Skansenvigslar à las Vegas

Bröllop är som alla vet ett hett ämne just nu.

Igår vigdes 357 brudpar på Skansen genom drop-in-vigslar.

”Jag har samma samtal med paren innan som jag brukar”, påstod en av vigselprästerna glatt och syftade på de tio minuters förberedande samtal som föregick det som i Svenska kyrkans handbok faktiskt kallas ”vigselgudstjänst”.

Det finns därför anledning att påpeka att jag själv och, jag vill tro, de flesta av mina kollegor, genomför samtal på c:a 1 – 1,5 tim i god tid före vigseln, även den lilla enkla, och ofta handlar det om flera telefon- eller mailkontakter utöver detta.

Serievigslar som på Skansen är inget jag skulle vilja medverka i. Kyrkans handlingar är tänkta för ett sammanhang som kräver mer av förberedelser hos alla inblandade. Det är min åsikt!

En välvillig tolkning av den stora efterfrågan på snabbvigslar kan vara att många bröllop numera är rejält upphaussade, och inte blir det bättre av det kungliga som stundar, hur kul det än blir.

Många sparar i åratal för att ”ha råd” att gifta sig, bröllopsindustrin svämmar över alla gränser och många strävar efter att komma på det unika temat för sitt bröllop som gör att man på ett oförglömligt sätt sticker ut från mängden. Det gör nog att många liksom aldrig kommer sig för. Bara tanken på att planera ett bröllop kan kännas övermäktig.

Man kan diskutera samkönade äktenskap, man kan diskutera brudöverlämnanden och man kan diskutera serievigslar. Kyrkans koncentration borde väl ändå ligga på att vara med och skapa förutsättningar för fungerande kärleksrelationer. Det är förstås svårare och mer tidskrävande än att skapa regler och att viga. Det handlar om förtroendefulla kontakter med kyrkans representanter så att man vågar komma igen för samtal när svårigheter kommer, t ex för familjerådgivning. Det behövs samtalsgrupper och det behövs en fördomsfri bearbetning av könsidentitet, rollfördelning, självkänsla m.m Det behövs engagemang i samhällsutvecklingen så att vi alla klarar av att prioritera människor och relationer framför konsumism och prestation.

Och så – förstås – en befriande förkunnelse om Guds nåd när livet inte ”blir som vi har tänkt oss”.