Vad måste en kristen tro?

Igår kväll var ett trettiotal personer samlade på Katharina för att samtala med författaren Agneta Pleijel och panelen i ”Teologiska klubben” under rubriken ”Vad måste man tro på för att vara kristen?”
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?

Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.

Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?

Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.

Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.

För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)

Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!