Önskas – essäer!

Det goda samtalets litterära motsvarighet är essän.
Om detta fick jag höra Sveriges ambassadör vid Vatikanen, Ulla Gudmundson, tala idag i kulturradion.
Och jag tänkte, att essän måste då vara en slags syster till samtalet på Katharina.
I det goda samtalet, såväl som i essän, får någon möjlighet att lägga fram sina tankar i ett resonemang lite på prov, utan att ha kommit fram till det färdiga svaret. Så skönt att det finns människor som tar vara på öppna forum! Var ska vi annars bearbeta de verkligt svåra frågorna där de givna svaren inte finns?
Jag tänker, att media mest är fyllt av apologetik som snarast har karaktären av försvar för en övertygelse. Somliga hävdar bestämt t ex att världen håller på att gå under p g a konflikter, klimatförändringar, epidemier m.m. Andra hävdar lika bestämt att världen tvärtom har blivit mycket bättre på just dessa områden.
Inte minst i religionens värld finns gott om övertygelser som knappast kan klä sig i essäns form. Inte ens humanisternas ”nog” garanterar en öppenhet för tanken på att Gud faktiskt finns. Det beror så mycket på vem man samtalar med.

Ulla Gudmundson, som i programmet recenserade Riksbankens årsbok bestående av just s k essäer, påpekade att essäns form hotas av de alltför kunniga, de som huvudsakligen talar om hur det är istället för att diskutera olika alternativ. Därför är det heller inte alla bidrag i Riksbankens bok som hon vill klassa som äkta essäer.

Vem vill vårda essän i dag och i morgon? Vem skriver den?
Jag tror att jag åtminstone ska försöka få tag i den där årsboken…

Gud i radio

Idag sändes ett intressant program om religion i programserien Snittet.

Det handlade om hur ett växande antal kulturpersoner närmar sig ämnet Gud - detta som en motvikt till Humanisternas försök att vinna själar för tanken på att Gud nog inte finns.

Popmusiker, författare och nu senast en känd serietecknare, Robert Crumb, börjar intressera sig för Bibelns texter.

Visserligen lanseras inte budskapen i samma förpackning eller i samma teologiska tankebanor som när jag själv predikar över dagens text i någon kyrka, men dock...Det finns ett frågande och ett trevande som säkert skulle kunna möta kyrkans värld till ömsesidigt utbyte om vi bara från bägge håll klev ur våra givna spår.

Frågan om vilken som är den vinnande sidan - humanisterna eller de "nyreligiösa" är nog mer in tressant för religionssociologerna än för kyrkans teologer. Kyrkan har sitt uppdrag oavsett trenderna i tiden, vilket dock inte är detsamma som att den inte behöver lyssna eller förändras.

Vissa insikter får man genom att lyssna på P1.

Det lustiga är bara att det verkar vara fler och mer insiktsfulla reportage och analyser om tro och andlighet på Sveriges Radios kultur- och samhällsredaktioner än på religionsredaktionen. Personalen kanske skulle byta stolar?

Att bo på webbhotell

Den här lovveckan checkar många in på hotell. Receptionen brukar hålla reda på vem som bor var och hur länge, och förhoppningsvis finner man sig inte oväntat utelåst med bagaget ställt på gatan.
Men detta var precis vad som hände oss på Katharina i går.
Har man som vi en hemsida, innebär det att man checkat in på ett s k webbhotell. Man förväntar sig att hotellägaren har koll på sina gäster, registerar ändringar osv.
Så var dock inte fallet i går när den som ville gå in på vår hemsida möttes av ett stopptecken redan i huvudingången. Längre kom ingen.
Inte förrän vår driftiga direktor grep in och ägnade hela eftermiddagen åt att reda ut soppan i "receptionen". Så nu är ni välkomna in igen, även om webbhotellet har tappat några stjärnor i vår resekatalog.
Vi kommer att inom kort lägga in lite information om att en församling kan bli vänförsamling med oss - och vem vill inte det? Boo församling ville först, och gjorde det med att sätta in en summa på vårt konto. Det är så man gör! Det var väl enkelt?
Varför gör man det? För att stödja vår verksamhet förstås! Så att vi inte går under! Då har ni ju inte längre vår informativa hemsida och vår roliga blogg att läsa. Otänkbart, eller hur?
S:ta Katharinastiftelsens plusgiro: 339 29-1
Hemsidan kommer man förhoppningsvis till om man går in på www.katharinastiftelsen.se
Den här veckan har vi inga samtal på Katharina utan ägnar oss uteslutande åt vårplaneringen och hotellverksamheten.
Passa på att läsa böcker av Vibeke Olsson. Det är hon som kommer på nästa bokafton den 12 november!

Sanningen och kyrkomötet

”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”.
Det var Jesusord som hamnade i centrum under Katharinas bibelsamtal igår.
Vi hade ett livaktigt samtal om vad som kan menas med att ha sanningen, att vara sann och vad Jesus kan ha menat när han talade om sig själv som Sanningen.
Finns det alls en enda sanning?

Vad som ytterst är sant, det vet bara Gud, förutsatt förstås att Gud finns. Gud är sanningens utgångspunkt. Det betyder att ingen av oss äger sanningen helt och fullt, vilket i komplicerade frågor bör innebära ett visst mått av ödmjukhet och ett visst mått av osäkerhet.
Tvärsäkra kristna är jobbiga att samtala med, inte minst när det gäller etik.

Veckan stora händelse i Svenska kyrkan har ju varit beslutet om vigsel för homosexuella par.
Varje präst måste ställa sig frågan: Hur kommer jag själv att göra om jag blir tillfrågad?

Själv kommer jag att säga ja till att viga, om jag blir tillfrågad!
Inte för att jag är hundraprocentigt säker på att det är rätt, utan för att jag är mycket mer osäker på att det skulle vara rätt att säga nej, särskilt när kyrkomötet har fattat sitt beslut.

Det är uppenbart att tänkande, fromma kristna som jag har fullt förtroende för kommer fram till olika slutsatser. Alltså finns det anledning att visa respekt för dem som är av annan mening och tänka tanken att man faktiskt kan ha fel, var man än landar.

Att vara sann mot sig själv betyder inte nödvändigtvis att man har rätt.

Det är respektfullt, om än principiellt tveksamt, som jag ser det, att överlåta ställningstagandet till den enskilda prästen. Jag kan känna mig irriterad på att jag som individ ska fatta beslutet i denna icke självklara fråga. Vad har vi egentligen en kyrka till?
(Sen är läroämbetets utformning och kyrkomötets sammansättning en helt annan fråga…nog så viktig!)

Och att leva med två motstridiga inställningar i kyrkliga handlingar blir i längden lika ohållbart för en kyrka som två olika ämbetssyner vad gäller kvinnliga präster. Så tror jag.
Men jag kan ha fel…

Egen moral och andras

Igår följde fortsättning på temat moral, men nu inom ramen för Katharinas "Måndagsklubben" och med nya engagerande talare: Barbro Hedvall, journalist DN, Mats Qviberg, ordf HQ Bank och Carl-Johan Westholm, fil.dr.
Ämnet formulerades när finanskrisen härjade som värst, men tyvärr är ju moralen konstant ifrågasatt eftersom den ena korruptionsskandalen avlöser den andra.
Att sammanfatta samtalet låter sig inte lätt göras, eftersom det var något spretigt. Livaktigt var det i alla fall och inläggen var många också från publiken som denna kväll helt fyllde salen.
Den som ev hade hoppats att få klarhet i vad etik och moral ytterst ska bygga på i ett sekulariserat samhälle fick däremot inget klart svar.
Barbro Hedvall hänvisade till "människovärdet", Mats Qviberg till "den mänskliga naturen" och Carl-Johan Westholm till "metafysiska" faktorer. Längre än så gick det inte att komma i just den frågan.
Men när det gäller moraliska överväganden i praktiken, t. ex om vad som är effektivt bistånd, företagsetik, mediaetik fanns många tänkvärda synpunkter.
Om vi dessutom hade hunnit med moralen i vardagslivet för oss alla, hade vi säkert kunnat fortsätta samtalet i många timmar till.
Ämnet lär återkomma...

Vem formar kyrkornas moral?

Man behöver inte vara forskare för att kunna konstatera att en kyrkas officiella linje inte alltid överensstämmer med medlemmarnas.
Extra tydligt syns glappet när det gäller den katolska kyrkan.
I slutet av 1960-talet utkom den påvliga rundskrivelsen ”Humanae Vitae”, ett dokument i samlevnadsfrågor. Den tycks ha förbigåtts med tystnad, i alla fall i vårt land.
Frikyrkorna har ingen påve och inget centralt läroämbete som fastställer rätt och fel i etiska frågor. Man hänvisar till Bibeln, dvs samma grund som gäller för andra kyrkor. Frågan är bara hur texterna ska tolkas och hur vida tolkningsramar som är tillåtna. Eftersom gemenskapen i frikyrkoförsamlingarna är mycket tät jämfört med folkkyrkorna, formas moralkoderna mycket av det sociala sammanhangets tolkningspraxis.
För Svenska kyrkans del kan man undra om det alls finns några etiska riktlinjer som ger vägledning i komplicerade frågor.

Från dessa tre bakgrunder kom söndagseftermiddagens samtalsinledare på S:ta Katharinastiftelsen: Gert Gelotte, ledarskribent GP, Anders Jeffner, professor em, Stefan Swärd, ordf Evangeliska Frikyrkan.

Gert Gelotte underströk samvetets betydelse hos alla döpta som grund för den enskildes handlande.
Stefan Swärd betonade det pastorala samtalet och hänsynen till den enskildes situation som det normala nu, jämfört med tidigare s k syndakataloger och församlingstukt.
Anders Jeffner nämnde Bibeln, samvetet och den lutherska tvåregementsläran som källor till etik och moral. Han fokuserade samtalet och demokratiprocessen som en väg i den nödvändiga bibeltolkningen, där osäkerheten är något vi får leva med som en utmaning.

Om diskussionen hade handlat om konkreta etiska frågor hade säkert olika meningar kommit i dagen mycket tydligare.
Men under varje konkret fråga finns grundantaganden som man också måste fundera över och som samtalet igår rörde sig kring:
Hur vet vi vad Gud vill? Vad styr oss i vår bibeltolkning? Vilket behov har vi av fasta regler? Hur hittar kyrkan sin plats mellan att anpassa sig å ena sidan och vara en motbild å den andra? Orkar vi med osäkerheten i att leva som kristna utan facit i handen?

Kom med förslag!

Det är nu vi planerar våren!
Det är nu Du ska meddela oss dina egna förslag på ämnen och talare!
Det blir ingen längre blogg än så här idag...
för det är nu vi tänker som mest...
vilket tar tid!
Men på söndag kl 14 samtalar vi kring frågan: Vem formar kyrkornas moral?
Välkommen!

Vad är viktigast i livet?

Ännu en gigantisk fråga avhandlades i går i Teologiska klubben på Katharina.
Frågeställare och inledare var Lotta Olsson, kulturjournalist på DN.
Hennes konkreta utgångspunkt var berättelsen i Lukas 10 kapitel om Jesu besök hemma hos Marta och Maria, där Marta anklagar sin syster för att bara sitta och lyssna till Jesus i stället för att hjälpa till med de praktiska sysslorna. Lotta tyckte att Jesus kunde ha gett Marta rätt i stället för att ta Maria i försvar.
Men... som alltid - en berättelse går att se från flera håll och kan därför tolkas på olika sätt (vilket även Lotta gjorde).
Ett engagerat samtal följde där vi bl a frågade oss
hur mycket av vår egen tids värderingar och beteenden vi rimligen kan förvänta oss av Jesus och vad berättelsens poäng egentligen är.
Några punkter jag minns:
- att Jesu besök den där dagen var så pass speciellt och Jesus själv så unik att det hade varit tragiskt om Marta missat tillfället, dvs det gäller att se vad som i stunden verkligen är viktigast
- att själva frågan om vad som är viktigast i livet, eller med bibelns ord "det enda nödvändiga", är en fråga att ofta ställa sig när vårt liv är så fyllt av intryck, aktiviteter och krav
- att berättelsens poäng inte är att bygga upp en motsättning mellan det inre livet och det yttre, eller mellan tro och handling. Jesus lyfter ju ofta fram det praktiska handlandet som det avgörande, t ex i liknelsen om den barmhärtige samariern som Lukas återger precis innan.
Den senare delen av samtalet kom att handla mycket om tro och tvivel, och om att ha en fast grund inom sig mitt i praktisk verksamhet.
Philip Geister gjorde en fruktbar distinktion mellan "tvivel" i meningen ifrågasättande av trons grund och den sorts tvivel som snarare är uttryck för de trons problem som alla kristna lever med mer eller mindre, dvs att tvivla på att Gud finns är en sak, men att tvivla på att Gud hör min bön är något annat.
Det är svårt att sammanfatta ett samtal av detta slag på ett rättvisande sätt. Det bästa är förstås att själv komma och delta - om man kan!

Tacksamhet – en väg till lycka?

Mina tankar finns kvar i den senaste bokaftonens tema om ”lyckan”.
Aktualiteten hölls vid liv genom att det i kyrkans kalender också råkade vara Tacksägelsedagen igår.
Författare Johan Norberg understryker i sin bok ”Den eviga matchen om lyckan” tacksamheten som en väg till lycka. Det gäller att inte bara se till det vi saknar utan också till det vi har uppnått. Han skriver bl.a: ”Varför ska vi eftersträva alla dessa förbättringar om vi aldrig förmår njuta av dem? Ett sätt att lära sig uppskatta det man har är att använda ett mer historiskt perspektiv på tillvaron”. Å andra sidan frågar han sig var vi skulle vara utan ”gnällspikarna” som trots allt driver utvecklingen framåt.

En mycket sjuk person som jag träffade i helgen delade med sig av sin skuldkänsla:
- Jag klarar inte av att vara tacksam.

Så vad är tacksamhet? En väg till lycka eller ett tyngande krav?

Jag har alltid retat mig på psalmen ”Tack min Gud för vad som varit”, särskilt de verser där man ska tacka för prövningar och strider, kors och plåga. Jag v e t att plågade människor i alla tider ändå upplevt att ont vänts till gott, att man alltid lär sig något osv, men vad händer med gudsbilden? Det är väl inte Gud som skickar på oss allt ont som drabbar oss? Den här psalmen förutsätter rätt så avancerad tolkning för att inte bli missuppfattad!

Det kanske faktiskt är så enkelt som att man får ha flera känslor samtidigt eller att olika dagar får vara olika. Det var inte tacksamhetskänslor Jesus uttryckte på sitt lidandes väg eller inför det faktum att människor inte tog emot honom.

Kanske tacksamheten lättas kan knytas antingen till det riktigt stora, som hoppet om det godas seger i långa loppet, eller till det riktigt enkla och vardagliga som att njuta av guldskimrande höstlöv som virvlar i parken och en hembakad äppelkaka med vaniljsås?

Den eviga matchen om lyckan

Idag var det - ovanligt nog- knäpptyst på pendeln.
Inte en hund gläfste.
Bebisarna sov i sina vagnar.
Mobilnätet verkade vara utslaget.
Jag försjönk i min bok av Alice Munro,
som inte heller fick årets nobelpris.
Jag borde ha läst Herta Müller förstås.
Men det har jag inte gjort.

Istället har jag denna vecka läst ”Den eviga matchen om lyckan” av Johan Norberg som var gästande författare i vår bokafton på Katharina igår, där han förde ett inlevelsefullt samtal med biskop em. Jonas Jonsson, uppvärmd som han var efter att ha spelat in denna kvälls Skavlan-program i TV.

Johan N tar med sin läsare på en svindlande snabb resa från de gamla grekerna via Jesus, Augustinus och Thomas av Aquino fram till våra dagars amerikanska undersökningar om vad som uppfattas som lycka. Det går som sagt fort fram genom seklerna, och om det bara fanns tid skulle jag som läsare vilja ställa vissa historiska fördjupningsfrågor och kolla vissa källor och diskutera alternativa tolkningar ( inte minst av teologisk art ).
Biskopen hade också vissa dubier vad gällde geografin…
Hur väl passar den norbergska liberalismen i de verkligt fattiga delarna av världen?
Johan hade vishet nog att inte riktigt vilja uttala sig om detta…

Men, trots den schablonmässiga stilen, och trots det begränsande inomvärldsliga perspektivet, har han – i mitt tycke – ändå viktiga poänger:
- att vi har större möjligheter än vi ofta tror att förändra och förbättra vår situation
- att vi ( utan att blunda för livets svårigheter ) bör se till det som faktiskt går att göra istället för att fastna i problemanalys
- att ”lycka” är att vara i process snarare än att ha uppnått ett mål
- att vi inte ska låta lura oss av medias slagsida åt det negativa i nyhetsflödet
-
Trots kvardröjande frågor och invändningar åkte jag hem med viss lyckokänsla efter ett inspirerande samtal. Som sagt, visst blir man lycklig av att vara i process…
( Jag tror att även ”himlen” är en process, ett evigt skapande, och inte ett färdigt tillstånd )

Årets nobelpris i litteratur går till…

Nej, det blir nog inte till mig i år heller! Jag börjar misstänka att Svenska Akademien inte har full koll på min produktion av andaktsböcker från 80-talet.

Det närmaste jag har kommit ett nobelfirande är ett deltagande som student i prisceremonin i Konserthuset, och det är ju inte så illa det heller. Lite fusk var det förstås. Inhalkad på ett bananskal tack vare en utbytesstudent i min korridor som råkat få biljetter från två håll.
Så det var bara att hänga på sig en långkjol och åka. Går det så går det!

Det gick utmärkt! Jag bevarade länge den lilla blå lappen som gjorde att jag med en lätt surrealistisk känsla kunde forcera avspärrningarna på Hötorget och beblanda mig med festsällskapet som strömmade in i salongen. Lite diskret så där. De övriga gästerna kom i regel med taxi – och inte som jag med buss från Lappkärrsberget.

Mitt mod räckte dock inte för att jag skulle försöka nästla mig in i Blå Hallen. Jag tror att jag inte såg tillräckligt sydkoreansk ut för att matcha namnet på den gäst som egentligen blivit inbjuden och som för övrigt redan var där…

Väldigt kul var det i alla fall. Så om du kära bloggläsare har en extra biljett till årets fest ( vi har aldrig något konkurrerande evenemang på Katharina den kvällen) så hör genast av dig!

Har livet en mening?

De flesta inledarna i samtalen på Katharina brukar börja kreativt med att formulera om själva frågeställningen. Så skedde även igår.

Den ene inledaren, Sven Hagströmer, företagare och finansman, svarade kort och gott "nej" på rubrikens fråga. Däremot menade han att livet på många sätt kan vara meningsfullt. Men att livet i sig skulle bära på en gudagiven mening ansåg han vara en konstruktion.

Den andre inledaren, Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, utgick i sitt tänkande från sin gudstro. Han betonade språkets begränsningar och att trons frågor inte passar in i ett vetenskapligt språkbruk. Han menade att det allmänt intressanta frågan egentligen är:

- Vad gör jag med mitt liv?



På detta följde ett spännande samtal i varm och god ton mellan två öppna och reflekterande personer som uppenbart själva fick ut mycket av att möta varandra.

Även från publiken gjordes intressanta inlägg.

Tre punkter som i samtalet noterades som "märkliga":

- att svenskar, trots sin sekularisering, är så trogna sina traditionella, kristna värderingar. Man "vet" vad som är rätt.

- att det inte är mer accepterat att man får vara osäker i komplicerade frågor

- att man inte talar mer naturligt i sin vardag om sånt som alla funderar på t. ex. just meningsfrågorna. Gör ens kyrkan detta?

Karriär eller kallelse?

Ja, tack båda, skulle man kanske kunna säga...
Men som alltid måste man börja med att definiera sig.
Därför tog det lite tid inledningsvis att göra just detta i söndagens mycket intressanta samtal på Katharina mellan stiftspsykolog Lennart Belfrage, överläkare Gunilla Bollinder, dominikansyster Madeleine Fredell och stiftsadjunkt Anna Karin Hammar.
Ordet "kall" eller "kallelse" klingar för många lite gammeldags och i negativ mening fromt, vilket är synd eftersom begreppet innebär en meningsfullhet som så många söker. Anna Karin plockade fram ordet "quest" som en slags nutida motsvarighet till "kallelse".

Att tala om karriär och karriärplanering, vilket numera förekommer även i prästutbildningen, riskerar att sätta "jaget" för mycket i fokus och är, menade man , en produkt av vår modernistiska kultur.
Men om man med karriär helt enkelt menar att det är vägen fram till det man satt som livsmål går karriär och kallelse mycket väl att förena.
Kallelsen växer ur våra relationer, vilket syster Madeleine underströk mycket starkt i sin inledning.

Jag tänkte efteråt, att människors samverkan i världen är som en hög pusselbitar som måste fogas samman men som just nu bara ligger i en osorterad hög. En del människor har enormt stora behov av andras insatser, andra går omkring och känner sig onyttiga för att de inte ser vad de kan göra och inte tror att de har något att komma med, dvs de uppfattar inte sin "kallelse". Varför har vi så svårt att foga ihop oss? Blir vi förvirrade av alla behov och utmaningar? Eller har moderniteten lurat i oss att stirra oss blinda på oss själva så att vi inte ser medmänniskans behov?
Så kan tankarna gå en måndag efter ett söndagssamtal på Sturegatan...

Jonas, Jesus och Katharina

Igår kväll hade vi på S:ta Katharinastiftelsen besök av Jonas Gardell som talade utifrån sin bok om Jesus.
Jonas - liksom för övrigt Jesus - förmår verkligen väcka starka känslor av olika slag.
Mest berörd blev man nog av att höra om hans personliga erfarenheter i uppväxten och konsekvenserna av dessa. Det kändes äkta.
Man kan gilla eller ogilla Jonas Gardells stil. Det är en smakfråga.
Man kan tycka att han har rätt eller fel teologiskt. Det är en sakfråga.
(Bra underlag för en "fyrfältstabell" om man vill göra en kartläggning av opinionen...)

En professionell skådespelare som Jonas har stor makt över sin publik genom sin karisma. Därför är det inte helt oväsentligt vad han faktiskt säger.
I sin berättigade iver att ta avstånd från en kristendom med alltför många självsäkra svar kan man lätt bli alltför självsäker i sin kritik. Det var så jag upplevde det, men det intrycket delades inte av alla.

Trons frågor är i allmänhet rätt så komplicerade och har stötts och blötts under århundraden.
Man kan välja att - som Jonas -raskt och raljant avfärda väsentliga delar av vad kyrkan lär om t.ex. Jesus som Guds Son och försoningen och få många skrattare på sin sida. Man kan också välja att låta dessa frågor bearbetas i lågmälda samtal med respekt för olika tolkningar.

Men som Jonas Gardell själv sa: - Tro inte allt jag säger! Tänk själva!
Det var bra sagt - gör det!

Ett diplomatisk synpunkt som ofta framförs är, att det är så bra att Jonas m. fl. framgångsrikt når ut till breda lager som kyrkan annars inte når, och att vi ska vara glada för att han satt Jesus på agendan.
Frågan är om det räcker?