onsdag 14 oktober 2009

Vad är viktigast i livet?

Ännu en gigantisk fråga avhandlades i går i Teologiska klubben på Katharina.
Frågeställare och inledare var Lotta Olsson, kulturjournalist på DN.
Hennes konkreta utgångspunkt var berättelsen i Lukas 10 kapitel om Jesu besök hemma hos Marta och Maria, där Marta anklagar sin syster för att bara sitta och lyssna till Jesus i stället för att hjälpa till med de praktiska sysslorna. Lotta tyckte att Jesus kunde ha gett Marta rätt i stället för att ta Maria i försvar.
Men... som alltid - en berättelse går att se från flera håll och kan därför tolkas på olika sätt (vilket även Lotta gjorde).
Ett engagerat samtal följde där vi bl a frågade oss
hur mycket av vår egen tids värderingar och beteenden vi rimligen kan förvänta oss av Jesus och vad berättelsens poäng egentligen är.
Några punkter jag minns:
- att Jesu besök den där dagen var så pass speciellt och Jesus själv så unik att det hade varit tragiskt om Marta missat tillfället, dvs det gäller att se vad som i stunden verkligen är viktigast
- att själva frågan om vad som är viktigast i livet, eller med bibelns ord "det enda nödvändiga", är en fråga att ofta ställa sig när vårt liv är så fyllt av intryck, aktiviteter och krav
- att berättelsens poäng inte är att bygga upp en motsättning mellan det inre livet och det yttre, eller mellan tro och handling. Jesus lyfter ju ofta fram det praktiska handlandet som det avgörande, t ex i liknelsen om den barmhärtige samariern som Lukas återger precis innan.
Den senare delen av samtalet kom att handla mycket om tro och tvivel, och om att ha en fast grund inom sig mitt i praktisk verksamhet.
Philip Geister gjorde en fruktbar distinktion mellan "tvivel" i meningen ifrågasättande av trons grund och den sorts tvivel som snarare är uttryck för de trons problem som alla kristna lever med mer eller mindre, dvs att tvivla på att Gud finns är en sak, men att tvivla på att Gud hör min bön är något annat.
Det är svårt att sammanfatta ett samtal av detta slag på ett rättvisande sätt. Det bästa är förstås att själv komma och delta - om man kan!

Inga kommentarer: