Bussar, begravningar och bönesvar

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen….Lita inte på SL, framför allt inte i Rotebro!

Idag var det dags igen. Jag vet inte om det var föraren eller bussen som fick värmeslag, men föraren kunde helt enkelt inte starta. Motorn lät helt död dvs inte alls.

Som vanligt hade jag en begravning som väntade.

Klockan gick.

Föraren öppnade och stängde dörrar, klev ur bussen och bankade här och bankade där.

Bara klockan gick.

Som vanligt var vi tre resenärer i bussen, dock inte samma tre som häromdagen.

En var försedd med skateboard. Han hade åtminstone en alternativ lösning att ta till.

Föraren beklagade sig: - Det här går inte.

Det hade vi redan märkt. Jag började bli nervös.

Till slut ringde föraren nån jour. Kanske var det SOS Alarm. Jag känner en som jobbar där och funderade på att ringa honom direkt.

Tills vidare bad jag en bön. Inte högt, eftersom jag är svenskt blyg.

Då hörde jag föraren säga i telefonen: - Jaså vänster?

Ut igen och bankade. Och si…motorn gick igång och alla kunde dra en lättnadens suck.

Även denna gång lyckades jag komma i tid till begravningen.

Tack vare att bussturen kunde följas upp med egen bil – luftkonditionerad dessutom!

Ikväll gläder vi oss åt Hollands seger i kvartsfinalen. Wat leuk!

Nästa blogginlägg blir lite mer andligt. Då ska jag berätta om en pilgrimsvandring på prov.