Är det fult att vara intellektuell? Snobbigt, elitistiskt och okvinnligt? Eller tvärtom en tillgång för demokratin?
Ett intressant resonemang förs i en essä av Ronny Ambjörnsson i dagens DN.
Han skriver om de intellektuellas viktiga uppgift att "ifrågasätta makten och driva vissa frågor".
Alltså, tänker jag, måste de intellektuella rösterna höras också i kyrkan, inte minst de kvinnligas som inte alltid räknats med...Kyrkans uppgift är ju just att kritisera makten och driva vissa frågor. (Sen är det ju bra om man är överens om vilka dessa frågor bör vara...)
På Katharina förs onekligen massvis med intellektuella samtal. En tillgång för kyrka och samhälle? Ja, verkligen!
I kyrkans historia finns särskilt tre Katharinor som blivit kända för eftervärlden. Den mest intellektuella sägs ha varit Katharina från Alexandria, de kvinnliga studenternas skyddshelgon.
Det är i n t e hon som gett namn åt S:ta Katharinastiftelsen, utan den heliga Birgittas dotter. Hon var minsann intellektuell! - utverkade sin mammas kanonisering och genomförde hennes klosterplaner i Vadstena. Och vad ska man säga om Birgitta själv annat än att hon "kritiserade makten och drev vissa frågor" ( särskilt att påven skulle tillbaka till Rom från sin exil i Avignon)!
Den tredje Katharinan var helgonet från Siena - framför allt en mystiker.Såna behövs också!
Det finns fler än dessa tre, t.ex. Katharina av Aragonien vars liv "uppfylldes av fromma bibelstudier"
Ha en bra intellektuell dag!
tisdag 29 september 2009
måndag 28 september 2009
Bokmässan
Detta är en rapport från bokmässan som jag inte var på.
Jag lever på förra årets upplevelse då jag skickades dit genom det underbara helgonet S:ta Katharinas försorg.
Därför kan jag på goda grunder säga att där var ett bedövande folkvimmel, ett överväldigande utbud av spännande seminarier och högvis av böcker som man bara m å s t e läsa. För så är det varje år.
Samtidigt är det ju så att man bara kan närvara vid ett mycket begränsat antal evenemang, att man kan höra de flesta talare också i Stockholm, om man inte redan har gjort det t. ex. på Katharina,och att möjligheten till möten också begränsas av att man knappt kan ta sig fram i trängseln.
Jag sa vid frukostbordet i min enfald att jag trodde att bokmässan nog gjort sitt, att den numera mest är tröttande och att kreativa författare och förlag skapar egna mer hanterliga alternativ. Men så öppnade jag tidningen och såg att årets bokmässa varit en succé utan like och att publikintresset slagit alla rekord.
Tänk,så fel man kan ha!
Förra årets fantastiska bokmässa till trots, den största behållningen hade jag trots allt av att gå på operauppsättningen av Mozarts requiem i det obeskrivligt vackra operahuset i hamnen.
Jag lever på förra årets upplevelse då jag skickades dit genom det underbara helgonet S:ta Katharinas försorg.
Därför kan jag på goda grunder säga att där var ett bedövande folkvimmel, ett överväldigande utbud av spännande seminarier och högvis av böcker som man bara m å s t e läsa. För så är det varje år.
Samtidigt är det ju så att man bara kan närvara vid ett mycket begränsat antal evenemang, att man kan höra de flesta talare också i Stockholm, om man inte redan har gjort det t. ex. på Katharina,och att möjligheten till möten också begränsas av att man knappt kan ta sig fram i trängseln.
Jag sa vid frukostbordet i min enfald att jag trodde att bokmässan nog gjort sitt, att den numera mest är tröttande och att kreativa författare och förlag skapar egna mer hanterliga alternativ. Men så öppnade jag tidningen och såg att årets bokmässa varit en succé utan like och att publikintresset slagit alla rekord.
Tänk,så fel man kan ha!
Förra årets fantastiska bokmässa till trots, den största behållningen hade jag trots allt av att gå på operauppsättningen av Mozarts requiem i det obeskrivligt vackra operahuset i hamnen.
fredag 25 september 2009
Vanliga människor
Var finns de vanliga människorna, ”verklighetens folk”?
De finns bl. a. på Katharina. Här är vi alla ovanligt vanliga.
Trots att vi inte har ett vanligt köksbord att samtala vid.
Ett sådant får nämligen inte rum i den pyttelilla kokvrån på Sturegatan.
Vi samtalar ändå och det går bra.
Idag har jag också träffat vanliga människor på pendeln,
talarna som låter sina röster höras i hela vagnen.
Idag var de fyra som höll låda var för sig.
Två talade i sina mobiler.
En talade i sin barnvagn.
En talade i högtalaren.
Replikerna nådde allas våra öron som en intressant mix:
- Jag blev utskriven två dar efter fotbojan
- Da da ( baby, rysktalande)
- Tänk att få jobba i lugn och ro över en kopp kaffe…
- Mot Södertälje Centrum!
- Dom sa åt mig att gå in på häktet så skulle jag få domen.
- Da da da
- Jag är som du vet en hårt arbetande musiker
- Nästa Solna!
- Dom skulle möta upp vid Maria Pol med alla mina grejer
- Men har dom nån dynamik i anslaget då? Jag blir så irriterad på att det alltid ska vara trummor och bas.
- Da da da da!
- Då får man ju gå tillbaka i historien när dom stod på en stubbe och slog på en trädgren.
- Nästa Karlberg!
De finns bl. a. på Katharina. Här är vi alla ovanligt vanliga.
Trots att vi inte har ett vanligt köksbord att samtala vid.
Ett sådant får nämligen inte rum i den pyttelilla kokvrån på Sturegatan.
Vi samtalar ändå och det går bra.
Idag har jag också träffat vanliga människor på pendeln,
talarna som låter sina röster höras i hela vagnen.
Idag var de fyra som höll låda var för sig.
Två talade i sina mobiler.
En talade i sin barnvagn.
En talade i högtalaren.
Replikerna nådde allas våra öron som en intressant mix:
- Jag blev utskriven två dar efter fotbojan
- Da da ( baby, rysktalande)
- Tänk att få jobba i lugn och ro över en kopp kaffe…
- Mot Södertälje Centrum!
- Dom sa åt mig att gå in på häktet så skulle jag få domen.
- Da da da
- Jag är som du vet en hårt arbetande musiker
- Nästa Solna!
- Dom skulle möta upp vid Maria Pol med alla mina grejer
- Men har dom nån dynamik i anslaget då? Jag blir så irriterad på att det alltid ska vara trummor och bas.
- Da da da da!
- Då får man ju gå tillbaka i historien när dom stod på en stubbe och slog på en trädgren.
- Nästa Karlberg!
torsdag 24 september 2009
Skatten i lerkärl
Igår var det skrivdag för mig. Det brukar vara det på onsdagar.
Boken jag håller på med om Margit Sahlin upptar mycket av mina tankar just nu.
I början av veckan fick jag i min hand utkastet till Margits sista predikan.
Hon höll den i en ekumenisk gudstjänst den 19 januari 2003.
Lustigt nog handlar den om just den text som är episteln kommande söndag, den om ”skatten i lerkärl”. Se 1 Kor 4: 7
Margit talade om kyrkan som ett ”lerkärl”. Om att kyrkan, som mer än något annat skulle visa på Guds härlighet, i själva verket ofta är ett hinder:
”Varför är det så? Varför kan människor möta så litet av Guds härlighet i kyrkan?
Paulus själv antyder en förklaring: - Denna skatt har vi i lerkärl.
Fodralet är tarvligheten och trasigheter som lägger sig i vägen för innehållet. Lerkärlen är ovärdiga fodral för den unika skatten.”
Jag lovar, att Margit inte tog detta ur luften. Hon visste precis vad man kunde möta i kyrkan av skärvor och trasighet, men hon kände också till skatten. Det var därför hon höll ut! ”Skatten” drev henne vidare.
Vill man höra lite mer ur hennes predikan får man ta sig till Katharinas kapell imorgon fredag kl 12.30
Då kommer den spännande upplösningen…
Boken jag håller på med om Margit Sahlin upptar mycket av mina tankar just nu.
I början av veckan fick jag i min hand utkastet till Margits sista predikan.
Hon höll den i en ekumenisk gudstjänst den 19 januari 2003.
Lustigt nog handlar den om just den text som är episteln kommande söndag, den om ”skatten i lerkärl”. Se 1 Kor 4: 7
Margit talade om kyrkan som ett ”lerkärl”. Om att kyrkan, som mer än något annat skulle visa på Guds härlighet, i själva verket ofta är ett hinder:
”Varför är det så? Varför kan människor möta så litet av Guds härlighet i kyrkan?
Paulus själv antyder en förklaring: - Denna skatt har vi i lerkärl.
Fodralet är tarvligheten och trasigheter som lägger sig i vägen för innehållet. Lerkärlen är ovärdiga fodral för den unika skatten.”
Jag lovar, att Margit inte tog detta ur luften. Hon visste precis vad man kunde möta i kyrkan av skärvor och trasighet, men hon kände också till skatten. Det var därför hon höll ut! ”Skatten” drev henne vidare.
Vill man höra lite mer ur hennes predikan får man ta sig till Katharinas kapell imorgon fredag kl 12.30
Då kommer den spännande upplösningen…
onsdag 23 september 2009
Vad måste en kristen tro?
Igår kväll var ett trettiotal personer samlade på Katharina för att samtala med författaren Agneta Pleijel och panelen i ”Teologiska klubben” under rubriken ”Vad måste man tro på för att vara kristen?”
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?
Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.
Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?
Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.
Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.
För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)
Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?
Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.
Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?
Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.
Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.
För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)
Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!
tisdag 22 september 2009
Vem har ansvar för ateistens dilemma?
Igår var det fullsatt på Katharina. PC Jersild och biskop Antje från Lund samtalade på ett mycket sympatiskt sätt om gudstro utifrån Jersilds artikel i DN den 23 mars ”Ateistens dilemma”.
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?
Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?
De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!
PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?
Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?
De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!
PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?
måndag 21 september 2009
Kyrkovalet - framgång eller bakslag?
Ivrigt slet jag åt mig morgontidningarna i förväntan om att det viktiga valresultatet skulle dominera framsidorna, ledarspalterna, kultursidorna, insändarspalterna och väderprognosen...
Ack nej!
Och när så inte var fallet tänkte jag att valdeltagandet måste ha blivit så högt att rösterna ännu inte var räknade och att därför inget ännu fanns att säga. Det var ju trots allt viss köbildning i min vallokal frampå kvällen när jag kom.
Ack nej!
Jag fick gå in på webben och leta, leta, leta.
Ska man vara glad eller ledsen åt resultatet, hoppfull eller bekymrad? Det beror ju förstås på vem "man" är.
Själv är jag besviken över att valdeltagandet inte var större. Man kan alltid beklaga att engagemanget i kyrkan inte är större, men det borde inte vara någon överraskning. Samtidigt måste man förstå att det tar emot att rösta på listor fulla med kandidater man aldrig hört talas om.
Jag hade framför allt väntat mig - och hoppats - att de ej partianknutna grupperna skulle ha tagit över en mycket större del av arenan. Partipolitik och kyrka känns totalt överspelat!
Det gamla statskyrkosystemet sitter mer fast än man kan tro.
Ack, ack!
Så känns det när man är alltför otålig!
Man får glädja sig åt det lilla i tillvaron. Trevlig måndag!
Ack nej!
Och när så inte var fallet tänkte jag att valdeltagandet måste ha blivit så högt att rösterna ännu inte var räknade och att därför inget ännu fanns att säga. Det var ju trots allt viss köbildning i min vallokal frampå kvällen när jag kom.
Ack nej!
Jag fick gå in på webben och leta, leta, leta.
Ska man vara glad eller ledsen åt resultatet, hoppfull eller bekymrad? Det beror ju förstås på vem "man" är.
Själv är jag besviken över att valdeltagandet inte var större. Man kan alltid beklaga att engagemanget i kyrkan inte är större, men det borde inte vara någon överraskning. Samtidigt måste man förstå att det tar emot att rösta på listor fulla med kandidater man aldrig hört talas om.
Jag hade framför allt väntat mig - och hoppats - att de ej partianknutna grupperna skulle ha tagit över en mycket större del av arenan. Partipolitik och kyrka känns totalt överspelat!
Det gamla statskyrkosystemet sitter mer fast än man kan tro.
Ack, ack!
Så känns det när man är alltför otålig!
Man får glädja sig åt det lilla i tillvaron. Trevlig måndag!
torsdag 17 september 2009
Gud och kyrkopolitikerna
Ja, det var här det skulle bli en rapport om kvällen på Katharina, samtalet med rubriken "Gud och kyrkopolitikerna - hopp eller förtvivlan?" . Tyvärr, tyvärr var jg tvungen att stanna hemma med min förkylning. Vem törs torka sig om näsan offentligt i dessa dagar?
Men om jag själv skulle välja mellan orden i rubriken skulle jag satsa på "Gud" i första ledet och "hopp" i andra ledet. De två närmaste dagarna ska jag ägna åt att analysera nomineringsgruppernas program för att se vilken grupp som stämmer mest in på dessa två ord. Så därför kommer jag inte att ha tid att skriva någon blogg. Men jag återkommer på måndag med en utförlig analys av valresultatet efter en, som jag förmodar, rafflande valvaka.
Men om jag själv skulle välja mellan orden i rubriken skulle jag satsa på "Gud" i första ledet och "hopp" i andra ledet. De två närmaste dagarna ska jag ägna åt att analysera nomineringsgruppernas program för att se vilken grupp som stämmer mest in på dessa två ord. Så därför kommer jag inte att ha tid att skriva någon blogg. Men jag återkommer på måndag med en utförlig analys av valresultatet efter en, som jag förmodar, rafflande valvaka.
onsdag 16 september 2009
Kan man rösta på Gud i kyrkovalet?
Det borde gå.
På vilken lista som helst.
Det nya personvalsystemet som tillåter att man kryssar för tre namn är ju dessutom ganska väl anpassat till treenighetsläran.
Förutsatt att nomineringsgrupperna har förstått vad valet går ut på och inkluderat Gud.
Jag är inte säker på att det är så…
Imorgon kväll kommer det att klarna.
Då har vi samtal på Katharina under rubriken ”Gud och kyrkopolitikerna – hopp eller förtvivlan?
Som ett hoppets tecken kommer Dag Sandahl att vara samtalsledare, för jag är ganska säker på att han kommer att ställa centrala frågor.
Det största problem jag har mött lokalt som kyrkoherde i förhållande till mitt kyrkoråd är inte de enskilda frågorna utan de totalt olika bilder som finns av vad en kyrka eller en församling är.
Exempel:
Bilden av församlingen som en hembygdsförening som i första hand har ansvar för det lokala livet, sädesmagasinen och grindstolparna (”jag har inte sett prästen på Konsum på hela veckan”)
Bilden av församlingen som ett företag med vinstmaximering där prästen exempelvis bör ta betalt för enskilda samtal. ( ”det gör ju andra psykologer…”)
Bilden av församlingen som en underavdelning av det politiska partiet, givetvis med samma arvodesnivåer (”vadå, jag har jobbat ideellt hela livet, inte ska jag göra det i kyrkan också…”)
Bilden av församlingen som den sociala klubben ( ”det är för mycket Gud, för lite trivselprogram, och blaskigt kaffe”)
Alla exempel tyvärr tagna ur verkligheten.
Kyrkoherden hade en annan bild av kyrkan.
Den kyrkliga enheten var ingen enkel match…
På vilken lista som helst.
Det nya personvalsystemet som tillåter att man kryssar för tre namn är ju dessutom ganska väl anpassat till treenighetsläran.
Förutsatt att nomineringsgrupperna har förstått vad valet går ut på och inkluderat Gud.
Jag är inte säker på att det är så…
Imorgon kväll kommer det att klarna.
Då har vi samtal på Katharina under rubriken ”Gud och kyrkopolitikerna – hopp eller förtvivlan?
Som ett hoppets tecken kommer Dag Sandahl att vara samtalsledare, för jag är ganska säker på att han kommer att ställa centrala frågor.
Det största problem jag har mött lokalt som kyrkoherde i förhållande till mitt kyrkoråd är inte de enskilda frågorna utan de totalt olika bilder som finns av vad en kyrka eller en församling är.
Exempel:
Bilden av församlingen som en hembygdsförening som i första hand har ansvar för det lokala livet, sädesmagasinen och grindstolparna (”jag har inte sett prästen på Konsum på hela veckan”)
Bilden av församlingen som ett företag med vinstmaximering där prästen exempelvis bör ta betalt för enskilda samtal. ( ”det gör ju andra psykologer…”)
Bilden av församlingen som en underavdelning av det politiska partiet, givetvis med samma arvodesnivåer (”vadå, jag har jobbat ideellt hela livet, inte ska jag göra det i kyrkan också…”)
Bilden av församlingen som den sociala klubben ( ”det är för mycket Gud, för lite trivselprogram, och blaskigt kaffe”)
Alla exempel tyvärr tagna ur verkligheten.
Kyrkoherden hade en annan bild av kyrkan.
Den kyrkliga enheten var ingen enkel match…
tisdag 15 september 2009
Margit Sahlin 1
Detta har varit en skrivdag.
Som många vet vid det här laget arbetar jag på ett bokprojekt - att skriva Margit Sahlins livshistoria utifrån hennes egna texter.Det betyder att det huvudsakligen är hon själv som berättar.
Uppgiften är inspirerande, spännande och rätt så krävande, som Margit själv med andra ord. Det svåra, och det som tar tid, är att göra urval och hitta en struktur. Det saknas nämligen inte material. Problemet är att det finns alldeles för mycket...
Nästa år, 2010, firar vi på Katharina jubileum. Då har 50 år gått sedan Margit och två andra kvinnor prästvigdes som de första kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan. Till detta jubileum ska boken vara ute. Så det är bara att skriva på!
Margit skrev regelbundet dagbok hela livet. Om hon fortfarande hade levt (hon dog 2003) skulle hon säkert ha bloggat också. Hon skaffade tidigt dator, så tidigt att det nu är ett elände att konvertera disketterna till modern programvara.
Men jag är glad att hon framför allt efterlämnar sina papper i pärmar som jag kan ta på, bläddra i och bre ut lite varstans. Snart har vi alla bara "läsplattor".
Det som står om Margit i de böcker hon själv gett ut, i predikoutkast, protokoll och tidningsartiklar det är alltsammans intressant både teologiskt och kyrkohistoriskt.
Men det allra mest spännande, det är att genom hennes egen berättelse följa kampen med kallelsen, med sig själv och med samtidens tänkande. Det är det som fångar mig just nu och som jag hoppas kunna dela med mig av.
Jag återkommer under processens gång...
Som många vet vid det här laget arbetar jag på ett bokprojekt - att skriva Margit Sahlins livshistoria utifrån hennes egna texter.Det betyder att det huvudsakligen är hon själv som berättar.
Uppgiften är inspirerande, spännande och rätt så krävande, som Margit själv med andra ord. Det svåra, och det som tar tid, är att göra urval och hitta en struktur. Det saknas nämligen inte material. Problemet är att det finns alldeles för mycket...
Nästa år, 2010, firar vi på Katharina jubileum. Då har 50 år gått sedan Margit och två andra kvinnor prästvigdes som de första kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan. Till detta jubileum ska boken vara ute. Så det är bara att skriva på!
Margit skrev regelbundet dagbok hela livet. Om hon fortfarande hade levt (hon dog 2003) skulle hon säkert ha bloggat också. Hon skaffade tidigt dator, så tidigt att det nu är ett elände att konvertera disketterna till modern programvara.
Men jag är glad att hon framför allt efterlämnar sina papper i pärmar som jag kan ta på, bläddra i och bre ut lite varstans. Snart har vi alla bara "läsplattor".
Det som står om Margit i de böcker hon själv gett ut, i predikoutkast, protokoll och tidningsartiklar det är alltsammans intressant både teologiskt och kyrkohistoriskt.
Men det allra mest spännande, det är att genom hennes egen berättelse följa kampen med kallelsen, med sig själv och med samtidens tänkande. Det är det som fångar mig just nu och som jag hoppas kunna dela med mig av.
Jag återkommer under processens gång...
måndag 14 september 2009
Kyrkans enhet
Kyrkans synliga enhet – hur intressant är den nuförtiden?
Periodvis har det målet framstått som ett av kristenhetens viktigaste och lyfts fram i både samtal och bön.
Numera är det ganska så tyst om enheten. Den lever väl sitt liv i det fördolda.
Att slå – förlåt ”lägga” – samman församlingar är visserligen högaktuellt i Svenska kyrkan, eftersom ekonomin alltid står högt på agendan, men om enhetens teologi talas inte mycket längre.
Igår handlade kyrkans texter om just ”enheten i Kristus.”
Jag lyssnade till en predikan av ärkebiskop em. Gunnar Weman som talade om enheten som en längtan och en utmaning.
Jag har glädjen att arbeta i ett ekumeniskt sammanhang där jag hela tiden berikas av att möta andra kyrkors tankar och traditioner. Till S:ta Katharinastiftelsen inbjuder vi samtalsinledare från olika håll. Frågan är mer vad vi tror att en person har att bidra med än varifrån hon eller han kommer.
Själv är jag präst i Svenska kyrkan sedan snart 25 år tillbaka med tydlig känsla av hemvist just där. Samtidigt känner jag stor tacksamhet till mitt frikyrkliga arv som inte alls varit av det instängda slag som man måste ”göra upp med”. Under några år har jag fått mest andlig näring i de katolska miljöerna i Stockholm och utomlands.
Ju mer jag rör mig på det ekumeniska fältet desto mer stör det mig att vi är uppdelade i olika kyrkor och samfund.
Tänk när vi från de stora skilda kyrkofamiljerna kan mötas vi samma nattvardsbord! Rentav låta oss betjänas av både män och kvinnor – överallt!
Vilken dag blir det?
Eftersom jag inte nämnt den stora ortodoxa kyrkan i detta inlägg avslutar jag med citat ur en bokrecension från 1992, en gulnat urklipp som mina ögon råkat falla på under dagen:
”Efter ett nattligt samtal om de stora livsfrågorna började en av diskussionsdeltagarna bli hungrig och föreslog att man kanske borde ta sig en matbit. Kritikern Belinskij, som gick under öknamnet ”den rasande Vissarion”, skrek då: ”Vi har inte löst frågan om Guds existens än, och ni vill ha mat!”
Tro inte att man i den ortodoxa världen försummar sin teologi!
PS. Belinskij levde på 1800-talet, men i hans tanketradition i S:t Petersburg spelar århundradena ingen större roll…
Periodvis har det målet framstått som ett av kristenhetens viktigaste och lyfts fram i både samtal och bön.
Numera är det ganska så tyst om enheten. Den lever väl sitt liv i det fördolda.
Att slå – förlåt ”lägga” – samman församlingar är visserligen högaktuellt i Svenska kyrkan, eftersom ekonomin alltid står högt på agendan, men om enhetens teologi talas inte mycket längre.
Igår handlade kyrkans texter om just ”enheten i Kristus.”
Jag lyssnade till en predikan av ärkebiskop em. Gunnar Weman som talade om enheten som en längtan och en utmaning.
Jag har glädjen att arbeta i ett ekumeniskt sammanhang där jag hela tiden berikas av att möta andra kyrkors tankar och traditioner. Till S:ta Katharinastiftelsen inbjuder vi samtalsinledare från olika håll. Frågan är mer vad vi tror att en person har att bidra med än varifrån hon eller han kommer.
Själv är jag präst i Svenska kyrkan sedan snart 25 år tillbaka med tydlig känsla av hemvist just där. Samtidigt känner jag stor tacksamhet till mitt frikyrkliga arv som inte alls varit av det instängda slag som man måste ”göra upp med”. Under några år har jag fått mest andlig näring i de katolska miljöerna i Stockholm och utomlands.
Ju mer jag rör mig på det ekumeniska fältet desto mer stör det mig att vi är uppdelade i olika kyrkor och samfund.
Tänk när vi från de stora skilda kyrkofamiljerna kan mötas vi samma nattvardsbord! Rentav låta oss betjänas av både män och kvinnor – överallt!
Vilken dag blir det?
Eftersom jag inte nämnt den stora ortodoxa kyrkan i detta inlägg avslutar jag med citat ur en bokrecension från 1992, en gulnat urklipp som mina ögon råkat falla på under dagen:
”Efter ett nattligt samtal om de stora livsfrågorna började en av diskussionsdeltagarna bli hungrig och föreslog att man kanske borde ta sig en matbit. Kritikern Belinskij, som gick under öknamnet ”den rasande Vissarion”, skrek då: ”Vi har inte löst frågan om Guds existens än, och ni vill ha mat!”
Tro inte att man i den ortodoxa världen försummar sin teologi!
PS. Belinskij levde på 1800-talet, men i hans tanketradition i S:t Petersburg spelar århundradena ingen större roll…
fredag 11 september 2009
God bless facebook!
Jag skissar fortfarande på mitt "litterära manifest". Där ska jag bl. a. lova att aldrig uttrycka mig nedsättande om facebook.
Genom denna fantastiska sajt blev jag här i veckan till min stora glädje upphittad av en av mina bästa ungdomsvänner, bosatt i USA. Vi tappade kontakten för tjugo år sen när jag var upptagen av familjebildning och hon själv av missionsresor runt jorden. Efter mycket letande på nätet gav jag för länge sedan upp, men se vilken välsignelse den nya tekniken kan medföra!
Plötsligt fanns hon där med frågan ungefär: Är du den jag tror att du är?
Tja,vad ska man svara? Efter tjugo år? (Hennes tveksamhet var berättigad eftersom hon sett mitt foto...)
Före denna sommar betraktade jag facebook som en ren ungdomsgrej,vilket jag har upptäckt är helt fel. Seniormaffian kommer starkt och intar hela konceptet, men jag är säker på att den nya generationen snart kommer att ha hittat nya, egna virtuella arenor med oss äldre nyfiket följande efter, hack i häl.
På Katharina har vi också moderniserat oss, bl a genom denna blogg, som man faktiskt också nu kan kommentera, efter att vi här hemma kopplat in hela den privata maskinhallen av sammanlänkade datorer och lyckats klicka oss fram i en djungel av instruktioner. (Ett särskilt tack till domprosten som tillsammans med min kollega engagerade sig i problemet!)
Efter denna mödosamma prestation på fredageftermiddagen (tidsangivelserna för produktionen av dessa blogginlägg är helt felakatig. Jag vet inte vilken longitud den klockan följer...)
tar jag nu bloggvila ända till måndag. Trevlig helg!
Genom denna fantastiska sajt blev jag här i veckan till min stora glädje upphittad av en av mina bästa ungdomsvänner, bosatt i USA. Vi tappade kontakten för tjugo år sen när jag var upptagen av familjebildning och hon själv av missionsresor runt jorden. Efter mycket letande på nätet gav jag för länge sedan upp, men se vilken välsignelse den nya tekniken kan medföra!
Plötsligt fanns hon där med frågan ungefär: Är du den jag tror att du är?
Tja,vad ska man svara? Efter tjugo år? (Hennes tveksamhet var berättigad eftersom hon sett mitt foto...)
Före denna sommar betraktade jag facebook som en ren ungdomsgrej,vilket jag har upptäckt är helt fel. Seniormaffian kommer starkt och intar hela konceptet, men jag är säker på att den nya generationen snart kommer att ha hittat nya, egna virtuella arenor med oss äldre nyfiket följande efter, hack i häl.
På Katharina har vi också moderniserat oss, bl a genom denna blogg, som man faktiskt också nu kan kommentera, efter att vi här hemma kopplat in hela den privata maskinhallen av sammanlänkade datorer och lyckats klicka oss fram i en djungel av instruktioner. (Ett särskilt tack till domprosten som tillsammans med min kollega engagerade sig i problemet!)
Efter denna mödosamma prestation på fredageftermiddagen (tidsangivelserna för produktionen av dessa blogginlägg är helt felakatig. Jag vet inte vilken longitud den klockan följer...)
tar jag nu bloggvila ända till måndag. Trevlig helg!
torsdag 10 september 2009
Att förstå teologer
Min kritik mot dagspressens alltmer lättsmälta innehåll kom imorse rejält på skam.
Först efter fyra långsamma genomläsningar av SvD:s understreckare om Paulus började jag förstå vad Jayne Svenungsson (teol dr och lärare på Teologiska Högskolan, Stockholm) menar. Tror jag.
Ändå är jag inte helt teologiskt obevandrad och har inga större läs- och skrivsvårigheter.
Och det jag nu tror mig ha förstått håller jag med om. Och jag tycker det är viktigt – att ställa historiska frågor t.ex. ”Var går gränsen för vilka friheter vi kan ta oss med historiska texter?”
Det äääär en viktig fråga i en tid när det för många är mer intressant vad man kan använda en text till än hur man ska förstå den utifrån sin tillkomst.
Det ääär viktigt att reflektera över hur anakronistiska tolkningar påverkar våra egna samhällsuppfattningar.
Just därför är det bra om man förstår vad den teologiska skribenten uttrycker.
Om det nu är meningen att ett normal tidningsläsare ska göra det.
Eller som min kollega så riktigt påpekade: Om man det är sina forskningsvänner man riktar sig till kan man ju maila dem istället…
Man bör rimligen räkna med att läsaren av en understreckare vet vem Paulus är, men borde man inte kosta på sig att ge en kort sakupplysning om vilka t.ex. Alain Badiou och Slavoj Zizek är (ursäkta att jag inte fixar specialaccenterna) förutom att man genom att backa tillbaka i texten får en hint om att de räknas till ”tänkare inom den europeiska vänstern”.
Att inte förklara fackbegrepp och inte presentera mer okända stjärnor anser jag är elitistiskt!
Och tråkigt med tanke på det viktiga innehållet!
Men jag återkommer när jag har läst artikeln en gång till.
Och löst upp meningsbyggnaderna.
För jag är inte säker på att jag har förstått…
Först efter fyra långsamma genomläsningar av SvD:s understreckare om Paulus började jag förstå vad Jayne Svenungsson (teol dr och lärare på Teologiska Högskolan, Stockholm) menar. Tror jag.
Ändå är jag inte helt teologiskt obevandrad och har inga större läs- och skrivsvårigheter.
Och det jag nu tror mig ha förstått håller jag med om. Och jag tycker det är viktigt – att ställa historiska frågor t.ex. ”Var går gränsen för vilka friheter vi kan ta oss med historiska texter?”
Det äääär en viktig fråga i en tid när det för många är mer intressant vad man kan använda en text till än hur man ska förstå den utifrån sin tillkomst.
Det ääär viktigt att reflektera över hur anakronistiska tolkningar påverkar våra egna samhällsuppfattningar.
Just därför är det bra om man förstår vad den teologiska skribenten uttrycker.
Om det nu är meningen att ett normal tidningsläsare ska göra det.
Eller som min kollega så riktigt påpekade: Om man det är sina forskningsvänner man riktar sig till kan man ju maila dem istället…
Man bör rimligen räkna med att läsaren av en understreckare vet vem Paulus är, men borde man inte kosta på sig att ge en kort sakupplysning om vilka t.ex. Alain Badiou och Slavoj Zizek är (ursäkta att jag inte fixar specialaccenterna) förutom att man genom att backa tillbaka i texten får en hint om att de räknas till ”tänkare inom den europeiska vänstern”.
Att inte förklara fackbegrepp och inte presentera mer okända stjärnor anser jag är elitistiskt!
Och tråkigt med tanke på det viktiga innehållet!
Men jag återkommer när jag har läst artikeln en gång till.
Och löst upp meningsbyggnaderna.
För jag är inte säker på att jag har förstått…
onsdag 9 september 2009
Lycklig, lyckligare, lyckligast
”Den eviga matchen om lyckan”. Den 4 oktober blir denna bok föremål för samtal på Katharina med författaren, Johan Norberg. Jag har inte läst boken än. Men jag kommer att ha gjort det till den 4 oktober.
Redan rubriken är tänkvärd.
Blir man t ex lycklig av böcker?
Javisst! Av att hålla dem, läsa dem, skriva dem, äga dem…
På Centralen finns minst tre pocketshops, Cityterminalen inräknad. Idag passerade jag alla tre på min väg från pendeltåget.
I den första gick jag inte ens in. Det räckte med att jag kastade en hastig blick på de frestande hyllorna för att det skulle flimra för ögonen och jag började se syner.
Jag såg expediten räcka fram en silverbricka med doftande nytryckta böcker, ännu varma av pressarnas värme. Somliga böcker var beströdda med pärlsocker, andra glacerade med en färgglad topping.
- Var så god, sa hon. Ta en bok till! De är nu de är goda. Ta två till priset för tre…
Men jag tänkte på alla olästa böcker som travade sig hemma, mitt beslut att tills vidare inte köpa fler böcker, stålsatte mig och gick vidare.
I nästa pocketshop gick jag in.
Köpte en bok med noveller, ”Kärlek, vänskap, hat” av Alice Munro.
Fick en anstrykning av dåligt samvete.
Läste på baksidan att författaren fått Man Booker International Prize, ”den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset”.
Tyckte att det var en förmildrande omständighet till bokinköpet.
Gladde mig.
Befann mig plötsligt i den tredje pocketshopen, den i terminalen.
Köpte en bok till.
Trots alla beslut.
Gladde mig.
Fick inte dåligt samvete. Det hade dött.
Boken var ”Konsten att leva innerligt” av Red Harris och Ann Lagerström.
Började läsa direkt.
På sidan 38 läste jag:
”…Fast att vilja ha och att äga är inte problemet menar Sören (Kierkegaard)., det är en förnämlig syssla. Problemet är att det inte räcker. Första boken du köper är underbar, andra och tredje också, men när man som Sören har 2748 böcker och fortfarande vill ha fler så börjar jaget urholkas istället för att byggas upp…”
Hm…
Redan rubriken är tänkvärd.
Blir man t ex lycklig av böcker?
Javisst! Av att hålla dem, läsa dem, skriva dem, äga dem…
På Centralen finns minst tre pocketshops, Cityterminalen inräknad. Idag passerade jag alla tre på min väg från pendeltåget.
I den första gick jag inte ens in. Det räckte med att jag kastade en hastig blick på de frestande hyllorna för att det skulle flimra för ögonen och jag började se syner.
Jag såg expediten räcka fram en silverbricka med doftande nytryckta böcker, ännu varma av pressarnas värme. Somliga böcker var beströdda med pärlsocker, andra glacerade med en färgglad topping.
- Var så god, sa hon. Ta en bok till! De är nu de är goda. Ta två till priset för tre…
Men jag tänkte på alla olästa böcker som travade sig hemma, mitt beslut att tills vidare inte köpa fler böcker, stålsatte mig och gick vidare.
I nästa pocketshop gick jag in.
Köpte en bok med noveller, ”Kärlek, vänskap, hat” av Alice Munro.
Fick en anstrykning av dåligt samvete.
Läste på baksidan att författaren fått Man Booker International Prize, ”den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset”.
Tyckte att det var en förmildrande omständighet till bokinköpet.
Gladde mig.
Befann mig plötsligt i den tredje pocketshopen, den i terminalen.
Köpte en bok till.
Trots alla beslut.
Gladde mig.
Fick inte dåligt samvete. Det hade dött.
Boken var ”Konsten att leva innerligt” av Red Harris och Ann Lagerström.
Började läsa direkt.
På sidan 38 läste jag:
”…Fast att vilja ha och att äga är inte problemet menar Sören (Kierkegaard)., det är en förnämlig syssla. Problemet är att det inte räcker. Första boken du köper är underbar, andra och tredje också, men när man som Sören har 2748 böcker och fortfarande vill ha fler så börjar jaget urholkas istället för att byggas upp…”
Hm…
tisdag 8 september 2009
Innanför eller utanför?
Igår kväll (på en bokafton ej ordnad av Katharina) mötte jag en dam som sa: - Å, jobbar du på Katharinastiftelsen? Där är alltid så fullt så där kommer man aldrig in!
Det är naturligtvis inte sant, eftersom det ju just den kvällen hon menade var ovanligt många som faktiskt befann sig därinne...
Antalet besökare varierar starkt. Olika talare är olika kända och samtalsämnena berör ibland många, ibland färre. Detta säger dock inget om hur givande kvällen/eftermiddagen blir.
På programkvällarna öppnas dörrarna en timme i förväg, alltså kl 18, och då kan man ta sig en kopp kaffe i cafeterian medan man väntar på att evenemanget ska börja.
Det djupt tragiska är, att det inte gååååår att servera kaffe de kvällar det är sprängfullt.
Så varför inte ta en kopp kaffe hemma, eller runt hörnet, för säkerhets skull, och betrakta 18-kaffet som en eventuell påtår.
Det kan ju också vara så att missuppfattningar om publikanstormningen har uppstått hos förbipasserande som ser kilometerlånga köer i kvarteret och folk som till och med övernattar i sovsäck uppe på Valhallavägen. Jag har alltid trott att det då handlat om en artistgala på Stadion, men det kanske är jag som inte förstått att det är vår Måndagsklubb som drar...
Vårt alternativ är förstås att ordna så ointressanta program att alla platser alltid är lediga. Då kan jag säga på en gång, att det alternativet har vi inte gått in för den här hösten. Välkommen!
Det är naturligtvis inte sant, eftersom det ju just den kvällen hon menade var ovanligt många som faktiskt befann sig därinne...
Antalet besökare varierar starkt. Olika talare är olika kända och samtalsämnena berör ibland många, ibland färre. Detta säger dock inget om hur givande kvällen/eftermiddagen blir.
På programkvällarna öppnas dörrarna en timme i förväg, alltså kl 18, och då kan man ta sig en kopp kaffe i cafeterian medan man väntar på att evenemanget ska börja.
Det djupt tragiska är, att det inte gååååår att servera kaffe de kvällar det är sprängfullt.
Så varför inte ta en kopp kaffe hemma, eller runt hörnet, för säkerhets skull, och betrakta 18-kaffet som en eventuell påtår.
Det kan ju också vara så att missuppfattningar om publikanstormningen har uppstått hos förbipasserande som ser kilometerlånga köer i kvarteret och folk som till och med övernattar i sovsäck uppe på Valhallavägen. Jag har alltid trott att det då handlat om en artistgala på Stadion, men det kanske är jag som inte förstått att det är vår Måndagsklubb som drar...
Vårt alternativ är förstås att ordna så ointressanta program att alla platser alltid är lediga. Då kan jag säga på en gång, att det alternativet har vi inte gått in för den här hösten. Välkommen!
måndag 7 september 2009
Tänk på vilodagen!
Igår var det söndag, vilodag, så då blev det ingen blogg, varken för mig att skriva eller för Dig att läsa. På vilodagen skriver man inte - då tänker man ( viktig dag för oss som ofta skriver först och tänker sen...) Det är väl det som menas med budordet - att man ska tänka när det är söndag - även om Luther vinklar till det lite annorlunda i sin katekes.
Budordet i sin helhet lyder: "Tänk på vilodagen så att du helgar den".
Luther kommenterar: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det". Klingar gammeldags och klokt, tycker jag som gärna predikar och gärna vill att folk lyssnar.
Men vi lever ju i den fria bibeltolkningens tid, så varför inte framhålla vilodagen som den stora tänkardagen. Det ligger en vila i det också!
Därför - och nu kommer jag till min sedvanliga Katharinatillämpning - så välkomnar vi alla till tre söndagssamtal under hösten, då vi får tänka tillsammans. Datum och ämnen är 4 okt "Karriär eller kallelse?", 18 okt "Vem formar kyrkornas moral?" 8 nov "Tänka fritt är stort, tänka rätt är större". Senare kommer en särskilt söndagssamtal, ett Margit Sahlinsymposium om "Gud, Darwin och teologin" den 22 november.
Tänk på vilodagen så att du helgar den!
Och varför inte helga även andra av veckans dagar genom att tänka då också! Se vårt fantastiska program!
Budordet i sin helhet lyder: "Tänk på vilodagen så att du helgar den".
Luther kommenterar: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det". Klingar gammeldags och klokt, tycker jag som gärna predikar och gärna vill att folk lyssnar.
Men vi lever ju i den fria bibeltolkningens tid, så varför inte framhålla vilodagen som den stora tänkardagen. Det ligger en vila i det också!
Därför - och nu kommer jag till min sedvanliga Katharinatillämpning - så välkomnar vi alla till tre söndagssamtal under hösten, då vi får tänka tillsammans. Datum och ämnen är 4 okt "Karriär eller kallelse?", 18 okt "Vem formar kyrkornas moral?" 8 nov "Tänka fritt är stort, tänka rätt är större". Senare kommer en särskilt söndagssamtal, ett Margit Sahlinsymposium om "Gud, Darwin och teologin" den 22 november.
Tänk på vilodagen så att du helgar den!
Och varför inte helga även andra av veckans dagar genom att tänka då också! Se vårt fantastiska program!
lördag 5 september 2009
Att fira 60 år!
I eftermiddags var vi på 60-årsmottagning, så trevlig att inga gäster bröt upp förrän efter nära fem timmar, när eftermiddagenssolen sjunkit ner bakom hustaken, när alla auberginerullar, ostsnurror och kycklingspett var uppätna och när luften i trädgården börjat kännas mer kylig än skön. Hur god maten är var , så var ändå den största behållningen att möta gamla och nya vänner. Det känns alltmer viktigt med åren att bevara vänskapsband och att i lugn och ro få sitta ner och "bara vara" utan att snabbt jaga iväg till något nytt.
Därför är det också värdefullt att fira jubiléer av olika slag. De är mötesplatser men också tillfällen att i nuet se tillbaka för att kunna se framåt...
Nästa år är det S:ta Katharinastiftelsens tur att fylla 60 år.
Det ska vi fira!
Hela året 2010 blir ett jubileumsår. På palmsöndagen den 28 mars firar vi att det gått 50 år sedan Svenska kyrkans första prästvigningar av kvinnor, däribland Margit Sahlin. Det blir bl a en högtidlig gudstjänst i S:t Jakobs kyrka.
Och den 21 november samma år firas 60-årsjubiléet av S:ta Katharinastiftelsens grundande.
Den 3 december 1950 flyttade Margit och hennes medarbetare in på slottet Sparreholm, inte långt från Flen i Södermanland. Det blev nästan 10 års verksamhet på den platsen innan katharina - och Margit - flyttade till Österskär och senare in till den nuvarande lokalerna på Sturegatan 54. Mycket har hänt och mycket har utvecklats under åren, men ambitionen är densamma; att fungera som en mötesplats där samtal kan föras och broar kan byggas mellan kyrka/teologi och samhälle/kultur.
Ekonomin har aldrig varit lysande, men Margit hade den överygelsen att så länge Katharina behövdes skulle Gud se till att det hela gick ihop. Just nu finns det inte pengar för framtiden, men vi får se vad som händer...Behövs vi,eller behövs vi inte?
Det är tid kvar innan det är dags att fira 60 år, men Katharina är ivrig och tar gärna emot födelsedagsgåvor redan nu för att kunna hoppas på sin överlevnad.
Om Du tycker att det här blogginlägget börja likna ett kollekttal så är det rätt uppfattat.
Välkommen att sätta in pengar, massor av pengar...på Föreningen S:ta Katharinastiftelsens plusgiro 339 29-1. "Änkans skärv" är också välkommen!
Och alla - oavsett födelsedagspengar - är varmt välkomna att delta i firandet. Förstås!!!
Så går jag och letar rätt på receptet till ostsnurrorna...
Därför är det också värdefullt att fira jubiléer av olika slag. De är mötesplatser men också tillfällen att i nuet se tillbaka för att kunna se framåt...
Nästa år är det S:ta Katharinastiftelsens tur att fylla 60 år.
Det ska vi fira!
Hela året 2010 blir ett jubileumsår. På palmsöndagen den 28 mars firar vi att det gått 50 år sedan Svenska kyrkans första prästvigningar av kvinnor, däribland Margit Sahlin. Det blir bl a en högtidlig gudstjänst i S:t Jakobs kyrka.
Och den 21 november samma år firas 60-årsjubiléet av S:ta Katharinastiftelsens grundande.
Den 3 december 1950 flyttade Margit och hennes medarbetare in på slottet Sparreholm, inte långt från Flen i Södermanland. Det blev nästan 10 års verksamhet på den platsen innan katharina - och Margit - flyttade till Österskär och senare in till den nuvarande lokalerna på Sturegatan 54. Mycket har hänt och mycket har utvecklats under åren, men ambitionen är densamma; att fungera som en mötesplats där samtal kan föras och broar kan byggas mellan kyrka/teologi och samhälle/kultur.
Ekonomin har aldrig varit lysande, men Margit hade den överygelsen att så länge Katharina behövdes skulle Gud se till att det hela gick ihop. Just nu finns det inte pengar för framtiden, men vi får se vad som händer...Behövs vi,eller behövs vi inte?
Det är tid kvar innan det är dags att fira 60 år, men Katharina är ivrig och tar gärna emot födelsedagsgåvor redan nu för att kunna hoppas på sin överlevnad.
Om Du tycker att det här blogginlägget börja likna ett kollekttal så är det rätt uppfattat.
Välkommen att sätta in pengar, massor av pengar...på Föreningen S:ta Katharinastiftelsens plusgiro 339 29-1. "Änkans skärv" är också välkommen!
Och alla - oavsett födelsedagspengar - är varmt välkomna att delta i firandet. Förstås!!!
Så går jag och letar rätt på receptet till ostsnurrorna...
fredag 4 september 2009
Färska nyheter med salt
Morgontidningarna damp punktligt ner i brevlådan kl 03.20. Som vanligt hoppade jag i taket. Alla brevlådor på gränden har skramlande plåtlock. Men jag brukar landa mjukt och somna om.
Det är sällan värt att störta upp mitt i natten för att börja sortera delarna. När jag några timmar senare har gått igenom hela pressen förvånar det mig hur mycket papper som går åt för att omsluta de artiklar och krönikor som trots allt är guldkornen bland alla oväsentligheter. Så här års medföljer också tvestjärtar som extra bilagor. Yngsta dottern hade läst nånstans att man skulle strö salt i brevlådan för att slippa djuren. Jag kan intyga att det inte är sant! Man får bara saltade tvestjärtar i sängen som tilltugg till morgonkaffet.
Huvudnyheterna den här morgonen var beslutet om "Förbifart Stockholm". Det som förvånar mig mest är hur någon överhuvudtaget kan vilja åka förbi??? Är inte Stockholm världens centrum?
Men låt dem åka, de som inte är intresserade, så blir det mer plats för oss andra.
Lite dyrt blir det tydligen. Jag konstaterade att DN var något mer återhållsam i sin entusiasm än SvD. Redan nu är det i alla fall kaos i infarten på E4 norrifrån, när man än kör. Och som man förstår av gårdagens blogg är det i alla fall mer underhållande att åka pendeln.
Men vad jag inte gillar med de framtida stadsplanerna är det hysteriska byggandet av skryttorn. Har inte redan den gamla berättelsen om Babels torn visat hur illa detta slutar? Den dummaste repliken i debatten var en skribent i somras (möjligen var det en intervjuad politiker) som menade att idén att kyrktornen skulle vara de högsta tornen i stan var fullständigt förlegad... Finns det något mer himmelskt än Engelbrektskyrkan som tronar högt uppe på berget och som syns överallt ifrån? (Det säger jag inte bara för att S:ta Katharinastiftelsen ligger i Engelbrekts församling)Från äldsta dotterns balkong kan man höra dånet från kyrkklockorna blanda sig med den spröda klangen från klockorna i den mer näraliggande Stefanskyrkan, klockorna i Johannes m.m.
Jag kanske ska börja skissa på ett manifest till försvar för kyrkklockorna och klockklangen. Imorgon ringer det till helgsmål. Lägg märke till det!
Det är sällan värt att störta upp mitt i natten för att börja sortera delarna. När jag några timmar senare har gått igenom hela pressen förvånar det mig hur mycket papper som går åt för att omsluta de artiklar och krönikor som trots allt är guldkornen bland alla oväsentligheter. Så här års medföljer också tvestjärtar som extra bilagor. Yngsta dottern hade läst nånstans att man skulle strö salt i brevlådan för att slippa djuren. Jag kan intyga att det inte är sant! Man får bara saltade tvestjärtar i sängen som tilltugg till morgonkaffet.
Huvudnyheterna den här morgonen var beslutet om "Förbifart Stockholm". Det som förvånar mig mest är hur någon överhuvudtaget kan vilja åka förbi??? Är inte Stockholm världens centrum?
Men låt dem åka, de som inte är intresserade, så blir det mer plats för oss andra.
Lite dyrt blir det tydligen. Jag konstaterade att DN var något mer återhållsam i sin entusiasm än SvD. Redan nu är det i alla fall kaos i infarten på E4 norrifrån, när man än kör. Och som man förstår av gårdagens blogg är det i alla fall mer underhållande att åka pendeln.
Men vad jag inte gillar med de framtida stadsplanerna är det hysteriska byggandet av skryttorn. Har inte redan den gamla berättelsen om Babels torn visat hur illa detta slutar? Den dummaste repliken i debatten var en skribent i somras (möjligen var det en intervjuad politiker) som menade att idén att kyrktornen skulle vara de högsta tornen i stan var fullständigt förlegad... Finns det något mer himmelskt än Engelbrektskyrkan som tronar högt uppe på berget och som syns överallt ifrån? (Det säger jag inte bara för att S:ta Katharinastiftelsen ligger i Engelbrekts församling)Från äldsta dotterns balkong kan man höra dånet från kyrkklockorna blanda sig med den spröda klangen från klockorna i den mer näraliggande Stefanskyrkan, klockorna i Johannes m.m.
Jag kanske ska börja skissa på ett manifest till försvar för kyrkklockorna och klockklangen. Imorgon ringer det till helgsmål. Lägg märke till det!
torsdag 3 september 2009
Tid för betraktelse
Idag har jag åkt pendeltåg. Som vanligt med andra ord.
Det är min tid för betraktelse av mänskligt beteende. Att så gott som dagligen åka kollektivt är som att följa en realityserie med en hel del egotrippade skådespelare.
Jag tror varje gång att jag ska få ro att läsa, men det är svårt att koncentrera sig när tragedier och komedier utspelar sig i mobilerna intill.
Nyligen fångades jag av en kille som försökte göra slut med sin tjej hela vägen från Rotebro till Karlberg. När jag gick på var dramat redan igång och det pågick fortfarande när jag steg av. Tonläget var mer varierat än replikerna: - Jag har inget mer att säga - Lägg på! ( varför säger man fortfarande så...lägga på vad då?) - Jag vill aldrig mer prata med dig - Jag har redan hört allt - Jag har inte lust att prata med dig - Sluta nu osv.
Det hade ju varit så mycket enklare att bara trycka på knappen "Avsluta" - en genial mobilfunktion för snabba avslut på relationer...
Härom morgonen blev min tid för betraktande samtidigt tid för eftertanke...
En mobilpratande tjej gick på i Norrviken med med väska i ena handen och telefon och smörgås i den andra. Trots att hon pratade oavbrutet gick smörgåsen på något sätt ner. Då tog hon upp en drickyoghurt samtidigt som hon fortsatte rapportera om den gångna helgens festande och den kommandes. Därefter kom mascaran upp, hårborsten och läppglansen, som hon manövrerade skickligt utan att ens ha headset. När hon gick av vid Centralen hade hon både ätit frukost och sminkat sig och dessutom haft en uppbygglig kontakt med sin kompis.
Men...inte någon gång mötte hon min eller någon annans blick...Vi existerade helt enkelt inte .
Förr i världen ( jag är ju gammal ) ingick man på något sätt i kollektivet "vi som sitter tillsammans här i vagnen" när man gick på ett tåg, även om man inte växlade ett ord. Man märkte liksom att alla var medvetna om varandras närvaro. En tyst gemenskap.
Detta kändes mer obehagligt. Individer går på och individer går av. Så är det på pendeln.
Ett tidens tecken?
Livet på bussarna i stan är lyckligtvis heeeeelt annorlunda. Det tar vi en annan gång.
Det är min tid för betraktelse av mänskligt beteende. Att så gott som dagligen åka kollektivt är som att följa en realityserie med en hel del egotrippade skådespelare.
Jag tror varje gång att jag ska få ro att läsa, men det är svårt att koncentrera sig när tragedier och komedier utspelar sig i mobilerna intill.
Nyligen fångades jag av en kille som försökte göra slut med sin tjej hela vägen från Rotebro till Karlberg. När jag gick på var dramat redan igång och det pågick fortfarande när jag steg av. Tonläget var mer varierat än replikerna: - Jag har inget mer att säga - Lägg på! ( varför säger man fortfarande så...lägga på vad då?) - Jag vill aldrig mer prata med dig - Jag har redan hört allt - Jag har inte lust att prata med dig - Sluta nu osv.
Det hade ju varit så mycket enklare att bara trycka på knappen "Avsluta" - en genial mobilfunktion för snabba avslut på relationer...
Härom morgonen blev min tid för betraktande samtidigt tid för eftertanke...
En mobilpratande tjej gick på i Norrviken med med väska i ena handen och telefon och smörgås i den andra. Trots att hon pratade oavbrutet gick smörgåsen på något sätt ner. Då tog hon upp en drickyoghurt samtidigt som hon fortsatte rapportera om den gångna helgens festande och den kommandes. Därefter kom mascaran upp, hårborsten och läppglansen, som hon manövrerade skickligt utan att ens ha headset. När hon gick av vid Centralen hade hon både ätit frukost och sminkat sig och dessutom haft en uppbygglig kontakt med sin kompis.
Men...inte någon gång mötte hon min eller någon annans blick...Vi existerade helt enkelt inte .
Förr i världen ( jag är ju gammal ) ingick man på något sätt i kollektivet "vi som sitter tillsammans här i vagnen" när man gick på ett tåg, även om man inte växlade ett ord. Man märkte liksom att alla var medvetna om varandras närvaro. En tyst gemenskap.
Detta kändes mer obehagligt. Individer går på och individer går av. Så är det på pendeln.
Ett tidens tecken?
Livet på bussarna i stan är lyckligtvis heeeeelt annorlunda. Det tar vi en annan gång.
onsdag 2 september 2009
Tid för eftertanke
Några av Katharinas samtalseftermiddagar har just denna rubrik: "Tid för eftertanke".
Jag har just sett ett program om Obamas liv i Vita Huset inkluderande familj, hund och medarbetare. Det upphör aldrig att fascinera mig hur olika människors vardagsliv ser ut, antingen det handlar om USA:s president eller en helt vanlig svensk.
Men jag bara undrar,när i hela världen får han sin egen tid för eftertanke? Och är det verkligen han som styr? Vad jag såg var en hel stab av skickliga medarbetare som föser runt honom från morgon till kväll mellan möten, föredragningar och framträdanden. De matar honom med information, besvarar hans brev och överöser honom med råd och support i tusen skilda frågor. Dessutom idkar han ett exemplariskt familjeliv med gemensamma måltider, föräldramöten och läxläsning med barnen. Naturligtvis tränar han varje morgon. Jag fick ändå mer en upplevelse av presidenten som objekt än presidenten som subjekt, men jag kanske inte hängde med riktigt i de amerikanskt snabba filmsekvenserna.
Och trots den totalt annorlunda rollen och livssituationen kände jag igen något i mig själv - bristen på tid för eftertanke - om det nu fanns en sådan brist i Vita huset...
Jag tror behovet ligger i tiden, oavsett på vilken sida av Atlanten man bor.
Istället för att låta tankarna landa efter t ex en tidningsartikel eller ett samtal, är det lockande att genast slänga sig över nästa artikel eller bok eller TV-program. Ett slags girighetens kultur, eller hur?
Man borde långsamt smälta, fundera, reagera, kanske till slut protestera eller manifestera (det ska ju vara ett "manifest" i höst...)
Nu har i alla fall jag tänkt till över detta enda!!! Bloggandet gav mig en kort tid för eftertanke! God natt!
Jag har just sett ett program om Obamas liv i Vita Huset inkluderande familj, hund och medarbetare. Det upphör aldrig att fascinera mig hur olika människors vardagsliv ser ut, antingen det handlar om USA:s president eller en helt vanlig svensk.
Men jag bara undrar,när i hela världen får han sin egen tid för eftertanke? Och är det verkligen han som styr? Vad jag såg var en hel stab av skickliga medarbetare som föser runt honom från morgon till kväll mellan möten, föredragningar och framträdanden. De matar honom med information, besvarar hans brev och överöser honom med råd och support i tusen skilda frågor. Dessutom idkar han ett exemplariskt familjeliv med gemensamma måltider, föräldramöten och läxläsning med barnen. Naturligtvis tränar han varje morgon. Jag fick ändå mer en upplevelse av presidenten som objekt än presidenten som subjekt, men jag kanske inte hängde med riktigt i de amerikanskt snabba filmsekvenserna.
Och trots den totalt annorlunda rollen och livssituationen kände jag igen något i mig själv - bristen på tid för eftertanke - om det nu fanns en sådan brist i Vita huset...
Jag tror behovet ligger i tiden, oavsett på vilken sida av Atlanten man bor.
Istället för att låta tankarna landa efter t ex en tidningsartikel eller ett samtal, är det lockande att genast slänga sig över nästa artikel eller bok eller TV-program. Ett slags girighetens kultur, eller hur?
Man borde långsamt smälta, fundera, reagera, kanske till slut protestera eller manifestera (det ska ju vara ett "manifest" i höst...)
Nu har i alla fall jag tänkt till över detta enda!!! Bloggandet gav mig en kort tid för eftertanke! God natt!
tisdag 1 september 2009
Hurra! Ett program!
Tänk att det blev ett programblad för Katharinas termin även denna gång! Från att ha varit nästan klart väldigt länge blev det helt klart för bara några timmar sedan. Som det kan bli ibland blev det riktigt dramatiskt på slutet. Namn kan plötsligt försvinna från det ena korret till det andra. Istället kan en punkt eller fetstil dyka upp på det mest oväntade ställe.
Ett terminsprogram gör sig liksom inte av sig självt. Bara som en information till den som ev tror att all verksamhet ligger nere under sommaren...Men det är en rafflande process att se ämnen och talarnamn växa fram från ett blankt blad med endast datum till en fullmatad sida.
Nu är det tid att ta itu med olika annonsmanus. Tävling: På vilken sida i DN resp SvD står Katharinas annons den 15 sep? Först rätt svar får en gratis kopp kaffe vid valfri samling i höst.
Nej, visst nej, Tyvärr jag har fortfarande inte kommit på hur man öppnar upp kommentarrutan.
Så spara svaret till nästa termin.
Och missa inte att programmet också finns på hemsidan: www.katharinastiftelsen.se
Ett terminsprogram gör sig liksom inte av sig självt. Bara som en information till den som ev tror att all verksamhet ligger nere under sommaren...Men det är en rafflande process att se ämnen och talarnamn växa fram från ett blankt blad med endast datum till en fullmatad sida.
Nu är det tid att ta itu med olika annonsmanus. Tävling: På vilken sida i DN resp SvD står Katharinas annons den 15 sep? Först rätt svar får en gratis kopp kaffe vid valfri samling i höst.
Nej, visst nej, Tyvärr jag har fortfarande inte kommit på hur man öppnar upp kommentarrutan.
Så spara svaret till nästa termin.
Och missa inte att programmet också finns på hemsidan: www.katharinastiftelsen.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)