Prästskjortan – barriär eller dörröppnare?

Diakonen och jag samtalade för en tid sedan om betydelsen av våra tjänstekläder.

Hon såg sin diakonskjorta som en barriär i mötet med människor. Jag såg min prästskjorta som positiv identitetsmarkör. Hur alla andra tänker skulle vara intressant att veta.

Men nu vet jag vad somliga andra tänker…

Under denna heta sommar, utan döljande ytterplagg, blir jag extra synlig som en kyrkans representant på torg, bussar och pendeltåg. Ibland trevligt, ibland inte!

Hur som helst sticker man ut på något sätt.

- Hallå där prästen! tjoade en försäljare av Situation Stockholm idag när jag skyndade

över Aniaraplatsen.

Lördagshandeln avstannade och alla frågade sig hur prästen skulle agera.

Det är klart att jag köpte ett ex för att slippa känna mig som den där likgiltiga prästen som gick förbi i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.

Men det kan bli lite dyrt när man passerar många behövande utmed gator och gränder.

Inne i centrum slog jag mig ner med en kopp kaffe – med ryggen utåt - i väntan på att det skulle bli dags att klättra uppför berget till dop i S:t Erik. I affärer och på caféer blir jag alltid oerhört väl bemött i min prästskjorta. En gång erbjöds jag t o m rabatt, och det var på Kungsholmen där jag inte ens jobbade. (Undrar först nu om det var något avlatstänkande i botten?)

På hemvägen idag blev det värre. På bussen från Rotebro som vanligt!

En biffig yngling med spindelvävstatuering runt hela skallen vände sig mot mig just när han skulle kliva av bussen och ropade högt:

- Hej då prästen. Vi ses nog inget mer, för jag ska en trappa ner till helvetet!

Och så gjorde han sin nedstigning.

Jag behöver väl inte säga att hela bussen tittade på mig.

Och även om den stackars ynglingen hade stannat kvar på bussen hade jag inte tyckt att en välbesatt 529:a var den bästa miljön för själavård.

Men så är det att vara kyrka mitt bland folket!

 

Nycklamakt

 

Förr i världen, när vi fortfarande var fyra runt frukostbordet, åtminstone ibland, brukade jag underhålla familjen med färska drömmar från den gångna natten. (Det kan vara en anledning till att frukostklubben har reducerats…)

Eftersom det inte fanns någon att berätta för i morse kommer nattens dröm här på bloggen för en hel värld att ta del av.

Jag drömde att jag skulle lämna tillbaka nycklarna till Edsbergskyrkan, ingen orimlighet eftersom jag snart slutar där. Det udda inslaget var bara att alla präster i stiftet som hade nycklar att lämna tillbaka skulle under biskopens överinseende gräva ner dem i en grop intill Storkyrkan en viss dag i samband med en prästvigningsmässa. Någon förklaring gavs inte. Det var väl i enlighet med någon paragraf i kyrkoordningen…

För min del komplicerades det hela av att jag var inbokad på dop just den tiden och redan haft möte med en förväntansfull dopfamilj.

Det bedömdes inte som giltigt skäl att frånvara eftersom meddelande om nyckelnedgrävningen hade skickats ut redan ett år i förväg.

Att jag då inte tillhörde stiftsorganisationen och därför inte nåtts av meddelandet var heller inget giltigt skäl.

När man står inför denna typ av olösliga dilemman vaknar man i regel, vilket också hände.

Har någon en teologisk psykoanalytisk tydning av denna dröm?

Ånger och grämelse

Det bästa med att köra bil är att man har tid att lyssna på radio. Hörde till min glädje häromdagen ett riktigt bra program om ånger och grämelse i en mycket mer välgjord serie än ”Det sista ägget”. Serien heter  ”Oförnuft och känsla”. Programledare är Helena Zweigbergk, hon med det fascinerande omöjliga efternamnet. ( Hon har också skrivit en bra bok som heter ”Ur vulkanens mun”)

Visserligen har jag bara hört ett enda avsnitt i serien, men det var bra!

Livsnära frågor i existentiell belysning. Hon hade till och med det goda omdömet att inbjuda en präst för kommentar, i detta fall Camilla Lif.

Vad gör man med sin skuld? Förlåter Gud allt?

Eftersom det är hett orkar jag inte referera vad som sades, men den som är intresserad kan ju gå in och lyssna på webben.

Min slutsats är, som så ofta, att här finns mycket att tänka på.

Det skulle vara ett stort svek för kyrkan att göra sig av med syndabekännelsen, för vad ska man annars göra med sin faktiska skuld? Gå och bära den hela livet? Är det ett bättre alternativ? Intala sig att man är oskyldig? Kan vara svårt att övertala sig själv om något annat än det man innerst inne vet är sant. Förtränga? Kompensera?

Ett problem är att kyrkan formulerar sig på ett sätt som många inte kan ta till sig. Orden känns främmande och passar inte som kläder för det jag känner och tänker. Men många lovvärda försök till nyformuleringar görs. Det är bara att jobba vidare. Den här varianten hittade jag i en s k plocklåda på internet och den uppskattades vid den ungdomsmässa jag ledde igår kväll:

Här får jag vara den jag är

utan masker och roller.

Du känner mig, Gud,

även mina mörka sidor

Ta emot mig

med alla mina felsteg och brister.

Hör mig, berör mig, förlåt mig

Tänd ditt ljus i mitt mörker.

 

 

”Det sista ägget”

 

Ibland undrar jag vad man egentligen vill med vissa program i radio och TV.

Just nu funderar jag över radioserien ”Det sista ägget” med underrubriken ”Vad motiverar existensen i medelåldern?” Svaret på den frågan, som jag uppfattat det, är helt enkelt ”ingenting”. Utan barn och utan möjlighet att få några är livet utan mening. Det blev den deprimerande, och enligt min åsikt felaktiga, kontentan av de två delar av serien som jag råkat höra under bilkörning och kökspyssel. Men jag hörde kanske inte allt, och kanske kommer de konstruktiva tankarna i kommande avsnitt som jag inte tror att jag kommer att lyssna på.

 

I den första delen intervjuades ett antal kroppsfixerade, ångestfyllda män och kvinnor med dödsskräck. I ett senare avsnitt intervjuades av någon anledning amerikanska kvinnor som ansåg att efter fyllda 50 år var kvinnor helt osynliga. Som om det skulle på något sett belysa min situation som kvinna i det svenska samhället. Jag tvivlar på att det ens är riktigt relevant i det amerikanska.

Vad jag ser omkring mig är något helt annat. Jag ser en mängd starka, aktiva kvinnor som med glädje tar del i att utveckla både personliga relationer och samhället i stort.

Jag tycker mig se fler identitetsproblem bland män än bland kvinnor i klimakteriet.

Jag skulle med andra ord kunna göra en radioserie som skulle spegla en helt annan sida av verkligheten. Det får mig att undra vilka mediebilder som serveras oss och hur vi förhåller oss till dem…

 

Hittills har jag inte ens hört någon i programmet ens snudda vid tanken att livets mening skulle bottna i att människan hör hemma i ett större existentiellt sammanhang, att meningen kunde tänkas bottna i att vara ”kallad” i förhållande till en Skapare, och att denna kallelse kan innebära både barn och barnlöshet, yttre bekräftelse eller avsaknad av sådan, och att värdet ligger i något helt annat än skönhet, ungdom och förmåga till reproduktion.

Grundfrågan har primärt inte med ålder att göra utan borde kort och gott formuleras: Vad motiverar existensen?

Och svaret på den frågan tror jag är en utmaning för kyrkan att arbeta med.

Gun-Britt Sundström: ”Maken”

Vissa böcker tar tid att lämna. De lever kvar inom mig långt efter att sista kapitlet är utläst.

Gun-Britt Sundströms bok ”Maken” är en sådan bok, nu i pocketutgåva. Varför har jag inte läst den förut?

Efter att ha följt studenterna Martina och Gustav genom deras sjuåriga hopplöst ojämna förhållande är det liksom inte bara att avsluta kontakten tvärt och plocka fram nästa bok, en simpel deckare. ”Maken” är minst lika fängslande som just en deckare. Och språket ett flöde med en njutbar kombination av både stil och humor.

Ändå händer i princip ingenting under mer än 550 sidor, i varje fall inte i yttre mening. Även det inre förloppet är långsamt utan att bli segt.

En del av min egen fascination förklaras säkert av att jag själv, liksom Martina och Gustav, var student i Stockholm i skarven mellan 60-tal och 70-tal. Både lokalfärg och tidsanda ger hög igenkänningsfaktor. Jag är imponerad av att Gun-Britt Sundström lyckas beskriva den här tiden med ironisk distans trots att boken uppenbarligen kom ut redan 1976!

Boken sätter definitivt spiken i kistan för de fria förbindelserna som var så självklara ideal för många under de åren. Dock känns hennes beskrivning av komplicerade relationer lika aktuella idag.

Det hade varit roligt att diskutera den här boken i något slags läsecirkel. Men kanske någon läsare av denna blogg har synpunkter att bidra med?

Härlig är jorden – en sommarvandring

I min vandringsserie har jag nu kommit till avdelningen pilgrimsvandringar.

Vi provgick nämligen en sådan sträcka häromdagen – diakonen och jag.

Denna vandring kommer inte att genomföras förrän i augusti, men det är ju bra om de som ska leda truppen själva hittar och vet var lämpliga stopp kan göras.

Pilgrimsvandringar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar är rätt så behagliga promenader, fjärran från de strapatsrika vallfärder som den heliga Birgitta och hennes samtida fick utstå.

Vi började med att ta en SL-buss i riktning Rotebro. (Den som läst mina tidigare inlägg inser lätt att detta är den mest riskfyllda delen av projektet) Till min förvåning gick resan bra och efter tio minuter kunde vi påbörja själva fotvandringen utmed en ljuvligt skuggig strandpromenad längs sjön Norrviken. Till skillnad från medeltida färdledare hade vi som krav att även elmoppar ska kunna ta sig fram i terrängen. Inga problem!

Inte heller drabbades vi av vilda djur, rövare, pest eller kolera.

Vi passerade badplatser, båtbryggor, villaträdgårdar och en herrgård innan vi efter ett par kilometer i god form anlände till Sollentuna kyrka, där vi så småningom tänker avsluta vandringen med att fira en enkel mässa, helst i amfiteatern utomhus.

Förutseende som jag är hade jag parkerat min bil vid kyrkan så att vi utan ansträngning kunde ta oss tillbaka till utgångspunkten.

Det blir nog bra det här!

Vissa församlingar ordnar också pilgrimsresor. En gång gjorde jag en sådan till Italien med S:t Matteus församling i Stockholm. Jag har väl aldrig i mitt liv ätit så gott som på den resan, och på det bekväma boendet i olika kloster fanns absolut inget att anmärka. Till på köpet matades vi med givande föredrag och besök på de mest osannolika platser.

Det är så sant som står i psalmen: ”…skön är själarnas pilgrimsgång”.

Inför de kommande utmaningarna i Sollentuna studerar jag nu flitigt”Lilla pilgrimsboken” utgiven på Verbum. Teorin överträffar ju ibland t o m verkligheten…

Bussar, begravningar och bönesvar

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen….Lita inte på SL, framför allt inte i Rotebro!

Idag var det dags igen. Jag vet inte om det var föraren eller bussen som fick värmeslag, men föraren kunde helt enkelt inte starta. Motorn lät helt död dvs inte alls.

Som vanligt hade jag en begravning som väntade.

Klockan gick.

Föraren öppnade och stängde dörrar, klev ur bussen och bankade här och bankade där.

Bara klockan gick.

Som vanligt var vi tre resenärer i bussen, dock inte samma tre som häromdagen.

En var försedd med skateboard. Han hade åtminstone en alternativ lösning att ta till.

Föraren beklagade sig: - Det här går inte.

Det hade vi redan märkt. Jag började bli nervös.

Till slut ringde föraren nån jour. Kanske var det SOS Alarm. Jag känner en som jobbar där och funderade på att ringa honom direkt.

Tills vidare bad jag en bön. Inte högt, eftersom jag är svenskt blyg.

Då hörde jag föraren säga i telefonen: - Jaså vänster?

Ut igen och bankade. Och si…motorn gick igång och alla kunde dra en lättnadens suck.

Även denna gång lyckades jag komma i tid till begravningen.

Tack vare att bussturen kunde följas upp med egen bil – luftkonditionerad dessutom!

Ikväll gläder vi oss åt Hollands seger i kvartsfinalen. Wat leuk!

Nästa blogginlägg blir lite mer andligt. Då ska jag berätta om en pilgrimsvandring på prov.