Stockholmsvandring 1

Vid genomgången av mina bokhyllor nyligen hittade jag boken ”Alla dessa promenader i Stockholmstrakten”.
”Detta får bli ett av mina sommarprojekt” tänkte jag. Eftersom jag alltid är systematisk i starten började jag med bokens promenad nr 1: Alvik-Nockebybron 7 km.
Jag gick av tunnelbanan i Alvik, passerade ett trevligt torg med inbjudande uteserveringar, övervann frestelsen att stanna redan där och hittade enkelt fram till strandpromenaden.
Solen flödade, men det dröjde inte länge förrän jag såg mörka moln torna upp sig på himlen. Jag snabbade oroligt på stegen bara för att efter en stund upptäcka att åskmolnen försvann så fort jag tog av mig de nya solglasögonen.
Kartan i boken var inte topografisk och terrängen oväntat kuperad. Efter en timme var jag helt slut och höll på att förgås av törst. Då hade jag trots allt nått Ålsten – typ! Jag hade glömt hur lantligt det är utanför tullarna. Caféernas sista utpost var tydligen Alvikstorget. Det stod inte i boken att man skulle ha vattenflaska med sig.
Mitt förtroende för boken hade sjunkit något och jag bestämde mig för att guida mig själv.
Lämnade skogen och tog mig upp i villabebyggelsen, njöt av gatornas stillhet, de vackra husen och trädgårdarna med exotiska träd och buskar blommande i vitt och rosa.
Jag gick och gick upp och ner, mest upp. Nådde till slut Höglandet som verkligen gör skäl för namnet.
Där till all lycka fanns Café Tram. Rekommenderas! Fyra gafflar! Stärkte mig med flera stora glas vatten och en chévresallad med rödbetor och valnötter. Mums! Vilade mina trötta fötter vid ett skuggigt bort mitt på torget mitt ibland gymnasister som planerade helgens festande.
Plötsligt körde en blå spårvagn mitt över torget. Aha! – Café Tram. Allt får sin förklaring.
Vandrade envist vidare. Klättrade till och med upp på det i boken rekommenderade utsiktsberget med milsvid vy. Värt en omväg, som det heter. Förbrukade de sista krafterna på sträckan utmed stranden fram till Nockeby, där vandringen avslutades med en fettförbrännande trappklättring upp till Birgittakyrkan.
Kyrkan var till min glädje öppen, så att jag kunde tända ett ljus som tack till Gud för att jag nått målet.
Jag behöver väl inte tala om att jag tog Nockebybanan tillbaka till Alvik.
Idag har jag lite svårt att gå naturligt, men jag räknar dock med att återkomma med ytterligare vandringsrapporter.