fredag 28 maj 2010

Foto som livstolkning

Eftersom jag sedan barndomen omgivits av ständigt fotograferande personer tar jag själv aldrig kort. Den sista kameran jag ägde, en mycket enkel sådan, förlorade jag på Heathrow för tio år sen. Jag har inte saknat den.
Däremot tycker jag om att titta på foton. Därför begav jag mig med stor nyfikenhet till Stockholms nyaste museum, det Fotografiska. Läget är inte så lättillgängligt, mitt på Stadsgårdskajen, och dessutom inte riktigt färdigt. Men att de pågående utställningarna drar folk var uppenbart. Det var viss köbildning framför fotona.
Den första salen upptogs av Lennart Nilssons foton om hur ett barn kommer till. Inga nya bilder visserligen, men bilder man kan se om och om igen, och som skapar en sakral stämning i vilket rum som helst.
Den stora utställningen ägnas Annie Leibovitz (f 1949) fotokonst, en mycket spännande och variationsrik produktion, huvudsakligen porträtt av både familj och officiella, kända personer.
AL är en av världens mest kända porträttfotografer, och när man ser bilderna förstår man varför.
Vi som ständigt ser varandra och andra i rörelse inspireras till djupare reflektion när rörelsen stannar av och den annars flyktiga blicken får vila länge på en människas ansikte och hennes omgivning.
Vid min senaste begravning fanns två mycket fina fotografier på kistan. Det enda var relativt nytaget och visade en åldrad kvinna med erfarenhetens rynkor i ett ganska trött ansikte. Det andra visade samma kvinna som ung – en vacker kvinna med böljande hårsvall och blicken uppåtvänd, fylld av livslust.
Dessa två foton gjorde det tydligt att det inte bara var en gammal och sjuk 85-åring som låg i kistan utan samtidigt den unga, friska människan och allt som var hon däremellan. Och jag tänker att när vi en dag kommer till Gud är vi liksom bortom våra fysiska åldrar, hur nu det blir… Detta funderade jag över ett tag, när jag som avslutning på mitt museibesök tog en kopp kaffe i den provisoriska serveringen med en strålande utsikt över båttrafiken på Stockholms ström.

torsdag 27 maj 2010

En familj - August: Osage County –

Ibland är det bäst att bara skratta åt eländet! Och det är just vad man gör i Dramatens uppsättning av ”En familj”, åtminstone om man, som jag, uppskattar den ironiska formen av humor. ”Eländet” är den extremt dysfunktionella familjen fylld till bristningsgränsen av konflikter, missförstånd, hemligheter, hysteriska utbrott och allehanda galenskaper. Det låter inte som en komedi, men det är just vad det är. En tragikomedi!
Någon frågade mig efteråt vad "budskapet" var. Det vet jag inte riktigt. Men befriande roligt var det i alla fall. Det mesta gick ju att känna igen, om än inte – tack och lov – i dessa absurt överdrivna former.
En höjdare för mig som präst var scenen från en begravningsmiddag. Husfaderns stapplande bordsbön var obetalbar och rev ner publikens spontana applåder.
Skådelspelarna lysande! Där fanns bl a veteranerna Börje Ahlstedt, Marie Göranzon och Jan Malmsjö i sällskap med yngre förmågor.
Som alla förstår rekommenderar jag föreställningen. Den spelas nu på lilla scenen men kommer igen på stora scenen i höst.

tisdag 25 maj 2010

Jungfru Marias kyrkvandring

Församlingarna får ibland lite udda gåvor, saker som man inte riktigt vet vad man ska göra av.
Häromdagen kom en vänlig människa in med två kartonger mycket begagnade leksaksbilar av utgången årsmodell.
Barntimmeledarna rullade mellan sig en röd bil över bordet i personalköket medan de berättade för mig nedanstående historia om en annan gåva de fick en gång: statyn av jungfru Maria:

En dag kom en kvinna av utländsk härkomst in i kyrkan för att överlämna en meterhög gipsfigur föreställande jungfru Maria. Hon förklarade att hon länge haft denna madonnafigur i sitt hem, men att Maria nu uppenbarat sig för henne i drömmen och sagt att hon längtade till kyrkan.
I den stora entréhallen gjorde personalen gjorde i ordning en vacker vrå för jungfrun som blev till glädje för många. Små och stora vande sig vid Marias påtagliga närvaro i huset.
Men en dag kom kvinnan oväntat tillbaka för att hämta sin madonna.
Det visade sig att hon skulle flytta och nu måste Maria flytta med till en kyrka som låg närmare den nya bostaden.
Genast uppstod ett tomrum och en saknad som ingen hade räknat med.
En liten flicka från barnverksamheten grät tårefloder i sorgen över den utflyttade madonnan.
Som kompensation fylldes vrån med en mindre Maria i en mer anspråkslös framtoning.
Där står hon nu och välsignar den som passerar med hopp och livsmod.

lördag 22 maj 2010

Stockholmsvandring 1

Vid genomgången av mina bokhyllor nyligen hittade jag boken ”Alla dessa promenader i Stockholmstrakten”.
”Detta får bli ett av mina sommarprojekt” tänkte jag. Eftersom jag alltid är systematisk i starten började jag med bokens promenad nr 1: Alvik-Nockebybron 7 km.
Jag gick av tunnelbanan i Alvik, passerade ett trevligt torg med inbjudande uteserveringar, övervann frestelsen att stanna redan där och hittade enkelt fram till strandpromenaden.
Solen flödade, men det dröjde inte länge förrän jag såg mörka moln torna upp sig på himlen. Jag snabbade oroligt på stegen bara för att efter en stund upptäcka att åskmolnen försvann så fort jag tog av mig de nya solglasögonen.
Kartan i boken var inte topografisk och terrängen oväntat kuperad. Efter en timme var jag helt slut och höll på att förgås av törst. Då hade jag trots allt nått Ålsten – typ! Jag hade glömt hur lantligt det är utanför tullarna. Caféernas sista utpost var tydligen Alvikstorget. Det stod inte i boken att man skulle ha vattenflaska med sig.
Mitt förtroende för boken hade sjunkit något och jag bestämde mig för att guida mig själv.
Lämnade skogen och tog mig upp i villabebyggelsen, njöt av gatornas stillhet, de vackra husen och trädgårdarna med exotiska träd och buskar blommande i vitt och rosa.
Jag gick och gick upp och ner, mest upp. Nådde till slut Höglandet som verkligen gör skäl för namnet.
Där till all lycka fanns Café Tram. Rekommenderas! Fyra gafflar! Stärkte mig med flera stora glas vatten och en chévresallad med rödbetor och valnötter. Mums! Vilade mina trötta fötter vid ett skuggigt bort mitt på torget mitt ibland gymnasister som planerade helgens festande.
Plötsligt körde en blå spårvagn mitt över torget. Aha! – Café Tram. Allt får sin förklaring.
Vandrade envist vidare. Klättrade till och med upp på det i boken rekommenderade utsiktsberget med milsvid vy. Värt en omväg, som det heter. Förbrukade de sista krafterna på sträckan utmed stranden fram till Nockeby, där vandringen avslutades med en fettförbrännande trappklättring upp till Birgittakyrkan.
Kyrkan var till min glädje öppen, så att jag kunde tända ett ljus som tack till Gud för att jag nått målet.
Jag behöver väl inte tala om att jag tog Nockebybanan tillbaka till Alvik.
Idag har jag lite svårt att gå naturligt, men jag räknar dock med att återkomma med ytterligare vandringsrapporter.

onsdag 19 maj 2010

Att välja sina strider

Som jag tidigare (22 april) skrivit i min blogg anser jag att Victoria och Daniel ska gå in tillsammans mot altaret i Storkyrkan den 19 juni, inte minst för att deras bröllop kommer att bli stilbildande för så många efter dem.
Det är viktigt att reagera mot det s k brudöverlämnandet och att uppmärksamma allmänheten på den ursprungliga symboliken i denna importerade sed.
Jag tvivlar på att hovets Nina Eldh har rätt när hon påstår att det slutligen ”står var och en fritt att välja hur man faktiskt gör” (källa:Aftonbladet). Det är kyrkan som ”äger den kyrkliga riten” , inte brudpar, inte dopfamiljer, inte sorgehus.
Nu står det inte i min handbok någon regel om hur brudpar ska gå in i kyrkan, vilket inte innebär att man kan välja att t ex krypa på golvet eller cykla in på en tandemcykel.
Ansvaret ligger slutligen på präst och kyrkoherde vad som är acceptabelt lokalt. En präst är inte skyldig att viga men har rätt att göra det.
Men…som alltid det gäller att välja sina strider.
Ingen lär nog i slutändan vägra att efterkomma det kungliga brudparets önskan om det ändå håller fast vid sina planer. Och vad skulle man vinna på det? Antagligen bara nya diskussioner och ett antal utträden ur kyrkan.
Det är ju trots allt ingen frälsningsfråga, hur illa man än tycker om saken.

fredag 14 maj 2010

Den kvinnliga stoltheten

-Äsch, det där val väl inget. Det är sånt man bara gör.
Den begåvade kvinnan i 75-årsåldern kan inte ta till sig mina uppskattande ord om hennes speciella och förtjänstfulla insats i församlingsarbetet. Som vanligt mynnar samtalet oss emellan ut i hennes ordflöde av negativ kritik av både sig själv och andra.
Men det är lätt att spåra besvikelsen under ytan över att alltid tas för given, attityder som i hennes fall formats i en känslokarg familj med dominanta bröder och en kyrklig miljö där det var en synd att ”förhäva sig”.
Nu tycker hon att alla unga idag har ett självupptaget behov av ständig bekräftelse.

Jag kom att tänka på henne när jag läste dagens intervju i DN (lördag, bloggdateringen är felaktig) med Ebba Witt-Brattström, som nyligen utkommit med en bok om sitt engagemang i Grupp 8.
”Jag skrev boken för att de unga ska se vad vi gjorde” säger hon. ”Jag skrev den också för att upprätta den kvinnliga stoltheten”.
Det kan behövas. Både kvinnor och män behöver för övrigt bejaka sina insatser och inte gömma undan dem för kommande generationer. Även min farfar kunde nämligen avfärda mina intresserade frågor: ”Äsch, det där är inget att tala om. Det är gammalt!”

Margit Sahlin skrev sina dagböcker i en växande medvetenhet om att det hon fått vara med om som kvinnlig pionjär i kyrkan skulle få betydelse för framtiden. Till sina egna insatser uttryckte hon en dubbel inställning. Hennes dagböcker innehåller en förödande självkritik. Samtidigt erkänner hon att hon fått vara ett redskap i en viktig utveckling. Men ”stolthet” skulle inte kännas som rätt ord för henne, snarare ”tacksamhet”. Och ändå skriver hon tydligt om sin personliga besvikelse i att som pensionär uppleva sig vara inte efterfrågad, inte tagen i anspråk. Det är som att hennes insatser inte räknas och det smärtar henne.

Det är bra att det skrivs mycket kvinnohistoria. Det är viktigt att de goda resultaten lyfts fram av människors engagerade insatser och att vi inte själva förminskar det vi uträttar. Hur ska vi annars kunna inspirera unga kvinnor – och män – att satsa sig själva och sina begåvningar? De måste ju få se att det ger resultat och framgångar att glädja sig åt!

torsdag 13 maj 2010

Medier och tiden

Mail svävar som moln i rymden, somliga som enstaka lufttussar - lätta och flyktiga, andra som sammansatta lågtryckssystem, där det ena molnet följs av det andra.
Twitter smattrar som hagel mot plåttak. De hörs och märks men skurarna går snabbt över.
Sms:en surrar som envisa, osynliga insekter i både sol och regn.
Och bloggar som denna, vad spelar de för roll? Är de som vädret, av skiftande och snabbt övergående betydelse, eller liknar de mest klimatet som omärkligt förändrar på lång sikt?

”Varje medium har sin tidshorisont” sa den tyske kulturchefen Steinfeldt på uppmärksammat besök i Stockholm.
Detta kan låta trösterikt för dem som kämpar för de långsamma mediernas överlevnad – papperstidningarnas och böckernas.

Trösterikt också för teologen som mediterar över Guds Ords tidshorisont: evigheten!
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…”
Svårigheten och utmaningen uppstår när det eviga ordet ska gestaltas i det kortvariga och tillfälliga - i moderna medier med sina egna, begränsade tidshorisonter.

Att hastigheten ofta prioriteras på bekostnad av djupet behöver man inte vara kulturchef för att konstatera. Men framtiden kanske ändå innebär möjligheter. Steinfeldt tror att olika mediers förhållande till tiden kommer att ge mer plats än hittills åt både de snabba och de långsamma.
”Men”, profeterar han ”det krävs urskillningsförmåga att låta dessa skillnader växa, det fordrar kunskap och en beredskap att säga ifrån och förkasta liksom att beundra och lovorda.”
Tack för det Thomas Steinfeldt!

onsdag 12 maj 2010

Vinst eller solidaritet som drivkraft

När Göran Rosenberg uttalar sig om något gör han det alltid nyanserat och i en ödmjuk ton, nu senast i dagens DN-ledare ”Kontrollens gränser”.
Han lyfter fram den konflikt som kan finnas mellan samhällsintresse och vinstintresse när det gäller verksamheter som vård, omsorg och utbildning. Kraven på kontroll blir allt större i både den offentliga sektorn och den privata.
Men jag blir inte riktigt klok på vad Göran Rosenberg konkret menar bör förändras och hur.
Är det olämpligt att t ex en skola eller ett vårdföretag går med vinst?
Jag vill tro (men jag kan ju ha fel) att flertalet aktörer på den privata ”marknaden” inom omsorg och utbildning har ett genuint intresse av sina verksamheter, och det engagemanget oftast är både grunden och drivkraften.
Jag tror att det finns eldsjälar som startar en skola eller ett äldreboende därför att de vill skapa något med kvalité, kanske för att de brinner för en viss pedagogisk modell eller helt enkelt för att de tycker det är kul att forma och driva något själva. Och om det inte får gå med vinst, hur ska det då bli möjligt?

måndag 10 maj 2010

Tidig predikoförberedelse

I gryningens ovälkomna sömnlöshet
stämmer Andens koltrast upp sin sång
med löfte om ljus över hustaken.
Vinden blåser vart den vill
runt skorstenar och balkongräcken.
Markiserna skramlar
Tidningen landar med en duns på hallmattan.

Tanke läggs till tanke
föds till ord,
om väntan och förväntan
inför en ny dag,
”söndagen före pingst”.

söndag 9 maj 2010

Margit Sahlin – på väg mot verklighet

”Det fanns ett mörker under ytan” står som rubrik över dagens välskrivna och fylliga understreckare i Svenska Dagbladet, skriven av journalisten Ami Lönnroth. Detta apropå min biografi över Margit Sahlin, utgiven på Artos.
Det intressanta med Margit Sahlin är att det går att presentera hennes liv och verk utifrån så många olika aspekter.
Ami Lönnroth skriver huvudsakligen utifrån ett kyrkohistoriskt och feministhistoriskt perspektiv.
Man skulle också kunna en religionspsykologisk analys av hennes dagböcker.
Det som har stått i centrum för mitt eget arbete med Margits dagböcker har varit frågan om vad som drev henne. Hur hon uppfattade sin kallelse, har då blivit det tema som intresserat mig mest. Den frågan hör förstås nära samman med de övriga aspekterna.
Jag frågar mig också hur det ser ut idag med kallelsen som drivkraft.
Känns det aktuellt? förlegat? främmande? angeläget? borttappat?
Jag skulle också vilja veta vad du som hunnit läsa boken tycker.
Vilka tankar och frågor väcker boken hos dig?
Kanske kan vi samtala vidare om detta på denna blogg…

lördag 8 maj 2010

Kontrakt med Gud

Jag har just sett ”Kontrakt med Gud” av Mattias Andersson på Stockholms Stadsteater. En stark pjäs om vilsenhet och oförmåga till kommunikation, men framför allt om den sekulariserade nutidsmänniskans längtan efter kärlek, förlåtelse och mening.
Mitt i cynism, skuld och förtvivlan tänds hos huvudpersonen Markus ett hopp till Gud som möjliggöraren till förändring.
Precis som den mycket sevärda filmen ”Miraklet i Lourdes” aktualiseras våra gudsbilder, och det intressanta är att tolkningarna i bägge fallen är så öppna att man kan bejaka budskapet både som troende och ateist.
Det innebär att både teaterpjäsen och filmen skulle vara mycket lämpliga att följa upp i samtal och dialog.
Bygger gudstron på en sann verklighet eller är den enbart en flykt?
Griper Gud in ibland eller är det bara slumpen?
Varför blir en del räddade till livet och andra inte?
Det som förvånade mig mest var att Markus överhuvudtaget vände sig till Gud och bad och faktiskt blev övertygad om att Gud svarade honom - i denna till synes kompakt ogudaktiga miljö? Hur ska man förstå det?
Om du som läser detta har sett filmen eller pjäsen, skulle det vara intressant att få dina synpunkter.
Om du inte sett filmen eller pjäsen – gå och gör det!

fredag 7 maj 2010

Ett uppvaknande

En dag gick jag ut i den stora staden och upptäckte att den plötsligt blivit befolkad av ungdom.
Överallt vimlade det av 40minusar- på gatorna, på krogarna, i affärerna, i tunnelbanan. Pratandes i mobiler eller klistrade vid laptops, införda svarta leggings, korta kjolar, nedhasade jeans och stora mörka solglasögon. Jag kände mig oerhört otrendig, och för att slippa ser mer gick jag in till närmaste optiker och köpte mig själv ett par polaroida solglasögon.

Senare på dagen överfölls jag av den omtumlande insikten. Det var ingen plötslig invasion som ägt rum. Det var jag själv som blivit gammal! Inget hade skett över en natt. Inget utom mitt eget uppvaknande!

I de kyrkliga kretsar jag själv rört mig de senaste åren tycktes alla ha åldrats i samma takt som jag, likaså på teatrarna, författaraftnarna och i museernas vänföreningar.
Visst har jag mött 30-åringarna även i kyrkan. I öppna förskolan, på dop, bröllop och begravningar. Men de har inte varit lika många och inte lika överallt som t ex på Odengatan!

Ändå tror jag att kyrkan har så mycket mer att ge av perspektiv på livet för just ungdomar.
Jag har hört somliga påstå att man i regel inte mognar för att ta sig an de stora livsfrågorna förrän sent i livet. Det är en bild av verkligheten som jag tolkar som en flykt för att slippa brottas med frågan hur kyrkan borde möta nya generationer.
Kanske måste det börja med just ett uppvaknande…
Vad tror du?

torsdag 6 maj 2010

Tulpanernas död

Nyligen återkommen från ett vårligt Holland ser jag oändliga tulpanfält framför mig så fort jag sluter ögonen. Rader av röda, vita, rosa, lila blommor färgar fälten strimmiga mellan kanaler och uppbyggda vallar.

Till min förskräckelse fick jag veta att alla dessa vackra blommor inte alls skördas för att säljas. Maskinerna skär av dem alldeles under blomhuvudena som helt enkelt lämnas att dö. Det är lökarna man vill åt. Dessa ska så småningom ge liv åt nya blommor med bättre kvalitet.
Et slags mord med andra ord – eller offer om man så vill!

Teolog som jag är kom jag att tänka på vetekornets lag, dvs att vetekornet i jorden måste dö för att ge ny skörd (en bild av Jesu död och uppståndelse).

Och jag tänker vidare, att om Jesus vandrat i träskor i dagens Holland istället för i sandaler i det forntida Palestina skulle hans bildspråk ta färg av tulpaner m.m.
Vi skulle ha fått höra liknelsen om mannen som byggde sitt hus vid havet men glömde att bygga vallar mot vattnet. Vi skulle fått höra om Andens vind i kvarnens vingar, om den sista centen som den fattiga immigranten från Asien släpper ner i insamlingsbössan, om den prostituerade kvinnan som i sin barmhärtighet plåstrar om den haschpåverkade mannen som slagits ner utanför coffee-shopen, om arbetarna i växthusen osv.
Och vi skulle se den himmelska festmåltiden som ett bord dukat med blåvitt porslin från Delft, fat som dignar av Gouda-ostar, smörgåsar täckta av sött strössel och potatis i alla dess former.
Men de bibliska fåren betar lugnt vidare mellan tulpanfält och kanaler, får utan herde vad jag kan se, men får som ändå står för en slags kontinuitet mellan tider och kulturella världar.
Wat leuk!