Sollentuna Compostela

Idag var det så dags att genomföra den pilgrimsvandring diakonen och jag noga provvandrat och som jag skrev om den 5 juli.

När jag vaknade i morse och såg himlen täckt av tunga regnmoln drabbades jag av en ofrom förhoppning om att vi skulle kunna flytta vandringen inomhus, till Sollentuna centrum, där man faktiskt kan vandra runt på två plan och göra lämpliga stopp på olika konditorier.

Men när jag såg hur laddad diakonen såg ut för sin utomhusvandring vågade jag inte ens ta upp förslaget.

Till min förvåning dök det upp pilgrimer, den ena efter den andra vid vår samlingspunkt utanför församlingshuset i Sollentuna, alla förväntansfulla och välutrustade med ryggsäckar och kaffetermosar. Själv bar jag varken på det ena eller det andra. Det går lika bra med en liten axelremsväska och två timmar ska man väl klara sig utan kaffe.

Totalt var vi sex stycken, bitvis t o m sju, som anträdde färden med buss 520 till Bandyvägen, där själva gåendet började.

En mycket positiv upplevelse! Det svåraste var övningen i att gå långsamt. När gör man det? Jag blev närapå omkörd av en snigel, det enda djur jag såg, förutom några sjöfåglar.

Annars var det så regnskogsfuktigt att man kunde vänta sig apor i träden och inte de kraxande skatorna.

Vi gick under tystnad vissa etapper och under lågmält samtal vissa.

Vid stoppen läste diakonen tänkvärda ord om symboliken i den utrustning en ”riktig” pilgrim ska ha: skor, stav, tält, kappa, hatt och kors. Jag hade i alla fall skor på fötterna.

Kl 12 avslutade vi med en mässa vid slutmålet Sollentuna kyrka. En av deltagarna påminde om att kyrkan har S:t Laurentius som skyddshelgon, vilket kändes som ett mer passande kyrknamn en dag som denna: S:t Laurentii i Sollentuna Compostela!

Och så bär jag med mig den heliga Birgittas bön vi läste tillsammans på varje stopp under vandringen:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

En vandring som gav mersmak!