Det krävs en del psykologisk egenterapi för att kunna återgå till vardagen efter lördagens overkligt fantastiska bröllopsfest. Alltså gick jag ut på stan igår för att beskåda och begrunda ”resterna”.
Jag hade väl aldrig trott att jag skulle känna mig så delaktig i detta kungliga bröllop! Det är kanske just känslan av delaktighet som kommer att ligga kvar i mig mest påtagligt. Jag var med! Trots att jag mest deltog som TV-tittare!
Känslan av delaktighet i ett bröllop varierar ju stort beroende på vilken roll man själv har i sammanhanget och vilken relation man har till brudparet – från att vara brud/brudgum till att vara vigselförrättare, fotograf, gäst, chaufför, brudnäbb osv.
Att TV fått tillstånd att bevaka allt, gjorde det ju möjligt för vem som helst att åtminstone som åskådare delta i festandet, och upplägget var verkligen så inkluderande som man bara kan tänka sig.
Men ärligt talat var det stor skillnad på att sitta framför TV:n och att själv få stå vid Norrbro och vara en del av ”vännerna” på plats när kungligheterna trädde fram på Lejonbacken kl 18!
Att vara fysiskt närvarande i olika sammanhang är ibland en nödvändighet för själva händelsen. Om just jag inte hade gått till Norrbro hade brudparets vinkningar till folket ägt rum ändå, men om ingen hade kommit hade det hela enbart blivit vinkningar till TV-kamerorna och inte alls den händelse som var tänkt.
Präst som jag är tänker jag att det är ungefär som med gudstjänsterna i kyrkan. Delaktigheten blir förstås otroligt mycket svagare om den inskränker sig till TV-tittande, och själva händelsen blir ingen riktig gudstjänst om kyrkbänkarna är tomma.
En annan sorts delaktighet uppstod på trappan till Storkyrkan igår söndag, där jag som så många andra köade för att komma in på eftermiddagen. Ett par kyrkvärdar gjorde en beundransvärd insats genom att leda allmän psalmsång för att bevara alla på gott humör.
Nu är ju inte psalmsjungandet så utvecklat i vårt land. (Det är inte som i Polen där alla kan hela psalmskatten utantill från den tid böcker och papper inte fanns att tillgå.) Tryggare kan första versen gick bra, även de två första på Den blomstertid nu kommer. Också refrängen på ”Han har öppnat pärleporten” sjöngs med bravur (och ironi med tanke på den stängda port vid stod framför).
Kyrkvärdarna delade i desperation ut några psalmböcker, men valde sedan klokt nog istället Idas sommarvisa för att maxa just känslan av delaktighet.
Mina fötter ville dock inte vara med och sjunga utan gick vidare till ett glasscafé i gränderna och ner till Skeppsbron för att beskåda Dannebrogen.
Leve brudparet!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar