Vem har ansvar för ateistens dilemma?

Igår var det fullsatt på Katharina. PC Jersild och biskop Antje från Lund samtalade på ett mycket sympatiskt sätt om gudstro utifrån Jersilds artikel i DN den 23 mars ”Ateistens dilemma”.
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?

Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?

De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!

PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?