Victorias väg till altaret

Askmolnet svävar vidare västerut och ger därmed plats för nya orosmoln på den mediala himlen.Som nu turerna kring vårt kungahus.
Av kyrkligt intresse är frågan om lämpligheten av att bruden ledsagas av sin far fram till altaret för att där överlämnas till brudgummen.
Som Annika Borg mycket riktigt skriver i dagens "DN Debatt" är detta en importerad sed som på intet vis stämmer vare sig med svensk historia eller med modern syn på jämlikhet.
Om detta upplyser jag varje brudpar som vill vigas av mig och som önskar det alltmer populära brudöverlämnandet.
Det sedan länge normala är att brud och brudgum tillsammans vandrar uppför altargången. Därmed ger man det tydligaste uttrycket för sitt gemensamma beslut.
Det finns bara en hake i Annika Borgs resonemang, och den är viktig. Hon skriver att "symboliken i handlingen är inget man kan välja. Den finns där ändå". Sant!
Det är bara det att symbolers innebörd förändras över tiden och de är kulturbetingade.
De brudar som vill bli ledda till altaret av sin far, gör inte detta som ett uttryck för osjälvständighet och så uppfattas det numera inte heller av åskådarna. De gör det oftast för att de sett andra göra det, t ex på film, och för att pappa ska bli glad. Man kan tycka vad man vill om skälen men avsikten är hur som helst inte en återgång till underordning och osjälvständighet.
Jag tror att det är med detta som med språkutvecklingen. Vi kan envisas hur länge som helst med att det heter ”jag kom före dig” och inte ”jag kom innan dig”, men grammatik består, liksom yttre symbolik, av gemensamma underförstådda överenskommelser som ständigt förändras, ibland långsamt och omärkligt, ibland så snabbt att många inte hinner med.
Jag har faktiskt också varit med om att bruden gått altargången fram alldeles själv för att möta sin brudgum vid altaret. Så kan man också göra! Lite mer av ”allt ljus på mig…”
Vad tycker du?

Jag slutar på Katharina

Kära bloggläsare - om ni finns!
I och med april månads utgång slutar jag min tjänst på S:ta Katharinastiftelsen. Därmed kommer min blogg inte längre att vara knuten dit och jag kommer därför inte längre att kommentera det som äger rum där.
Däremot kommer jag att blogga vidare i "egen regi" och räknar med att uppdatera sidan betydligt oftare än hittills.
Min ambition är fortfarande att skriva om livsåskådningsfrågor,litteratur och teologi.
Välkommen alltså att följa min blogg - nyuppstånden i påsktid!

Margit Sahlin-på väg mot verklighet

Det har inte bloggats här på ett tag, vilket beror på extra intensiv tid runt utgivningen av Margit Sahlinbiografin. Det blev en bok till slut! Hittills har den tagits väl emot och uppskattats av dem som hunnit läsa den. Min förhoppning är att den ska vara intressant inte bara för dem som kände Margit. Den viktigaste målgruppen, som jag ser det,är alla de som inte kände henne och som inte vet särskilt mycket om den historia som ändå ligger så nära i tiden.
Nu är boken inte i första hand en bok i kyrkohistoria utan en livsberättelse. Den bygger på Margits egna dagböcker och handlar om hennes egen kamp mot yttre och inre motstånd, hennes ständiga brottning med kallelsen och hennes strävan efter dialog för att möta tidens frågor.
Boken är utgiven på Artos förlag, och därifrån kan man skicka efter den. Man kan också köpa den på S:ta Katharinastiftelsen eller genom Gummessons bokhandel på Tegnérgatan i Stockholm.

Är Gud verkligen allsmäktig?

- När ett judiskt barn kommer hem från skolan är det troligare att föräldern frågar: ”Ställde du några bra frågor idag?” än ”Kunde du svara rätt på lärarens frågor?”.
Så inledde Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen, den teologiska klubbens samtal i tisdags. Han betonade att i judendomen är frågorna viktigare än svaren.

Det var en befriande inledning för oss andra i panelen som hade att tackla kvällens svåra fråga: - Är Gud verkligen allsmäktig? För vem kan ge ett fullgott svar på hur Guds allmakt kan förenas med Guds kärlek? Troende människor har i alla tider grubblat över detta det s k teodicéproblemet.
Några tankar ur samtalet:
- Om vi tror att vi måste välja bort allmakten för kärlekens skull är det sannolikt något fel på våra definitioner.
- Att vi reagerar mot ondskan tyder på att det goda är det ursprungliga och grundläggande ( ”Gud” med andra ord )
- Det moraliskt onda är på sätt och vis lättare att ”förklara” utifrån människans frihet att välja, än det fysiskt onda i form av jordbävningar och vulkanutbrott etc.
- För trons människor är det ondas problem mer än existentiell fråga än en teoretisk, dvs man måste hitta ett sätt att förhålla sig det man aldrig helt förstår. För den som är kristen är Jesu väg genom död till liv ett slags mönster för varje människas livsväg, och en väg som ger hopp.

Maynard Gerber konstaterade nöjt i sin slutreplik, att det hade varit ett givande samtal – inte för att vi hade kommit fram till något bra svar utan för att vi fått samtala om en bra fråga!

Europeisk värdegrund – finns den?

Frågan ställdes i rubriken för Katharinas måndagssamtal men fick väl egentligen inget svar.
Ändå var det en mycket spännande och rolig kväll tack vare två genomtänkta och vältaliga inledare: Mehmet Kaplan, riksdagsledamot för miljöpartiet och folkpartisten Cecilia Wikström, europaparlamentariker.
Inger Segelström från socialdemokraterna som också skulle ha varit med var tyvärr sjuk.
Samtalet kom mer att handla om praktik än teori, dvs varför somliga inte handhälsar, bruket av burka o dyl.
Alla är överens om betydelsen av att visa respekt, men det finns ändå olika syn på vad detta i praktiken innebär. Hur hanterar vi detta inom den europeiska gemenskapen?
Det är mycket som ska stötas och blötas i samarbetets Europa. Mycket har förbättrats vad gäller förståelse och respekt men den sammansatta bilden är svårtydd och uppgiften inför framtiden gigantisk.

Ignatius av Loyola

Ignatius av Loyola var en förfärlig människa som förföljde stackars människor. Så fick jag lära mig i skolan, jag precis som många andra som gick i svensk skola för 50 år sen. Senare har fått anledning att revidera min uppfattning rejält. Jag har hört att det tvärtom var han som ställdes inför inkvisatorerna, och om några har blivit förföljda för sin tros skull, så är det jesuiterna själva.
Terminens sista söndagssamtal ägnades åt Ignatius och hans andliga övningar, presenterade av Philip Geister, som i sin egenskap av jesuitpater hör till de verkligt sakkunniga.
Det finns ett tydligt behov av andlig vägledning idag och Ignatius modell är ett efterfrågat alternativ.
Jag som själv haft förmånen att delta i både en ignatiansk veckoreträtt och dagliga övningar utspridda över två terminer kan varmt rekommendera detta!
Det finns mycket som kan kallas ignatianskt men som alltid gäller att originalet är att föredra framför kopior, dvs man bör vända sig till dem som själva länge levt och lever i denna tradition för att förstå vad det handlar om.

Religion och samhälle

Religion och politik hör inte ihop, menar somliga.
Religion och politik går inte att åtskilja, och det är inte heller önskvärt, menar andra.
I teologiska klubben på S:ta Katharinastiftelsen i tisdags formulerades frågan: Är religionen nödvändig för samhället?
Frågeställare och inledare var Henrik Berggren, ledarskribent på DN.
Även om alla som yttrade sig var överens om att religionen behövdes kom olika aspekter att lyftas fram.
Även den som inte har en gudstro kan bejaka att religionen behövs för att ge motivation och inspiration till ett etiskt handlande.
De historiska sambanden mellan religion, politik och samhällsutveckling i stort är dessutom så nära sammankopplade att det inte skulle gå att lyfta bort den religiösa grunden.
Och framför allt – religionens område är de existentiella frågorna om livets mening, de andliga erfarenheterna, döden m.m. – frågor som i högsta grad berör samhällsbygget.
Kanske finns det två diken som kyrkan riskerar att falla ner i: det ena där kyrkan reduceras till social ideologi och socialt handlande, det andra där kyrkan stänger in sig i en inre ”må-bra-andlighet” som inte förändrar samhällsstrukturerna.
Samtalet om allt detta går vidare…