”Den sista läsaren”

Mörkret växer och höststormen sliter sönder mitt paraply. Ner från himlen faller en obestämbar nederbörd, ett slags mellanting mellan droppar, flingor och hagel.
Det är inte att ta fel på att månaden heter november.

Det är undergångsstämningarnas tid. Eller är det kanske bara ”Apokalypsens gosiga mörker”, som i titeln för en nyutkommen bok som vill övertyga mig om att allt i själva verket är mycket bättre än jag tror?

Den apokalyptiska stämningen infann sig redan vid morgonkaffet när jag slog upp DN:s kulturdel som jag, med risk för att verka ensidig, hänvisar till även idag.
Att en biosajt kraschar, att ett galleri måste stänga och att den franske filosofen Claude Lévi-Strauss har dött, det är illa nog för dem som drabbas. (Men filosofen blev trots allt 101 år).
Det gick att trösta sig med ”Sirliga skogsmålningar från Finland” på sid 6.
Värre var det att läsa om de apatiska flyktingbarnen.
Och när jag sen kom till den braskande rubriken ”Den siste läsaren” då kände jag att vi snabbt närmar oss den yttersta dagen – särskilt skrämmande för mig som lagt ner min själ i att skriva en bok som inte kommer ut förrän på vårkanten.

Rubriken stod över en essä av Thomas Anderberg som konstaterar att ”en estetisk urholkning står för dörren”. Detta apropå en amerikansk läsforskare som undersökt vad som händer med människan i den pågående övergången till skärmkultur. Hon talar om en ytlighet som påverkar den personliga mognaden.

Sluta nu inte läsa denna blogg redan här! Den stora faran, läser jag, ligger nämligen i att läsningen på skärmen så ofta inkluderar både ljud och bilder. Det blir liksom för mycket för hjärnan. Och jag lovar att aldrig lägga på bild och ljud till mina bloggar! Så långt sträcker sig helt enkelt inte mina tekniska kunskaper.

”Boken är kanske bara ett trappsteg i människans utveckling” skriver Anderberg.
Jag känner mig djupt tacksam över att ha fått mig tilldelad levnadsår på just detta trappsteg.

Hotet om den estetiska urholkningen och den framtida bristen på personlig mognad låter som att tvärtom ta några trappsteg ner i Dantes helvete.
Men…artikeln är en essä!!!! och har den för essän så lovvärda öppningen mot andra alternativ:
”Men säkert tillkommer också något…” skriver Anderberg, en ganska modest formulering av ett framtidshopp får man säga.
Och vi får väl ta fasta på det, vi som nyss i allhelgonatid vandrade runt bland gravarna och tog till oss alla de tända ljusen som hoppfulla tecken på bibelordet att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.

Redan för två år sedan kom Daniel Sjölin ut med boken ”Världens sista roman”, en deklaration som lyckligtvis var något förhastad…
Så nog finns det hopp. Läs en god bok i ”det gosiga mörkret”!
Idag vill jag tända ett ljus för bokförlagen!