Att fira bokmässa

 

Ja, bokmässan är ett event och en celebration!

Varför ska den firas?

”Till bokens ( och bibliotekens) ära” kan vara ett svar.

Det där med bibliotek är inte precis så synligt i mässhallarna, vilket är lite synd, för någonting finns det väl att exponera även för den stora församlingen? Och något måste väl finnas att diskutera om biblioteken som rör oss alla?

Men det kanske fanns, fast jag inte såg det. På en mässa som denna missar man en massa, för att anspela på ett känt uttryck.. Det är ju så m y c k e t av a l l t!

 Och hur ska denna mässa firas?

När man går in till en mässa i kyrkan får man en psalmbok i handen och en agenda så att man kan ta sig fram. Vid ingången till bokmässan får man en katalog och en karta. Men till skillnad från i kyrkan är det helt fritt att avgöra själv när det är lämpligt att stå, gå och sitta. I praktiken går och står man mer än man har tänkt sig. Man köper mer än man planerat och man blir tröttare och samtidigt mer inspirerad än man vågat drömma om.

I varje vrå sitter eller står en inspirerad kändis på en barstol med en mick i handen. Ljudvågorna rullar in i varandra och publikens sorl lägger sig som skum på ytan. Det gäller att hitta balansen mellan att vara förståndigt selektiv och att låta sig ledas av stundens impulser.

 På söndagen var det så dags för mig själv att beträda ”Se människan”- scenen och försöka placera mig på barstolen utan att välta. Uppgiften var att tillsammans med Ami Lönnroth föra ett samtal om Margit Sahlinbiografin. Det har vi gjort förut på S:ta Katharinastiftelsen, men nu skulle det göras på 20 minuter. Det kändes som att delta i ”På minuten” där det gäller att få mesta och bästa sagt på kortast möjliga tid utan upprepningar, tveksamheter och ovidkommande utvikningar. Jag tror vi lyckades ganska väl, och det är både lätt och roligt att samtala med en person som Ami. 

Och visst är det en lycka att någon gång i sitt liv få stå och signera böcker på bokmässan!

Det var också en lycka att få åka hem med nya böcker i bagaget och intryck från många spännande möten.  

Spektaklet i Göteborg

Som många andra tar jag idag igen mig efter bokmässan i Göteborg. Vilket jobb som helst framstår som vila efter detta magnifika, roliga, osannolika, krävande spektakel!

Bara det att mässan äger rum i Göteborg tar på krafterna för en stockholmare!

Bara detta att ta sig fram!

Kära göteborgare! Ni har inte gjort det enkelt för oss andra. Det gjorde ni inte förr heller – då när ni låste staden med nycklar för natten så att inga utomstående fick tillträde. Jag har själv i helgen sett träskåpet där nycklarna förvarades med vilka man först låste upp lilla Bommen på morgonen, sen stora Bommen, sen portarna…ja, ni vet.

Jag hittade till muséets kassa men sen behövdes personlig vägledning.

- Det är tyvärr lite svårt att hitta här, sa museitjänstemannen ursäktande.

Jag insåg snart att det gällde hela stan. Jag fick till och med fråga efter kaffetermosarna på hotellet som stod skickligt gömda bakom en pelare.

Att åka spårvagn var den största utmaningen.

Torget framför Centralstationen är helt täckt av räls och hållplatserna är utspridda över hela platsen. I Göteborg skiljer man heller inte på körbana och gångbana, vilket gör övergångsställen onödiga och trafiken livsfarlig.

Spårvagnarna har många olika nummer och går hela tiden, men vad hjälper det om det inte är rätt nummer som kommer. Och vad hjälper det med rätt nummer om vagnen går åt fel håll? Man vet ju inte ens vilket håll som är det rätta!

Själv klev jag på en spårvagn som det stod Angered på, för det namnet lät bekant, men det kan inte vara känt för bokmässan i alla fall.

Till slut kom jag fram till mässhallarna, just när köerna växt sig lagom långa.

Väl innanför pärleporten fick jag en karta i min hand. Fylld av med siffror och kolon som kunde leda till lika personliga tolkningar som en bibelhänvisning. Alltså tog jag mig fram på känn ledd av min intuition.

Redan efter två minuter gjorde jag mitt första inköp: ”Folkkyrka i en postmodern tid” av Björn Vikström, forskare vid Åbo akademi. Jag höll på att fastna vid den sverigefinska montern nära ingången, inte bara för att böckerna var intressanta utan därför att folkträngseln gjorde det omöjligt att avancera. Där får vi nu alla stå och samla oss en stund inför ett nytt inlägg om bokmässan. För det blev en fortsättning…

Volontera mera!

Jag var på kurs i helgen. Skulle lära mig ”volontera”, vilket numera är ordet för ”att arbeta som volontär”, vilket numera är vad man förr kallade ”frivilligt arbete”, vilket numera är det trendigaste man kan göra. Och dessutom väldigt roligt och nyttigt både för en själv och andra!!!
Jag arbetar också frivilligt – fast avlönat – så volontär är jag ju inte. Inte heller räknas jag som ”ideell” men jag har absolut ideal. Så där ja – nu har vi rett ut begreppen!
Tillbaka till kursen! Den var retro-trendig. Vi brainstormade och skrev upp våra associationer på gula post-it-lappar som vi tapetserade frontväggen med. Precis som på 70-talet! Jag fylldes av nostalgi och skrev små lappar för glatta livet. De övriga drevs inte av samma lyckliga retrokänsla, eftersom nästan alla andra kursdeltagare föddes ungefär samtidigt som denna kreativa pedagogik såg dagens ljus.
Kulturellt kändes det också eftersom vi höll till i Dieselverkstan i Nacka, ett hus fullt av aktivitet, dans och ballonger!
Men ballongerna var nog mer kommersiella än kulturella eftersom Sickla köpcentrum intill firade något slags jubileum.
I restaurangen höll man dock en hög ideal ideell profil. Den vegetariska maten serverades först och såg oerhört läcker ut. Ni skulle sett den rosa såsen över det inbakade i filodeg! Men det var frivilligt och tyvärr hade jag valt lax som jag ändå äter jämt.
Kursutvärderingen skedde i flera steg och upptog symptomatiskt nog en väsentlig del av den utmätta tiden.
Nu tror ni att jag driver med kursen. Det kanske jag gör, men jag gillade den! Den gav redskap och var ett utmärkt möte för oss alla som kom från vitt skilda håll: en kvinnojour, en ätstörningsförening, en rätten-till-mat-förening, ny gemenskap, en islamsk insamlingsförening och flera organisationer som jag aldrig hört talas om – och så den alldeles vanliga kyrkan. Gå in på http://www.volontärbyrån.se/ så får ni ett smakprov på allt gott som görs i denna trendiga värld!

Malariasjuk eller gravid?

En av mina mycket goda vänner återkom hem till Kalifornien efter några år i Nya Guinea och insåg att hon tyvärr drabbats av malaria. Den läkare hon uppsökte hade aldrig stött på någon malariasjuk förut utan försökte övertala henne om att hon var gravid, vilket hon bestämt förnekade.

Läkaren ville inte ge henne medicin utan omfattade undersökningar, och min väninna var därför tvungen att planera sitt fortsatta arbete enligt malariafeberns regelbundna anfall. Det handlade bl a om att sätta in vikarie rätt dagar. Tiden gick och allmäntillståndet försämrades.

En dag ringde läkaren. Med stressad röst befallde han min väninna att omedelbart komma till mottagningen. Med uppslagna böcker på skrivbordet och ett förfärat uttryck i ansiktet meddelade han att han kommit till slutsatsen att hon faktiskt hade malaria och behandling måste sättas in omedelbart.

 Så blev det och väninnan tillfrisknade.

 Jag förmodar att läkaren numera försöker övertyga alla sina gravida patienter om att de i själva verket lider av malaria.

Vandring på hög nivå

Nu har vi kommit till överkursen bland säsongens vandringsrapporter.

Det blir tips för vandringar i alplandskap, närmare bestämt i den del av Schweiz där människor, kor och getter talar franska.

Tips 1: Värm upp genom att först genomföra alla Stockholmspromenader enligt alla hittills utgivna böcker. Kondition krävs.

Tips 2: Sätt plåster på ovansidan av tårna. Det är nämligen där man får ont efter långa marscher utför i brant terräng.

Tips 3: Vandringarna är i naturen utmärkta med olikfärgade snedställda kvadrater.

Gult står för ”lätt” och är svårt nog.  Gul led kallas vanligen ”bisse” och är den schweiziska motsvarigheten till Madeiras ”levada” dvs stig utmed konstruerad vattenled. Är det jämnaste man kan hitta som alpväg.

Tips 4: Tänk på att när schweizare talar om ”jämn mark” menar de ”mycket brant” men inte ”tvärbrant”, precis som när holländare tvärtom talar om ”berg” och menar ”svag lutning”.

Tips 5: Räkna med usel skyltning

Tips 6: Räkna å andra sidan med mycket hjälpsam lokalbefolkning

Tips 7: Räkna å tredje sidan med olika besked från olika tillfrågade

Tips 8: Räkna inte alls med turistbyrån. Tjejen där har inte gått några leder själv utan försöker bara låta som om hon vet vad hon talar om.

Tips 9: Njut av strålande sol, pinglande klockor från betande boskap och panoraman som får en att tappa andan även på rastplatserna

Tips 10: Gläd dig åt att ett café med glass aldrig är långt borta.

Lycka till!önskar erfaren vandrare.

Eldsjälen i Härkeberga

Idag ska det inte handla om ett yrkesproffs utan om en volontär, som i övrigt bäst kan klassas som ”eldsjäl”. Jag mötte honom i Härkeberga kyrka nyligen, dit Hans och jag hade förlagt vår gemensamma sommarutflykt.

Till det utannonserade föredraget om Albertus Pictors målningar i denna kyrka infann vi oss som enda åhörare. Att vi inte var fler bekom inte eldsjälen det minsta. Han hade säkert hållit sitt föredrag även utan oss.

Med uppriggad belysning, rödlysande peklampa mot taket och sin egen tordönsröst dånande under valven talade han som inför en fullsatt kyrka om byggnadens historia, kyrkans roll från Ansgars tid och framåt och om den komplexa övergången från asatro till kristendom. Därefter övergick han till att i detalj och med stort engagemang beskriva målning efter målning på den norra väggen. Det var verkligen intressant. Eldsjälen visade tydligt hur den begåvade 1400-talskonstnären fogat ihop de bibliska berättelserna enligt dåtidens allegoriska och typologiska tolkningsprinciper. Man kunde lyssna länge, men även den mest intresserade blir så småningom trött.

Eldsjälen hade varnat oss redan i början. ”Det brukar ta lite tid” sa han och vi tänkte oss kanske en timme eller så, Men efter en timme hade vi bara hunnit avverka en femtedel av norra väggen. Och i Härkeberga är a l l a väggar och hela taket täckt av målningar. Det gick lätt att räkna ut att vi hade ett spännande dygn framför oss.

Om volontären hade varit mer proffsig hade han förhört sig om auditoriets bakgrund och insett att han kanske inte hade behövt så noggrant återberätta varje biblisk berättelse. Där hade vi sparat lite tid. Men tiden är för en eldsjäl sällan ett bekymmer. Den är oändlig!

Medan eldsjälen spanade uppåt väggarna utbytte Hans och jag insiktsfulla blickar om att vi till slut skulle bli tvungna att avbryta evenemanget.

Men vem har hjärta att avbryta en eldsjäl?

Till slut samlade jag mod, reste mig upp och sa vi t y v ä r r  måste åka vidare men att vi s å å å hade uppskattat detta otroligt intressanta föredrag. För det hade vi verkligen!

Men vi hade inte behövt oroa oss. Eldsjälen släppte knappt taket med blicken. Och har han inte slutat sitt föredrag pågår det än…Härkeberga är ”värt en omväg”.

Gud välsigne de sociala proffsen!

 Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

-          Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

-          Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

-          Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!