Tid för betraktelse

Idag har jag åkt pendeltåg. Som vanligt med andra ord.
Det är min tid för betraktelse av mänskligt beteende. Att så gott som dagligen åka kollektivt är som att följa en realityserie med en hel del egotrippade skådespelare.
Jag tror varje gång att jag ska få ro att läsa, men det är svårt att koncentrera sig när tragedier och komedier utspelar sig i mobilerna intill.
Nyligen fångades jag av en kille som försökte göra slut med sin tjej hela vägen från Rotebro till Karlberg. När jag gick på var dramat redan igång och det pågick fortfarande när jag steg av. Tonläget var mer varierat än replikerna: - Jag har inget mer att säga - Lägg på! ( varför säger man fortfarande så...lägga på vad då?) - Jag vill aldrig mer prata med dig - Jag har redan hört allt - Jag har inte lust att prata med dig - Sluta nu osv.
Det hade ju varit så mycket enklare att bara trycka på knappen "Avsluta" - en genial mobilfunktion för snabba avslut på relationer...

Härom morgonen blev min tid för betraktande samtidigt tid för eftertanke...
En mobilpratande tjej gick på i Norrviken med med väska i ena handen och telefon och smörgås i den andra. Trots att hon pratade oavbrutet gick smörgåsen på något sätt ner. Då tog hon upp en drickyoghurt samtidigt som hon fortsatte rapportera om den gångna helgens festande och den kommandes. Därefter kom mascaran upp, hårborsten och läppglansen, som hon manövrerade skickligt utan att ens ha headset. När hon gick av vid Centralen hade hon både ätit frukost och sminkat sig och dessutom haft en uppbygglig kontakt med sin kompis.
Men...inte någon gång mötte hon min eller någon annans blick...Vi existerade helt enkelt inte .
Förr i världen ( jag är ju gammal ) ingick man på något sätt i kollektivet "vi som sitter tillsammans här i vagnen" när man gick på ett tåg, även om man inte växlade ett ord. Man märkte liksom att alla var medvetna om varandras närvaro. En tyst gemenskap.
Detta kändes mer obehagligt. Individer går på och individer går av. Så är det på pendeln.
Ett tidens tecken?
Livet på bussarna i stan är lyckligtvis heeeeelt annorlunda. Det tar vi en annan gång.