Det bästa med att köra bil är att man har tid att lyssna på radio. Hörde till min glädje häromdagen ett riktigt bra program om ånger och grämelse i en mycket mer välgjord serie än ”Det sista ägget”. Serien heter ”Oförnuft och känsla”. Programledare är Helena Zweigbergk, hon med det fascinerande omöjliga efternamnet. ( Hon har också skrivit en bra bok som heter ”Ur vulkanens mun”)
Visserligen har jag bara hört ett enda avsnitt i serien, men det var bra!
Livsnära frågor i existentiell belysning. Hon hade till och med det goda omdömet att inbjuda en präst för kommentar, i detta fall Camilla Lif.
Vad gör man med sin skuld? Förlåter Gud allt?
Eftersom det är hett orkar jag inte referera vad som sades, men den som är intresserad kan ju gå in och lyssna på webben.
Min slutsats är, som så ofta, att här finns mycket att tänka på.
Det skulle vara ett stort svek för kyrkan att göra sig av med syndabekännelsen, för vad ska man annars göra med sin faktiska skuld? Gå och bära den hela livet? Är det ett bättre alternativ? Intala sig att man är oskyldig? Kan vara svårt att övertala sig själv om något annat än det man innerst inne vet är sant. Förtränga? Kompensera?
Ett problem är att kyrkan formulerar sig på ett sätt som många inte kan ta till sig. Orden känns främmande och passar inte som kläder för det jag känner och tänker. Men många lovvärda försök till nyformuleringar görs. Det är bara att jobba vidare. Den här varianten hittade jag i en s k plocklåda på internet och den uppskattades vid den ungdomsmässa jag ledde igår kväll:
Här får jag vara den jag är
utan masker och roller.
Du känner mig, Gud,
även mina mörka sidor
Ta emot mig
med alla mina felsteg och brister.
Hör mig, berör mig, förlåt mig
Tänd ditt ljus i mitt mörker.
2 kommentarer:
Håller helt med dig i vad du säger om syndabekännelsen. Syndernas förlåtelse är central i vår tro då det var därför Kristus dog på korset.
Jag tror att man tolkar syndabekännelsen i gudstjänsten fel om man menar att den kommunicerar att vi inte duger till eller saknar värde. För det är ju just det som Kristi död på korstet handlar om och blir synligt i liknelsen om det förlorade myntet. Vi har denna möjlighet att lägga av oss våra brister, just för att Gud i Kristus blev människa, dog och uppstod. Det är alltså Gud som sätter vårt värde och vår duglighet, och hans ställföreträdande död är ett tydligt tecken på vårt värde i Skaparens ögon!
Bra uttryckt på ett koncist sätt! Sammanblandningen syndfullhet och värdelöshet är det nog som ligger bakom motviljan mot bekännelsen. Det blev väldigt tydligt som du formulerar det. Tack!
Skicka en kommentar