Att fira bokmässa

 

Ja, bokmässan är ett event och en celebration!

Varför ska den firas?

”Till bokens ( och bibliotekens) ära” kan vara ett svar.

Det där med bibliotek är inte precis så synligt i mässhallarna, vilket är lite synd, för någonting finns det väl att exponera även för den stora församlingen? Och något måste väl finnas att diskutera om biblioteken som rör oss alla?

Men det kanske fanns, fast jag inte såg det. På en mässa som denna missar man en massa, för att anspela på ett känt uttryck.. Det är ju så m y c k e t av a l l t!

 Och hur ska denna mässa firas?

När man går in till en mässa i kyrkan får man en psalmbok i handen och en agenda så att man kan ta sig fram. Vid ingången till bokmässan får man en katalog och en karta. Men till skillnad från i kyrkan är det helt fritt att avgöra själv när det är lämpligt att stå, gå och sitta. I praktiken går och står man mer än man har tänkt sig. Man köper mer än man planerat och man blir tröttare och samtidigt mer inspirerad än man vågat drömma om.

I varje vrå sitter eller står en inspirerad kändis på en barstol med en mick i handen. Ljudvågorna rullar in i varandra och publikens sorl lägger sig som skum på ytan. Det gäller att hitta balansen mellan att vara förståndigt selektiv och att låta sig ledas av stundens impulser.

 På söndagen var det så dags för mig själv att beträda ”Se människan”- scenen och försöka placera mig på barstolen utan att välta. Uppgiften var att tillsammans med Ami Lönnroth föra ett samtal om Margit Sahlinbiografin. Det har vi gjort förut på S:ta Katharinastiftelsen, men nu skulle det göras på 20 minuter. Det kändes som att delta i ”På minuten” där det gäller att få mesta och bästa sagt på kortast möjliga tid utan upprepningar, tveksamheter och ovidkommande utvikningar. Jag tror vi lyckades ganska väl, och det är både lätt och roligt att samtala med en person som Ami. 

Och visst är det en lycka att någon gång i sitt liv få stå och signera böcker på bokmässan!

Det var också en lycka att få åka hem med nya böcker i bagaget och intryck från många spännande möten.  

Spektaklet i Göteborg

Som många andra tar jag idag igen mig efter bokmässan i Göteborg. Vilket jobb som helst framstår som vila efter detta magnifika, roliga, osannolika, krävande spektakel!

Bara det att mässan äger rum i Göteborg tar på krafterna för en stockholmare!

Bara detta att ta sig fram!

Kära göteborgare! Ni har inte gjort det enkelt för oss andra. Det gjorde ni inte förr heller – då när ni låste staden med nycklar för natten så att inga utomstående fick tillträde. Jag har själv i helgen sett träskåpet där nycklarna förvarades med vilka man först låste upp lilla Bommen på morgonen, sen stora Bommen, sen portarna…ja, ni vet.

Jag hittade till muséets kassa men sen behövdes personlig vägledning.

- Det är tyvärr lite svårt att hitta här, sa museitjänstemannen ursäktande.

Jag insåg snart att det gällde hela stan. Jag fick till och med fråga efter kaffetermosarna på hotellet som stod skickligt gömda bakom en pelare.

Att åka spårvagn var den största utmaningen.

Torget framför Centralstationen är helt täckt av räls och hållplatserna är utspridda över hela platsen. I Göteborg skiljer man heller inte på körbana och gångbana, vilket gör övergångsställen onödiga och trafiken livsfarlig.

Spårvagnarna har många olika nummer och går hela tiden, men vad hjälper det om det inte är rätt nummer som kommer. Och vad hjälper det med rätt nummer om vagnen går åt fel håll? Man vet ju inte ens vilket håll som är det rätta!

Själv klev jag på en spårvagn som det stod Angered på, för det namnet lät bekant, men det kan inte vara känt för bokmässan i alla fall.

Till slut kom jag fram till mässhallarna, just när köerna växt sig lagom långa.

Väl innanför pärleporten fick jag en karta i min hand. Fylld av med siffror och kolon som kunde leda till lika personliga tolkningar som en bibelhänvisning. Alltså tog jag mig fram på känn ledd av min intuition.

Redan efter två minuter gjorde jag mitt första inköp: ”Folkkyrka i en postmodern tid” av Björn Vikström, forskare vid Åbo akademi. Jag höll på att fastna vid den sverigefinska montern nära ingången, inte bara för att böckerna var intressanta utan därför att folkträngseln gjorde det omöjligt att avancera. Där får vi nu alla stå och samla oss en stund inför ett nytt inlägg om bokmässan. För det blev en fortsättning…

Volontera mera!

Jag var på kurs i helgen. Skulle lära mig ”volontera”, vilket numera är ordet för ”att arbeta som volontär”, vilket numera är vad man förr kallade ”frivilligt arbete”, vilket numera är det trendigaste man kan göra. Och dessutom väldigt roligt och nyttigt både för en själv och andra!!!
Jag arbetar också frivilligt – fast avlönat – så volontär är jag ju inte. Inte heller räknas jag som ”ideell” men jag har absolut ideal. Så där ja – nu har vi rett ut begreppen!
Tillbaka till kursen! Den var retro-trendig. Vi brainstormade och skrev upp våra associationer på gula post-it-lappar som vi tapetserade frontväggen med. Precis som på 70-talet! Jag fylldes av nostalgi och skrev små lappar för glatta livet. De övriga drevs inte av samma lyckliga retrokänsla, eftersom nästan alla andra kursdeltagare föddes ungefär samtidigt som denna kreativa pedagogik såg dagens ljus.
Kulturellt kändes det också eftersom vi höll till i Dieselverkstan i Nacka, ett hus fullt av aktivitet, dans och ballonger!
Men ballongerna var nog mer kommersiella än kulturella eftersom Sickla köpcentrum intill firade något slags jubileum.
I restaurangen höll man dock en hög ideal ideell profil. Den vegetariska maten serverades först och såg oerhört läcker ut. Ni skulle sett den rosa såsen över det inbakade i filodeg! Men det var frivilligt och tyvärr hade jag valt lax som jag ändå äter jämt.
Kursutvärderingen skedde i flera steg och upptog symptomatiskt nog en väsentlig del av den utmätta tiden.
Nu tror ni att jag driver med kursen. Det kanske jag gör, men jag gillade den! Den gav redskap och var ett utmärkt möte för oss alla som kom från vitt skilda håll: en kvinnojour, en ätstörningsförening, en rätten-till-mat-förening, ny gemenskap, en islamsk insamlingsförening och flera organisationer som jag aldrig hört talas om – och så den alldeles vanliga kyrkan. Gå in på http://www.volontärbyrån.se/ så får ni ett smakprov på allt gott som görs i denna trendiga värld!

Malariasjuk eller gravid?

En av mina mycket goda vänner återkom hem till Kalifornien efter några år i Nya Guinea och insåg att hon tyvärr drabbats av malaria. Den läkare hon uppsökte hade aldrig stött på någon malariasjuk förut utan försökte övertala henne om att hon var gravid, vilket hon bestämt förnekade.

Läkaren ville inte ge henne medicin utan omfattade undersökningar, och min väninna var därför tvungen att planera sitt fortsatta arbete enligt malariafeberns regelbundna anfall. Det handlade bl a om att sätta in vikarie rätt dagar. Tiden gick och allmäntillståndet försämrades.

En dag ringde läkaren. Med stressad röst befallde han min väninna att omedelbart komma till mottagningen. Med uppslagna böcker på skrivbordet och ett förfärat uttryck i ansiktet meddelade han att han kommit till slutsatsen att hon faktiskt hade malaria och behandling måste sättas in omedelbart.

 Så blev det och väninnan tillfrisknade.

 Jag förmodar att läkaren numera försöker övertyga alla sina gravida patienter om att de i själva verket lider av malaria.

Vandring på hög nivå

Nu har vi kommit till överkursen bland säsongens vandringsrapporter.

Det blir tips för vandringar i alplandskap, närmare bestämt i den del av Schweiz där människor, kor och getter talar franska.

Tips 1: Värm upp genom att först genomföra alla Stockholmspromenader enligt alla hittills utgivna böcker. Kondition krävs.

Tips 2: Sätt plåster på ovansidan av tårna. Det är nämligen där man får ont efter långa marscher utför i brant terräng.

Tips 3: Vandringarna är i naturen utmärkta med olikfärgade snedställda kvadrater.

Gult står för ”lätt” och är svårt nog.  Gul led kallas vanligen ”bisse” och är den schweiziska motsvarigheten till Madeiras ”levada” dvs stig utmed konstruerad vattenled. Är det jämnaste man kan hitta som alpväg.

Tips 4: Tänk på att när schweizare talar om ”jämn mark” menar de ”mycket brant” men inte ”tvärbrant”, precis som när holländare tvärtom talar om ”berg” och menar ”svag lutning”.

Tips 5: Räkna med usel skyltning

Tips 6: Räkna å andra sidan med mycket hjälpsam lokalbefolkning

Tips 7: Räkna å tredje sidan med olika besked från olika tillfrågade

Tips 8: Räkna inte alls med turistbyrån. Tjejen där har inte gått några leder själv utan försöker bara låta som om hon vet vad hon talar om.

Tips 9: Njut av strålande sol, pinglande klockor från betande boskap och panoraman som får en att tappa andan även på rastplatserna

Tips 10: Gläd dig åt att ett café med glass aldrig är långt borta.

Lycka till!önskar erfaren vandrare.

Eldsjälen i Härkeberga

Idag ska det inte handla om ett yrkesproffs utan om en volontär, som i övrigt bäst kan klassas som ”eldsjäl”. Jag mötte honom i Härkeberga kyrka nyligen, dit Hans och jag hade förlagt vår gemensamma sommarutflykt.

Till det utannonserade föredraget om Albertus Pictors målningar i denna kyrka infann vi oss som enda åhörare. Att vi inte var fler bekom inte eldsjälen det minsta. Han hade säkert hållit sitt föredrag även utan oss.

Med uppriggad belysning, rödlysande peklampa mot taket och sin egen tordönsröst dånande under valven talade han som inför en fullsatt kyrka om byggnadens historia, kyrkans roll från Ansgars tid och framåt och om den komplexa övergången från asatro till kristendom. Därefter övergick han till att i detalj och med stort engagemang beskriva målning efter målning på den norra väggen. Det var verkligen intressant. Eldsjälen visade tydligt hur den begåvade 1400-talskonstnären fogat ihop de bibliska berättelserna enligt dåtidens allegoriska och typologiska tolkningsprinciper. Man kunde lyssna länge, men även den mest intresserade blir så småningom trött.

Eldsjälen hade varnat oss redan i början. ”Det brukar ta lite tid” sa han och vi tänkte oss kanske en timme eller så, Men efter en timme hade vi bara hunnit avverka en femtedel av norra väggen. Och i Härkeberga är a l l a väggar och hela taket täckt av målningar. Det gick lätt att räkna ut att vi hade ett spännande dygn framför oss.

Om volontären hade varit mer proffsig hade han förhört sig om auditoriets bakgrund och insett att han kanske inte hade behövt så noggrant återberätta varje biblisk berättelse. Där hade vi sparat lite tid. Men tiden är för en eldsjäl sällan ett bekymmer. Den är oändlig!

Medan eldsjälen spanade uppåt väggarna utbytte Hans och jag insiktsfulla blickar om att vi till slut skulle bli tvungna att avbryta evenemanget.

Men vem har hjärta att avbryta en eldsjäl?

Till slut samlade jag mod, reste mig upp och sa vi t y v ä r r  måste åka vidare men att vi s å å å hade uppskattat detta otroligt intressanta föredrag. För det hade vi verkligen!

Men vi hade inte behövt oroa oss. Eldsjälen släppte knappt taket med blicken. Och har han inte slutat sitt föredrag pågår det än…Härkeberga är ”värt en omväg”.

Gud välsigne de sociala proffsen!

 Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

-          Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

-          Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

-          Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!

Livet – projekt eller kallelse?

Först nu, i en sen genomgång av förra veckans tidningar, hamnade min blick på fredagens ledare i DN (13 aug) av David Brooks med rubriken: Vad skapar lycka? om ”vägen till ett meningsfullt liv”, en fråga som borde intressera de flesta av oss kan man tycka.

Brooks för originellt nog in kallelsebegreppet i den offentliga debatten, han gör det i den ansedda tidskriften Harvard Business Review, och han för sitt resonemang utifrån en kristen tro där just kallelsebegreppet är centralt.

Brooks ställer två synsätt mot varandra: dels synen på livet som projekt, där det gäller att hitta sin specifika uppgift och utföra den, dels synen på livet som en kallelse där svaret måste variera utifrån den aktuella situationen.

Nog känner jag igen mig själv, jag som ägnat de 35 första åren av mitt liv åt frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor?

Med tiden har frågan ändrats och alltmer kommit att handla om mina prioriteringar i vardagen här och nu. Och för mig, som för de flesta, blir det nog under årens gång viktigare med relationer än med prestationer.

Livet kan innehålla projekt men utgör inte själva projektet, vilket är skillnad.

Istället för att koppla det meningsfulla till framtiden och till förändrade omständigheter blir frågan i första hand: Vad är uppgiften här och nu?

Mitt svar kommer förstås att styras av grundläggande värderingar om vad livet går ut på.

Prioritering är ett fult men nödvändigt ord när man med tiden tvingas inse att man inte kommer att hinna allt.

Här kommer två tänkvärda citat ur artikeln:

”Livet är inget projekt som ska fullföljas. Det är ett okänt landskap som ska utforskas.”

”Livet når sin fullbordan, inte när det enskilda projektet är avslutat utan när jaget får stå tillbaka för ett högre syfte”.

Världens längsta bokbord – igen!

I år, till skillnad från i fjol, ösregnade det inte över bokborden på Drottninggatan. De hotande molnen släppte tidvis ifrån sig lätta droppar över oändliga rader av deckare, romaner och historieband. Jan Guillou, Herman Lindqvist, August Strindberg, Ruth Rendell och alla andra blev för en kort stund inplastade för att inte behöva realiseras ytterligare. På 20 kr är inte mycket prutmån.

Jag har avätit detta bokbord så många gånger nu så jag har utvecklat en strategi som fungerar för mig. Det är lika viktigt som att lära sig äta smörgåsbord.

Man får lägga upp angreppet i två etapper. Den första ska äga rum precis när de öppnar kl 11, 

( ev kyrkbesök får bli av typ aftonsång denna söndag), för då har man ännu en chans att hitta de mest åtråvärda böckerna.

Tips inför framtiden: hoppa över alla pocketböcker, och det är den största delen av utbudet. Pocket är ändå så billigt, och de läsvärda har du säkert redan läst. Nej, gå direkt på inbundna klassiker och inbundet nyutkommet! Missa inte de litterära sällskapen, enskilda författare och små förlag för vilka denna dag är en viktig chans att marknadsföra sig.

En speciell pärla att njuta av är Trafik-Nostalgiska förlaget!

Börja uppifrån backen och arbeta dig neråt mot city! Halvvägs är du trött och har redan så mycket att bära att det är nödvändigt med en fikapaus. Du kan ta god tid på dig inför den andra etappen, dels eftersom du har mycket att läsa som inte kan vänta, dels eftersom det gäller att invänta sista timmen för att slå till när många resterande böcker i princip skänks bort gratis eftersom arrangörerna inte vill dra hem lasten.

Kom ihåg att de flesta böckerna går att hitta nästan lika billigt på stans antikvariat som håller öppet hela året! Räkna också med att hitta ett antal av dina nyinköpta ”fynd” i din egen bokhylla hemma, eftersom det inte går att komma ihåg alla böcker man köpte förra året.

Den här dagen ska man alltså inte stressa, bara njuta!

Litteratur som nytta och nöje

Min sommarträff igår i Edsbergskyrkan kunde ha haft ovanstående rubrik, men för att inte avskräcka publiken satte arrangören den mer lättsmälta rubriken ”bokprat”. Och det är väl just vad det blev.

Jag tänker inte upprepa mitt prat här utan istället rekommendera Merete Mazzarellas understreckare i Sv D samma dag (10 aug) och som har rubriken ”Skönheten kan skärpa den kliniska blicken”. (Så fort man ser en artikel av M.M. ska man läsa den!) . I fokus står en nyutkommen avhandling, som handlar om nyttan av att läkare läser skönlitteratur. Understreckaren är läsvärd redan som ett roande exempel på hur man på ett ytterst vänligt och inkännande sätt i grunden sågar en doktorsavhandling. Men det kanske beror på att M.M. läser mycket skönlitteratur!!!

Visst måste det väl vara så att alla yrkesgrupper skulle må väl av att läsa mer skönlitteratur bl a för att inreda ”ett rum för skapande undran” (citat av M.M som citerar Kerstin Ekman), men också för att kunna bemöta människor med empati och personligt engagemang.

För övrigt, tänker jag, är frågan om nyttan av skönlitteratur lika begränsande som den ofta förekommande frågan: Vad ska man med kyrkan till?

Vissa saker har sitt värde i sig själva och inte som instrument för andra och som man tror ”högre” syften.

Litteraturens värde förminskas delvis av branschen själv, och ytterst av oss konsumenter.

Se bara på bokhandlarna!

Att kliva in på Akademibokhandeln i Sollentuna centrum är som att göra entré i ett kontorslager. Och en bok blir inte bättre av att exponeras som stapelvara i en korg precis som burkarna med krossade tomater på ICA.

Nej, vill man köpa en bok ska man från början veta vilken man ska ha, och då är det ofta bättre och billigare att handla på nätet eller på ett antikvariat. Bor man i Sollentuna finns det ett utmärkt bibliotek på Aniaraplatsen.

Sollentuna Compostela

Idag var det så dags att genomföra den pilgrimsvandring diakonen och jag noga provvandrat och som jag skrev om den 5 juli.

När jag vaknade i morse och såg himlen täckt av tunga regnmoln drabbades jag av en ofrom förhoppning om att vi skulle kunna flytta vandringen inomhus, till Sollentuna centrum, där man faktiskt kan vandra runt på två plan och göra lämpliga stopp på olika konditorier.

Men när jag såg hur laddad diakonen såg ut för sin utomhusvandring vågade jag inte ens ta upp förslaget.

Till min förvåning dök det upp pilgrimer, den ena efter den andra vid vår samlingspunkt utanför församlingshuset i Sollentuna, alla förväntansfulla och välutrustade med ryggsäckar och kaffetermosar. Själv bar jag varken på det ena eller det andra. Det går lika bra med en liten axelremsväska och två timmar ska man väl klara sig utan kaffe.

Totalt var vi sex stycken, bitvis t o m sju, som anträdde färden med buss 520 till Bandyvägen, där själva gåendet började.

En mycket positiv upplevelse! Det svåraste var övningen i att gå långsamt. När gör man det? Jag blev närapå omkörd av en snigel, det enda djur jag såg, förutom några sjöfåglar.

Annars var det så regnskogsfuktigt att man kunde vänta sig apor i träden och inte de kraxande skatorna.

Vi gick under tystnad vissa etapper och under lågmält samtal vissa.

Vid stoppen läste diakonen tänkvärda ord om symboliken i den utrustning en ”riktig” pilgrim ska ha: skor, stav, tält, kappa, hatt och kors. Jag hade i alla fall skor på fötterna.

Kl 12 avslutade vi med en mässa vid slutmålet Sollentuna kyrka. En av deltagarna påminde om att kyrkan har S:t Laurentius som skyddshelgon, vilket kändes som ett mer passande kyrknamn en dag som denna: S:t Laurentii i Sollentuna Compostela!

Och så bär jag med mig den heliga Birgittas bön vi läste tillsammans på varje stopp under vandringen:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

En vandring som gav mersmak!

Obegripligheter

Dagens begravning omhändertogs av typisk sommarpersonal: en prästvikarie (jag), en orgelvikarie (som aldrig spelat på en begravning förut) och en vaktmästarvikarie (pensionerad sen fem år tillbaka). Det gick alldeles utmärkt, trots att orgelvikarien var mycket nervös och såg ”En vänlig grönska” som en krävande utmaning.

Men att denna psalm skulle visa sig bli en stor utmaning också för mig hade jag inte förutsett.

Knappt hade vi slagit oss ner vid kaffebordet efteråt förrän en yngre man vänligt bad mig förklara uttrycket i tredje versen: ”Allt kött är hö” . Hur kan kött vara hö? Därifrån var steget kort till vegetarianer, buddhismen, islam, korstågen och vad som egentligen kan anses vara kärnan i all religion och vad som är specifikt för kristendomen.

Då hade vi avverkat tre sandwichar som jag inte ens minns påläggen på, så intensivt var samtalet.

När vi kommit till prinsesstårtan hade sällskapet tagit itu med etiska spörsmål kring självmordsorsaker, våldsbenägenhet och människosyn.

-Vem som helst kan döda om bara omständigheterna finns där, hävdade en av gästerna och preciserade därefter ett antal situationer han själv kunde tänka sig.

Och visst! Nog är det det som skrämmer och provocerar mest när man läser om pedofiler och mördare? – att till synes vanliga människor kan bete sig helt obegripligt.

Vi vill så gärna ha förklaringar som övertygar oss om att vi själva är en helt annan människosort –oantastliga och helt igenom goda.

Tilläggas bör att omständigheterna kring denna begravning på intet sätt var så dramatiska som man kan tro av det efterföljande kaffet. Det handlade också om helt vanliga - och som jag förstår ganska okyrkliga människor- som helt enkelt vågade dela frågor och funderingar som många bär på. Det blev som ett helt seminarium i tros- och livsvetenskap, fast mycket personligt. Och det var de själva som satte agendan, inte jag.

Kaffeprat är ofta undervärderat!

I Roslagens famn

Lilla damklubben ersatte igår sommarvandringarna med en regnig biltur i Roslagens famn.

Rutt: Täby-Norrtälje-Öregrund-Österbybruk-Vendel-Sigtuna-Väsby/Täby

Här kommer utvärdering och tips.

Tips 1: Välj inte en regndag!

Tips 2: Besök gärna toppstugan vid södra infarten till Norrtälje. Välj, om möjligt, mat istället för fika. Ny regim har tyvärr ersatt de gamla veckotidningarna från 50-talet och det gedigna kaffebrödet med det ack så vanliga uppsnoffsade utbudet av elegantare restaurangmat. Vi fick kaffe med torr kanelbulle. En extra stjärna för den extremt trevliga personalen. Två stjärnor för den vidunderliga utsikten minus en stjärna för den fula silon mitt i stan som man inte kommit sig för med att riva.

Tips 3: Åk båt till Öregrund, inte som vi, bil genom det enformiga landskapet av tallskog som

inte påminner det minsta om Taubes blommande övärld. När man äntligen når Öregrund visar det sig dock vara en charmig idyll. Vi shoppade loss i en affär med konsthantverk, där dagens namnsdagsbarn Karin köpte sig en fin cardigan i lin.

Tips 4: Österbybruk en pärla! Se till att komma tidigare på dan så att det finns tid att bese brukssamhället. Men på värdshuset åt vi en delikat pocherad lax och som dessert glass med varm hjortronsylt. Sober miljö och vänligt bemötande!

Tips 5: Missa inte Vendel, en historisk doldis mitt i ingenting. Men i tidig järnålder Sveriges vagga. Katedralisk kyrka med tjusig predikstol. Fint, pedagogiskt besöskscentrum dvs litet museum. Båtgravar. Kulturellt!!!

Tips 6: Låter konstigt, men avsluta gärna som vi med en avstickare till Sigtuna (om ni lyckas krångla er förbi Uppsala). Där kan man sent om aftonen njuta av kaffe med frasig våffla på lilla hamncaféet. Varma filtar. Lagom kvällsliv Ingen skymmande silo!

Tips 7: Gör som vi! Välj ditt ressällskap med omsorg! Då står man till och med ut med hällregn.

 

Amazing grace

Idag mötte jag nåden! Och det redan innan jag var framme i kyrkan.

Efter att under gårdagen har utsatts som präst för offentlighetens ljus på allmänna kommunikationer kändes det vilsamt att sätta sig i Toyotans fördoldhet och styra iväg mot dagens uppdrag: två gudstjänster och en vigsel.

Men även denna transport höll på att sluta i pinsamheter.

Större delen av färden gick längs Norrvikenleden, en av de sträckor där hastigheten enligt min mening är felbegränsad till 50km/tim. Det är en typisk 70-stäcka, men inbjuder egentligen till 80 en stilla sommarsöndag som denna. Utifrån dessa fakta gör jag min tidsplanering.

Men det finns tre kategorier av förare som aldrig når ens 50-strecket: de som kör grävskopor, de som övningskör och så gamla män i keps och glasögon som vinglar osäkert mellan kantlinjerna. Idag hade jag en förare framför mig tillhörande kategori tre.

Redan vid första rondellen var mitt tålamod på upphällningen. Jag funderade på om jag skulle hinna fram före klockringningen med den här föraren framför mig hela vägen.

Omkörningar var trots allt inte att tänka på.

Och då – kan man tänka sig -  mitt på leden står polisen som gör fartkontroller- på denna osannolika plats vid denna osannolika tidpunkt.

Men oss blev de inte rika på! För där kom vi krypande ett långt tåg av bilar anförda av en gammal man i keps och glasögon som i maklig takt framförde sitt fordon.

Tack gamle man för att du att du räddade mig denna välsignade söndag!

I bästa fall hade det blivit böter. I värsta fall hade jag dömts till en lång framtid på buss 529!

Prästskjortan – barriär eller dörröppnare?

Diakonen och jag samtalade för en tid sedan om betydelsen av våra tjänstekläder.

Hon såg sin diakonskjorta som en barriär i mötet med människor. Jag såg min prästskjorta som positiv identitetsmarkör. Hur alla andra tänker skulle vara intressant att veta.

Men nu vet jag vad somliga andra tänker…

Under denna heta sommar, utan döljande ytterplagg, blir jag extra synlig som en kyrkans representant på torg, bussar och pendeltåg. Ibland trevligt, ibland inte!

Hur som helst sticker man ut på något sätt.

- Hallå där prästen! tjoade en försäljare av Situation Stockholm idag när jag skyndade

över Aniaraplatsen.

Lördagshandeln avstannade och alla frågade sig hur prästen skulle agera.

Det är klart att jag köpte ett ex för att slippa känna mig som den där likgiltiga prästen som gick förbi i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.

Men det kan bli lite dyrt när man passerar många behövande utmed gator och gränder.

Inne i centrum slog jag mig ner med en kopp kaffe – med ryggen utåt - i väntan på att det skulle bli dags att klättra uppför berget till dop i S:t Erik. I affärer och på caféer blir jag alltid oerhört väl bemött i min prästskjorta. En gång erbjöds jag t o m rabatt, och det var på Kungsholmen där jag inte ens jobbade. (Undrar först nu om det var något avlatstänkande i botten?)

På hemvägen idag blev det värre. På bussen från Rotebro som vanligt!

En biffig yngling med spindelvävstatuering runt hela skallen vände sig mot mig just när han skulle kliva av bussen och ropade högt:

- Hej då prästen. Vi ses nog inget mer, för jag ska en trappa ner till helvetet!

Och så gjorde han sin nedstigning.

Jag behöver väl inte säga att hela bussen tittade på mig.

Och även om den stackars ynglingen hade stannat kvar på bussen hade jag inte tyckt att en välbesatt 529:a var den bästa miljön för själavård.

Men så är det att vara kyrka mitt bland folket!

 

Nycklamakt

 

Förr i världen, när vi fortfarande var fyra runt frukostbordet, åtminstone ibland, brukade jag underhålla familjen med färska drömmar från den gångna natten. (Det kan vara en anledning till att frukostklubben har reducerats…)

Eftersom det inte fanns någon att berätta för i morse kommer nattens dröm här på bloggen för en hel värld att ta del av.

Jag drömde att jag skulle lämna tillbaka nycklarna till Edsbergskyrkan, ingen orimlighet eftersom jag snart slutar där. Det udda inslaget var bara att alla präster i stiftet som hade nycklar att lämna tillbaka skulle under biskopens överinseende gräva ner dem i en grop intill Storkyrkan en viss dag i samband med en prästvigningsmässa. Någon förklaring gavs inte. Det var väl i enlighet med någon paragraf i kyrkoordningen…

För min del komplicerades det hela av att jag var inbokad på dop just den tiden och redan haft möte med en förväntansfull dopfamilj.

Det bedömdes inte som giltigt skäl att frånvara eftersom meddelande om nyckelnedgrävningen hade skickats ut redan ett år i förväg.

Att jag då inte tillhörde stiftsorganisationen och därför inte nåtts av meddelandet var heller inget giltigt skäl.

När man står inför denna typ av olösliga dilemman vaknar man i regel, vilket också hände.

Har någon en teologisk psykoanalytisk tydning av denna dröm?

Ånger och grämelse

Det bästa med att köra bil är att man har tid att lyssna på radio. Hörde till min glädje häromdagen ett riktigt bra program om ånger och grämelse i en mycket mer välgjord serie än ”Det sista ägget”. Serien heter  ”Oförnuft och känsla”. Programledare är Helena Zweigbergk, hon med det fascinerande omöjliga efternamnet. ( Hon har också skrivit en bra bok som heter ”Ur vulkanens mun”)

Visserligen har jag bara hört ett enda avsnitt i serien, men det var bra!

Livsnära frågor i existentiell belysning. Hon hade till och med det goda omdömet att inbjuda en präst för kommentar, i detta fall Camilla Lif.

Vad gör man med sin skuld? Förlåter Gud allt?

Eftersom det är hett orkar jag inte referera vad som sades, men den som är intresserad kan ju gå in och lyssna på webben.

Min slutsats är, som så ofta, att här finns mycket att tänka på.

Det skulle vara ett stort svek för kyrkan att göra sig av med syndabekännelsen, för vad ska man annars göra med sin faktiska skuld? Gå och bära den hela livet? Är det ett bättre alternativ? Intala sig att man är oskyldig? Kan vara svårt att övertala sig själv om något annat än det man innerst inne vet är sant. Förtränga? Kompensera?

Ett problem är att kyrkan formulerar sig på ett sätt som många inte kan ta till sig. Orden känns främmande och passar inte som kläder för det jag känner och tänker. Men många lovvärda försök till nyformuleringar görs. Det är bara att jobba vidare. Den här varianten hittade jag i en s k plocklåda på internet och den uppskattades vid den ungdomsmässa jag ledde igår kväll:

Här får jag vara den jag är

utan masker och roller.

Du känner mig, Gud,

även mina mörka sidor

Ta emot mig

med alla mina felsteg och brister.

Hör mig, berör mig, förlåt mig

Tänd ditt ljus i mitt mörker.

 

 

”Det sista ägget”

 

Ibland undrar jag vad man egentligen vill med vissa program i radio och TV.

Just nu funderar jag över radioserien ”Det sista ägget” med underrubriken ”Vad motiverar existensen i medelåldern?” Svaret på den frågan, som jag uppfattat det, är helt enkelt ”ingenting”. Utan barn och utan möjlighet att få några är livet utan mening. Det blev den deprimerande, och enligt min åsikt felaktiga, kontentan av de två delar av serien som jag råkat höra under bilkörning och kökspyssel. Men jag hörde kanske inte allt, och kanske kommer de konstruktiva tankarna i kommande avsnitt som jag inte tror att jag kommer att lyssna på.

 

I den första delen intervjuades ett antal kroppsfixerade, ångestfyllda män och kvinnor med dödsskräck. I ett senare avsnitt intervjuades av någon anledning amerikanska kvinnor som ansåg att efter fyllda 50 år var kvinnor helt osynliga. Som om det skulle på något sett belysa min situation som kvinna i det svenska samhället. Jag tvivlar på att det ens är riktigt relevant i det amerikanska.

Vad jag ser omkring mig är något helt annat. Jag ser en mängd starka, aktiva kvinnor som med glädje tar del i att utveckla både personliga relationer och samhället i stort.

Jag tycker mig se fler identitetsproblem bland män än bland kvinnor i klimakteriet.

Jag skulle med andra ord kunna göra en radioserie som skulle spegla en helt annan sida av verkligheten. Det får mig att undra vilka mediebilder som serveras oss och hur vi förhåller oss till dem…

 

Hittills har jag inte ens hört någon i programmet ens snudda vid tanken att livets mening skulle bottna i att människan hör hemma i ett större existentiellt sammanhang, att meningen kunde tänkas bottna i att vara ”kallad” i förhållande till en Skapare, och att denna kallelse kan innebära både barn och barnlöshet, yttre bekräftelse eller avsaknad av sådan, och att värdet ligger i något helt annat än skönhet, ungdom och förmåga till reproduktion.

Grundfrågan har primärt inte med ålder att göra utan borde kort och gott formuleras: Vad motiverar existensen?

Och svaret på den frågan tror jag är en utmaning för kyrkan att arbeta med.

Gun-Britt Sundström: ”Maken”

Vissa böcker tar tid att lämna. De lever kvar inom mig långt efter att sista kapitlet är utläst.

Gun-Britt Sundströms bok ”Maken” är en sådan bok, nu i pocketutgåva. Varför har jag inte läst den förut?

Efter att ha följt studenterna Martina och Gustav genom deras sjuåriga hopplöst ojämna förhållande är det liksom inte bara att avsluta kontakten tvärt och plocka fram nästa bok, en simpel deckare. ”Maken” är minst lika fängslande som just en deckare. Och språket ett flöde med en njutbar kombination av både stil och humor.

Ändå händer i princip ingenting under mer än 550 sidor, i varje fall inte i yttre mening. Även det inre förloppet är långsamt utan att bli segt.

En del av min egen fascination förklaras säkert av att jag själv, liksom Martina och Gustav, var student i Stockholm i skarven mellan 60-tal och 70-tal. Både lokalfärg och tidsanda ger hög igenkänningsfaktor. Jag är imponerad av att Gun-Britt Sundström lyckas beskriva den här tiden med ironisk distans trots att boken uppenbarligen kom ut redan 1976!

Boken sätter definitivt spiken i kistan för de fria förbindelserna som var så självklara ideal för många under de åren. Dock känns hennes beskrivning av komplicerade relationer lika aktuella idag.

Det hade varit roligt att diskutera den här boken i något slags läsecirkel. Men kanske någon läsare av denna blogg har synpunkter att bidra med?

Härlig är jorden – en sommarvandring

I min vandringsserie har jag nu kommit till avdelningen pilgrimsvandringar.

Vi provgick nämligen en sådan sträcka häromdagen – diakonen och jag.

Denna vandring kommer inte att genomföras förrän i augusti, men det är ju bra om de som ska leda truppen själva hittar och vet var lämpliga stopp kan göras.

Pilgrimsvandringar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar är rätt så behagliga promenader, fjärran från de strapatsrika vallfärder som den heliga Birgitta och hennes samtida fick utstå.

Vi började med att ta en SL-buss i riktning Rotebro. (Den som läst mina tidigare inlägg inser lätt att detta är den mest riskfyllda delen av projektet) Till min förvåning gick resan bra och efter tio minuter kunde vi påbörja själva fotvandringen utmed en ljuvligt skuggig strandpromenad längs sjön Norrviken. Till skillnad från medeltida färdledare hade vi som krav att även elmoppar ska kunna ta sig fram i terrängen. Inga problem!

Inte heller drabbades vi av vilda djur, rövare, pest eller kolera.

Vi passerade badplatser, båtbryggor, villaträdgårdar och en herrgård innan vi efter ett par kilometer i god form anlände till Sollentuna kyrka, där vi så småningom tänker avsluta vandringen med att fira en enkel mässa, helst i amfiteatern utomhus.

Förutseende som jag är hade jag parkerat min bil vid kyrkan så att vi utan ansträngning kunde ta oss tillbaka till utgångspunkten.

Det blir nog bra det här!

Vissa församlingar ordnar också pilgrimsresor. En gång gjorde jag en sådan till Italien med S:t Matteus församling i Stockholm. Jag har väl aldrig i mitt liv ätit så gott som på den resan, och på det bekväma boendet i olika kloster fanns absolut inget att anmärka. Till på köpet matades vi med givande föredrag och besök på de mest osannolika platser.

Det är så sant som står i psalmen: ”…skön är själarnas pilgrimsgång”.

Inför de kommande utmaningarna i Sollentuna studerar jag nu flitigt”Lilla pilgrimsboken” utgiven på Verbum. Teorin överträffar ju ibland t o m verkligheten…