Hur ser du på ikoner?

Alla som har sett en ikon ”i ögonen” vet att det egentligen inte är vi som ser på ikonen utan ikonen som ser på oss.
Jag tänker förstås inte på de sjutton ikonerna på min datorskärm utan på de fem som står i min bokhylla intill.
Ikoner förmedlar något av tidlöshet.
Därför blir jag lite fundersam över citatet på framsidan av ett nytryckt församlingsblad:
”Keruber och ikoner passar i kyrkor byggda i en annan tid, men vår nya kyrka är en kyrka för vår tid…”
Ikonerna i min bokhylla måste ha sett församlingsbladet på mitt skrivbord, för idag ser de ovanligt bedrövade ut. De har vänner i många kyrkor, både nya och gamla. Många brukar åtminstone få ta plats på golvet framför altaret vid en och annan Taizémässa.
- Var inte ledsna, säger jag tröstande. Känn er i alla fall hemma här i min bokhylla, trots att den kommer från Ikea.
Ikonerna ser ändå inte helt nöjda ut. Det ser ut som att de mest känner sig som på utflykt, som om kyrkorummet vore deras rätta hem.
Den lilla vikbara fickikonen stoppar jag ner i min jacka och säger: - Du kan få följa med på veckomässan idag. Ingen kommer att se dig och ingen har synpunkter på om du passar in eller inte.
Den nya kyrkan är inte färdig, så vi går till en annan som redan finns.
Redan i ingångspsalmen början min ficka vibrera alldeles vilt och hade det inte varit för de starka orgeltonerna hade det blivit riktigt pinsamt.
Nu visade det sig vara mobilen som ringde och inte ikonen som ville göra sig hörd.
För mig ville det sig inte riktigt med koncentrationen efter detta. Jag hade åtminstone stoff till syndabekännelsen: att jag i smyg tagit med en ikon i min ficka.