Jonas, Jesus och Katharina

Igår kväll hade vi på S:ta Katharinastiftelsen besök av Jonas Gardell som talade utifrån sin bok om Jesus.
Jonas - liksom för övrigt Jesus - förmår verkligen väcka starka känslor av olika slag.
Mest berörd blev man nog av att höra om hans personliga erfarenheter i uppväxten och konsekvenserna av dessa. Det kändes äkta.
Man kan gilla eller ogilla Jonas Gardells stil. Det är en smakfråga.
Man kan tycka att han har rätt eller fel teologiskt. Det är en sakfråga.
(Bra underlag för en "fyrfältstabell" om man vill göra en kartläggning av opinionen...)

En professionell skådespelare som Jonas har stor makt över sin publik genom sin karisma. Därför är det inte helt oväsentligt vad han faktiskt säger.
I sin berättigade iver att ta avstånd från en kristendom med alltför många självsäkra svar kan man lätt bli alltför självsäker i sin kritik. Det var så jag upplevde det, men det intrycket delades inte av alla.

Trons frågor är i allmänhet rätt så komplicerade och har stötts och blötts under århundraden.
Man kan välja att - som Jonas -raskt och raljant avfärda väsentliga delar av vad kyrkan lär om t.ex. Jesus som Guds Son och försoningen och få många skrattare på sin sida. Man kan också välja att låta dessa frågor bearbetas i lågmälda samtal med respekt för olika tolkningar.

Men som Jonas Gardell själv sa: - Tro inte allt jag säger! Tänk själva!
Det var bra sagt - gör det!

Ett diplomatisk synpunkt som ofta framförs är, att det är så bra att Jonas m. fl. framgångsrikt når ut till breda lager som kyrkan annars inte når, och att vi ska vara glada för att han satt Jesus på agendan.
Frågan är om det räcker?