Idag mötte jag nåden! Och det redan innan jag var framme i kyrkan.
Efter att under gårdagen har utsatts som präst för offentlighetens ljus på allmänna kommunikationer kändes det vilsamt att sätta sig i Toyotans fördoldhet och styra iväg mot dagens uppdrag: två gudstjänster och en vigsel.
Men även denna transport höll på att sluta i pinsamheter.
Större delen av färden gick längs Norrvikenleden, en av de sträckor där hastigheten enligt min mening är felbegränsad till 50km/tim. Det är en typisk 70-stäcka, men inbjuder egentligen till 80 en stilla sommarsöndag som denna. Utifrån dessa fakta gör jag min tidsplanering.
Men det finns tre kategorier av förare som aldrig når ens 50-strecket: de som kör grävskopor, de som övningskör och så gamla män i keps och glasögon som vinglar osäkert mellan kantlinjerna. Idag hade jag en förare framför mig tillhörande kategori tre.
Redan vid första rondellen var mitt tålamod på upphällningen. Jag funderade på om jag skulle hinna fram före klockringningen med den här föraren framför mig hela vägen.
Omkörningar var trots allt inte att tänka på.
Och då – kan man tänka sig - mitt på leden står polisen som gör fartkontroller- på denna osannolika plats vid denna osannolika tidpunkt.
Men oss blev de inte rika på! För där kom vi krypande ett långt tåg av bilar anförda av en gammal man i keps och glasögon som i maklig takt framförde sitt fordon.
Tack gamle man för att du att du räddade mig denna välsignade söndag!
I bästa fall hade det blivit böter. I värsta fall hade jag dömts till en lång framtid på buss 529!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar