Tid för eftertanke

Några av Katharinas samtalseftermiddagar har just denna rubrik: "Tid för eftertanke".
Jag har just sett ett program om Obamas liv i Vita Huset inkluderande familj, hund och medarbetare. Det upphör aldrig att fascinera mig hur olika människors vardagsliv ser ut, antingen det handlar om USA:s president eller en helt vanlig svensk.
Men jag bara undrar,när i hela världen får han sin egen tid för eftertanke? Och är det verkligen han som styr? Vad jag såg var en hel stab av skickliga medarbetare som föser runt honom från morgon till kväll mellan möten, föredragningar och framträdanden. De matar honom med information, besvarar hans brev och överöser honom med råd och support i tusen skilda frågor. Dessutom idkar han ett exemplariskt familjeliv med gemensamma måltider, föräldramöten och läxläsning med barnen. Naturligtvis tränar han varje morgon. Jag fick ändå mer en upplevelse av presidenten som objekt än presidenten som subjekt, men jag kanske inte hängde med riktigt i de amerikanskt snabba filmsekvenserna.
Och trots den totalt annorlunda rollen och livssituationen kände jag igen något i mig själv - bristen på tid för eftertanke - om det nu fanns en sådan brist i Vita huset...
Jag tror behovet ligger i tiden, oavsett på vilken sida av Atlanten man bor.
Istället för att låta tankarna landa efter t ex en tidningsartikel eller ett samtal, är det lockande att genast slänga sig över nästa artikel eller bok eller TV-program. Ett slags girighetens kultur, eller hur?
Man borde långsamt smälta, fundera, reagera, kanske till slut protestera eller manifestera (det ska ju vara ett "manifest" i höst...)
Nu har i alla fall jag tänkt till över detta enda!!! Bloggandet gav mig en kort tid för eftertanke! God natt!