Gud välsigne de sociala proffsen!

 Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

-          Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

-          Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

-          Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!