Ett mer än fullsatt Katharina fick igår delta i ett intensivt samtal mellan psykiater David Eberhard och journalisten Majiec Zaremba.
Rubriken för kvällen var frågan: "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"
De två inledarna var överens om det mesta men delade tankar och erfarenheter utifrån sina olika vardagsvärldar.
Eftersom båda har skrivit om begreppet "kränkning"; MZ i en artikelserie i DN: "Först kränkt vinner" och DE i boken "Ingen tar skit i de lättkränktas land", föll det sig naturligt att en del av samtalet kom att handla om just detta.
Och att många i dagens Sverige upplever sig må dåligt står utom allt tvivel. Konsumtionen av psykofarmaka är stor och många söker hjälp för sina personliga problem. Frågan är: Vilka problem kräver verkligen professionell behandling och vilka kan sägas höra till människans naturliga väg genom livet och hennes vuxenblivande?
MC skisserade i sin inledning läget mot bakgrund av att Sverige är ett sekulärt samhälle, där människor inte kan hantera t ex frågor om skuld, död och ensamhet.
Både han och DE talade om våra högt ställda förväntningar på "lycka" och kraven vi kan känna att förverkliga våra ambitiösa livsprojekt.
Betydelsen av öppna samtal i vardagen om livet och meningen betonades, likaså kyrkans uppgift att svara mot människors behov av vägledning i existentiella frågor.
Även om innehållet var djuplodande var samtalet vardagsnära och roligt, fyllt av konkreta exempel om allt från cykelhjälmar till internationella jämförelser i stil med: "När kenyanen blir morfar kravlar sig svensken upp ur tonårsträsket."
tisdag 24 november 2009
måndag 23 november 2009
Gud, Darwin och teologin
Det skrivs mycket om Darwin detta år. Anledningen är att det har gått 200 år sedan han föddes och 150 år sedan han gav ut sin bok ”Om arternas uppkomst”.
Därför var det naturligt att också årets Margit Sahlinsymposium på Katharina fick sin ämnesformulering utifrån detta.
Förhållandet mellan tro och naturvetenskap var en fråga som engagerade Margit i hög grad. Det var ju också något som debatterades livligt under de år hon var som mest verksam och som också hade klara samband med utvecklingen inom bibeltolkningen.
Panelen i årets symposium bestod av idel professorer: Carl Reinhold Bråkenhielm (CRB), Anders Piltz (AP) och Nils Uddenberg (NU). De var överens om mycket, men det som framför allt skilde dem åt och som gjorde samtalet dynamiskt var deras olika ställningstaganden till kristen tro.
AP är dominikanpater och CRB präst i Svenska kyrkan, medan NU rubricerade sig som agnostiker (vilket för övrigt också den frånvarande Darwin himself gjorde).
AP som inledde samtalet baserade som väntat sin utläggning på thomismen och betonade att vetenskapen och teologin inte får stå i strid med varandra. Verkligheten är en och densamma.
NU beskrev i sin inledning evolutionsteorin och lyfte fram några frågor som den ställer till teologin bl a om grunden för människans särställning och om avsikten i skapelsen. NU menade också att evolutionsläran ”löser” teodicéproblemet.
CRB i sin tur tog inledningsvis avstånd från reduktionismen å ena sidan och kreationismen å andra sidan. Han betonade att människan söker en helhetstolkning av tillvaron och att han för sin del valt att se den som ”Guds skapelse”.
Samtalet handlade i sin fortsättning bl a om teodicéproblemet. NU tyckte att Gud, om Gud finns, kunde ha skapat ett bättre universum redan från början, medan AP såg trasigheten som en följd av människans nödvändiga frihet.
Mellan NU och CRB utspann sig en diskussion om etikens ursprung, vilken NU härledde ur människans flockbeteende.
NU menade att slump och gudstro inte går ihop, medan CRB och AP ansåg att slumpmässighet i själva verket ingår i Guds skapelse.
AP sade bl a: ”Bristerna i tillvaron är frihetens pris och inga slumpfaktorer. Skapelsen är ett högriskprojekt.”
Slutet av samtalet handlade om Jesus som trons grund.
NU såg Jesus som ”en fin berättelse”.
AP deklarerade att han valt att tro på Jesus p g a evangelierna, som han menade var trovärdiga och därför förnuftigt att lita till.
Därför var det naturligt att också årets Margit Sahlinsymposium på Katharina fick sin ämnesformulering utifrån detta.
Förhållandet mellan tro och naturvetenskap var en fråga som engagerade Margit i hög grad. Det var ju också något som debatterades livligt under de år hon var som mest verksam och som också hade klara samband med utvecklingen inom bibeltolkningen.
Panelen i årets symposium bestod av idel professorer: Carl Reinhold Bråkenhielm (CRB), Anders Piltz (AP) och Nils Uddenberg (NU). De var överens om mycket, men det som framför allt skilde dem åt och som gjorde samtalet dynamiskt var deras olika ställningstaganden till kristen tro.
AP är dominikanpater och CRB präst i Svenska kyrkan, medan NU rubricerade sig som agnostiker (vilket för övrigt också den frånvarande Darwin himself gjorde).
AP som inledde samtalet baserade som väntat sin utläggning på thomismen och betonade att vetenskapen och teologin inte får stå i strid med varandra. Verkligheten är en och densamma.
NU beskrev i sin inledning evolutionsteorin och lyfte fram några frågor som den ställer till teologin bl a om grunden för människans särställning och om avsikten i skapelsen. NU menade också att evolutionsläran ”löser” teodicéproblemet.
CRB i sin tur tog inledningsvis avstånd från reduktionismen å ena sidan och kreationismen å andra sidan. Han betonade att människan söker en helhetstolkning av tillvaron och att han för sin del valt att se den som ”Guds skapelse”.
Samtalet handlade i sin fortsättning bl a om teodicéproblemet. NU tyckte att Gud, om Gud finns, kunde ha skapat ett bättre universum redan från början, medan AP såg trasigheten som en följd av människans nödvändiga frihet.
Mellan NU och CRB utspann sig en diskussion om etikens ursprung, vilken NU härledde ur människans flockbeteende.
NU menade att slump och gudstro inte går ihop, medan CRB och AP ansåg att slumpmässighet i själva verket ingår i Guds skapelse.
AP sade bl a: ”Bristerna i tillvaron är frihetens pris och inga slumpfaktorer. Skapelsen är ett högriskprojekt.”
Slutet av samtalet handlade om Jesus som trons grund.
NU såg Jesus som ”en fin berättelse”.
AP deklarerade att han valt att tro på Jesus p g a evangelierna, som han menade var trovärdiga och därför förnuftigt att lita till.
fredag 20 november 2009
Vems är Vatikanen?
Jonas Gardell och Dan Brown borde kunna skriva en bok tillsammans. Om mysterierna i Vatikanens irrgångar. Den skulle säkert sälja oavsett litterära kvaliteter. Utan fotoillustrationer!
Debattprogrammet i TV 1 igår kväll gjorde mig som så ofta helt förvirrad. Frågeställningarna går i varandra och ingen har en chans att tala till punkt.
Men syftet tycks ändå inte vara att bidra till ökad förståelse utan tvärtom - att lyfta fram motsättningarna, för det är ju det som är underhållningen!
För det första förstår jag inte vilken rätt en icke- katolik har att göra anspråk på tillgång till Peterskyrkan.
Att Vatikanen tydligen har klantat sig med tillståndet som först gavs och sen drogs in är knappast en debattfråga. Det intressanta skulle då vara kopplingen mellan Jonas Gardells åsikter och Vatikanens, och vad är det som är så kontroversiellt med det? Kyrkan har väl rätt att sätta vilka gränser de vill för vilka de bjuder in.
Och hur man drar de gränserna är en intern katolsk fråga vad jag förstår.
Katoliker är mycket mer olika och har mycket mer olika åsikter än vad folk i allmänhet tycks tro.
Att det i svenska kyrkan finns olika åsikter behöver däremot ingen tvivla på.
Det har sina sidor det också beroende på vad saken gäller och hur debatten förs.
Debattprogrammet i TV 1 igår kväll gjorde mig som så ofta helt förvirrad. Frågeställningarna går i varandra och ingen har en chans att tala till punkt.
Men syftet tycks ändå inte vara att bidra till ökad förståelse utan tvärtom - att lyfta fram motsättningarna, för det är ju det som är underhållningen!
För det första förstår jag inte vilken rätt en icke- katolik har att göra anspråk på tillgång till Peterskyrkan.
Att Vatikanen tydligen har klantat sig med tillståndet som först gavs och sen drogs in är knappast en debattfråga. Det intressanta skulle då vara kopplingen mellan Jonas Gardells åsikter och Vatikanens, och vad är det som är så kontroversiellt med det? Kyrkan har väl rätt att sätta vilka gränser de vill för vilka de bjuder in.
Och hur man drar de gränserna är en intern katolsk fråga vad jag förstår.
Katoliker är mycket mer olika och har mycket mer olika åsikter än vad folk i allmänhet tycks tro.
Att det i svenska kyrkan finns olika åsikter behöver däremot ingen tvivla på.
Det har sina sidor det också beroende på vad saken gäller och hur debatten förs.
onsdag 18 november 2009
Gud förklarad?
Med jämna mellanrum dyker de upp - de s k reduktionisterna som vill förklara människans gudstro enbart utifrån t ex en psykologisk, sociologisk eller biologisk teori.
De kan låta ungefär så här:
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du växt upp i en kristen kultur.
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du känner behov av någon att tro på
- Att du tror på Gud beror (bara) på din hjärnas konstruktion
osv.
Min gudstro kan vila på många förutsättningar, men om man lägger till (bara) och därav drar slutsatsen: "Alltså finns inte Gud", då har man ju valt att begränsa sin syn på vad som kan vara sant i fråga om Guds existens.
Om detta handlar dagens understreckare i SvD av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi. Anledningen är några nya forskningsrapporter som diskuterar uppkomsten av religiös tro.
Ambitionen att förklara tron utifrån ett begränsat inomvärdsligt perspektiv är långt ifrån ny. Skribentens slutsats är heller inte ny men måste upprepas gång på gång allteftersom nya generationer av reduktionister intar scenen: "Att redan på förhand utesluta att de bakomliggande, yttersta orsakerna skulle kunna härröra från en gudomlig verklighet, är inte det att förutsätta vad som skulle bevisas, nämligen att en sådan verklighet inte finns?"
Gud finns nog!
De kan låta ungefär så här:
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du växt upp i en kristen kultur.
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du känner behov av någon att tro på
- Att du tror på Gud beror (bara) på din hjärnas konstruktion
osv.
Min gudstro kan vila på många förutsättningar, men om man lägger till (bara) och därav drar slutsatsen: "Alltså finns inte Gud", då har man ju valt att begränsa sin syn på vad som kan vara sant i fråga om Guds existens.
Om detta handlar dagens understreckare i SvD av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi. Anledningen är några nya forskningsrapporter som diskuterar uppkomsten av religiös tro.
Ambitionen att förklara tron utifrån ett begränsat inomvärdsligt perspektiv är långt ifrån ny. Skribentens slutsats är heller inte ny men måste upprepas gång på gång allteftersom nya generationer av reduktionister intar scenen: "Att redan på förhand utesluta att de bakomliggande, yttersta orsakerna skulle kunna härröra från en gudomlig verklighet, är inte det att förutsätta vad som skulle bevisas, nämligen att en sådan verklighet inte finns?"
Gud finns nog!
fredag 13 november 2009
Bokafton med Vibeke Olsson
De som tog sig till S:ta Katharinastiftelsen igår kväll fick uppleva en mycket givande bokafton med Vibeke Olsson, som i samtal med sin förläggare på Bonniers, Eva Bonnier, berättade om sitt författarskap genom åren.
Vibeke var bara 17 år när hon gav ut sin första bok och därefter har det blivit ytterligare 23 stycken. De flesta utspelar sig i Romarriket under de första århundradena. Men Vibeke har också skrivit några samtidsromaner med olika relationsproblematik i fokus.
Hennes senaste bok "Sågverksungen" kom ut nu i år. Den är kanske framför allt lämplig för unga vuxna och handlar om sågverksstrejken vid Norrlandskusten 1879.
Men flera av besökarna igår hade kommit med anledning av "Molnfri bombnatt", en roman som många anser vara Vibekes bästa. Här är miljön andra världskriget och Tyskland.
Men som i alla Vibekes böcker är det människors relationer till varandra som är själva "handlingen". Hennes syfte är att lyfta fram de utsattas situation och visa hur människor, oftast med den kristna tron som drivkraft, försökt brygga över klasskillnaderna och skapa en ny och mer jämlik gemenskap.
Vibeke själv sammanfattade detta budskap med att citera högtalarrösten i tunnelbanan: "Mind the gap!"
Det som kanske imponerar mest av allt är den grundliga research som Vibeke Olsson ägnar sig åt inför alla de tidsepoker som hon skildrar. Hon skriver som om hon själv varit med om alltsammans, och flera av publikfrågorna handlade om hur detta varit möjligt. Ett och ett halvt år tog arbetet med "Molnfri bombnatt" och lika lång tid behövdes för "Sågverksungen". Om förhållandena i Romarriket verkar hon veta det mesta.
Det förefaller mig som om Vibeke Olsson konsekvent fullföljer sin ambition/kallelse att visa på nödvändigheten av att kombinera personlig kristen tro med praktiskt socialt engagemang. Hon har gjort detta under 30 år hittills oavsett aktuella politiska och kyrkliga trender.
Det är numera bara några av hennes senaste böcker som går att få tag på i bokhandeln. Men ett besök på biblioteket rekommenderas varmt!
Vibeke var bara 17 år när hon gav ut sin första bok och därefter har det blivit ytterligare 23 stycken. De flesta utspelar sig i Romarriket under de första århundradena. Men Vibeke har också skrivit några samtidsromaner med olika relationsproblematik i fokus.
Hennes senaste bok "Sågverksungen" kom ut nu i år. Den är kanske framför allt lämplig för unga vuxna och handlar om sågverksstrejken vid Norrlandskusten 1879.
Men flera av besökarna igår hade kommit med anledning av "Molnfri bombnatt", en roman som många anser vara Vibekes bästa. Här är miljön andra världskriget och Tyskland.
Men som i alla Vibekes böcker är det människors relationer till varandra som är själva "handlingen". Hennes syfte är att lyfta fram de utsattas situation och visa hur människor, oftast med den kristna tron som drivkraft, försökt brygga över klasskillnaderna och skapa en ny och mer jämlik gemenskap.
Vibeke själv sammanfattade detta budskap med att citera högtalarrösten i tunnelbanan: "Mind the gap!"
Det som kanske imponerar mest av allt är den grundliga research som Vibeke Olsson ägnar sig åt inför alla de tidsepoker som hon skildrar. Hon skriver som om hon själv varit med om alltsammans, och flera av publikfrågorna handlade om hur detta varit möjligt. Ett och ett halvt år tog arbetet med "Molnfri bombnatt" och lika lång tid behövdes för "Sågverksungen". Om förhållandena i Romarriket verkar hon veta det mesta.
Det förefaller mig som om Vibeke Olsson konsekvent fullföljer sin ambition/kallelse att visa på nödvändigheten av att kombinera personlig kristen tro med praktiskt socialt engagemang. Hon har gjort detta under 30 år hittills oavsett aktuella politiska och kyrkliga trender.
Det är numera bara några av hennes senaste böcker som går att få tag på i bokhandeln. Men ett besök på biblioteket rekommenderas varmt!
tisdag 10 november 2009
”Vår bästa tid är nu”
I det apokalyptiska mörkret är det inte bara ”den sista läsaren” som trevar sig fram mot utgången. Även den sista teologen kan vara på väg ut genom dörren, om man får tro understreckaren i dagens SvD.
”Kanske är det kristna teologiska tänkandet över?” skriver Peder Thalén, docent i religionsfilosofi.
Det är den gamle filosofen Wittgenstein som vaknat till liv och blivit föremål för en slags omprövning vad gäller kopplingen mellan teologin och filosofin.
Det känns som att det redan tunga molntäcket över de alltmer kala träden tjocknar ytterligare.
Ska vi kanske släcka ljuset och tacka för oss allihop?
Inför dessa dystra framtidsutsikter kändes det hoppfullt och befriande att igår kväll höra 89-åriga Ulla inför en fullsatt lokal berätta om sin meningsfulla tillvaro som pensionär, stimulerande vardagsmöten med vänliga, varma medmänniskor och sin upplevelse av att själv vara behövd och respekterad. Ulla hade rest med färdtjänsten ända från Norrtälje för att delta i samtalet på S:ta Katharinastiftelsen, där ämnet i går var: ”Vår bästa tid är nu”, åldrandet – tomhet eller möjlighet?
Även panelen var glad och framåtblickande utan att för den skull förringa den svåra situation som många gamla lever i.
Monica Olin Wikman, som tillsammans med Berit Rollén skrivit boken ”Vi vill inte bli gamla” lyfte fram ensamheten, hjälplösheten och tristessen som de stora problemen men hon visade också på konstruktiva möjligheter att göra något åt dem.
Lars Bergquist med ett långt yrkesliv som diplomat bakom sig, vittnade om den frihet han upplevt att som pensionär få ägna sig åt stimulerande och meningsfulla uppgifter.
Lennart Levi, riksdagens äldsta ledamot, beskrev det positiva åldrandet med hjälp av citatet: ”Ett bra åldrande är som en strålande solnedgång”.
De som skulle beskriva sin ålderdom som enbart plåga var sannolikt inte närvarande, av naturliga skäl. Det är en gåva att vara i så pass god form att man kan delta i en kväll som den igår, särskilt som den inbjöd till många igenkännande skratt.
”Kanske är det kristna teologiska tänkandet över?” skriver Peder Thalén, docent i religionsfilosofi.
Det är den gamle filosofen Wittgenstein som vaknat till liv och blivit föremål för en slags omprövning vad gäller kopplingen mellan teologin och filosofin.
Det känns som att det redan tunga molntäcket över de alltmer kala träden tjocknar ytterligare.
Ska vi kanske släcka ljuset och tacka för oss allihop?
Inför dessa dystra framtidsutsikter kändes det hoppfullt och befriande att igår kväll höra 89-åriga Ulla inför en fullsatt lokal berätta om sin meningsfulla tillvaro som pensionär, stimulerande vardagsmöten med vänliga, varma medmänniskor och sin upplevelse av att själv vara behövd och respekterad. Ulla hade rest med färdtjänsten ända från Norrtälje för att delta i samtalet på S:ta Katharinastiftelsen, där ämnet i går var: ”Vår bästa tid är nu”, åldrandet – tomhet eller möjlighet?
Även panelen var glad och framåtblickande utan att för den skull förringa den svåra situation som många gamla lever i.
Monica Olin Wikman, som tillsammans med Berit Rollén skrivit boken ”Vi vill inte bli gamla” lyfte fram ensamheten, hjälplösheten och tristessen som de stora problemen men hon visade också på konstruktiva möjligheter att göra något åt dem.
Lars Bergquist med ett långt yrkesliv som diplomat bakom sig, vittnade om den frihet han upplevt att som pensionär få ägna sig åt stimulerande och meningsfulla uppgifter.
Lennart Levi, riksdagens äldsta ledamot, beskrev det positiva åldrandet med hjälp av citatet: ”Ett bra åldrande är som en strålande solnedgång”.
De som skulle beskriva sin ålderdom som enbart plåga var sannolikt inte närvarande, av naturliga skäl. Det är en gåva att vara i så pass god form att man kan delta i en kväll som den igår, särskilt som den inbjöd till många igenkännande skratt.
måndag 9 november 2009
Tänka fritt och tänka rätt
”Tänka fritt är stort, tänka rätt är större” - detta citat var ämnet för söndagssamtalet igår på Katharina.
Det var Margit Sahlins farfar, Carl Yngve Sahlin, som i sin egenskap av rektor för Uppsala universitet, lät sätta upp detta citat från 1700-talet över ingången till universitetsaulan.
Inledare till samtalet på Katharina var Ritva Jacobsson, professor em i latin, Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN, Gudrun Schyman, som numera titulerar sig ”frilansfeminist” och Siewert Öholm, journalist.
Jag vill påstå att det tänktes mycket fritt under eftermiddagen. I vad mån det också tänktes rätt vågar jag inte uttala mig om.
Och det kanske är som sig bör – i alla fall om Gudrun Schyman tänker rätt när hon menar att man borde vända påståendena till : ”Tänka rätt är stort, tänka fritt är större”.
Jag tror i alla fall att det rätta tänkandet trots allt är större än det fria, men att det rätta måste innebära det fria. Det fria däremot är inte alltid det rätta.
Frågan är om man som människa kan göra anspråk på det absolut rätta tänkandet…
Gud kan göra det, men kan jag? Ändå finns det gott om sådana anspråk i tiden!
Det blir inte mycket dialog av det!
Samtalet kom mest att handla om begränsningarna i det fria tänkandet.
Siewert Öholm hävdade att det finns en liten kultur- och mediaelit som slår fast de rätta åsikterna och därmed begränsar det fria meningsutbytet.
Gudrun Schyman tyckte sig inte se någon sådan elit och en animerad diskussion utbröt, framför allt mellan henne och Siewert Öholm, mest om genderfrågor och religionens inflytande i samhället.
Både Gudrun Schyman och Arne Ruth gav bilden av kyrkan som en patriarkalisk och exkluderande institution, medan Siewert Öholm menade att det fattades bilder i media av modern kristen tro.
Även Ritva Jacobsson, aktiv katolik, tog fram exempel på hur kyrkan i världen bidrar till fattiga människors befrielse, inte minst kvinnors.
Så bilden av kyrkan i samhället kan inte målas i svart-vitt.
Det var ju synd att inte också filosofen Habermas och påven Benedictus kom till vårt söndagssamtal.
Enligt den nyutkomna boken av Ulf Jonsson ”Habermas, påven och tron” har de haft en intressant dialog om religionens roll i samhället. Jag kommer igen när jag läst ut boken. Pendeltågsresan till Rotebro räckte bara till de första kapitlen.
Det var Margit Sahlins farfar, Carl Yngve Sahlin, som i sin egenskap av rektor för Uppsala universitet, lät sätta upp detta citat från 1700-talet över ingången till universitetsaulan.
Inledare till samtalet på Katharina var Ritva Jacobsson, professor em i latin, Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN, Gudrun Schyman, som numera titulerar sig ”frilansfeminist” och Siewert Öholm, journalist.
Jag vill påstå att det tänktes mycket fritt under eftermiddagen. I vad mån det också tänktes rätt vågar jag inte uttala mig om.
Och det kanske är som sig bör – i alla fall om Gudrun Schyman tänker rätt när hon menar att man borde vända påståendena till : ”Tänka rätt är stort, tänka fritt är större”.
Jag tror i alla fall att det rätta tänkandet trots allt är större än det fria, men att det rätta måste innebära det fria. Det fria däremot är inte alltid det rätta.
Frågan är om man som människa kan göra anspråk på det absolut rätta tänkandet…
Gud kan göra det, men kan jag? Ändå finns det gott om sådana anspråk i tiden!
Det blir inte mycket dialog av det!
Samtalet kom mest att handla om begränsningarna i det fria tänkandet.
Siewert Öholm hävdade att det finns en liten kultur- och mediaelit som slår fast de rätta åsikterna och därmed begränsar det fria meningsutbytet.
Gudrun Schyman tyckte sig inte se någon sådan elit och en animerad diskussion utbröt, framför allt mellan henne och Siewert Öholm, mest om genderfrågor och religionens inflytande i samhället.
Både Gudrun Schyman och Arne Ruth gav bilden av kyrkan som en patriarkalisk och exkluderande institution, medan Siewert Öholm menade att det fattades bilder i media av modern kristen tro.
Även Ritva Jacobsson, aktiv katolik, tog fram exempel på hur kyrkan i världen bidrar till fattiga människors befrielse, inte minst kvinnors.
Så bilden av kyrkan i samhället kan inte målas i svart-vitt.
Det var ju synd att inte också filosofen Habermas och påven Benedictus kom till vårt söndagssamtal.
Enligt den nyutkomna boken av Ulf Jonsson ”Habermas, påven och tron” har de haft en intressant dialog om religionens roll i samhället. Jag kommer igen när jag läst ut boken. Pendeltågsresan till Rotebro räckte bara till de första kapitlen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)