Katharina - den intellektuella?

Är det fult att vara intellektuell? Snobbigt, elitistiskt och okvinnligt? Eller tvärtom en tillgång för demokratin?
Ett intressant resonemang förs i en essä av Ronny Ambjörnsson i dagens DN.
Han skriver om de intellektuellas viktiga uppgift att "ifrågasätta makten och driva vissa frågor".
Alltså, tänker jag, måste de intellektuella rösterna höras också i kyrkan, inte minst de kvinnligas som inte alltid räknats med...Kyrkans uppgift är ju just att kritisera makten och driva vissa frågor. (Sen är det ju bra om man är överens om vilka dessa frågor bör vara...)

På Katharina förs onekligen massvis med intellektuella samtal. En tillgång för kyrka och samhälle? Ja, verkligen!

I kyrkans historia finns särskilt tre Katharinor som blivit kända för eftervärlden. Den mest intellektuella sägs ha varit Katharina från Alexandria, de kvinnliga studenternas skyddshelgon.
Det är i n t e hon som gett namn åt S:ta Katharinastiftelsen, utan den heliga Birgittas dotter. Hon var minsann intellektuell! - utverkade sin mammas kanonisering och genomförde hennes klosterplaner i Vadstena. Och vad ska man säga om Birgitta själv annat än att hon "kritiserade makten och drev vissa frågor" ( särskilt att påven skulle tillbaka till Rom från sin exil i Avignon)!

Den tredje Katharinan var helgonet från Siena - framför allt en mystiker.Såna behövs också!

Det finns fler än dessa tre, t.ex. Katharina av Aragonien vars liv "uppfylldes av fromma bibelstudier"

Ha en bra intellektuell dag!

Bokmässan

Detta är en rapport från bokmässan som jag inte var på.
Jag lever på förra årets upplevelse då jag skickades dit genom det underbara helgonet S:ta Katharinas försorg.
Därför kan jag på goda grunder säga att där var ett bedövande folkvimmel, ett överväldigande utbud av spännande seminarier och högvis av böcker som man bara m å s t e läsa. För så är det varje år.
Samtidigt är det ju så att man bara kan närvara vid ett mycket begränsat antal evenemang, att man kan höra de flesta talare också i Stockholm, om man inte redan har gjort det t. ex. på Katharina,och att möjligheten till möten också begränsas av att man knappt kan ta sig fram i trängseln.
Jag sa vid frukostbordet i min enfald att jag trodde att bokmässan nog gjort sitt, att den numera mest är tröttande och att kreativa författare och förlag skapar egna mer hanterliga alternativ. Men så öppnade jag tidningen och såg att årets bokmässa varit en succé utan like och att publikintresset slagit alla rekord.
Tänk,så fel man kan ha!
Förra årets fantastiska bokmässa till trots, den största behållningen hade jag trots allt av att gå på operauppsättningen av Mozarts requiem i det obeskrivligt vackra operahuset i hamnen.

Vanliga människor

Var finns de vanliga människorna, ”verklighetens folk”?
De finns bl. a. på Katharina. Här är vi alla ovanligt vanliga.
Trots att vi inte har ett vanligt köksbord att samtala vid.
Ett sådant får nämligen inte rum i den pyttelilla kokvrån på Sturegatan.
Vi samtalar ändå och det går bra.

Idag har jag också träffat vanliga människor på pendeln,
talarna som låter sina röster höras i hela vagnen.
Idag var de fyra som höll låda var för sig.
Två talade i sina mobiler.
En talade i sin barnvagn.
En talade i högtalaren.
Replikerna nådde allas våra öron som en intressant mix:
- Jag blev utskriven två dar efter fotbojan
- Da da ( baby, rysktalande)
- Tänk att få jobba i lugn och ro över en kopp kaffe…
- Mot Södertälje Centrum!
- Dom sa åt mig att gå in på häktet så skulle jag få domen.
- Da da da
- Jag är som du vet en hårt arbetande musiker
- Nästa Solna!
- Dom skulle möta upp vid Maria Pol med alla mina grejer
- Men har dom nån dynamik i anslaget då? Jag blir så irriterad på att det alltid ska vara trummor och bas.
- Da da da da!
- Då får man ju gå tillbaka i historien när dom stod på en stubbe och slog på en trädgren.
- Nästa Karlberg!

Skatten i lerkärl

Igår var det skrivdag för mig. Det brukar vara det på onsdagar.
Boken jag håller på med om Margit Sahlin upptar mycket av mina tankar just nu.
I början av veckan fick jag i min hand utkastet till Margits sista predikan.
Hon höll den i en ekumenisk gudstjänst den 19 januari 2003.

Lustigt nog handlar den om just den text som är episteln kommande söndag, den om ”skatten i lerkärl”. Se 1 Kor 4: 7
Margit talade om kyrkan som ett ”lerkärl”. Om att kyrkan, som mer än något annat skulle visa på Guds härlighet, i själva verket ofta är ett hinder:

”Varför är det så? Varför kan människor möta så litet av Guds härlighet i kyrkan?
Paulus själv antyder en förklaring: - Denna skatt har vi i lerkärl.
Fodralet är tarvligheten och trasigheter som lägger sig i vägen för innehållet. Lerkärlen är ovärdiga fodral för den unika skatten.”

Jag lovar, att Margit inte tog detta ur luften. Hon visste precis vad man kunde möta i kyrkan av skärvor och trasighet, men hon kände också till skatten. Det var därför hon höll ut! ”Skatten” drev henne vidare.

Vill man höra lite mer ur hennes predikan får man ta sig till Katharinas kapell imorgon fredag kl 12.30
Då kommer den spännande upplösningen…

Vad måste en kristen tro?

Igår kväll var ett trettiotal personer samlade på Katharina för att samtala med författaren Agneta Pleijel och panelen i ”Teologiska klubben” under rubriken ”Vad måste man tro på för att vara kristen?”
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?

Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.

Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?

Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.

Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.

För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)

Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!

Vem har ansvar för ateistens dilemma?

Igår var det fullsatt på Katharina. PC Jersild och biskop Antje från Lund samtalade på ett mycket sympatiskt sätt om gudstro utifrån Jersilds artikel i DN den 23 mars ”Ateistens dilemma”.
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?

Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?

De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!

PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?

Kyrkovalet - framgång eller bakslag?

Ivrigt slet jag åt mig morgontidningarna i förväntan om att det viktiga valresultatet skulle dominera framsidorna, ledarspalterna, kultursidorna, insändarspalterna och väderprognosen...
Ack nej!
Och när så inte var fallet tänkte jag att valdeltagandet måste ha blivit så högt att rösterna ännu inte var räknade och att därför inget ännu fanns att säga. Det var ju trots allt viss köbildning i min vallokal frampå kvällen när jag kom.
Ack nej!
Jag fick gå in på webben och leta, leta, leta.
Ska man vara glad eller ledsen åt resultatet, hoppfull eller bekymrad? Det beror ju förstås på vem "man" är.
Själv är jag besviken över att valdeltagandet inte var större. Man kan alltid beklaga att engagemanget i kyrkan inte är större, men det borde inte vara någon överraskning. Samtidigt måste man förstå att det tar emot att rösta på listor fulla med kandidater man aldrig hört talas om.

Jag hade framför allt väntat mig - och hoppats - att de ej partianknutna grupperna skulle ha tagit över en mycket större del av arenan. Partipolitik och kyrka känns totalt överspelat!
Det gamla statskyrkosystemet sitter mer fast än man kan tro.
Ack, ack!
Så känns det när man är alltför otålig!
Man får glädja sig åt det lilla i tillvaron. Trevlig måndag!