Sanningen och kyrkomötet

”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”.
Det var Jesusord som hamnade i centrum under Katharinas bibelsamtal igår.
Vi hade ett livaktigt samtal om vad som kan menas med att ha sanningen, att vara sann och vad Jesus kan ha menat när han talade om sig själv som Sanningen.
Finns det alls en enda sanning?

Vad som ytterst är sant, det vet bara Gud, förutsatt förstås att Gud finns. Gud är sanningens utgångspunkt. Det betyder att ingen av oss äger sanningen helt och fullt, vilket i komplicerade frågor bör innebära ett visst mått av ödmjukhet och ett visst mått av osäkerhet.
Tvärsäkra kristna är jobbiga att samtala med, inte minst när det gäller etik.

Veckan stora händelse i Svenska kyrkan har ju varit beslutet om vigsel för homosexuella par.
Varje präst måste ställa sig frågan: Hur kommer jag själv att göra om jag blir tillfrågad?

Själv kommer jag att säga ja till att viga, om jag blir tillfrågad!
Inte för att jag är hundraprocentigt säker på att det är rätt, utan för att jag är mycket mer osäker på att det skulle vara rätt att säga nej, särskilt när kyrkomötet har fattat sitt beslut.

Det är uppenbart att tänkande, fromma kristna som jag har fullt förtroende för kommer fram till olika slutsatser. Alltså finns det anledning att visa respekt för dem som är av annan mening och tänka tanken att man faktiskt kan ha fel, var man än landar.

Att vara sann mot sig själv betyder inte nödvändigtvis att man har rätt.

Det är respektfullt, om än principiellt tveksamt, som jag ser det, att överlåta ställningstagandet till den enskilda prästen. Jag kan känna mig irriterad på att jag som individ ska fatta beslutet i denna icke självklara fråga. Vad har vi egentligen en kyrka till?
(Sen är läroämbetets utformning och kyrkomötets sammansättning en helt annan fråga…nog så viktig!)

Och att leva med två motstridiga inställningar i kyrkliga handlingar blir i längden lika ohållbart för en kyrka som två olika ämbetssyner vad gäller kvinnliga präster. Så tror jag.
Men jag kan ha fel…