Eviga värden i förändring?

I en liten och ganska oansenlig vrå av kulturdelen i dagens DN diskuterar Nina Björk kyrkans roll som förvarare och försvarare av eviga värden. Detta apropå ett uttalande som Johan Lundberg (tidskriften Axess) gjort på sin blogg, där han skriver att kyrkans eviga värde innebär ”att erbjuda ständigt motstånd mot tidens onda tand”.
Nina Björk påpekar med all rätt det ologiska i att göra samtidens växlingar till utgångspunkt för sina ställningstaganden om det är just eviga värden man vill försvara.
Ja, hur är det egentligen? Är kyrkan en avbild av samtiden eller en motbild? Och vad ska hon vara?
Som jag förstår är det kyrkans uppdrag att befinna sig i själva spänningsfältet mellan tiden och evigheten, det givna och det föränderliga? För att vara trogen sitt arv måste kyrkan leva i förändring – utan att sälja sin själ! Ingen enkel balansgång men nödvändig!
Här behövs både Ande och teologi – för att skilja det som måste bevaras från det som måste förändras.

Jag tror Anders Jeffner hade rätt när han sa på Katharina i samtalet ”Vem formar kyrkornas moral”, att det gäller att hitta de underliggande principerna som gör att de etiska tillämpningarna måste bli olika i varje tid.
Och jag tänker, finns det någon mer grundläggande kristen princip än kärleksbudet?
Detta är kyrkans eviga värde!
Men om det finns något jag kan reta mig på, så är det när kärleksbudet blir ett slitet standardsvar från människor som inte orkar med en frågas komplexitet. I värsta fall menar man: Kärlek är att låta alla människor vara som de är och göra som de vill. Då blir alla nöjda och glada…Slut på diskussionen!
Teologi är hårt arbete och inget för den som söker enkla svar – inte för den som ser ”kärleken” som svaret på allt men inte heller för den bokstavstroende som tycker att det enkla är att läsa ”som det står”.