välbesatt 529:a var den bästa miljön för själavård.
Men så är det att vara kyrka mitt bland folket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar