Victorias väg till altaret

Askmolnet svävar vidare västerut och ger därmed plats för nya orosmoln på den mediala himlen.Som nu turerna kring vårt kungahus.
Av kyrkligt intresse är frågan om lämpligheten av att bruden ledsagas av sin far fram till altaret för att där överlämnas till brudgummen.
Som Annika Borg mycket riktigt skriver i dagens "DN Debatt" är detta en importerad sed som på intet vis stämmer vare sig med svensk historia eller med modern syn på jämlikhet.
Om detta upplyser jag varje brudpar som vill vigas av mig och som önskar det alltmer populära brudöverlämnandet.
Det sedan länge normala är att brud och brudgum tillsammans vandrar uppför altargången. Därmed ger man det tydligaste uttrycket för sitt gemensamma beslut.
Det finns bara en hake i Annika Borgs resonemang, och den är viktig. Hon skriver att "symboliken i handlingen är inget man kan välja. Den finns där ändå". Sant!
Det är bara det att symbolers innebörd förändras över tiden och de är kulturbetingade.
De brudar som vill bli ledda till altaret av sin far, gör inte detta som ett uttryck för osjälvständighet och så uppfattas det numera inte heller av åskådarna. De gör det oftast för att de sett andra göra det, t ex på film, och för att pappa ska bli glad. Man kan tycka vad man vill om skälen men avsikten är hur som helst inte en återgång till underordning och osjälvständighet.
Jag tror att det är med detta som med språkutvecklingen. Vi kan envisas hur länge som helst med att det heter ”jag kom före dig” och inte ”jag kom innan dig”, men grammatik består, liksom yttre symbolik, av gemensamma underförstådda överenskommelser som ständigt förändras, ibland långsamt och omärkligt, ibland så snabbt att många inte hinner med.
Jag har faktiskt också varit med om att bruden gått altargången fram alldeles själv för att möta sin brudgum vid altaret. Så kan man också göra! Lite mer av ”allt ljus på mig…”
Vad tycker du?