Eldsjälen i Härkeberga

Idag ska det inte handla om ett yrkesproffs utan om en volontär, som i övrigt bäst kan klassas som ”eldsjäl”. Jag mötte honom i Härkeberga kyrka nyligen, dit Hans och jag hade förlagt vår gemensamma sommarutflykt.

Till det utannonserade föredraget om Albertus Pictors målningar i denna kyrka infann vi oss som enda åhörare. Att vi inte var fler bekom inte eldsjälen det minsta. Han hade säkert hållit sitt föredrag även utan oss.

Med uppriggad belysning, rödlysande peklampa mot taket och sin egen tordönsröst dånande under valven talade han som inför en fullsatt kyrka om byggnadens historia, kyrkans roll från Ansgars tid och framåt och om den komplexa övergången från asatro till kristendom. Därefter övergick han till att i detalj och med stort engagemang beskriva målning efter målning på den norra väggen. Det var verkligen intressant. Eldsjälen visade tydligt hur den begåvade 1400-talskonstnären fogat ihop de bibliska berättelserna enligt dåtidens allegoriska och typologiska tolkningsprinciper. Man kunde lyssna länge, men även den mest intresserade blir så småningom trött.

Eldsjälen hade varnat oss redan i början. ”Det brukar ta lite tid” sa han och vi tänkte oss kanske en timme eller så, Men efter en timme hade vi bara hunnit avverka en femtedel av norra väggen. Och i Härkeberga är a l l a väggar och hela taket täckt av målningar. Det gick lätt att räkna ut att vi hade ett spännande dygn framför oss.

Om volontären hade varit mer proffsig hade han förhört sig om auditoriets bakgrund och insett att han kanske inte hade behövt så noggrant återberätta varje biblisk berättelse. Där hade vi sparat lite tid. Men tiden är för en eldsjäl sällan ett bekymmer. Den är oändlig!

Medan eldsjälen spanade uppåt väggarna utbytte Hans och jag insiktsfulla blickar om att vi till slut skulle bli tvungna att avbryta evenemanget.

Men vem har hjärta att avbryta en eldsjäl?

Till slut samlade jag mod, reste mig upp och sa vi t y v ä r r  måste åka vidare men att vi s å å å hade uppskattat detta otroligt intressanta föredrag. För det hade vi verkligen!

Men vi hade inte behövt oroa oss. Eldsjälen släppte knappt taket med blicken. Och har han inte slutat sitt föredrag pågår det än…Härkeberga är ”värt en omväg”.

Gud välsigne de sociala proffsen!

 Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

-          Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

-          Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

-          Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!

Livet – projekt eller kallelse?

Först nu, i en sen genomgång av förra veckans tidningar, hamnade min blick på fredagens ledare i DN (13 aug) av David Brooks med rubriken: Vad skapar lycka? om ”vägen till ett meningsfullt liv”, en fråga som borde intressera de flesta av oss kan man tycka.

Brooks för originellt nog in kallelsebegreppet i den offentliga debatten, han gör det i den ansedda tidskriften Harvard Business Review, och han för sitt resonemang utifrån en kristen tro där just kallelsebegreppet är centralt.

Brooks ställer två synsätt mot varandra: dels synen på livet som projekt, där det gäller att hitta sin specifika uppgift och utföra den, dels synen på livet som en kallelse där svaret måste variera utifrån den aktuella situationen.

Nog känner jag igen mig själv, jag som ägnat de 35 första åren av mitt liv åt frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor?

Med tiden har frågan ändrats och alltmer kommit att handla om mina prioriteringar i vardagen här och nu. Och för mig, som för de flesta, blir det nog under årens gång viktigare med relationer än med prestationer.

Livet kan innehålla projekt men utgör inte själva projektet, vilket är skillnad.

Istället för att koppla det meningsfulla till framtiden och till förändrade omständigheter blir frågan i första hand: Vad är uppgiften här och nu?

Mitt svar kommer förstås att styras av grundläggande värderingar om vad livet går ut på.

Prioritering är ett fult men nödvändigt ord när man med tiden tvingas inse att man inte kommer att hinna allt.

Här kommer två tänkvärda citat ur artikeln:

”Livet är inget projekt som ska fullföljas. Det är ett okänt landskap som ska utforskas.”

”Livet når sin fullbordan, inte när det enskilda projektet är avslutat utan när jaget får stå tillbaka för ett högre syfte”.

Världens längsta bokbord – igen!

I år, till skillnad från i fjol, ösregnade det inte över bokborden på Drottninggatan. De hotande molnen släppte tidvis ifrån sig lätta droppar över oändliga rader av deckare, romaner och historieband. Jan Guillou, Herman Lindqvist, August Strindberg, Ruth Rendell och alla andra blev för en kort stund inplastade för att inte behöva realiseras ytterligare. På 20 kr är inte mycket prutmån.

Jag har avätit detta bokbord så många gånger nu så jag har utvecklat en strategi som fungerar för mig. Det är lika viktigt som att lära sig äta smörgåsbord.

Man får lägga upp angreppet i två etapper. Den första ska äga rum precis när de öppnar kl 11, 

( ev kyrkbesök får bli av typ aftonsång denna söndag), för då har man ännu en chans att hitta de mest åtråvärda böckerna.

Tips inför framtiden: hoppa över alla pocketböcker, och det är den största delen av utbudet. Pocket är ändå så billigt, och de läsvärda har du säkert redan läst. Nej, gå direkt på inbundna klassiker och inbundet nyutkommet! Missa inte de litterära sällskapen, enskilda författare och små förlag för vilka denna dag är en viktig chans att marknadsföra sig.

En speciell pärla att njuta av är Trafik-Nostalgiska förlaget!

Börja uppifrån backen och arbeta dig neråt mot city! Halvvägs är du trött och har redan så mycket att bära att det är nödvändigt med en fikapaus. Du kan ta god tid på dig inför den andra etappen, dels eftersom du har mycket att läsa som inte kan vänta, dels eftersom det gäller att invänta sista timmen för att slå till när många resterande böcker i princip skänks bort gratis eftersom arrangörerna inte vill dra hem lasten.

Kom ihåg att de flesta böckerna går att hitta nästan lika billigt på stans antikvariat som håller öppet hela året! Räkna också med att hitta ett antal av dina nyinköpta ”fynd” i din egen bokhylla hemma, eftersom det inte går att komma ihåg alla böcker man köpte förra året.

Den här dagen ska man alltså inte stressa, bara njuta!

Litteratur som nytta och nöje

Min sommarträff igår i Edsbergskyrkan kunde ha haft ovanstående rubrik, men för att inte avskräcka publiken satte arrangören den mer lättsmälta rubriken ”bokprat”. Och det är väl just vad det blev.

Jag tänker inte upprepa mitt prat här utan istället rekommendera Merete Mazzarellas understreckare i Sv D samma dag (10 aug) och som har rubriken ”Skönheten kan skärpa den kliniska blicken”. (Så fort man ser en artikel av M.M. ska man läsa den!) . I fokus står en nyutkommen avhandling, som handlar om nyttan av att läkare läser skönlitteratur. Understreckaren är läsvärd redan som ett roande exempel på hur man på ett ytterst vänligt och inkännande sätt i grunden sågar en doktorsavhandling. Men det kanske beror på att M.M. läser mycket skönlitteratur!!!

Visst måste det väl vara så att alla yrkesgrupper skulle må väl av att läsa mer skönlitteratur bl a för att inreda ”ett rum för skapande undran” (citat av M.M som citerar Kerstin Ekman), men också för att kunna bemöta människor med empati och personligt engagemang.

För övrigt, tänker jag, är frågan om nyttan av skönlitteratur lika begränsande som den ofta förekommande frågan: Vad ska man med kyrkan till?

Vissa saker har sitt värde i sig själva och inte som instrument för andra och som man tror ”högre” syften.

Litteraturens värde förminskas delvis av branschen själv, och ytterst av oss konsumenter.

Se bara på bokhandlarna!

Att kliva in på Akademibokhandeln i Sollentuna centrum är som att göra entré i ett kontorslager. Och en bok blir inte bättre av att exponeras som stapelvara i en korg precis som burkarna med krossade tomater på ICA.

Nej, vill man köpa en bok ska man från början veta vilken man ska ha, och då är det ofta bättre och billigare att handla på nätet eller på ett antikvariat. Bor man i Sollentuna finns det ett utmärkt bibliotek på Aniaraplatsen.

Sollentuna Compostela

Idag var det så dags att genomföra den pilgrimsvandring diakonen och jag noga provvandrat och som jag skrev om den 5 juli.

När jag vaknade i morse och såg himlen täckt av tunga regnmoln drabbades jag av en ofrom förhoppning om att vi skulle kunna flytta vandringen inomhus, till Sollentuna centrum, där man faktiskt kan vandra runt på två plan och göra lämpliga stopp på olika konditorier.

Men när jag såg hur laddad diakonen såg ut för sin utomhusvandring vågade jag inte ens ta upp förslaget.

Till min förvåning dök det upp pilgrimer, den ena efter den andra vid vår samlingspunkt utanför församlingshuset i Sollentuna, alla förväntansfulla och välutrustade med ryggsäckar och kaffetermosar. Själv bar jag varken på det ena eller det andra. Det går lika bra med en liten axelremsväska och två timmar ska man väl klara sig utan kaffe.

Totalt var vi sex stycken, bitvis t o m sju, som anträdde färden med buss 520 till Bandyvägen, där själva gåendet började.

En mycket positiv upplevelse! Det svåraste var övningen i att gå långsamt. När gör man det? Jag blev närapå omkörd av en snigel, det enda djur jag såg, förutom några sjöfåglar.

Annars var det så regnskogsfuktigt att man kunde vänta sig apor i träden och inte de kraxande skatorna.

Vi gick under tystnad vissa etapper och under lågmält samtal vissa.

Vid stoppen läste diakonen tänkvärda ord om symboliken i den utrustning en ”riktig” pilgrim ska ha: skor, stav, tält, kappa, hatt och kors. Jag hade i alla fall skor på fötterna.

Kl 12 avslutade vi med en mässa vid slutmålet Sollentuna kyrka. En av deltagarna påminde om att kyrkan har S:t Laurentius som skyddshelgon, vilket kändes som ett mer passande kyrknamn en dag som denna: S:t Laurentii i Sollentuna Compostela!

Och så bär jag med mig den heliga Birgittas bön vi läste tillsammans på varje stopp under vandringen:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

En vandring som gav mersmak!

Obegripligheter

Dagens begravning omhändertogs av typisk sommarpersonal: en prästvikarie (jag), en orgelvikarie (som aldrig spelat på en begravning förut) och en vaktmästarvikarie (pensionerad sen fem år tillbaka). Det gick alldeles utmärkt, trots att orgelvikarien var mycket nervös och såg ”En vänlig grönska” som en krävande utmaning.

Men att denna psalm skulle visa sig bli en stor utmaning också för mig hade jag inte förutsett.

Knappt hade vi slagit oss ner vid kaffebordet efteråt förrän en yngre man vänligt bad mig förklara uttrycket i tredje versen: ”Allt kött är hö” . Hur kan kött vara hö? Därifrån var steget kort till vegetarianer, buddhismen, islam, korstågen och vad som egentligen kan anses vara kärnan i all religion och vad som är specifikt för kristendomen.

Då hade vi avverkat tre sandwichar som jag inte ens minns påläggen på, så intensivt var samtalet.

När vi kommit till prinsesstårtan hade sällskapet tagit itu med etiska spörsmål kring självmordsorsaker, våldsbenägenhet och människosyn.

-Vem som helst kan döda om bara omständigheterna finns där, hävdade en av gästerna och preciserade därefter ett antal situationer han själv kunde tänka sig.

Och visst! Nog är det det som skrämmer och provocerar mest när man läser om pedofiler och mördare? – att till synes vanliga människor kan bete sig helt obegripligt.

Vi vill så gärna ha förklaringar som övertygar oss om att vi själva är en helt annan människosort –oantastliga och helt igenom goda.

Tilläggas bör att omständigheterna kring denna begravning på intet sätt var så dramatiska som man kan tro av det efterföljande kaffet. Det handlade också om helt vanliga - och som jag förstår ganska okyrkliga människor- som helt enkelt vågade dela frågor och funderingar som många bär på. Det blev som ett helt seminarium i tros- och livsvetenskap, fast mycket personligt. Och det var de själva som satte agendan, inte jag.

Kaffeprat är ofta undervärderat!

I Roslagens famn

Lilla damklubben ersatte igår sommarvandringarna med en regnig biltur i Roslagens famn.

Rutt: Täby-Norrtälje-Öregrund-Österbybruk-Vendel-Sigtuna-Väsby/Täby

Här kommer utvärdering och tips.

Tips 1: Välj inte en regndag!

Tips 2: Besök gärna toppstugan vid södra infarten till Norrtälje. Välj, om möjligt, mat istället för fika. Ny regim har tyvärr ersatt de gamla veckotidningarna från 50-talet och det gedigna kaffebrödet med det ack så vanliga uppsnoffsade utbudet av elegantare restaurangmat. Vi fick kaffe med torr kanelbulle. En extra stjärna för den extremt trevliga personalen. Två stjärnor för den vidunderliga utsikten minus en stjärna för den fula silon mitt i stan som man inte kommit sig för med att riva.

Tips 3: Åk båt till Öregrund, inte som vi, bil genom det enformiga landskapet av tallskog som

inte påminner det minsta om Taubes blommande övärld. När man äntligen når Öregrund visar det sig dock vara en charmig idyll. Vi shoppade loss i en affär med konsthantverk, där dagens namnsdagsbarn Karin köpte sig en fin cardigan i lin.

Tips 4: Österbybruk en pärla! Se till att komma tidigare på dan så att det finns tid att bese brukssamhället. Men på värdshuset åt vi en delikat pocherad lax och som dessert glass med varm hjortronsylt. Sober miljö och vänligt bemötande!

Tips 5: Missa inte Vendel, en historisk doldis mitt i ingenting. Men i tidig järnålder Sveriges vagga. Katedralisk kyrka med tjusig predikstol. Fint, pedagogiskt besöskscentrum dvs litet museum. Båtgravar. Kulturellt!!!

Tips 6: Låter konstigt, men avsluta gärna som vi med en avstickare till Sigtuna (om ni lyckas krångla er förbi Uppsala). Där kan man sent om aftonen njuta av kaffe med frasig våffla på lilla hamncaféet. Varma filtar. Lagom kvällsliv Ingen skymmande silo!

Tips 7: Gör som vi! Välj ditt ressällskap med omsorg! Då står man till och med ut med hällregn.

 

Amazing grace

Idag mötte jag nåden! Och det redan innan jag var framme i kyrkan.

Efter att under gårdagen har utsatts som präst för offentlighetens ljus på allmänna kommunikationer kändes det vilsamt att sätta sig i Toyotans fördoldhet och styra iväg mot dagens uppdrag: två gudstjänster och en vigsel.

Men även denna transport höll på att sluta i pinsamheter.

Större delen av färden gick längs Norrvikenleden, en av de sträckor där hastigheten enligt min mening är felbegränsad till 50km/tim. Det är en typisk 70-stäcka, men inbjuder egentligen till 80 en stilla sommarsöndag som denna. Utifrån dessa fakta gör jag min tidsplanering.

Men det finns tre kategorier av förare som aldrig når ens 50-strecket: de som kör grävskopor, de som övningskör och så gamla män i keps och glasögon som vinglar osäkert mellan kantlinjerna. Idag hade jag en förare framför mig tillhörande kategori tre.

Redan vid första rondellen var mitt tålamod på upphällningen. Jag funderade på om jag skulle hinna fram före klockringningen med den här föraren framför mig hela vägen.

Omkörningar var trots allt inte att tänka på.

Och då – kan man tänka sig -  mitt på leden står polisen som gör fartkontroller- på denna osannolika plats vid denna osannolika tidpunkt.

Men oss blev de inte rika på! För där kom vi krypande ett långt tåg av bilar anförda av en gammal man i keps och glasögon som i maklig takt framförde sitt fordon.

Tack gamle man för att du att du räddade mig denna välsignade söndag!

I bästa fall hade det blivit böter. I värsta fall hade jag dömts till en lång framtid på buss 529!