Ett uppvaknande

En dag gick jag ut i den stora staden och upptäckte att den plötsligt blivit befolkad av ungdom.
Överallt vimlade det av 40minusar- på gatorna, på krogarna, i affärerna, i tunnelbanan. Pratandes i mobiler eller klistrade vid laptops, införda svarta leggings, korta kjolar, nedhasade jeans och stora mörka solglasögon. Jag kände mig oerhört otrendig, och för att slippa ser mer gick jag in till närmaste optiker och köpte mig själv ett par polaroida solglasögon.

Senare på dagen överfölls jag av den omtumlande insikten. Det var ingen plötslig invasion som ägt rum. Det var jag själv som blivit gammal! Inget hade skett över en natt. Inget utom mitt eget uppvaknande!

I de kyrkliga kretsar jag själv rört mig de senaste åren tycktes alla ha åldrats i samma takt som jag, likaså på teatrarna, författaraftnarna och i museernas vänföreningar.
Visst har jag mött 30-åringarna även i kyrkan. I öppna förskolan, på dop, bröllop och begravningar. Men de har inte varit lika många och inte lika överallt som t ex på Odengatan!

Ändå tror jag att kyrkan har så mycket mer att ge av perspektiv på livet för just ungdomar.
Jag har hört somliga påstå att man i regel inte mognar för att ta sig an de stora livsfrågorna förrän sent i livet. Det är en bild av verkligheten som jag tolkar som en flykt för att slippa brottas med frågan hur kyrkan borde möta nya generationer.
Kanske måste det börja med just ett uppvaknande…
Vad tror du?