lördag 19 december 2009

God jul!

Att det inte kommit ett nytt blogginlägg på ett tag beror inte på att vi lagt ner verksamheten på Katharina, även om terminen nått sitt slut. Tvärtom har vi intensivt jobbat med vårprogrammet, som nästan är klart.
Här kommer några sena julklappstips på böcker till dig själv, böcker som kommer att bli föremål för bokaftnar i vår: ”Syster och bror” av Agneta Pleijel, ”Gå med dig” av Lars H Gustafsson och ”Tidens tvång” av Bengt Pohjanen. Och varför inte Carola Hanssons samlade produktion…
Den som är snabb kan ju köpa och läsa böckerna nu och hinna ge bort dem sedan i julklapp. Det är trots allt flera dagar kvar till julafton!
Och glöm för all del inte att läsa själva julevangeliet i Lukas kap 2. Vissa böcker och andra texter blir bara bättre och bättre av ständiga omläsningar.
Själv gläder jag mig åt att få hålla en Mariamässa i morgon söndag och en midnattsmässa i julnatten. Gloria in excelsis Deo!

fredag 4 december 2009

52 samtal med en terrier

Detta är titeln på en bok skriven av SvDs nuvarande kulturchef Stefan Eklund. Igår kväll komprimerades alla dessa samtal till ett enda, vilket ägde rum på S:ta Katharinastiftelsen.
Författaren, husse till terriern Svante salig i åminnelse, utgjorde panel tillsammans med en annan hundägare och författare: Yrsa Stenius.
Av alla de ämnen som boken tangerar berördes under kvällen livets mening, människans natur, elitismen i kulturlivet, Gud och tron, litteraturkritikens funktion och annat smått och gott. Svante hade varit lycklig om han hade kunnat delta själv.
Däremot infann sig en annan liten vovve, i tro att ”52 samtal med en terrier” var en hundbok. Eftersom det inte var så, slumrade hon snart till och sov sig sedan gott igenom hela bokaftonen.
Desto mer vaken var publiken som hade alerta synpunkter på både hundar, människor, filosofi och teologi.
Detta var den sista samtalskvällen för terminen.
Vårens program är i det närmaste klart och vi törs utlova ett minst lika spännande utbud som höstens.
Men först ska jul och nyår firas.
Idag hölls den sista fredagsmässan för terminen i det vackra kapellet. Adventsmusiken ljöd under valven och det kändes att julen inte är långt borta.

onsdag 2 december 2009

Är människan andlig?

Är människan en andlig varelse? Så hade Göran Rosenberg formulerat sin fråga till panelen i gårdagens teologiska klubb på Katharina.
Alla var överens redan i början om att svaret på frågan var ”ja”, men det var trots allt bara starten på det samtal som hade samlat fullt hus trots att adventstidens uppladdning inför julen var i full gång. Redan detta var väl ett tecken nog på människans dragning till de andliga frågorna?
Någon riktig linje i samtalet klarar jag inte av att redogöra för. Jag tror inte att den fanns.
Även publiken var denna kväll ovanligt aktiv i samtalet. Inläggen visade på ganska stor spridning av intressen och motiv till varför man kommit.
Göran Rosenberg, som hade en väl förberedd och genomtänkt inledning, betonade vikten av personliga möten och samtal för att människor ska kunna utveckla sin andliga sida.
Någon i publiken lyfte fram musikens betydelse.
Andra av oss funderade mest på vad kyrkan gör och inte gör för att möta människors andliga behov. Några uttryckte sin stora besvikelse över att kyrkan plottrar bort sitt uppdrag genom att fokusera ”det vanliga” istället för ”det heliga”. Att t ex ett församlingsblad mest liknar ett reklamblad för leksaker gör att människor tappar tilltro till kyrkan som andlig härd.
Ungefär så gick samtalet.
En fråga jag själv ställde och som nog ingen kan svara på annat än för egen del:
- Hur kommer det sig att vi som andliga varelser ändå strävar så mycket efter det materiella och kortsiktiga att vår innersta längtan förkvävs?
Vad gör vi t ex av julen?

tisdag 24 november 2009

Må dåligt och ha det bra

Ett mer än fullsatt Katharina fick igår delta i ett intensivt samtal mellan psykiater David Eberhard och journalisten Majiec Zaremba.
Rubriken för kvällen var frågan: "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"
De två inledarna var överens om det mesta men delade tankar och erfarenheter utifrån sina olika vardagsvärldar.
Eftersom båda har skrivit om begreppet "kränkning"; MZ i en artikelserie i DN: "Först kränkt vinner" och DE i boken "Ingen tar skit i de lättkränktas land", föll det sig naturligt att en del av samtalet kom att handla om just detta.
Och att många i dagens Sverige upplever sig må dåligt står utom allt tvivel. Konsumtionen av psykofarmaka är stor och många söker hjälp för sina personliga problem. Frågan är: Vilka problem kräver verkligen professionell behandling och vilka kan sägas höra till människans naturliga väg genom livet och hennes vuxenblivande?
MC skisserade i sin inledning läget mot bakgrund av att Sverige är ett sekulärt samhälle, där människor inte kan hantera t ex frågor om skuld, död och ensamhet.
Både han och DE talade om våra högt ställda förväntningar på "lycka" och kraven vi kan känna att förverkliga våra ambitiösa livsprojekt.
Betydelsen av öppna samtal i vardagen om livet och meningen betonades, likaså kyrkans uppgift att svara mot människors behov av vägledning i existentiella frågor.
Även om innehållet var djuplodande var samtalet vardagsnära och roligt, fyllt av konkreta exempel om allt från cykelhjälmar till internationella jämförelser i stil med: "När kenyanen blir morfar kravlar sig svensken upp ur tonårsträsket."

måndag 23 november 2009

Gud, Darwin och teologin

Det skrivs mycket om Darwin detta år. Anledningen är att det har gått 200 år sedan han föddes och 150 år sedan han gav ut sin bok ”Om arternas uppkomst”.
Därför var det naturligt att också årets Margit Sahlinsymposium på Katharina fick sin ämnesformulering utifrån detta.
Förhållandet mellan tro och naturvetenskap var en fråga som engagerade Margit i hög grad. Det var ju också något som debatterades livligt under de år hon var som mest verksam och som också hade klara samband med utvecklingen inom bibeltolkningen.
Panelen i årets symposium bestod av idel professorer: Carl Reinhold Bråkenhielm (CRB), Anders Piltz (AP) och Nils Uddenberg (NU). De var överens om mycket, men det som framför allt skilde dem åt och som gjorde samtalet dynamiskt var deras olika ställningstaganden till kristen tro.
AP är dominikanpater och CRB präst i Svenska kyrkan, medan NU rubricerade sig som agnostiker (vilket för övrigt också den frånvarande Darwin himself gjorde).
AP som inledde samtalet baserade som väntat sin utläggning på thomismen och betonade att vetenskapen och teologin inte får stå i strid med varandra. Verkligheten är en och densamma.
NU beskrev i sin inledning evolutionsteorin och lyfte fram några frågor som den ställer till teologin bl a om grunden för människans särställning och om avsikten i skapelsen. NU menade också att evolutionsläran ”löser” teodicéproblemet.
CRB i sin tur tog inledningsvis avstånd från reduktionismen å ena sidan och kreationismen å andra sidan. Han betonade att människan söker en helhetstolkning av tillvaron och att han för sin del valt att se den som ”Guds skapelse”.
Samtalet handlade i sin fortsättning bl a om teodicéproblemet. NU tyckte att Gud, om Gud finns, kunde ha skapat ett bättre universum redan från början, medan AP såg trasigheten som en följd av människans nödvändiga frihet.
Mellan NU och CRB utspann sig en diskussion om etikens ursprung, vilken NU härledde ur människans flockbeteende.
NU menade att slump och gudstro inte går ihop, medan CRB och AP ansåg att slumpmässighet i själva verket ingår i Guds skapelse.
AP sade bl a: ”Bristerna i tillvaron är frihetens pris och inga slumpfaktorer. Skapelsen är ett högriskprojekt.”
Slutet av samtalet handlade om Jesus som trons grund.
NU såg Jesus som ”en fin berättelse”.
AP deklarerade att han valt att tro på Jesus p g a evangelierna, som han menade var trovärdiga och därför förnuftigt att lita till.

fredag 20 november 2009

Vems är Vatikanen?

Jonas Gardell och Dan Brown borde kunna skriva en bok tillsammans. Om mysterierna i Vatikanens irrgångar. Den skulle säkert sälja oavsett litterära kvaliteter. Utan fotoillustrationer!
Debattprogrammet i TV 1 igår kväll gjorde mig som så ofta helt förvirrad. Frågeställningarna går i varandra och ingen har en chans att tala till punkt.
Men syftet tycks ändå inte vara att bidra till ökad förståelse utan tvärtom - att lyfta fram motsättningarna, för det är ju det som är underhållningen!
För det första förstår jag inte vilken rätt en icke- katolik har att göra anspråk på tillgång till Peterskyrkan.
Att Vatikanen tydligen har klantat sig med tillståndet som först gavs och sen drogs in är knappast en debattfråga. Det intressanta skulle då vara kopplingen mellan Jonas Gardells åsikter och Vatikanens, och vad är det som är så kontroversiellt med det? Kyrkan har väl rätt att sätta vilka gränser de vill för vilka de bjuder in.
Och hur man drar de gränserna är en intern katolsk fråga vad jag förstår.
Katoliker är mycket mer olika och har mycket mer olika åsikter än vad folk i allmänhet tycks tro.
Att det i svenska kyrkan finns olika åsikter behöver däremot ingen tvivla på.
Det har sina sidor det också beroende på vad saken gäller och hur debatten förs.

onsdag 18 november 2009

Gud förklarad?

Med jämna mellanrum dyker de upp - de s k reduktionisterna som vill förklara människans gudstro enbart utifrån t ex en psykologisk, sociologisk eller biologisk teori.
De kan låta ungefär så här:
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du växt upp i en kristen kultur.
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du känner behov av någon att tro på
- Att du tror på Gud beror (bara) på din hjärnas konstruktion
osv.
Min gudstro kan vila på många förutsättningar, men om man lägger till (bara) och därav drar slutsatsen: "Alltså finns inte Gud", då har man ju valt att begränsa sin syn på vad som kan vara sant i fråga om Guds existens.

Om detta handlar dagens understreckare i SvD av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi. Anledningen är några nya forskningsrapporter som diskuterar uppkomsten av religiös tro.
Ambitionen att förklara tron utifrån ett begränsat inomvärdsligt perspektiv är långt ifrån ny. Skribentens slutsats är heller inte ny men måste upprepas gång på gång allteftersom nya generationer av reduktionister intar scenen: "Att redan på förhand utesluta att de bakomliggande, yttersta orsakerna skulle kunna härröra från en gudomlig verklighet, är inte det att förutsätta vad som skulle bevisas, nämligen att en sådan verklighet inte finns?"
Gud finns nog!

fredag 13 november 2009

Bokafton med Vibeke Olsson

De som tog sig till S:ta Katharinastiftelsen igår kväll fick uppleva en mycket givande bokafton med Vibeke Olsson, som i samtal med sin förläggare på Bonniers, Eva Bonnier, berättade om sitt författarskap genom åren.
Vibeke var bara 17 år när hon gav ut sin första bok och därefter har det blivit ytterligare 23 stycken. De flesta utspelar sig i Romarriket under de första århundradena. Men Vibeke har också skrivit några samtidsromaner med olika relationsproblematik i fokus.
Hennes senaste bok "Sågverksungen" kom ut nu i år. Den är kanske framför allt lämplig för unga vuxna och handlar om sågverksstrejken vid Norrlandskusten 1879.

Men flera av besökarna igår hade kommit med anledning av "Molnfri bombnatt", en roman som många anser vara Vibekes bästa. Här är miljön andra världskriget och Tyskland.
Men som i alla Vibekes böcker är det människors relationer till varandra som är själva "handlingen". Hennes syfte är att lyfta fram de utsattas situation och visa hur människor, oftast med den kristna tron som drivkraft, försökt brygga över klasskillnaderna och skapa en ny och mer jämlik gemenskap.
Vibeke själv sammanfattade detta budskap med att citera högtalarrösten i tunnelbanan: "Mind the gap!"

Det som kanske imponerar mest av allt är den grundliga research som Vibeke Olsson ägnar sig åt inför alla de tidsepoker som hon skildrar. Hon skriver som om hon själv varit med om alltsammans, och flera av publikfrågorna handlade om hur detta varit möjligt. Ett och ett halvt år tog arbetet med "Molnfri bombnatt" och lika lång tid behövdes för "Sågverksungen". Om förhållandena i Romarriket verkar hon veta det mesta.

Det förefaller mig som om Vibeke Olsson konsekvent fullföljer sin ambition/kallelse att visa på nödvändigheten av att kombinera personlig kristen tro med praktiskt socialt engagemang. Hon har gjort detta under 30 år hittills oavsett aktuella politiska och kyrkliga trender.

Det är numera bara några av hennes senaste böcker som går att få tag på i bokhandeln. Men ett besök på biblioteket rekommenderas varmt!

tisdag 10 november 2009

”Vår bästa tid är nu”

I det apokalyptiska mörkret är det inte bara ”den sista läsaren” som trevar sig fram mot utgången. Även den sista teologen kan vara på väg ut genom dörren, om man får tro understreckaren i dagens SvD.
”Kanske är det kristna teologiska tänkandet över?” skriver Peder Thalén, docent i religionsfilosofi.
Det är den gamle filosofen Wittgenstein som vaknat till liv och blivit föremål för en slags omprövning vad gäller kopplingen mellan teologin och filosofin.
Det känns som att det redan tunga molntäcket över de alltmer kala träden tjocknar ytterligare.
Ska vi kanske släcka ljuset och tacka för oss allihop?

Inför dessa dystra framtidsutsikter kändes det hoppfullt och befriande att igår kväll höra 89-åriga Ulla inför en fullsatt lokal berätta om sin meningsfulla tillvaro som pensionär, stimulerande vardagsmöten med vänliga, varma medmänniskor och sin upplevelse av att själv vara behövd och respekterad. Ulla hade rest med färdtjänsten ända från Norrtälje för att delta i samtalet på S:ta Katharinastiftelsen, där ämnet i går var: ”Vår bästa tid är nu”, åldrandet – tomhet eller möjlighet?
Även panelen var glad och framåtblickande utan att för den skull förringa den svåra situation som många gamla lever i.
Monica Olin Wikman, som tillsammans med Berit Rollén skrivit boken ”Vi vill inte bli gamla” lyfte fram ensamheten, hjälplösheten och tristessen som de stora problemen men hon visade också på konstruktiva möjligheter att göra något åt dem.

Lars Bergquist med ett långt yrkesliv som diplomat bakom sig, vittnade om den frihet han upplevt att som pensionär få ägna sig åt stimulerande och meningsfulla uppgifter.

Lennart Levi, riksdagens äldsta ledamot, beskrev det positiva åldrandet med hjälp av citatet: ”Ett bra åldrande är som en strålande solnedgång”.

De som skulle beskriva sin ålderdom som enbart plåga var sannolikt inte närvarande, av naturliga skäl. Det är en gåva att vara i så pass god form att man kan delta i en kväll som den igår, särskilt som den inbjöd till många igenkännande skratt.

måndag 9 november 2009

Tänka fritt och tänka rätt

”Tänka fritt är stort, tänka rätt är större” - detta citat var ämnet för söndagssamtalet igår på Katharina.
Det var Margit Sahlins farfar, Carl Yngve Sahlin, som i sin egenskap av rektor för Uppsala universitet, lät sätta upp detta citat från 1700-talet över ingången till universitetsaulan.
Inledare till samtalet på Katharina var Ritva Jacobsson, professor em i latin, Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN, Gudrun Schyman, som numera titulerar sig ”frilansfeminist” och Siewert Öholm, journalist.

Jag vill påstå att det tänktes mycket fritt under eftermiddagen. I vad mån det också tänktes rätt vågar jag inte uttala mig om.
Och det kanske är som sig bör – i alla fall om Gudrun Schyman tänker rätt när hon menar att man borde vända påståendena till : ”Tänka rätt är stort, tänka fritt är större”.
Jag tror i alla fall att det rätta tänkandet trots allt är större än det fria, men att det rätta måste innebära det fria. Det fria däremot är inte alltid det rätta.

Frågan är om man som människa kan göra anspråk på det absolut rätta tänkandet…
Gud kan göra det, men kan jag? Ändå finns det gott om sådana anspråk i tiden!
Det blir inte mycket dialog av det!

Samtalet kom mest att handla om begränsningarna i det fria tänkandet.
Siewert Öholm hävdade att det finns en liten kultur- och mediaelit som slår fast de rätta åsikterna och därmed begränsar det fria meningsutbytet.
Gudrun Schyman tyckte sig inte se någon sådan elit och en animerad diskussion utbröt, framför allt mellan henne och Siewert Öholm, mest om genderfrågor och religionens inflytande i samhället.
Både Gudrun Schyman och Arne Ruth gav bilden av kyrkan som en patriarkalisk och exkluderande institution, medan Siewert Öholm menade att det fattades bilder i media av modern kristen tro.
Även Ritva Jacobsson, aktiv katolik, tog fram exempel på hur kyrkan i världen bidrar till fattiga människors befrielse, inte minst kvinnors.
Så bilden av kyrkan i samhället kan inte målas i svart-vitt.

Det var ju synd att inte också filosofen Habermas och påven Benedictus kom till vårt söndagssamtal.
Enligt den nyutkomna boken av Ulf Jonsson ”Habermas, påven och tron” har de haft en intressant dialog om religionens roll i samhället. Jag kommer igen när jag läst ut boken. Pendeltågsresan till Rotebro räckte bara till de första kapitlen.

torsdag 5 november 2009

”Den sista läsaren”

Mörkret växer och höststormen sliter sönder mitt paraply. Ner från himlen faller en obestämbar nederbörd, ett slags mellanting mellan droppar, flingor och hagel.
Det är inte att ta fel på att månaden heter november.

Det är undergångsstämningarnas tid. Eller är det kanske bara ”Apokalypsens gosiga mörker”, som i titeln för en nyutkommen bok som vill övertyga mig om att allt i själva verket är mycket bättre än jag tror?

Den apokalyptiska stämningen infann sig redan vid morgonkaffet när jag slog upp DN:s kulturdel som jag, med risk för att verka ensidig, hänvisar till även idag.
Att en biosajt kraschar, att ett galleri måste stänga och att den franske filosofen Claude Lévi-Strauss har dött, det är illa nog för dem som drabbas. (Men filosofen blev trots allt 101 år).
Det gick att trösta sig med ”Sirliga skogsmålningar från Finland” på sid 6.
Värre var det att läsa om de apatiska flyktingbarnen.
Och när jag sen kom till den braskande rubriken ”Den siste läsaren” då kände jag att vi snabbt närmar oss den yttersta dagen – särskilt skrämmande för mig som lagt ner min själ i att skriva en bok som inte kommer ut förrän på vårkanten.

Rubriken stod över en essä av Thomas Anderberg som konstaterar att ”en estetisk urholkning står för dörren”. Detta apropå en amerikansk läsforskare som undersökt vad som händer med människan i den pågående övergången till skärmkultur. Hon talar om en ytlighet som påverkar den personliga mognaden.

Sluta nu inte läsa denna blogg redan här! Den stora faran, läser jag, ligger nämligen i att läsningen på skärmen så ofta inkluderar både ljud och bilder. Det blir liksom för mycket för hjärnan. Och jag lovar att aldrig lägga på bild och ljud till mina bloggar! Så långt sträcker sig helt enkelt inte mina tekniska kunskaper.

”Boken är kanske bara ett trappsteg i människans utveckling” skriver Anderberg.
Jag känner mig djupt tacksam över att ha fått mig tilldelad levnadsår på just detta trappsteg.

Hotet om den estetiska urholkningen och den framtida bristen på personlig mognad låter som att tvärtom ta några trappsteg ner i Dantes helvete.
Men…artikeln är en essä!!!! och har den för essän så lovvärda öppningen mot andra alternativ:
”Men säkert tillkommer också något…” skriver Anderberg, en ganska modest formulering av ett framtidshopp får man säga.
Och vi får väl ta fasta på det, vi som nyss i allhelgonatid vandrade runt bland gravarna och tog till oss alla de tända ljusen som hoppfulla tecken på bibelordet att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.

Redan för två år sedan kom Daniel Sjölin ut med boken ”Världens sista roman”, en deklaration som lyckligtvis var något förhastad…
Så nog finns det hopp. Läs en god bok i ”det gosiga mörkret”!
Idag vill jag tända ett ljus för bokförlagen!

onsdag 4 november 2009

Eviga värden i förändring?

I en liten och ganska oansenlig vrå av kulturdelen i dagens DN diskuterar Nina Björk kyrkans roll som förvarare och försvarare av eviga värden. Detta apropå ett uttalande som Johan Lundberg (tidskriften Axess) gjort på sin blogg, där han skriver att kyrkans eviga värde innebär ”att erbjuda ständigt motstånd mot tidens onda tand”.
Nina Björk påpekar med all rätt det ologiska i att göra samtidens växlingar till utgångspunkt för sina ställningstaganden om det är just eviga värden man vill försvara.
Ja, hur är det egentligen? Är kyrkan en avbild av samtiden eller en motbild? Och vad ska hon vara?
Som jag förstår är det kyrkans uppdrag att befinna sig i själva spänningsfältet mellan tiden och evigheten, det givna och det föränderliga? För att vara trogen sitt arv måste kyrkan leva i förändring – utan att sälja sin själ! Ingen enkel balansgång men nödvändig!
Här behövs både Ande och teologi – för att skilja det som måste bevaras från det som måste förändras.

Jag tror Anders Jeffner hade rätt när han sa på Katharina i samtalet ”Vem formar kyrkornas moral”, att det gäller att hitta de underliggande principerna som gör att de etiska tillämpningarna måste bli olika i varje tid.
Och jag tänker, finns det någon mer grundläggande kristen princip än kärleksbudet?
Detta är kyrkans eviga värde!
Men om det finns något jag kan reta mig på, så är det när kärleksbudet blir ett slitet standardsvar från människor som inte orkar med en frågas komplexitet. I värsta fall menar man: Kärlek är att låta alla människor vara som de är och göra som de vill. Då blir alla nöjda och glada…Slut på diskussionen!
Teologi är hårt arbete och inget för den som söker enkla svar – inte för den som ser ”kärleken” som svaret på allt men inte heller för den bokstavstroende som tycker att det enkla är att läsa ”som det står”.

måndag 2 november 2009

Karrär och kallelse - återigen!

Förutom www.katharinastiftelsen.se finns det en och annan hemsida till som är värd regelbundna besök. En sådan är www.dominikansystrarna.se , en sida som befinner sig under uppbyggnad men där man redan nu hittar en del läsvärt, inte minst det inledningsanförande som Sr. Madeleine Fredell hade på Katharina i början av oktober, när ämnet var "Karriär eller kallelse?"
Gå in på adressen ovan och klicka på "nyheter"!

fredag 30 oktober 2009

Önskas – essäer!

Det goda samtalets litterära motsvarighet är essän.
Om detta fick jag höra Sveriges ambassadör vid Vatikanen, Ulla Gudmundson, tala idag i kulturradion.
Och jag tänkte, att essän måste då vara en slags syster till samtalet på Katharina.
I det goda samtalet, såväl som i essän, får någon möjlighet att lägga fram sina tankar i ett resonemang lite på prov, utan att ha kommit fram till det färdiga svaret. Så skönt att det finns människor som tar vara på öppna forum! Var ska vi annars bearbeta de verkligt svåra frågorna där de givna svaren inte finns?
Jag tänker, att media mest är fyllt av apologetik som snarast har karaktären av försvar för en övertygelse. Somliga hävdar bestämt t ex att världen håller på att gå under p g a konflikter, klimatförändringar, epidemier m.m. Andra hävdar lika bestämt att världen tvärtom har blivit mycket bättre på just dessa områden.
Inte minst i religionens värld finns gott om övertygelser som knappast kan klä sig i essäns form. Inte ens humanisternas ”nog” garanterar en öppenhet för tanken på att Gud faktiskt finns. Det beror så mycket på vem man samtalar med.

Ulla Gudmundson, som i programmet recenserade Riksbankens årsbok bestående av just s k essäer, påpekade att essäns form hotas av de alltför kunniga, de som huvudsakligen talar om hur det är istället för att diskutera olika alternativ. Därför är det heller inte alla bidrag i Riksbankens bok som hon vill klassa som äkta essäer.

Vem vill vårda essän i dag och i morgon? Vem skriver den?
Jag tror att jag åtminstone ska försöka få tag i den där årsboken…

onsdag 28 oktober 2009

Gud i radio

Idag sändes ett intressant program om religion i programserien Snittet.

Det handlade om hur ett växande antal kulturpersoner närmar sig ämnet Gud - detta som en motvikt till Humanisternas försök att vinna själar för tanken på att Gud nog inte finns.

Popmusiker, författare och nu senast en känd serietecknare, Robert Crumb, börjar intressera sig för Bibelns texter.

Visserligen lanseras inte budskapen i samma förpackning eller i samma teologiska tankebanor som när jag själv predikar över dagens text i någon kyrka, men dock...Det finns ett frågande och ett trevande som säkert skulle kunna möta kyrkans värld till ömsesidigt utbyte om vi bara från bägge håll klev ur våra givna spår.

Frågan om vilken som är den vinnande sidan - humanisterna eller de "nyreligiösa" är nog mer in tressant för religionssociologerna än för kyrkans teologer. Kyrkan har sitt uppdrag oavsett trenderna i tiden, vilket dock inte är detsamma som att den inte behöver lyssna eller förändras.

Vissa insikter får man genom att lyssna på P1.

Det lustiga är bara att det verkar vara fler och mer insiktsfulla reportage och analyser om tro och andlighet på Sveriges Radios kultur- och samhällsredaktioner än på religionsredaktionen. Personalen kanske skulle byta stolar?

tisdag 27 oktober 2009

Att bo på webbhotell

Den här lovveckan checkar många in på hotell. Receptionen brukar hålla reda på vem som bor var och hur länge, och förhoppningsvis finner man sig inte oväntat utelåst med bagaget ställt på gatan.
Men detta var precis vad som hände oss på Katharina i går.
Har man som vi en hemsida, innebär det att man checkat in på ett s k webbhotell. Man förväntar sig att hotellägaren har koll på sina gäster, registerar ändringar osv.
Så var dock inte fallet i går när den som ville gå in på vår hemsida möttes av ett stopptecken redan i huvudingången. Längre kom ingen.
Inte förrän vår driftiga direktor grep in och ägnade hela eftermiddagen åt att reda ut soppan i "receptionen". Så nu är ni välkomna in igen, även om webbhotellet har tappat några stjärnor i vår resekatalog.
Vi kommer att inom kort lägga in lite information om att en församling kan bli vänförsamling med oss - och vem vill inte det? Boo församling ville först, och gjorde det med att sätta in en summa på vårt konto. Det är så man gör! Det var väl enkelt?
Varför gör man det? För att stödja vår verksamhet förstås! Så att vi inte går under! Då har ni ju inte längre vår informativa hemsida och vår roliga blogg att läsa. Otänkbart, eller hur?
S:ta Katharinastiftelsens plusgiro: 339 29-1
Hemsidan kommer man förhoppningsvis till om man går in på www.katharinastiftelsen.se
Den här veckan har vi inga samtal på Katharina utan ägnar oss uteslutande åt vårplaneringen och hotellverksamheten.
Passa på att läsa böcker av Vibeke Olsson. Det är hon som kommer på nästa bokafton den 12 november!

lördag 24 oktober 2009

Sanningen och kyrkomötet

”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”.
Det var Jesusord som hamnade i centrum under Katharinas bibelsamtal igår.
Vi hade ett livaktigt samtal om vad som kan menas med att ha sanningen, att vara sann och vad Jesus kan ha menat när han talade om sig själv som Sanningen.
Finns det alls en enda sanning?

Vad som ytterst är sant, det vet bara Gud, förutsatt förstås att Gud finns. Gud är sanningens utgångspunkt. Det betyder att ingen av oss äger sanningen helt och fullt, vilket i komplicerade frågor bör innebära ett visst mått av ödmjukhet och ett visst mått av osäkerhet.
Tvärsäkra kristna är jobbiga att samtala med, inte minst när det gäller etik.

Veckan stora händelse i Svenska kyrkan har ju varit beslutet om vigsel för homosexuella par.
Varje präst måste ställa sig frågan: Hur kommer jag själv att göra om jag blir tillfrågad?

Själv kommer jag att säga ja till att viga, om jag blir tillfrågad!
Inte för att jag är hundraprocentigt säker på att det är rätt, utan för att jag är mycket mer osäker på att det skulle vara rätt att säga nej, särskilt när kyrkomötet har fattat sitt beslut.

Det är uppenbart att tänkande, fromma kristna som jag har fullt förtroende för kommer fram till olika slutsatser. Alltså finns det anledning att visa respekt för dem som är av annan mening och tänka tanken att man faktiskt kan ha fel, var man än landar.

Att vara sann mot sig själv betyder inte nödvändigtvis att man har rätt.

Det är respektfullt, om än principiellt tveksamt, som jag ser det, att överlåta ställningstagandet till den enskilda prästen. Jag kan känna mig irriterad på att jag som individ ska fatta beslutet i denna icke självklara fråga. Vad har vi egentligen en kyrka till?
(Sen är läroämbetets utformning och kyrkomötets sammansättning en helt annan fråga…nog så viktig!)

Och att leva med två motstridiga inställningar i kyrkliga handlingar blir i längden lika ohållbart för en kyrka som två olika ämbetssyner vad gäller kvinnliga präster. Så tror jag.
Men jag kan ha fel…

tisdag 20 oktober 2009

Egen moral och andras

Igår följde fortsättning på temat moral, men nu inom ramen för Katharinas "Måndagsklubben" och med nya engagerande talare: Barbro Hedvall, journalist DN, Mats Qviberg, ordf HQ Bank och Carl-Johan Westholm, fil.dr.
Ämnet formulerades när finanskrisen härjade som värst, men tyvärr är ju moralen konstant ifrågasatt eftersom den ena korruptionsskandalen avlöser den andra.
Att sammanfatta samtalet låter sig inte lätt göras, eftersom det var något spretigt. Livaktigt var det i alla fall och inläggen var många också från publiken som denna kväll helt fyllde salen.
Den som ev hade hoppats att få klarhet i vad etik och moral ytterst ska bygga på i ett sekulariserat samhälle fick däremot inget klart svar.
Barbro Hedvall hänvisade till "människovärdet", Mats Qviberg till "den mänskliga naturen" och Carl-Johan Westholm till "metafysiska" faktorer. Längre än så gick det inte att komma i just den frågan.
Men när det gäller moraliska överväganden i praktiken, t. ex om vad som är effektivt bistånd, företagsetik, mediaetik fanns många tänkvärda synpunkter.
Om vi dessutom hade hunnit med moralen i vardagslivet för oss alla, hade vi säkert kunnat fortsätta samtalet i många timmar till.
Ämnet lär återkomma...

måndag 19 oktober 2009

Vem formar kyrkornas moral?

Man behöver inte vara forskare för att kunna konstatera att en kyrkas officiella linje inte alltid överensstämmer med medlemmarnas.
Extra tydligt syns glappet när det gäller den katolska kyrkan.
I slutet av 1960-talet utkom den påvliga rundskrivelsen ”Humanae Vitae”, ett dokument i samlevnadsfrågor. Den tycks ha förbigåtts med tystnad, i alla fall i vårt land.
Frikyrkorna har ingen påve och inget centralt läroämbete som fastställer rätt och fel i etiska frågor. Man hänvisar till Bibeln, dvs samma grund som gäller för andra kyrkor. Frågan är bara hur texterna ska tolkas och hur vida tolkningsramar som är tillåtna. Eftersom gemenskapen i frikyrkoförsamlingarna är mycket tät jämfört med folkkyrkorna, formas moralkoderna mycket av det sociala sammanhangets tolkningspraxis.
För Svenska kyrkans del kan man undra om det alls finns några etiska riktlinjer som ger vägledning i komplicerade frågor.

Från dessa tre bakgrunder kom söndagseftermiddagens samtalsinledare på S:ta Katharinastiftelsen: Gert Gelotte, ledarskribent GP, Anders Jeffner, professor em, Stefan Swärd, ordf Evangeliska Frikyrkan.

Gert Gelotte underströk samvetets betydelse hos alla döpta som grund för den enskildes handlande.
Stefan Swärd betonade det pastorala samtalet och hänsynen till den enskildes situation som det normala nu, jämfört med tidigare s k syndakataloger och församlingstukt.
Anders Jeffner nämnde Bibeln, samvetet och den lutherska tvåregementsläran som källor till etik och moral. Han fokuserade samtalet och demokratiprocessen som en väg i den nödvändiga bibeltolkningen, där osäkerheten är något vi får leva med som en utmaning.

Om diskussionen hade handlat om konkreta etiska frågor hade säkert olika meningar kommit i dagen mycket tydligare.
Men under varje konkret fråga finns grundantaganden som man också måste fundera över och som samtalet igår rörde sig kring:
Hur vet vi vad Gud vill? Vad styr oss i vår bibeltolkning? Vilket behov har vi av fasta regler? Hur hittar kyrkan sin plats mellan att anpassa sig å ena sidan och vara en motbild å den andra? Orkar vi med osäkerheten i att leva som kristna utan facit i handen?

fredag 16 oktober 2009

Kom med förslag!

Det är nu vi planerar våren!
Det är nu Du ska meddela oss dina egna förslag på ämnen och talare!
Det blir ingen längre blogg än så här idag...
för det är nu vi tänker som mest...
vilket tar tid!
Men på söndag kl 14 samtalar vi kring frågan: Vem formar kyrkornas moral?
Välkommen!

onsdag 14 oktober 2009

Vad är viktigast i livet?

Ännu en gigantisk fråga avhandlades i går i Teologiska klubben på Katharina.
Frågeställare och inledare var Lotta Olsson, kulturjournalist på DN.
Hennes konkreta utgångspunkt var berättelsen i Lukas 10 kapitel om Jesu besök hemma hos Marta och Maria, där Marta anklagar sin syster för att bara sitta och lyssna till Jesus i stället för att hjälpa till med de praktiska sysslorna. Lotta tyckte att Jesus kunde ha gett Marta rätt i stället för att ta Maria i försvar.
Men... som alltid - en berättelse går att se från flera håll och kan därför tolkas på olika sätt (vilket även Lotta gjorde).
Ett engagerat samtal följde där vi bl a frågade oss
hur mycket av vår egen tids värderingar och beteenden vi rimligen kan förvänta oss av Jesus och vad berättelsens poäng egentligen är.
Några punkter jag minns:
- att Jesu besök den där dagen var så pass speciellt och Jesus själv så unik att det hade varit tragiskt om Marta missat tillfället, dvs det gäller att se vad som i stunden verkligen är viktigast
- att själva frågan om vad som är viktigast i livet, eller med bibelns ord "det enda nödvändiga", är en fråga att ofta ställa sig när vårt liv är så fyllt av intryck, aktiviteter och krav
- att berättelsens poäng inte är att bygga upp en motsättning mellan det inre livet och det yttre, eller mellan tro och handling. Jesus lyfter ju ofta fram det praktiska handlandet som det avgörande, t ex i liknelsen om den barmhärtige samariern som Lukas återger precis innan.
Den senare delen av samtalet kom att handla mycket om tro och tvivel, och om att ha en fast grund inom sig mitt i praktisk verksamhet.
Philip Geister gjorde en fruktbar distinktion mellan "tvivel" i meningen ifrågasättande av trons grund och den sorts tvivel som snarare är uttryck för de trons problem som alla kristna lever med mer eller mindre, dvs att tvivla på att Gud finns är en sak, men att tvivla på att Gud hör min bön är något annat.
Det är svårt att sammanfatta ett samtal av detta slag på ett rättvisande sätt. Det bästa är förstås att själv komma och delta - om man kan!

måndag 12 oktober 2009

Tacksamhet – en väg till lycka?

Mina tankar finns kvar i den senaste bokaftonens tema om ”lyckan”.
Aktualiteten hölls vid liv genom att det i kyrkans kalender också råkade vara Tacksägelsedagen igår.
Författare Johan Norberg understryker i sin bok ”Den eviga matchen om lyckan” tacksamheten som en väg till lycka. Det gäller att inte bara se till det vi saknar utan också till det vi har uppnått. Han skriver bl.a: ”Varför ska vi eftersträva alla dessa förbättringar om vi aldrig förmår njuta av dem? Ett sätt att lära sig uppskatta det man har är att använda ett mer historiskt perspektiv på tillvaron”. Å andra sidan frågar han sig var vi skulle vara utan ”gnällspikarna” som trots allt driver utvecklingen framåt.

En mycket sjuk person som jag träffade i helgen delade med sig av sin skuldkänsla:
- Jag klarar inte av att vara tacksam.

Så vad är tacksamhet? En väg till lycka eller ett tyngande krav?

Jag har alltid retat mig på psalmen ”Tack min Gud för vad som varit”, särskilt de verser där man ska tacka för prövningar och strider, kors och plåga. Jag v e t att plågade människor i alla tider ändå upplevt att ont vänts till gott, att man alltid lär sig något osv, men vad händer med gudsbilden? Det är väl inte Gud som skickar på oss allt ont som drabbar oss? Den här psalmen förutsätter rätt så avancerad tolkning för att inte bli missuppfattad!

Det kanske faktiskt är så enkelt som att man får ha flera känslor samtidigt eller att olika dagar får vara olika. Det var inte tacksamhetskänslor Jesus uttryckte på sitt lidandes väg eller inför det faktum att människor inte tog emot honom.

Kanske tacksamheten lättas kan knytas antingen till det riktigt stora, som hoppet om det godas seger i långa loppet, eller till det riktigt enkla och vardagliga som att njuta av guldskimrande höstlöv som virvlar i parken och en hembakad äppelkaka med vaniljsås?

fredag 9 oktober 2009

Den eviga matchen om lyckan

Idag var det - ovanligt nog- knäpptyst på pendeln.
Inte en hund gläfste.
Bebisarna sov i sina vagnar.
Mobilnätet verkade vara utslaget.
Jag försjönk i min bok av Alice Munro,
som inte heller fick årets nobelpris.
Jag borde ha läst Herta Müller förstås.
Men det har jag inte gjort.

Istället har jag denna vecka läst ”Den eviga matchen om lyckan” av Johan Norberg som var gästande författare i vår bokafton på Katharina igår, där han förde ett inlevelsefullt samtal med biskop em. Jonas Jonsson, uppvärmd som han var efter att ha spelat in denna kvälls Skavlan-program i TV.

Johan N tar med sin läsare på en svindlande snabb resa från de gamla grekerna via Jesus, Augustinus och Thomas av Aquino fram till våra dagars amerikanska undersökningar om vad som uppfattas som lycka. Det går som sagt fort fram genom seklerna, och om det bara fanns tid skulle jag som läsare vilja ställa vissa historiska fördjupningsfrågor och kolla vissa källor och diskutera alternativa tolkningar ( inte minst av teologisk art ).
Biskopen hade också vissa dubier vad gällde geografin…
Hur väl passar den norbergska liberalismen i de verkligt fattiga delarna av världen?
Johan hade vishet nog att inte riktigt vilja uttala sig om detta…

Men, trots den schablonmässiga stilen, och trots det begränsande inomvärldsliga perspektivet, har han – i mitt tycke – ändå viktiga poänger:
- att vi har större möjligheter än vi ofta tror att förändra och förbättra vår situation
- att vi ( utan att blunda för livets svårigheter ) bör se till det som faktiskt går att göra istället för att fastna i problemanalys
- att ”lycka” är att vara i process snarare än att ha uppnått ett mål
- att vi inte ska låta lura oss av medias slagsida åt det negativa i nyhetsflödet
-
Trots kvardröjande frågor och invändningar åkte jag hem med viss lyckokänsla efter ett inspirerande samtal. Som sagt, visst blir man lycklig av att vara i process…
( Jag tror att även ”himlen” är en process, ett evigt skapande, och inte ett färdigt tillstånd )

onsdag 7 oktober 2009

Årets nobelpris i litteratur går till…

Nej, det blir nog inte till mig i år heller! Jag börjar misstänka att Svenska Akademien inte har full koll på min produktion av andaktsböcker från 80-talet.

Det närmaste jag har kommit ett nobelfirande är ett deltagande som student i prisceremonin i Konserthuset, och det är ju inte så illa det heller. Lite fusk var det förstås. Inhalkad på ett bananskal tack vare en utbytesstudent i min korridor som råkat få biljetter från två håll.
Så det var bara att hänga på sig en långkjol och åka. Går det så går det!

Det gick utmärkt! Jag bevarade länge den lilla blå lappen som gjorde att jag med en lätt surrealistisk känsla kunde forcera avspärrningarna på Hötorget och beblanda mig med festsällskapet som strömmade in i salongen. Lite diskret så där. De övriga gästerna kom i regel med taxi – och inte som jag med buss från Lappkärrsberget.

Mitt mod räckte dock inte för att jag skulle försöka nästla mig in i Blå Hallen. Jag tror att jag inte såg tillräckligt sydkoreansk ut för att matcha namnet på den gäst som egentligen blivit inbjuden och som för övrigt redan var där…

Väldigt kul var det i alla fall. Så om du kära bloggläsare har en extra biljett till årets fest ( vi har aldrig något konkurrerande evenemang på Katharina den kvällen) så hör genast av dig!

tisdag 6 oktober 2009

Har livet en mening?

De flesta inledarna i samtalen på Katharina brukar börja kreativt med att formulera om själva frågeställningen. Så skedde även igår.

Den ene inledaren, Sven Hagströmer, företagare och finansman, svarade kort och gott "nej" på rubrikens fråga. Däremot menade han att livet på många sätt kan vara meningsfullt. Men att livet i sig skulle bära på en gudagiven mening ansåg han vara en konstruktion.

Den andre inledaren, Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, utgick i sitt tänkande från sin gudstro. Han betonade språkets begränsningar och att trons frågor inte passar in i ett vetenskapligt språkbruk. Han menade att det allmänt intressanta frågan egentligen är:

- Vad gör jag med mitt liv?



På detta följde ett spännande samtal i varm och god ton mellan två öppna och reflekterande personer som uppenbart själva fick ut mycket av att möta varandra.

Även från publiken gjordes intressanta inlägg.

Tre punkter som i samtalet noterades som "märkliga":

- att svenskar, trots sin sekularisering, är så trogna sina traditionella, kristna värderingar. Man "vet" vad som är rätt.

- att det inte är mer accepterat att man får vara osäker i komplicerade frågor

- att man inte talar mer naturligt i sin vardag om sånt som alla funderar på t. ex. just meningsfrågorna. Gör ens kyrkan detta?

måndag 5 oktober 2009

Karriär eller kallelse?

Ja, tack båda, skulle man kanske kunna säga...
Men som alltid måste man börja med att definiera sig.
Därför tog det lite tid inledningsvis att göra just detta i söndagens mycket intressanta samtal på Katharina mellan stiftspsykolog Lennart Belfrage, överläkare Gunilla Bollinder, dominikansyster Madeleine Fredell och stiftsadjunkt Anna Karin Hammar.
Ordet "kall" eller "kallelse" klingar för många lite gammeldags och i negativ mening fromt, vilket är synd eftersom begreppet innebär en meningsfullhet som så många söker. Anna Karin plockade fram ordet "quest" som en slags nutida motsvarighet till "kallelse".

Att tala om karriär och karriärplanering, vilket numera förekommer även i prästutbildningen, riskerar att sätta "jaget" för mycket i fokus och är, menade man , en produkt av vår modernistiska kultur.
Men om man med karriär helt enkelt menar att det är vägen fram till det man satt som livsmål går karriär och kallelse mycket väl att förena.
Kallelsen växer ur våra relationer, vilket syster Madeleine underströk mycket starkt i sin inledning.

Jag tänkte efteråt, att människors samverkan i världen är som en hög pusselbitar som måste fogas samman men som just nu bara ligger i en osorterad hög. En del människor har enormt stora behov av andras insatser, andra går omkring och känner sig onyttiga för att de inte ser vad de kan göra och inte tror att de har något att komma med, dvs de uppfattar inte sin "kallelse". Varför har vi så svårt att foga ihop oss? Blir vi förvirrade av alla behov och utmaningar? Eller har moderniteten lurat i oss att stirra oss blinda på oss själva så att vi inte ser medmänniskans behov?
Så kan tankarna gå en måndag efter ett söndagssamtal på Sturegatan...

fredag 2 oktober 2009

Jonas, Jesus och Katharina

Igår kväll hade vi på S:ta Katharinastiftelsen besök av Jonas Gardell som talade utifrån sin bok om Jesus.
Jonas - liksom för övrigt Jesus - förmår verkligen väcka starka känslor av olika slag.
Mest berörd blev man nog av att höra om hans personliga erfarenheter i uppväxten och konsekvenserna av dessa. Det kändes äkta.
Man kan gilla eller ogilla Jonas Gardells stil. Det är en smakfråga.
Man kan tycka att han har rätt eller fel teologiskt. Det är en sakfråga.
(Bra underlag för en "fyrfältstabell" om man vill göra en kartläggning av opinionen...)

En professionell skådespelare som Jonas har stor makt över sin publik genom sin karisma. Därför är det inte helt oväsentligt vad han faktiskt säger.
I sin berättigade iver att ta avstånd från en kristendom med alltför många självsäkra svar kan man lätt bli alltför självsäker i sin kritik. Det var så jag upplevde det, men det intrycket delades inte av alla.

Trons frågor är i allmänhet rätt så komplicerade och har stötts och blötts under århundraden.
Man kan välja att - som Jonas -raskt och raljant avfärda väsentliga delar av vad kyrkan lär om t.ex. Jesus som Guds Son och försoningen och få många skrattare på sin sida. Man kan också välja att låta dessa frågor bearbetas i lågmälda samtal med respekt för olika tolkningar.

Men som Jonas Gardell själv sa: - Tro inte allt jag säger! Tänk själva!
Det var bra sagt - gör det!

Ett diplomatisk synpunkt som ofta framförs är, att det är så bra att Jonas m. fl. framgångsrikt når ut till breda lager som kyrkan annars inte når, och att vi ska vara glada för att han satt Jesus på agendan.
Frågan är om det räcker?

tisdag 29 september 2009

Katharina - den intellektuella?

Är det fult att vara intellektuell? Snobbigt, elitistiskt och okvinnligt? Eller tvärtom en tillgång för demokratin?
Ett intressant resonemang förs i en essä av Ronny Ambjörnsson i dagens DN.
Han skriver om de intellektuellas viktiga uppgift att "ifrågasätta makten och driva vissa frågor".
Alltså, tänker jag, måste de intellektuella rösterna höras också i kyrkan, inte minst de kvinnligas som inte alltid räknats med...Kyrkans uppgift är ju just att kritisera makten och driva vissa frågor. (Sen är det ju bra om man är överens om vilka dessa frågor bör vara...)

På Katharina förs onekligen massvis med intellektuella samtal. En tillgång för kyrka och samhälle? Ja, verkligen!

I kyrkans historia finns särskilt tre Katharinor som blivit kända för eftervärlden. Den mest intellektuella sägs ha varit Katharina från Alexandria, de kvinnliga studenternas skyddshelgon.
Det är i n t e hon som gett namn åt S:ta Katharinastiftelsen, utan den heliga Birgittas dotter. Hon var minsann intellektuell! - utverkade sin mammas kanonisering och genomförde hennes klosterplaner i Vadstena. Och vad ska man säga om Birgitta själv annat än att hon "kritiserade makten och drev vissa frågor" ( särskilt att påven skulle tillbaka till Rom från sin exil i Avignon)!

Den tredje Katharinan var helgonet från Siena - framför allt en mystiker.Såna behövs också!

Det finns fler än dessa tre, t.ex. Katharina av Aragonien vars liv "uppfylldes av fromma bibelstudier"

Ha en bra intellektuell dag!

måndag 28 september 2009

Bokmässan

Detta är en rapport från bokmässan som jag inte var på.
Jag lever på förra årets upplevelse då jag skickades dit genom det underbara helgonet S:ta Katharinas försorg.
Därför kan jag på goda grunder säga att där var ett bedövande folkvimmel, ett överväldigande utbud av spännande seminarier och högvis av böcker som man bara m å s t e läsa. För så är det varje år.
Samtidigt är det ju så att man bara kan närvara vid ett mycket begränsat antal evenemang, att man kan höra de flesta talare också i Stockholm, om man inte redan har gjort det t. ex. på Katharina,och att möjligheten till möten också begränsas av att man knappt kan ta sig fram i trängseln.
Jag sa vid frukostbordet i min enfald att jag trodde att bokmässan nog gjort sitt, att den numera mest är tröttande och att kreativa författare och förlag skapar egna mer hanterliga alternativ. Men så öppnade jag tidningen och såg att årets bokmässa varit en succé utan like och att publikintresset slagit alla rekord.
Tänk,så fel man kan ha!
Förra årets fantastiska bokmässa till trots, den största behållningen hade jag trots allt av att gå på operauppsättningen av Mozarts requiem i det obeskrivligt vackra operahuset i hamnen.

fredag 25 september 2009

Vanliga människor

Var finns de vanliga människorna, ”verklighetens folk”?
De finns bl. a. på Katharina. Här är vi alla ovanligt vanliga.
Trots att vi inte har ett vanligt köksbord att samtala vid.
Ett sådant får nämligen inte rum i den pyttelilla kokvrån på Sturegatan.
Vi samtalar ändå och det går bra.

Idag har jag också träffat vanliga människor på pendeln,
talarna som låter sina röster höras i hela vagnen.
Idag var de fyra som höll låda var för sig.
Två talade i sina mobiler.
En talade i sin barnvagn.
En talade i högtalaren.
Replikerna nådde allas våra öron som en intressant mix:
- Jag blev utskriven två dar efter fotbojan
- Da da ( baby, rysktalande)
- Tänk att få jobba i lugn och ro över en kopp kaffe…
- Mot Södertälje Centrum!
- Dom sa åt mig att gå in på häktet så skulle jag få domen.
- Da da da
- Jag är som du vet en hårt arbetande musiker
- Nästa Solna!
- Dom skulle möta upp vid Maria Pol med alla mina grejer
- Men har dom nån dynamik i anslaget då? Jag blir så irriterad på att det alltid ska vara trummor och bas.
- Da da da da!
- Då får man ju gå tillbaka i historien när dom stod på en stubbe och slog på en trädgren.
- Nästa Karlberg!

torsdag 24 september 2009

Skatten i lerkärl

Igår var det skrivdag för mig. Det brukar vara det på onsdagar.
Boken jag håller på med om Margit Sahlin upptar mycket av mina tankar just nu.
I början av veckan fick jag i min hand utkastet till Margits sista predikan.
Hon höll den i en ekumenisk gudstjänst den 19 januari 2003.

Lustigt nog handlar den om just den text som är episteln kommande söndag, den om ”skatten i lerkärl”. Se 1 Kor 4: 7
Margit talade om kyrkan som ett ”lerkärl”. Om att kyrkan, som mer än något annat skulle visa på Guds härlighet, i själva verket ofta är ett hinder:

”Varför är det så? Varför kan människor möta så litet av Guds härlighet i kyrkan?
Paulus själv antyder en förklaring: - Denna skatt har vi i lerkärl.
Fodralet är tarvligheten och trasigheter som lägger sig i vägen för innehållet. Lerkärlen är ovärdiga fodral för den unika skatten.”

Jag lovar, att Margit inte tog detta ur luften. Hon visste precis vad man kunde möta i kyrkan av skärvor och trasighet, men hon kände också till skatten. Det var därför hon höll ut! ”Skatten” drev henne vidare.

Vill man höra lite mer ur hennes predikan får man ta sig till Katharinas kapell imorgon fredag kl 12.30
Då kommer den spännande upplösningen…

onsdag 23 september 2009

Vad måste en kristen tro?

Igår kväll var ett trettiotal personer samlade på Katharina för att samtala med författaren Agneta Pleijel och panelen i ”Teologiska klubben” under rubriken ”Vad måste man tro på för att vara kristen?”
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?

Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.

Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?

Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.

Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.

För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)

Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!

tisdag 22 september 2009

Vem har ansvar för ateistens dilemma?

Igår var det fullsatt på Katharina. PC Jersild och biskop Antje från Lund samtalade på ett mycket sympatiskt sätt om gudstro utifrån Jersilds artikel i DN den 23 mars ”Ateistens dilemma”.
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?

Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?

De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!

PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?

måndag 21 september 2009

Kyrkovalet - framgång eller bakslag?

Ivrigt slet jag åt mig morgontidningarna i förväntan om att det viktiga valresultatet skulle dominera framsidorna, ledarspalterna, kultursidorna, insändarspalterna och väderprognosen...
Ack nej!
Och när så inte var fallet tänkte jag att valdeltagandet måste ha blivit så högt att rösterna ännu inte var räknade och att därför inget ännu fanns att säga. Det var ju trots allt viss köbildning i min vallokal frampå kvällen när jag kom.
Ack nej!
Jag fick gå in på webben och leta, leta, leta.
Ska man vara glad eller ledsen åt resultatet, hoppfull eller bekymrad? Det beror ju förstås på vem "man" är.
Själv är jag besviken över att valdeltagandet inte var större. Man kan alltid beklaga att engagemanget i kyrkan inte är större, men det borde inte vara någon överraskning. Samtidigt måste man förstå att det tar emot att rösta på listor fulla med kandidater man aldrig hört talas om.

Jag hade framför allt väntat mig - och hoppats - att de ej partianknutna grupperna skulle ha tagit över en mycket större del av arenan. Partipolitik och kyrka känns totalt överspelat!
Det gamla statskyrkosystemet sitter mer fast än man kan tro.
Ack, ack!
Så känns det när man är alltför otålig!
Man får glädja sig åt det lilla i tillvaron. Trevlig måndag!

torsdag 17 september 2009

Gud och kyrkopolitikerna

Ja, det var här det skulle bli en rapport om kvällen på Katharina, samtalet med rubriken "Gud och kyrkopolitikerna - hopp eller förtvivlan?" . Tyvärr, tyvärr var jg tvungen att stanna hemma med min förkylning. Vem törs torka sig om näsan offentligt i dessa dagar?
Men om jag själv skulle välja mellan orden i rubriken skulle jag satsa på "Gud" i första ledet och "hopp" i andra ledet. De två närmaste dagarna ska jag ägna åt att analysera nomineringsgruppernas program för att se vilken grupp som stämmer mest in på dessa två ord. Så därför kommer jag inte att ha tid att skriva någon blogg. Men jag återkommer på måndag med en utförlig analys av valresultatet efter en, som jag förmodar, rafflande valvaka.

onsdag 16 september 2009

Kan man rösta på Gud i kyrkovalet?

Det borde gå.
På vilken lista som helst.
Det nya personvalsystemet som tillåter att man kryssar för tre namn är ju dessutom ganska väl anpassat till treenighetsläran.
Förutsatt att nomineringsgrupperna har förstått vad valet går ut på och inkluderat Gud.
Jag är inte säker på att det är så…
Imorgon kväll kommer det att klarna.
Då har vi samtal på Katharina under rubriken ”Gud och kyrkopolitikerna – hopp eller förtvivlan?
Som ett hoppets tecken kommer Dag Sandahl att vara samtalsledare, för jag är ganska säker på att han kommer att ställa centrala frågor.
Det största problem jag har mött lokalt som kyrkoherde i förhållande till mitt kyrkoråd är inte de enskilda frågorna utan de totalt olika bilder som finns av vad en kyrka eller en församling är.
Exempel:
Bilden av församlingen som en hembygdsförening som i första hand har ansvar för det lokala livet, sädesmagasinen och grindstolparna (”jag har inte sett prästen på Konsum på hela veckan”)
Bilden av församlingen som ett företag med vinstmaximering där prästen exempelvis bör ta betalt för enskilda samtal. ( ”det gör ju andra psykologer…”)
Bilden av församlingen som en underavdelning av det politiska partiet, givetvis med samma arvodesnivåer (”vadå, jag har jobbat ideellt hela livet, inte ska jag göra det i kyrkan också…”)
Bilden av församlingen som den sociala klubben ( ”det är för mycket Gud, för lite trivselprogram, och blaskigt kaffe”)
Alla exempel tyvärr tagna ur verkligheten.
Kyrkoherden hade en annan bild av kyrkan.
Den kyrkliga enheten var ingen enkel match…

tisdag 15 september 2009

Margit Sahlin 1

Detta har varit en skrivdag.
Som många vet vid det här laget arbetar jag på ett bokprojekt - att skriva Margit Sahlins livshistoria utifrån hennes egna texter.Det betyder att det huvudsakligen är hon själv som berättar.
Uppgiften är inspirerande, spännande och rätt så krävande, som Margit själv med andra ord. Det svåra, och det som tar tid, är att göra urval och hitta en struktur. Det saknas nämligen inte material. Problemet är att det finns alldeles för mycket...
Nästa år, 2010, firar vi på Katharina jubileum. Då har 50 år gått sedan Margit och två andra kvinnor prästvigdes som de första kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan. Till detta jubileum ska boken vara ute. Så det är bara att skriva på!
Margit skrev regelbundet dagbok hela livet. Om hon fortfarande hade levt (hon dog 2003) skulle hon säkert ha bloggat också. Hon skaffade tidigt dator, så tidigt att det nu är ett elände att konvertera disketterna till modern programvara.
Men jag är glad att hon framför allt efterlämnar sina papper i pärmar som jag kan ta på, bläddra i och bre ut lite varstans. Snart har vi alla bara "läsplattor".
Det som står om Margit i de böcker hon själv gett ut, i predikoutkast, protokoll och tidningsartiklar det är alltsammans intressant både teologiskt och kyrkohistoriskt.
Men det allra mest spännande, det är att genom hennes egen berättelse följa kampen med kallelsen, med sig själv och med samtidens tänkande. Det är det som fångar mig just nu och som jag hoppas kunna dela med mig av.
Jag återkommer under processens gång...

måndag 14 september 2009

Kyrkans enhet

Kyrkans synliga enhet – hur intressant är den nuförtiden?
Periodvis har det målet framstått som ett av kristenhetens viktigaste och lyfts fram i både samtal och bön.
Numera är det ganska så tyst om enheten. Den lever väl sitt liv i det fördolda.
Att slå – förlåt ”lägga” – samman församlingar är visserligen högaktuellt i Svenska kyrkan, eftersom ekonomin alltid står högt på agendan, men om enhetens teologi talas inte mycket längre.
Igår handlade kyrkans texter om just ”enheten i Kristus.”
Jag lyssnade till en predikan av ärkebiskop em. Gunnar Weman som talade om enheten som en längtan och en utmaning.
Jag har glädjen att arbeta i ett ekumeniskt sammanhang där jag hela tiden berikas av att möta andra kyrkors tankar och traditioner. Till S:ta Katharinastiftelsen inbjuder vi samtalsinledare från olika håll. Frågan är mer vad vi tror att en person har att bidra med än varifrån hon eller han kommer.
Själv är jag präst i Svenska kyrkan sedan snart 25 år tillbaka med tydlig känsla av hemvist just där. Samtidigt känner jag stor tacksamhet till mitt frikyrkliga arv som inte alls varit av det instängda slag som man måste ”göra upp med”. Under några år har jag fått mest andlig näring i de katolska miljöerna i Stockholm och utomlands.
Ju mer jag rör mig på det ekumeniska fältet desto mer stör det mig att vi är uppdelade i olika kyrkor och samfund.
Tänk när vi från de stora skilda kyrkofamiljerna kan mötas vi samma nattvardsbord! Rentav låta oss betjänas av både män och kvinnor – överallt!
Vilken dag blir det?
Eftersom jag inte nämnt den stora ortodoxa kyrkan i detta inlägg avslutar jag med citat ur en bokrecension från 1992, en gulnat urklipp som mina ögon råkat falla på under dagen:
”Efter ett nattligt samtal om de stora livsfrågorna började en av diskussionsdeltagarna bli hungrig och föreslog att man kanske borde ta sig en matbit. Kritikern Belinskij, som gick under öknamnet ”den rasande Vissarion”, skrek då: ”Vi har inte löst frågan om Guds existens än, och ni vill ha mat!”
Tro inte att man i den ortodoxa världen försummar sin teologi!
PS. Belinskij levde på 1800-talet, men i hans tanketradition i S:t Petersburg spelar århundradena ingen större roll…

fredag 11 september 2009

God bless facebook!

Jag skissar fortfarande på mitt "litterära manifest". Där ska jag bl. a. lova att aldrig uttrycka mig nedsättande om facebook.
Genom denna fantastiska sajt blev jag här i veckan till min stora glädje upphittad av en av mina bästa ungdomsvänner, bosatt i USA. Vi tappade kontakten för tjugo år sen när jag var upptagen av familjebildning och hon själv av missionsresor runt jorden. Efter mycket letande på nätet gav jag för länge sedan upp, men se vilken välsignelse den nya tekniken kan medföra!
Plötsligt fanns hon där med frågan ungefär: Är du den jag tror att du är?
Tja,vad ska man svara? Efter tjugo år? (Hennes tveksamhet var berättigad eftersom hon sett mitt foto...)
Före denna sommar betraktade jag facebook som en ren ungdomsgrej,vilket jag har upptäckt är helt fel. Seniormaffian kommer starkt och intar hela konceptet, men jag är säker på att den nya generationen snart kommer att ha hittat nya, egna virtuella arenor med oss äldre nyfiket följande efter, hack i häl.
På Katharina har vi också moderniserat oss, bl a genom denna blogg, som man faktiskt också nu kan kommentera, efter att vi här hemma kopplat in hela den privata maskinhallen av sammanlänkade datorer och lyckats klicka oss fram i en djungel av instruktioner. (Ett särskilt tack till domprosten som tillsammans med min kollega engagerade sig i problemet!)
Efter denna mödosamma prestation på fredageftermiddagen (tidsangivelserna för produktionen av dessa blogginlägg är helt felakatig. Jag vet inte vilken longitud den klockan följer...)
tar jag nu bloggvila ända till måndag. Trevlig helg!

torsdag 10 september 2009

Att förstå teologer

Min kritik mot dagspressens alltmer lättsmälta innehåll kom imorse rejält på skam.
Först efter fyra långsamma genomläsningar av SvD:s understreckare om Paulus började jag förstå vad Jayne Svenungsson (teol dr och lärare på Teologiska Högskolan, Stockholm) menar. Tror jag.
Ändå är jag inte helt teologiskt obevandrad och har inga större läs- och skrivsvårigheter.
Och det jag nu tror mig ha förstått håller jag med om. Och jag tycker det är viktigt – att ställa historiska frågor t.ex. ”Var går gränsen för vilka friheter vi kan ta oss med historiska texter?”
Det äääär en viktig fråga i en tid när det för många är mer intressant vad man kan använda en text till än hur man ska förstå den utifrån sin tillkomst.
Det ääär viktigt att reflektera över hur anakronistiska tolkningar påverkar våra egna samhällsuppfattningar.
Just därför är det bra om man förstår vad den teologiska skribenten uttrycker.
Om det nu är meningen att ett normal tidningsläsare ska göra det.
Eller som min kollega så riktigt påpekade: Om man det är sina forskningsvänner man riktar sig till kan man ju maila dem istället…
Man bör rimligen räkna med att läsaren av en understreckare vet vem Paulus är, men borde man inte kosta på sig att ge en kort sakupplysning om vilka t.ex. Alain Badiou och Slavoj Zizek är (ursäkta att jag inte fixar specialaccenterna) förutom att man genom att backa tillbaka i texten får en hint om att de räknas till ”tänkare inom den europeiska vänstern”.
Att inte förklara fackbegrepp och inte presentera mer okända stjärnor anser jag är elitistiskt!
Och tråkigt med tanke på det viktiga innehållet!
Men jag återkommer när jag har läst artikeln en gång till.
Och löst upp meningsbyggnaderna.
För jag är inte säker på att jag har förstått…

onsdag 9 september 2009

Lycklig, lyckligare, lyckligast

”Den eviga matchen om lyckan”. Den 4 oktober blir denna bok föremål för samtal på Katharina med författaren, Johan Norberg. Jag har inte läst boken än. Men jag kommer att ha gjort det till den 4 oktober.
Redan rubriken är tänkvärd.
Blir man t ex lycklig av böcker?
Javisst! Av att hålla dem, läsa dem, skriva dem, äga dem…

På Centralen finns minst tre pocketshops, Cityterminalen inräknad. Idag passerade jag alla tre på min väg från pendeltåget.
I den första gick jag inte ens in. Det räckte med att jag kastade en hastig blick på de frestande hyllorna för att det skulle flimra för ögonen och jag började se syner.
Jag såg expediten räcka fram en silverbricka med doftande nytryckta böcker, ännu varma av pressarnas värme. Somliga böcker var beströdda med pärlsocker, andra glacerade med en färgglad topping.
- Var så god, sa hon. Ta en bok till! De är nu de är goda. Ta två till priset för tre…
Men jag tänkte på alla olästa böcker som travade sig hemma, mitt beslut att tills vidare inte köpa fler böcker, stålsatte mig och gick vidare.

I nästa pocketshop gick jag in.
Köpte en bok med noveller, ”Kärlek, vänskap, hat” av Alice Munro.
Fick en anstrykning av dåligt samvete.
Läste på baksidan att författaren fått Man Booker International Prize, ”den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset”.
Tyckte att det var en förmildrande omständighet till bokinköpet.
Gladde mig.

Befann mig plötsligt i den tredje pocketshopen, den i terminalen.
Köpte en bok till.
Trots alla beslut.
Gladde mig.
Fick inte dåligt samvete. Det hade dött.
Boken var ”Konsten att leva innerligt” av Red Harris och Ann Lagerström.
Började läsa direkt.
På sidan 38 läste jag:
”…Fast att vilja ha och att äga är inte problemet menar Sören (Kierkegaard)., det är en förnämlig syssla. Problemet är att det inte räcker. Första boken du köper är underbar, andra och tredje också, men när man som Sören har 2748 böcker och fortfarande vill ha fler så börjar jaget urholkas istället för att byggas upp…”

Hm…

tisdag 8 september 2009

Innanför eller utanför?

Igår kväll (på en bokafton ej ordnad av Katharina) mötte jag en dam som sa: - Å, jobbar du på Katharinastiftelsen? Där är alltid så fullt så där kommer man aldrig in!
Det är naturligtvis inte sant, eftersom det ju just den kvällen hon menade var ovanligt många som faktiskt befann sig därinne...
Antalet besökare varierar starkt. Olika talare är olika kända och samtalsämnena berör ibland många, ibland färre. Detta säger dock inget om hur givande kvällen/eftermiddagen blir.
På programkvällarna öppnas dörrarna en timme i förväg, alltså kl 18, och då kan man ta sig en kopp kaffe i cafeterian medan man väntar på att evenemanget ska börja.
Det djupt tragiska är, att det inte gååååår att servera kaffe de kvällar det är sprängfullt.
Så varför inte ta en kopp kaffe hemma, eller runt hörnet, för säkerhets skull, och betrakta 18-kaffet som en eventuell påtår.
Det kan ju också vara så att missuppfattningar om publikanstormningen har uppstått hos förbipasserande som ser kilometerlånga köer i kvarteret och folk som till och med övernattar i sovsäck uppe på Valhallavägen. Jag har alltid trott att det då handlat om en artistgala på Stadion, men det kanske är jag som inte förstått att det är vår Måndagsklubb som drar...
Vårt alternativ är förstås att ordna så ointressanta program att alla platser alltid är lediga. Då kan jag säga på en gång, att det alternativet har vi inte gått in för den här hösten. Välkommen!

måndag 7 september 2009

Tänk på vilodagen!

Igår var det söndag, vilodag, så då blev det ingen blogg, varken för mig att skriva eller för Dig att läsa. På vilodagen skriver man inte - då tänker man ( viktig dag för oss som ofta skriver först och tänker sen...) Det är väl det som menas med budordet - att man ska tänka när det är söndag - även om Luther vinklar till det lite annorlunda i sin katekes.
Budordet i sin helhet lyder: "Tänk på vilodagen så att du helgar den".
Luther kommenterar: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det". Klingar gammeldags och klokt, tycker jag som gärna predikar och gärna vill att folk lyssnar.
Men vi lever ju i den fria bibeltolkningens tid, så varför inte framhålla vilodagen som den stora tänkardagen. Det ligger en vila i det också!
Därför - och nu kommer jag till min sedvanliga Katharinatillämpning - så välkomnar vi alla till tre söndagssamtal under hösten, då vi får tänka tillsammans. Datum och ämnen är 4 okt "Karriär eller kallelse?", 18 okt "Vem formar kyrkornas moral?" 8 nov "Tänka fritt är stort, tänka rätt är större". Senare kommer en särskilt söndagssamtal, ett Margit Sahlinsymposium om "Gud, Darwin och teologin" den 22 november.
Tänk på vilodagen så att du helgar den!
Och varför inte helga även andra av veckans dagar genom att tänka då också! Se vårt fantastiska program!

lördag 5 september 2009

Att fira 60 år!

I eftermiddags var vi på 60-årsmottagning, så trevlig att inga gäster bröt upp förrän efter nära fem timmar, när eftermiddagenssolen sjunkit ner bakom hustaken, när alla auberginerullar, ostsnurror och kycklingspett var uppätna och när luften i trädgården börjat kännas mer kylig än skön. Hur god maten är var , så var ändå den största behållningen att möta gamla och nya vänner. Det känns alltmer viktigt med åren att bevara vänskapsband och att i lugn och ro få sitta ner och "bara vara" utan att snabbt jaga iväg till något nytt.
Därför är det också värdefullt att fira jubiléer av olika slag. De är mötesplatser men också tillfällen att i nuet se tillbaka för att kunna se framåt...
Nästa år är det S:ta Katharinastiftelsens tur att fylla 60 år.
Det ska vi fira!
Hela året 2010 blir ett jubileumsår. På palmsöndagen den 28 mars firar vi att det gått 50 år sedan Svenska kyrkans första prästvigningar av kvinnor, däribland Margit Sahlin. Det blir bl a en högtidlig gudstjänst i S:t Jakobs kyrka.
Och den 21 november samma år firas 60-årsjubiléet av S:ta Katharinastiftelsens grundande.
Den 3 december 1950 flyttade Margit och hennes medarbetare in på slottet Sparreholm, inte långt från Flen i Södermanland. Det blev nästan 10 års verksamhet på den platsen innan katharina - och Margit - flyttade till Österskär och senare in till den nuvarande lokalerna på Sturegatan 54. Mycket har hänt och mycket har utvecklats under åren, men ambitionen är densamma; att fungera som en mötesplats där samtal kan föras och broar kan byggas mellan kyrka/teologi och samhälle/kultur.
Ekonomin har aldrig varit lysande, men Margit hade den överygelsen att så länge Katharina behövdes skulle Gud se till att det hela gick ihop. Just nu finns det inte pengar för framtiden, men vi får se vad som händer...Behövs vi,eller behövs vi inte?
Det är tid kvar innan det är dags att fira 60 år, men Katharina är ivrig och tar gärna emot födelsedagsgåvor redan nu för att kunna hoppas på sin överlevnad.
Om Du tycker att det här blogginlägget börja likna ett kollekttal så är det rätt uppfattat.
Välkommen att sätta in pengar, massor av pengar...på Föreningen S:ta Katharinastiftelsens plusgiro 339 29-1. "Änkans skärv" är också välkommen!
Och alla - oavsett födelsedagspengar - är varmt välkomna att delta i firandet. Förstås!!!
Så går jag och letar rätt på receptet till ostsnurrorna...

fredag 4 september 2009

Färska nyheter med salt

Morgontidningarna damp punktligt ner i brevlådan kl 03.20. Som vanligt hoppade jag i taket. Alla brevlådor på gränden har skramlande plåtlock. Men jag brukar landa mjukt och somna om.
Det är sällan värt att störta upp mitt i natten för att börja sortera delarna. När jag några timmar senare har gått igenom hela pressen förvånar det mig hur mycket papper som går åt för att omsluta de artiklar och krönikor som trots allt är guldkornen bland alla oväsentligheter. Så här års medföljer också tvestjärtar som extra bilagor. Yngsta dottern hade läst nånstans att man skulle strö salt i brevlådan för att slippa djuren. Jag kan intyga att det inte är sant! Man får bara saltade tvestjärtar i sängen som tilltugg till morgonkaffet.
Huvudnyheterna den här morgonen var beslutet om "Förbifart Stockholm". Det som förvånar mig mest är hur någon överhuvudtaget kan vilja åka förbi??? Är inte Stockholm världens centrum?
Men låt dem åka, de som inte är intresserade, så blir det mer plats för oss andra.
Lite dyrt blir det tydligen. Jag konstaterade att DN var något mer återhållsam i sin entusiasm än SvD. Redan nu är det i alla fall kaos i infarten på E4 norrifrån, när man än kör. Och som man förstår av gårdagens blogg är det i alla fall mer underhållande att åka pendeln.
Men vad jag inte gillar med de framtida stadsplanerna är det hysteriska byggandet av skryttorn. Har inte redan den gamla berättelsen om Babels torn visat hur illa detta slutar? Den dummaste repliken i debatten var en skribent i somras (möjligen var det en intervjuad politiker) som menade att idén att kyrktornen skulle vara de högsta tornen i stan var fullständigt förlegad... Finns det något mer himmelskt än Engelbrektskyrkan som tronar högt uppe på berget och som syns överallt ifrån? (Det säger jag inte bara för att S:ta Katharinastiftelsen ligger i Engelbrekts församling)Från äldsta dotterns balkong kan man höra dånet från kyrkklockorna blanda sig med den spröda klangen från klockorna i den mer näraliggande Stefanskyrkan, klockorna i Johannes m.m.
Jag kanske ska börja skissa på ett manifest till försvar för kyrkklockorna och klockklangen. Imorgon ringer det till helgsmål. Lägg märke till det!

torsdag 3 september 2009

Tid för betraktelse

Idag har jag åkt pendeltåg. Som vanligt med andra ord.
Det är min tid för betraktelse av mänskligt beteende. Att så gott som dagligen åka kollektivt är som att följa en realityserie med en hel del egotrippade skådespelare.
Jag tror varje gång att jag ska få ro att läsa, men det är svårt att koncentrera sig när tragedier och komedier utspelar sig i mobilerna intill.
Nyligen fångades jag av en kille som försökte göra slut med sin tjej hela vägen från Rotebro till Karlberg. När jag gick på var dramat redan igång och det pågick fortfarande när jag steg av. Tonläget var mer varierat än replikerna: - Jag har inget mer att säga - Lägg på! ( varför säger man fortfarande så...lägga på vad då?) - Jag vill aldrig mer prata med dig - Jag har redan hört allt - Jag har inte lust att prata med dig - Sluta nu osv.
Det hade ju varit så mycket enklare att bara trycka på knappen "Avsluta" - en genial mobilfunktion för snabba avslut på relationer...

Härom morgonen blev min tid för betraktande samtidigt tid för eftertanke...
En mobilpratande tjej gick på i Norrviken med med väska i ena handen och telefon och smörgås i den andra. Trots att hon pratade oavbrutet gick smörgåsen på något sätt ner. Då tog hon upp en drickyoghurt samtidigt som hon fortsatte rapportera om den gångna helgens festande och den kommandes. Därefter kom mascaran upp, hårborsten och läppglansen, som hon manövrerade skickligt utan att ens ha headset. När hon gick av vid Centralen hade hon både ätit frukost och sminkat sig och dessutom haft en uppbygglig kontakt med sin kompis.
Men...inte någon gång mötte hon min eller någon annans blick...Vi existerade helt enkelt inte .
Förr i världen ( jag är ju gammal ) ingick man på något sätt i kollektivet "vi som sitter tillsammans här i vagnen" när man gick på ett tåg, även om man inte växlade ett ord. Man märkte liksom att alla var medvetna om varandras närvaro. En tyst gemenskap.
Detta kändes mer obehagligt. Individer går på och individer går av. Så är det på pendeln.
Ett tidens tecken?
Livet på bussarna i stan är lyckligtvis heeeeelt annorlunda. Det tar vi en annan gång.

onsdag 2 september 2009

Tid för eftertanke

Några av Katharinas samtalseftermiddagar har just denna rubrik: "Tid för eftertanke".
Jag har just sett ett program om Obamas liv i Vita Huset inkluderande familj, hund och medarbetare. Det upphör aldrig att fascinera mig hur olika människors vardagsliv ser ut, antingen det handlar om USA:s president eller en helt vanlig svensk.
Men jag bara undrar,när i hela världen får han sin egen tid för eftertanke? Och är det verkligen han som styr? Vad jag såg var en hel stab av skickliga medarbetare som föser runt honom från morgon till kväll mellan möten, föredragningar och framträdanden. De matar honom med information, besvarar hans brev och överöser honom med råd och support i tusen skilda frågor. Dessutom idkar han ett exemplariskt familjeliv med gemensamma måltider, föräldramöten och läxläsning med barnen. Naturligtvis tränar han varje morgon. Jag fick ändå mer en upplevelse av presidenten som objekt än presidenten som subjekt, men jag kanske inte hängde med riktigt i de amerikanskt snabba filmsekvenserna.
Och trots den totalt annorlunda rollen och livssituationen kände jag igen något i mig själv - bristen på tid för eftertanke - om det nu fanns en sådan brist i Vita huset...
Jag tror behovet ligger i tiden, oavsett på vilken sida av Atlanten man bor.
Istället för att låta tankarna landa efter t ex en tidningsartikel eller ett samtal, är det lockande att genast slänga sig över nästa artikel eller bok eller TV-program. Ett slags girighetens kultur, eller hur?
Man borde långsamt smälta, fundera, reagera, kanske till slut protestera eller manifestera (det ska ju vara ett "manifest" i höst...)
Nu har i alla fall jag tänkt till över detta enda!!! Bloggandet gav mig en kort tid för eftertanke! God natt!

tisdag 1 september 2009

Hurra! Ett program!

Tänk att det blev ett programblad för Katharinas termin även denna gång! Från att ha varit nästan klart väldigt länge blev det helt klart för bara några timmar sedan. Som det kan bli ibland blev det riktigt dramatiskt på slutet. Namn kan plötsligt försvinna från det ena korret till det andra. Istället kan en punkt eller fetstil dyka upp på det mest oväntade ställe.
Ett terminsprogram gör sig liksom inte av sig självt. Bara som en information till den som ev tror att all verksamhet ligger nere under sommaren...Men det är en rafflande process att se ämnen och talarnamn växa fram från ett blankt blad med endast datum till en fullmatad sida.
Nu är det tid att ta itu med olika annonsmanus. Tävling: På vilken sida i DN resp SvD står Katharinas annons den 15 sep? Först rätt svar får en gratis kopp kaffe vid valfri samling i höst.
Nej, visst nej, Tyvärr jag har fortfarande inte kommit på hur man öppnar upp kommentarrutan.
Så spara svaret till nästa termin.
Och missa inte att programmet också finns på hemsidan: www.katharinastiftelsen.se

måndag 31 augusti 2009

Den fria viljan - finns den?

Är du säker på att du läser den här bloggen av fri vilja? Det kan ju vara så att det bara bestäms nånstans i din hjärna - inte i ett centrum har jag lärt mig utan i ett slags nätverk (hjärnan har uppdaterat sina metoder för att passa i dagens kommunikationssamhälle). Jag har nyss tittat på Vetenskapsmagasinet nämligen. Blev helt enkelt sittande efter Rapport...och fastnade. Intressantast var nog ett inslag där man testat tuppars personligheter...
Frågan om den fria viljans existens eller frånvaro tillhör de frågor som brukar dyka upp på Katharina med jämna mellanrum (men tupparnas tror jag inte har stått på agendan) Ingen har ju liksom hittat ett svar än som alla är nöjda med.
Själv tillhör jag dem som tror att människan är mer än ren biologi, men visst är man lättlurad av sina hjärnspöken.
Du skulle vara välkommen att ge din egen syn på denna intressanta fråga om jag nu bara visste hur man kopplar in kommentarfunktionen på den här bloggsidan. Tyvärr kan du ju inte heller hjälpa mig med en kommentar.
Vill jag förresten ha kommentarer? Min hjärna kanske har bestämt att jag vill behålla ordet själv. Det skulle strida mot hela dialogidén. Jag får försöka söka mig fram i någon annan av hjärnans labyrinter.

torsdag 27 augusti 2009

Vad finns i botten av vår rädsla?

En av S:ta Katharinastiftelsens uppgifter är att lyfta fram de svåra frågorna, de som finns i botten av vår existens som människor: varför lever jag? vad händer när jag dör? finns det nån därute som bryr sig om världen och om den lilla människa som är jag?
Om jag inte tror att frågorna har något svar, är det kanske skönast att undvika att ställa dem. Det finns ju så mycket annat och vardagligt att uppta sina tankar med...
Om det nu inte var för t ex svininfluensan som fyller tidningsspalter och rubriker, och som hindrar oss från att ens skaka hand, den enda kroppsliga beröring som många människor överhuvudtaget har tillgång till. Tala om medias makt över vår rädsla, våra känslor och våra beteenden! Värst är kanske att vi lämnar det rationella om vaccin skrivs ut i en mängd som gör att det sedan inte finns att ta fram eller använda i lägen då det verkligen behövs.
Tänker man dessutom på de risker det innebär att åka bil, andas stadsluften, äta besprutad mat m.m. kan man fråga sig om man ens törs vakna till en ny morgon.
Vad finns i botten av vår rädsla?
En enkel streckteckning som jag ofta tänker på är det lilla barnet som ligger tryggt hopkrupet i den hand som är en bild för Guds "hand". Den bilden berättar för mig om en trygghet som inte har sin grund i de säkra svaren utan i den kanske omedvetna erfarenheten av att vara buren av den som håller hela universum i sin "hand".

måndag 24 augusti 2009

Finns det en ny litteratur i Europa?

Jag utgår ifrån att den som läser ovanstående rubrik förväntar sig att min blogg kommer att belysa just detta. Så blir det inte.
Visst blir man besviken - åtminstone konfunderad - när rubrik och innehåll inte stämmer överens. Det blev jag i eftermiddags när jag gick till Kulturhuset vid Sergels torg för att lyssna till ett panelsamtal med just rubriken: Finns det en ny litteratur i Europa?
Efter drygt en timme hade frågeställningen på intet sätt ens berörts. När publiken fick ställa frågor undrade jag försiktigt vad panelen hade att säga om själva frågeställningen. Den första talaren tog raskt avstånd från rubrikens formulering och sa att h0n i själva verket aldrig hade gillat den. Alla var rörande eniga om att frågan inte gick att besvara och därför inte skulle diskuteras. Ingen har nämligen så pass mycket av vare sig överblick eller språkkunskaper att man kan uttala sig om linjer och tendenser. Kändes lite snopet på något sätt! Rubriken väcker ju förväntningar på vilken fråga som ska avhandlas...
Men det samtal som faktiskt ägde rum var bra ändå. Helena Henschens första bok "I skuggan av ett brott" stod i fokus och har just fått ett nyinrättat europeiskt pris. Båda hennes böcker är mycket intressanta, men helt olika.
Ja, det är svårt att sätta rubriker. Kommer vi att lyckas med detta på Katharina i höst? Vi ställer många frågor som inte går att enkelt besvara, men min förhoppning är ändå att det ska finnas en tydlig koppling mellan rubriken och innehållet. Här följer några smakprov på höstens rubriker:
"Har livet en mening?", "Egen moral och andras", "Vår bästa tid är nu" åldrandet - tomhet eller möjlighet? " "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" "Är människan en andlig varelse?"

söndag 23 augusti 2009

Kan man be på nätet?

Har bönen en plats? Ja, det är i så fall i hjärtat. Annars är det i princip var som helst, numera även på Svenska kyrkans hemsida. Tydligen fungerar detta för en del. För mig skulle det kännas ungefär lika utlämnande som att diskutera mitt privatliv i mobilen på pendeln. För somliga fungerar det ju även detta - som en slags scen. Och visst, jag vet, böner är olika och vi själva ockå...Huvudsaken är att böner blir "bedda".
Men ändå...finns det inte en risk att det blir webbläsarna som står i fokus som adressater och inte Gud själv? Är det då fortfarande bön? Jag funderar. Vad tänker Du?
I övrigt är jag övertygad om att mycket inspiration för bön kan ges via internet, men för mig handlar det hela tiden om mellanmänskliga kontakter. Och visst finns det böner jag kan göra till mina, men platsen för dem är ytterst inte dataskärmen utan hjärtat. Så länge man håller detta i minnet...
En utmärkt plats för hjärtats bön är det vackra kapellet på S:ta Katharinastiftelsen, Sturegatan 54. Varje fredag kl 12.30 f o m 18 september kommer där att firas en enkel mässa. Den som vill kan stanna på Bibelsamtal. Välkommen!

lördag 22 augusti 2009

Svensk skönlitteratur mot en ny framtid?

Även i höst blir det förstås bokaftnar på Katharina. Författarna heter Jonas Gardell (4 okt), Johan Norberg (8 okt), Vibeke Olsson (12 nov), Stefan Eklund (3 dec). Av dessa är det väl egentligen bara Vibeke Olsson som kan klassas som skönlitterär. Lyckligtvis ges det ut mycket annat läsvärt också i detta land än skönlitteratur, men jag frågar mig ändå när alla de nya stora romanerna kommer, morgondagens klassiker.
Höstens utgivning verkar mest bestå av översättningar av utländsk litteratur, i den mån förlagen alls har råd att ge ut annat än lättsålda deckare av varierande kvalité.
Dagens publicering i DN av "Manifest för ett nytt litterärt decennium" är därför ett gryningstecken i natten. Sju unga svenska författare formulerar och deklarerar sin vilja att höja ribban till nya litterära nivåer. Jag hoppas innerligt att de lyckas. Initiativet är hoppfullt, lovande och lovvärt.
I väntan på resultatet har jag trots allt fullt upp med god 1900-talslitteratur. Jag som gick i skolan på 60-talet har hur mycket som helst att ta igen. Både min föräldrageneration och mina döttrar som nyligen "tagit studenten" har fått sig betydligt mer klassisk skönlitteratur till livs än vad jag fick.
"Världens längsta bokbord" på Drottninggatan där jag roade mig i söndags, vittnar om att bokintresset fortfarande är stort och levande, och de spontana litterära samtal som utspelar sig framför lådorna och borden är tecken på att det även i Stockholm kan kännas naturligt att börja prata med okända medmänniskor.
Jag har just avslutat första delen av Sven Stolpes memoarserie. Tala om att ha blivit beläst i unga år! Var fick han tiden ifrån? Det måste ha varit mycket han inte gjorde som t ex jag själv ägnat min tid åt t ex rätt så omsorgsfull matlagning, träna på gymmet, shoppa på stan, skjutsa barn, plus förstås många års församlingsarbete och inte minst skriva bloggar och inlägg på facebook...
Inget av allt detta jag själv gjort skulle jag vilja ha ogjort, men jag vill ju också läsa massor, massor, massor...
I höst lär det i alla fall inte bli alltför mycket nyskriven svensk skönlitteratur, men förhoppningsvis förbereds den som bäst i de ungas skrivarlyor.

fredag 21 augusti 2009

Ett spännande höstprogram

På S:ta Katharinastiftelsen går vi en spännande höst till mötes. De sista pusselbitarna håller på att läggas in programbladet går i tryck. Redan nu kan jag avslöja att den första programkvällen blir torsdagen den 17 sep kl 19 då vi förbereder kyrkovalet genom att låta Dag Sandahl ställa några av inflytelserika förtroendevalda mot väggen. Rubriken för kvällen är: "Gud och kyrkopolitikerna - hopp eller förtvivlan". Visst kan man undra!
Hela höstprogrammet kommer att finnas tryckt - och på hemsidan - i mitten av september. Men för den som följer denna blogg kommer det att avslöjas godbitar i förväg...
Det är otroligt intressant att se programmet växa fram efter hand och det är en stor glädje varje termin att med förundran konstatera att det blev ännu ett fullmatat utbud.
Ursäkta att vårens program fortfarande ligger kvar, men vi jobbar ihärdigt på att aktualisera informationen, så njut av bilden på Margit, Madeleine och lilla vovven och läs om allt ni eventuellt missade i våras...

tisdag 18 augusti 2009

Ett första försök

Kära bloggläsare!
Det är ett första försök att lägga upp själva bloggen. Förhoppningsvis blir det mer substantiellt innehåll i de kommande inläggen, som kommer att handla om aktuella frågor med inriktning på livsåskådning. Mycket kommer att kopplas till det som händer på S:ta Katharinastiftelsen där jag arbetar som präst och programsekreterare. Vi möts vidare på denna sida. Välkommen!