Vad finns i botten av vår rädsla?

En av S:ta Katharinastiftelsens uppgifter är att lyfta fram de svåra frågorna, de som finns i botten av vår existens som människor: varför lever jag? vad händer när jag dör? finns det nån därute som bryr sig om världen och om den lilla människa som är jag?
Om jag inte tror att frågorna har något svar, är det kanske skönast att undvika att ställa dem. Det finns ju så mycket annat och vardagligt att uppta sina tankar med...
Om det nu inte var för t ex svininfluensan som fyller tidningsspalter och rubriker, och som hindrar oss från att ens skaka hand, den enda kroppsliga beröring som många människor överhuvudtaget har tillgång till. Tala om medias makt över vår rädsla, våra känslor och våra beteenden! Värst är kanske att vi lämnar det rationella om vaccin skrivs ut i en mängd som gör att det sedan inte finns att ta fram eller använda i lägen då det verkligen behövs.
Tänker man dessutom på de risker det innebär att åka bil, andas stadsluften, äta besprutad mat m.m. kan man fråga sig om man ens törs vakna till en ny morgon.
Vad finns i botten av vår rädsla?
En enkel streckteckning som jag ofta tänker på är det lilla barnet som ligger tryggt hopkrupet i den hand som är en bild för Guds "hand". Den bilden berättar för mig om en trygghet som inte har sin grund i de säkra svaren utan i den kanske omedvetna erfarenheten av att vara buren av den som håller hela universum i sin "hand".