Vem formar kyrkornas moral?

Man behöver inte vara forskare för att kunna konstatera att en kyrkas officiella linje inte alltid överensstämmer med medlemmarnas.
Extra tydligt syns glappet när det gäller den katolska kyrkan.
I slutet av 1960-talet utkom den påvliga rundskrivelsen ”Humanae Vitae”, ett dokument i samlevnadsfrågor. Den tycks ha förbigåtts med tystnad, i alla fall i vårt land.
Frikyrkorna har ingen påve och inget centralt läroämbete som fastställer rätt och fel i etiska frågor. Man hänvisar till Bibeln, dvs samma grund som gäller för andra kyrkor. Frågan är bara hur texterna ska tolkas och hur vida tolkningsramar som är tillåtna. Eftersom gemenskapen i frikyrkoförsamlingarna är mycket tät jämfört med folkkyrkorna, formas moralkoderna mycket av det sociala sammanhangets tolkningspraxis.
För Svenska kyrkans del kan man undra om det alls finns några etiska riktlinjer som ger vägledning i komplicerade frågor.

Från dessa tre bakgrunder kom söndagseftermiddagens samtalsinledare på S:ta Katharinastiftelsen: Gert Gelotte, ledarskribent GP, Anders Jeffner, professor em, Stefan Swärd, ordf Evangeliska Frikyrkan.

Gert Gelotte underströk samvetets betydelse hos alla döpta som grund för den enskildes handlande.
Stefan Swärd betonade det pastorala samtalet och hänsynen till den enskildes situation som det normala nu, jämfört med tidigare s k syndakataloger och församlingstukt.
Anders Jeffner nämnde Bibeln, samvetet och den lutherska tvåregementsläran som källor till etik och moral. Han fokuserade samtalet och demokratiprocessen som en väg i den nödvändiga bibeltolkningen, där osäkerheten är något vi får leva med som en utmaning.

Om diskussionen hade handlat om konkreta etiska frågor hade säkert olika meningar kommit i dagen mycket tydligare.
Men under varje konkret fråga finns grundantaganden som man också måste fundera över och som samtalet igår rörde sig kring:
Hur vet vi vad Gud vill? Vad styr oss i vår bibeltolkning? Vilket behov har vi av fasta regler? Hur hittar kyrkan sin plats mellan att anpassa sig å ena sidan och vara en motbild å den andra? Orkar vi med osäkerheten i att leva som kristna utan facit i handen?