Kontrakt med Gud

Jag har just sett ”Kontrakt med Gud” av Mattias Andersson på Stockholms Stadsteater. En stark pjäs om vilsenhet och oförmåga till kommunikation, men framför allt om den sekulariserade nutidsmänniskans längtan efter kärlek, förlåtelse och mening.
Mitt i cynism, skuld och förtvivlan tänds hos huvudpersonen Markus ett hopp till Gud som möjliggöraren till förändring.
Precis som den mycket sevärda filmen ”Miraklet i Lourdes” aktualiseras våra gudsbilder, och det intressanta är att tolkningarna i bägge fallen är så öppna att man kan bejaka budskapet både som troende och ateist.
Det innebär att både teaterpjäsen och filmen skulle vara mycket lämpliga att följa upp i samtal och dialog.
Bygger gudstron på en sann verklighet eller är den enbart en flykt?
Griper Gud in ibland eller är det bara slumpen?
Varför blir en del räddade till livet och andra inte?
Det som förvånade mig mest var att Markus överhuvudtaget vände sig till Gud och bad och faktiskt blev övertygad om att Gud svarade honom - i denna till synes kompakt ogudaktiga miljö? Hur ska man förstå det?
Om du som läser detta har sett filmen eller pjäsen, skulle det vara intressant att få dina synpunkter.
Om du inte sett filmen eller pjäsen – gå och gör det!