Tacksamhet – en väg till lycka?

Mina tankar finns kvar i den senaste bokaftonens tema om ”lyckan”.
Aktualiteten hölls vid liv genom att det i kyrkans kalender också råkade vara Tacksägelsedagen igår.
Författare Johan Norberg understryker i sin bok ”Den eviga matchen om lyckan” tacksamheten som en väg till lycka. Det gäller att inte bara se till det vi saknar utan också till det vi har uppnått. Han skriver bl.a: ”Varför ska vi eftersträva alla dessa förbättringar om vi aldrig förmår njuta av dem? Ett sätt att lära sig uppskatta det man har är att använda ett mer historiskt perspektiv på tillvaron”. Å andra sidan frågar han sig var vi skulle vara utan ”gnällspikarna” som trots allt driver utvecklingen framåt.

En mycket sjuk person som jag träffade i helgen delade med sig av sin skuldkänsla:
- Jag klarar inte av att vara tacksam.

Så vad är tacksamhet? En väg till lycka eller ett tyngande krav?

Jag har alltid retat mig på psalmen ”Tack min Gud för vad som varit”, särskilt de verser där man ska tacka för prövningar och strider, kors och plåga. Jag v e t att plågade människor i alla tider ändå upplevt att ont vänts till gott, att man alltid lär sig något osv, men vad händer med gudsbilden? Det är väl inte Gud som skickar på oss allt ont som drabbar oss? Den här psalmen förutsätter rätt så avancerad tolkning för att inte bli missuppfattad!

Det kanske faktiskt är så enkelt som att man får ha flera känslor samtidigt eller att olika dagar får vara olika. Det var inte tacksamhetskänslor Jesus uttryckte på sitt lidandes väg eller inför det faktum att människor inte tog emot honom.

Kanske tacksamheten lättas kan knytas antingen till det riktigt stora, som hoppet om det godas seger i långa loppet, eller till det riktigt enkla och vardagliga som att njuta av guldskimrande höstlöv som virvlar i parken och en hembakad äppelkaka med vaniljsås?