Först nu, i en sen genomgång av förra veckans tidningar, hamnade min blick på fredagens ledare i DN (13 aug) av David Brooks med rubriken: Vad skapar lycka? om ”vägen till ett meningsfullt liv”, en fråga som borde intressera de flesta av oss kan man tycka.
Brooks för originellt nog in kallelsebegreppet i den offentliga debatten, han gör det i den ansedda tidskriften Harvard Business Review, och han för sitt resonemang utifrån en kristen tro där just kallelsebegreppet är centralt.
Brooks ställer två synsätt mot varandra: dels synen på livet som projekt, där det gäller att hitta sin specifika uppgift och utföra den, dels synen på livet som en kallelse där svaret måste variera utifrån den aktuella situationen.
Nog känner jag igen mig själv, jag som ägnat de 35 första åren av mitt liv åt frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor?
Med tiden har frågan ändrats och alltmer kommit att handla om mina prioriteringar i vardagen här och nu. Och för mig, som för de flesta, blir det nog under årens gång viktigare med relationer än med prestationer.
Livet kan innehålla projekt men utgör inte själva projektet, vilket är skillnad.
Istället för att koppla det meningsfulla till framtiden och till förändrade omständigheter blir frågan i första hand: Vad är uppgiften här och nu?
Mitt svar kommer förstås att styras av grundläggande värderingar om vad livet går ut på.
Prioritering är ett fult men nödvändigt ord när man med tiden tvingas inse att man inte kommer att hinna allt.
Här kommer två tänkvärda citat ur artikeln:
”Livet är inget projekt som ska fullföljas. Det är ett okänt landskap som ska utforskas.”
”Livet når sin fullbordan, inte när det enskilda projektet är avslutat utan när jaget får stå tillbaka för ett högre syfte”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar