Den kvinnliga stoltheten

-Äsch, det där val väl inget. Det är sånt man bara gör.
Den begåvade kvinnan i 75-årsåldern kan inte ta till sig mina uppskattande ord om hennes speciella och förtjänstfulla insats i församlingsarbetet. Som vanligt mynnar samtalet oss emellan ut i hennes ordflöde av negativ kritik av både sig själv och andra.
Men det är lätt att spåra besvikelsen under ytan över att alltid tas för given, attityder som i hennes fall formats i en känslokarg familj med dominanta bröder och en kyrklig miljö där det var en synd att ”förhäva sig”.
Nu tycker hon att alla unga idag har ett självupptaget behov av ständig bekräftelse.

Jag kom att tänka på henne när jag läste dagens intervju i DN (lördag, bloggdateringen är felaktig) med Ebba Witt-Brattström, som nyligen utkommit med en bok om sitt engagemang i Grupp 8.
”Jag skrev boken för att de unga ska se vad vi gjorde” säger hon. ”Jag skrev den också för att upprätta den kvinnliga stoltheten”.
Det kan behövas. Både kvinnor och män behöver för övrigt bejaka sina insatser och inte gömma undan dem för kommande generationer. Även min farfar kunde nämligen avfärda mina intresserade frågor: ”Äsch, det där är inget att tala om. Det är gammalt!”

Margit Sahlin skrev sina dagböcker i en växande medvetenhet om att det hon fått vara med om som kvinnlig pionjär i kyrkan skulle få betydelse för framtiden. Till sina egna insatser uttryckte hon en dubbel inställning. Hennes dagböcker innehåller en förödande självkritik. Samtidigt erkänner hon att hon fått vara ett redskap i en viktig utveckling. Men ”stolthet” skulle inte kännas som rätt ord för henne, snarare ”tacksamhet”. Och ändå skriver hon tydligt om sin personliga besvikelse i att som pensionär uppleva sig vara inte efterfrågad, inte tagen i anspråk. Det är som att hennes insatser inte räknas och det smärtar henne.

Det är bra att det skrivs mycket kvinnohistoria. Det är viktigt att de goda resultaten lyfts fram av människors engagerade insatser och att vi inte själva förminskar det vi uträttar. Hur ska vi annars kunna inspirera unga kvinnor – och män – att satsa sig själva och sina begåvningar? De måste ju få se att det ger resultat och framgångar att glädja sig åt!