Elisabeth Nordlander

Att fira bokmässa

2010-09-29T07:23:00.000-07:00

Ja, bokmässan är ett event och en celebration!

Varför ska den firas?

”Till bokens ( och bibliotekens) ära” kan vara ett svar.

Det där med bibliotek är inte precis så synligt i mässhallarna, vilket är lite synd, för någonting finns det väl att exponera även för den stora församlingen? Och något måste väl finnas att diskutera om biblioteken som rör oss alla?

Men det kanske fanns, fast jag inte såg det. På en mässa som denna missar man en massa, för att anspela på ett känt uttryck.. Det är ju så m y c k e t av a l l t!

Och hur ska denna mässa firas?

När man går in till en mässa i kyrkan får man en psalmbok i handen och en agenda så att man kan ta sig fram. Vid ingången till bokmässan får man en katalog och en karta. Men till skillnad från i kyrkan är det helt fritt att avgöra själv när det är lämpligt att stå, gå och sitta. I praktiken går och står man mer än man har tänkt sig. Man köper mer än man planerat och man blir tröttare och samtidigt mer inspirerad än man vågat drömma om.

I varje vrå sitter eller står en inspirerad kändis på en barstol med en mick i handen. Ljudvågorna rullar in i varandra och publikens sorl lägger sig som skum på ytan. Det gäller att hitta balansen mellan att vara förståndigt selektiv och att låta sig ledas av stundens impulser.

På söndagen var det så dags för mig själv att beträda ”Se människan”- scenen och försöka placera mig på barstolen utan att välta. Uppgiften var att tillsammans med Ami Lönnroth föra ett samtal om Margit Sahlinbiografin. Det har vi gjort förut på S:ta Katharinastiftelsen, men nu skulle det göras på 20 minuter. Det kändes som att delta i ”På minuten” där det gäller att få mesta och bästa sagt på kortast möjliga tid utan upprepningar, tveksamheter och ovidkommande utvikningar. Jag tror vi lyckades ganska väl, och det är både lätt och roligt att samtala med en person som Ami.

Och visst är det en lycka att någon gång i sitt liv få stå och signera böcker på bokmässan!

Det var också en lycka att få åka hem med nya böcker i bagaget och intryck från många spännande möten.

Spektaklet i Göteborg

2010-09-27T12:58:00.000-07:00

Som många andra tar jag idag igen mig efter bokmässan i Göteborg. Vilket jobb som helst framstår som vila efter detta magnifika, roliga, osannolika, krävande spektakel!

Bara det att mässan äger rum i Göteborg tar på krafterna för en stockholmare!

Bara detta att ta sig fram!

Kära göteborgare! Ni har inte gjort det enkelt för oss andra. Det gjorde ni inte förr heller – då när ni låste staden med nycklar för natten så att inga utomstående fick tillträde. Jag har själv i helgen sett träskåpet där nycklarna förvarades med vilka man först låste upp lilla Bommen på morgonen, sen stora Bommen, sen portarna…ja, ni vet.

Jag hittade till muséets kassa men sen behövdes personlig vägledning.

- Det är tyvärr lite svårt att hitta här, sa museitjänstemannen ursäktande.

Jag insåg snart att det gällde hela stan. Jag fick till och med fråga efter kaffetermosarna på hotellet som stod skickligt gömda bakom en pelare.

Att åka spårvagn var den största utmaningen.

Torget framför Centralstationen är helt täckt av räls och hållplatserna är utspridda över hela platsen. I Göteborg skiljer man heller inte på körbana och gångbana, vilket gör övergångsställen onödiga och trafiken livsfarlig.

Spårvagnarna har många olika nummer och går hela tiden, men vad hjälper det om det inte är rätt nummer som kommer. Och vad hjälper det med rätt nummer om vagnen går åt fel håll? Man vet ju inte ens vilket håll som är det rätta!

Själv klev jag på en spårvagn som det stod Angered på, för det namnet lät bekant, men det kan inte vara känt för bokmässan i alla fall.

Till slut kom jag fram till mässhallarna, just när köerna växt sig lagom långa.

Väl innanför pärleporten fick jag en karta i min hand. Fylld av med siffror och kolon som kunde leda till lika personliga tolkningar som en bibelhänvisning. Alltså tog jag mig fram på känn ledd av min intuition.

Redan efter två minuter gjorde jag mitt första inköp: ”Folkkyrka i en postmodern tid” av Björn Vikström, forskare vid Åbo akademi. Jag höll på att fastna vid den sverigefinska montern nära ingången, inte bara för att böckerna var intressanta utan därför att folkträngseln gjorde det omöjligt att avancera. Där får vi nu alla stå och samla oss en stund inför ett nytt inlägg om bokmässan. För det blev en fortsättning…

Volontera mera!

2010-09-22T12:48:00.000-07:00

Jag var på kurs i helgen. Skulle lära mig ”volontera”, vilket numera är ordet för ”att arbeta som volontär”, vilket numera är vad man förr kallade ”frivilligt arbete”, vilket numera är det trendigaste man kan göra. Och dessutom väldigt roligt och nyttigt både för en själv och andra!!!
Jag arbetar också frivilligt – fast avlönat – så volontär är jag ju inte. Inte heller räknas jag som ”ideell” men jag har absolut ideal. Så där ja – nu har vi rett ut begreppen!
Tillbaka till kursen! Den var retro-trendig. Vi brainstormade och skrev upp våra associationer på gula post-it-lappar som vi tapetserade frontväggen med. Precis som på 70-talet! Jag fylldes av nostalgi och skrev små lappar för glatta livet. De övriga drevs inte av samma lyckliga retrokänsla, eftersom nästan alla andra kursdeltagare föddes ungefär samtidigt som denna kreativa pedagogik såg dagens ljus.
Kulturellt kändes det också eftersom vi höll till i Dieselverkstan i Nacka, ett hus fullt av aktivitet, dans och ballonger!
Men ballongerna var nog mer kommersiella än kulturella eftersom Sickla köpcentrum intill firade något slags jubileum.
I restaurangen höll man dock en hög ideal ideell profil. Den vegetariska maten serverades först och såg oerhört läcker ut. Ni skulle sett den rosa såsen över det inbakade i filodeg! Men det var frivilligt och tyvärr hade jag valt lax som jag ändå äter jämt.
Kursutvärderingen skedde i flera steg och upptog symptomatiskt nog en väsentlig del av den utmätta tiden.
Nu tror ni att jag driver med kursen. Det kanske jag gör, men jag gillade den! Den gav redskap och var ett utmärkt möte för oss alla som kom från vitt skilda håll: en kvinnojour, en ätstörningsförening, en rätten-till-mat-förening, ny gemenskap, en islamsk insamlingsförening och flera organisationer som jag aldrig hört talas om – och så den alldeles vanliga kyrkan. Gå in på http://www.volontärbyrån.se/ så får ni ett smakprov på allt gott som görs i denna trendiga värld!

Malariasjuk eller gravid?

2010-09-16T11:32:00.000-07:00

En av mina mycket goda vänner återkom hem till Kalifornien efter några år i Nya Guinea och insåg att hon tyvärr drabbats av malaria. Den läkare hon uppsökte hade aldrig stött på någon malariasjuk förut utan försökte övertala henne om att hon var gravid, vilket hon bestämt förnekade.

Läkaren ville inte ge henne medicin utan omfattade undersökningar, och min väninna var därför tvungen att planera sitt fortsatta arbete enligt malariafeberns regelbundna anfall. Det handlade bl a om att sätta in vikarie rätt dagar. Tiden gick och allmäntillståndet försämrades.

En dag ringde läkaren. Med stressad röst befallde han min väninna att omedelbart komma till mottagningen. Med uppslagna böcker på skrivbordet och ett förfärat uttryck i ansiktet meddelade han att han kommit till slutsatsen att hon faktiskt hade malaria och behandling måste sättas in omedelbart.

Så blev det och väninnan tillfrisknade.

Jag förmodar att läkaren numera försöker övertyga alla sina gravida patienter om att de i själva verket lider av malaria.

Vandring på hög nivå

2010-09-15T12:52:00.000-07:00

Nu har vi kommit till överkursen bland säsongens vandringsrapporter.

Det blir tips för vandringar i alplandskap, närmare bestämt i den del av Schweiz där människor, kor och getter talar franska.

Tips 1: Värm upp genom att först genomföra alla Stockholmspromenader enligt alla hittills utgivna böcker. Kondition krävs.

Tips 2: Sätt plåster på ovansidan av tårna. Det är nämligen där man får ont efter långa marscher utför i brant terräng.

Tips 3: Vandringarna är i naturen utmärkta med olikfärgade snedställda kvadrater.

Gult står för ”lätt” och är svårt nog. Gul led kallas vanligen ”bisse” och är den schweiziska motsvarigheten till Madeiras ”levada” dvs stig utmed konstruerad vattenled. Är det jämnaste man kan hitta som alpväg.

Tips 4: Tänk på att när schweizare talar om ”jämn mark” menar de ”mycket brant” men inte ”tvärbrant”, precis som när holländare tvärtom talar om ”berg” och menar ”svag lutning”.

Tips 5: Räkna med usel skyltning

Tips 6: Räkna å andra sidan med mycket hjälpsam lokalbefolkning

Tips 7: Räkna å tredje sidan med olika besked från olika tillfrågade

Tips 8: Räkna inte alls med turistbyrån. Tjejen där har inte gått några leder själv utan försöker bara låta som om hon vet vad hon talar om.

Tips 9: Njut av strålande sol, pinglande klockor från betande boskap och panoraman som får en att tappa andan även på rastplatserna

Tips 10: Gläd dig åt att ett café med glass aldrig är långt borta.

Lycka till!önskar erfaren vandrare.

Eldsjälen i Härkeberga

2010-08-28T14:44:00.000-07:00

Idag ska det inte handla om ett yrkesproffs utan om en volontär, som i övrigt bäst kan klassas som ”eldsjäl”. Jag mötte honom i Härkeberga kyrka nyligen, dit Hans och jag hade förlagt vår gemensamma sommarutflykt.

Till det utannonserade föredraget om Albertus Pictors målningar i denna kyrka infann vi oss som enda åhörare. Att vi inte var fler bekom inte eldsjälen det minsta. Han hade säkert hållit sitt föredrag även utan oss.

Med uppriggad belysning, rödlysande peklampa mot taket och sin egen tordönsröst dånande under valven talade han som inför en fullsatt kyrka om byggnadens historia, kyrkans roll från Ansgars tid och framåt och om den komplexa övergången från asatro till kristendom. Därefter övergick han till att i detalj och med stort engagemang beskriva målning efter målning på den norra väggen. Det var verkligen intressant. Eldsjälen visade tydligt hur den begåvade 1400-talskonstnären fogat ihop de bibliska berättelserna enligt dåtidens allegoriska och typologiska tolkningsprinciper. Man kunde lyssna länge, men även den mest intresserade blir så småningom trött.

Eldsjälen hade varnat oss redan i början. ”Det brukar ta lite tid” sa han och vi tänkte oss kanske en timme eller så, Men efter en timme hade vi bara hunnit avverka en femtedel av norra väggen. Och i Härkeberga är a l l a väggar och hela taket täckt av målningar. Det gick lätt att räkna ut att vi hade ett spännande dygn framför oss.

Om volontären hade varit mer proffsig hade han förhört sig om auditoriets bakgrund och insett att han kanske inte hade behövt så noggrant återberätta varje biblisk berättelse. Där hade vi sparat lite tid. Men tiden är för en eldsjäl sällan ett bekymmer. Den är oändlig!

Medan eldsjälen spanade uppåt väggarna utbytte Hans och jag insiktsfulla blickar om att vi till slut skulle bli tvungna att avbryta evenemanget.

Men vem har hjärta att avbryta en eldsjäl?

Till slut samlade jag mod, reste mig upp och sa vi t y v ä r r måste åka vidare men att vi s å å å hade uppskattat detta otroligt intressanta föredrag. För det hade vi verkligen!

Men vi hade inte behövt oroa oss. Eldsjälen släppte knappt taket med blicken. Och har han inte slutat sitt föredrag pågår det än…Härkeberga är ”värt en omväg”.

Gud välsigne de sociala proffsen!

2010-08-24T10:56:00.000-07:00

Gud välsigne alla sociala proffs! Nej, jag tänker inte på dem som har den där extra mingelkompetensen utan på alla kuratorer, socialsekreterare, diakoner, psykologer m fl som efter den långa semesterperioden är hett efterlängtade av alla behövande.

För det är ju ett sånt samhälle vi har fått, en värld där de personliga nätverken av släkt och vänner inte tycks räcka till.

Jag mötte två sociala proffs idag.

Den ena satt på ett socialkontor och gjorde tålmodiga försök att strukturera en levande människas komplexa livsöde så att det skulle passa in i blanketternas system av linjer och rutor. Det var inte enkelt.

- Mål? frågade hon när det var dags att dra ihop samtalet. Vad är målet? Jag måste skriva det här.

- Mål? Ja, det är väl att allt ska fungera så bra som möjligt.

Proffset såg inte helt nöjd ut. Till slut konstaterade hon klokt att det var lika bra att ta samma formulering som tidigare, vilken det nu var.

Det andra proffset, en snygg men mager 30-plussare i korrekt dräkt, steg på pendeln tillsammans med ett yngre par från mellanöstern, uppenbarligen ett par ”klienter” som hon inte hade tänkt sig att få sällskap med på hemvägen. Det enda tecknet på att proffset haft semester var solbrännan. Jag lade märke till henne eftersom hon såg ut att befinna sig nära brytpunkten. Hon hade det där sammanbitna uttrycket som bara de sista krafterna frammanar, och som gör att jag genast trevar i väskan efter pappersnäsdukar inför den stundande urladdningen.

Samtalet i pendelvagnen blev en offentlig fortsättning på ett föregående möte.

- Du måste ha ett giltigt pass! sa hon uppfordrande till mannen. Annars går det inte!

Mannen svarade något med att passet gått ut och något om ogjord militärtjänst.

Proffset såg alltmer plågad ut, upprepade passtvånget och föreslog en ansökan om verkställighetshinder.

- Har jag redan gjort, sa mannen. Det hjälper inte.

Proffset upprepade sitt mantra med gäll röst:

- Du måste ha ett giltigt pass.

Jag tyckte synd om proffset och tänkte att hon kanske inte haft semester i alla fall. Färgen kanske bara var resultatet av en effektiv brun-utan-sol-kräm?

Just då kom faktiskt ett slags brytpunkt.

Proffset tog fram sin mobil av senaste snitt och utbröt med vild röst:

-Herregud, jag har glömt ringa min man att min dotters dagis stänger tidigare!

Hela vagnen lyssnade andlöst till dramat. Skulle mannen svara och vilket tonläge skulle proffset använda till sin man?

Tyvärr svarade han inte. Inte på hela vägen mellan Solna och Stockholms Central.

Stackars mannen utan giltigt pass! Stackars dotter på dagis! Stackars dagispersonalen! Stackars mannen som inte svarade! Stackars, stackars proffs!

Gud sig förbarme!

Livet – projekt eller kallelse?

2010-08-17T08:44:00.000-07:00

Först nu, i en sen genomgång av förra veckans tidningar, hamnade min blick på fredagens ledare i DN (13 aug) av David Brooks med rubriken: Vad skapar lycka? om ”vägen till ett meningsfullt liv”, en fråga som borde intressera de flesta av oss kan man tycka.

Brooks för originellt nog in kallelsebegreppet i den offentliga debatten, han gör det i den ansedda tidskriften Harvard Business Review, och han för sitt resonemang utifrån en kristen tro där just kallelsebegreppet är centralt.

Brooks ställer två synsätt mot varandra: dels synen på livet som projekt, där det gäller att hitta sin specifika uppgift och utföra den, dels synen på livet som en kallelse där svaret måste variera utifrån den aktuella situationen.

Nog känner jag igen mig själv, jag som ägnat de 35 första åren av mitt liv åt frågan: Vad ska jag göra när jag blir stor?

Med tiden har frågan ändrats och alltmer kommit att handla om mina prioriteringar i vardagen här och nu. Och för mig, som för de flesta, blir det nog under årens gång viktigare med relationer än med prestationer.

Livet kan innehålla projekt men utgör inte själva projektet, vilket är skillnad.

Istället för att koppla det meningsfulla till framtiden och till förändrade omständigheter blir frågan i första hand: Vad är uppgiften här och nu?

Mitt svar kommer förstås att styras av grundläggande värderingar om vad livet går ut på.

Prioritering är ett fult men nödvändigt ord när man med tiden tvingas inse att man inte kommer att hinna allt.

Här kommer två tänkvärda citat ur artikeln:

”Livet är inget projekt som ska fullföljas. Det är ett okänt landskap som ska utforskas.”

”Livet når sin fullbordan, inte när det enskilda projektet är avslutat utan när jaget får stå tillbaka för ett högre syfte”.

Världens längsta bokbord – igen!

2010-08-16T05:34:00.000-07:00

I år, till skillnad från i fjol, ösregnade det inte över bokborden på Drottninggatan. De hotande molnen släppte tidvis ifrån sig lätta droppar över oändliga rader av deckare, romaner och historieband. Jan Guillou, Herman Lindqvist, August Strindberg, Ruth Rendell och alla andra blev för en kort stund inplastade för att inte behöva realiseras ytterligare. På 20 kr är inte mycket prutmån.

Jag har avätit detta bokbord så många gånger nu så jag har utvecklat en strategi som fungerar för mig. Det är lika viktigt som att lära sig äta smörgåsbord.

Man får lägga upp angreppet i två etapper. Den första ska äga rum precis när de öppnar kl 11,

( ev kyrkbesök får bli av typ aftonsång denna söndag), för då har man ännu en chans att hitta de mest åtråvärda böckerna.

Tips inför framtiden: hoppa över alla pocketböcker, och det är den största delen av utbudet. Pocket är ändå så billigt, och de läsvärda har du säkert redan läst. Nej, gå direkt på inbundna klassiker och inbundet nyutkommet! Missa inte de litterära sällskapen, enskilda författare och små förlag för vilka denna dag är en viktig chans att marknadsföra sig.

En speciell pärla att njuta av är Trafik-Nostalgiska förlaget!

Börja uppifrån backen och arbeta dig neråt mot city! Halvvägs är du trött och har redan så mycket att bära att det är nödvändigt med en fikapaus. Du kan ta god tid på dig inför den andra etappen, dels eftersom du har mycket att läsa som inte kan vänta, dels eftersom det gäller att invänta sista timmen för att slå till när många resterande böcker i princip skänks bort gratis eftersom arrangörerna inte vill dra hem lasten.

Kom ihåg att de flesta böckerna går att hitta nästan lika billigt på stans antikvariat som håller öppet hela året! Räkna också med att hitta ett antal av dina nyinköpta ”fynd” i din egen bokhylla hemma, eftersom det inte går att komma ihåg alla böcker man köpte förra året.

Den här dagen ska man alltså inte stressa, bara njuta!

Litteratur som nytta och nöje

2010-08-11T02:46:00.000-07:00

Min sommarträff igår i Edsbergskyrkan kunde ha haft ovanstående rubrik, men för att inte avskräcka publiken satte arrangören den mer lättsmälta rubriken ”bokprat”. Och det är väl just vad det blev.

Jag tänker inte upprepa mitt prat här utan istället rekommendera Merete Mazzarellas understreckare i Sv D samma dag (10 aug) och som har rubriken ”Skönheten kan skärpa den kliniska blicken”. (Så fort man ser en artikel av M.M. ska man läsa den!) . I fokus står en nyutkommen avhandling, som handlar om nyttan av att läkare läser skönlitteratur. Understreckaren är läsvärd redan som ett roande exempel på hur man på ett ytterst vänligt och inkännande sätt i grunden sågar en doktorsavhandling. Men det kanske beror på att M.M. läser mycket skönlitteratur!!!

Visst måste det väl vara så att alla yrkesgrupper skulle må väl av att läsa mer skönlitteratur bl a för att inreda ”ett rum för skapande undran” (citat av M.M som citerar Kerstin Ekman), men också för att kunna bemöta människor med empati och personligt engagemang.

För övrigt, tänker jag, är frågan om nyttan av skönlitteratur lika begränsande som den ofta förekommande frågan: Vad ska man med kyrkan till?

Vissa saker har sitt värde i sig själva och inte som instrument för andra och som man tror ”högre” syften.

Litteraturens värde förminskas delvis av branschen själv, och ytterst av oss konsumenter.

Se bara på bokhandlarna!

Att kliva in på Akademibokhandeln i Sollentuna centrum är som att göra entré i ett kontorslager. Och en bok blir inte bättre av att exponeras som stapelvara i en korg precis som burkarna med krossade tomater på ICA.

Nej, vill man köpa en bok ska man från början veta vilken man ska ha, och då är det ofta bättre och billigare att handla på nätet eller på ett antikvariat. Bor man i Sollentuna finns det ett utmärkt bibliotek på Aniaraplatsen.

Sollentuna Compostela

2010-08-09T07:47:00.000-07:00

Idag var det så dags att genomföra den pilgrimsvandring diakonen och jag noga provvandrat och som jag skrev om den 5 juli.

När jag vaknade i morse och såg himlen täckt av tunga regnmoln drabbades jag av en ofrom förhoppning om att vi skulle kunna flytta vandringen inomhus, till Sollentuna centrum, där man faktiskt kan vandra runt på två plan och göra lämpliga stopp på olika konditorier.

Men när jag såg hur laddad diakonen såg ut för sin utomhusvandring vågade jag inte ens ta upp förslaget.

Till min förvåning dök det upp pilgrimer, den ena efter den andra vid vår samlingspunkt utanför församlingshuset i Sollentuna, alla förväntansfulla och välutrustade med ryggsäckar och kaffetermosar. Själv bar jag varken på det ena eller det andra. Det går lika bra med en liten axelremsväska och två timmar ska man väl klara sig utan kaffe.

Totalt var vi sex stycken, bitvis t o m sju, som anträdde färden med buss 520 till Bandyvägen, där själva gåendet började.

En mycket positiv upplevelse! Det svåraste var övningen i att gå långsamt. När gör man det? Jag blev närapå omkörd av en snigel, det enda djur jag såg, förutom några sjöfåglar.

Annars var det så regnskogsfuktigt att man kunde vänta sig apor i träden och inte de kraxande skatorna.

Vi gick under tystnad vissa etapper och under lågmält samtal vissa.

Vid stoppen läste diakonen tänkvärda ord om symboliken i den utrustning en ”riktig” pilgrim ska ha: skor, stav, tält, kappa, hatt och kors. Jag hade i alla fall skor på fötterna.

Kl 12 avslutade vi med en mässa vid slutmålet Sollentuna kyrka. En av deltagarna påminde om att kyrkan har S:t Laurentius som skyddshelgon, vilket kändes som ett mer passande kyrknamn en dag som denna: S:t Laurentii i Sollentuna Compostela!

Och så bär jag med mig den heliga Birgittas bön vi läste tillsammans på varje stopp under vandringen:

Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den!

En vandring som gav mersmak!

Obegripligheter

2010-08-04T07:20:00.000-07:00

Dagens begravning omhändertogs av typisk sommarpersonal: en prästvikarie (jag), en orgelvikarie (som aldrig spelat på en begravning förut) och en vaktmästarvikarie (pensionerad sen fem år tillbaka). Det gick alldeles utmärkt, trots att orgelvikarien var mycket nervös och såg ”En vänlig grönska” som en krävande utmaning.

Men att denna psalm skulle visa sig bli en stor utmaning också för mig hade jag inte förutsett.

Knappt hade vi slagit oss ner vid kaffebordet efteråt förrän en yngre man vänligt bad mig förklara uttrycket i tredje versen: ”Allt kött är hö” . Hur kan kött vara hö? Därifrån var steget kort till vegetarianer, buddhismen, islam, korstågen och vad som egentligen kan anses vara kärnan i all religion och vad som är specifikt för kristendomen.

Då hade vi avverkat tre sandwichar som jag inte ens minns påläggen på, så intensivt var samtalet.

När vi kommit till prinsesstårtan hade sällskapet tagit itu med etiska spörsmål kring självmordsorsaker, våldsbenägenhet och människosyn.

-Vem som helst kan döda om bara omständigheterna finns där, hävdade en av gästerna och preciserade därefter ett antal situationer han själv kunde tänka sig.

Och visst! Nog är det det som skrämmer och provocerar mest när man läser om pedofiler och mördare? – att till synes vanliga människor kan bete sig helt obegripligt.

Vi vill så gärna ha förklaringar som övertygar oss om att vi själva är en helt annan människosort –oantastliga och helt igenom goda.

Tilläggas bör att omständigheterna kring denna begravning på intet sätt var så dramatiska som man kan tro av det efterföljande kaffet. Det handlade också om helt vanliga - och som jag förstår ganska okyrkliga människor- som helt enkelt vågade dela frågor och funderingar som många bär på. Det blev som ett helt seminarium i tros- och livsvetenskap, fast mycket personligt. Och det var de själva som satte agendan, inte jag.

Kaffeprat är ofta undervärderat!

I Roslagens famn

2010-08-03T04:09:00.000-07:00

Lilla damklubben ersatte igår sommarvandringarna med en regnig biltur i Roslagens famn.

Rutt: Täby-Norrtälje-Öregrund-Österbybruk-Vendel-Sigtuna-Väsby/Täby

Här kommer utvärdering och tips.

Tips 1: Välj inte en regndag!

Tips 2: Besök gärna toppstugan vid södra infarten till Norrtälje. Välj, om möjligt, mat istället för fika. Ny regim har tyvärr ersatt de gamla veckotidningarna från 50-talet och det gedigna kaffebrödet med det ack så vanliga uppsnoffsade utbudet av elegantare restaurangmat. Vi fick kaffe med torr kanelbulle. En extra stjärna för den extremt trevliga personalen. Två stjärnor för den vidunderliga utsikten minus en stjärna för den fula silon mitt i stan som man inte kommit sig för med att riva.

Tips 3: Åk båt till Öregrund, inte som vi, bil genom det enformiga landskapet av tallskog som

inte påminner det minsta om Taubes blommande övärld. När man äntligen når Öregrund visar det sig dock vara en charmig idyll. Vi shoppade loss i en affär med konsthantverk, där dagens namnsdagsbarn Karin köpte sig en fin cardigan i lin.

Tips 4: Österbybruk en pärla! Se till att komma tidigare på dan så att det finns tid att bese brukssamhället. Men på värdshuset åt vi en delikat pocherad lax och som dessert glass med varm hjortronsylt. Sober miljö och vänligt bemötande!

Tips 5: Missa inte Vendel, en historisk doldis mitt i ingenting. Men i tidig järnålder Sveriges vagga. Katedralisk kyrka med tjusig predikstol. Fint, pedagogiskt besöskscentrum dvs litet museum. Båtgravar. Kulturellt!!!

Tips 6: Låter konstigt, men avsluta gärna som vi med en avstickare till Sigtuna (om ni lyckas krångla er förbi Uppsala). Där kan man sent om aftonen njuta av kaffe med frasig våffla på lilla hamncaféet. Varma filtar. Lagom kvällsliv Ingen skymmande silo!

Tips 7: Gör som vi! Välj ditt ressällskap med omsorg! Då står man till och med ut med hällregn.

Amazing grace

2010-08-01T11:56:00.000-07:00

Idag mötte jag nåden! Och det redan innan jag var framme i kyrkan.

Efter att under gårdagen har utsatts som präst för offentlighetens ljus på allmänna kommunikationer kändes det vilsamt att sätta sig i Toyotans fördoldhet och styra iväg mot dagens uppdrag: två gudstjänster och en vigsel.

Men även denna transport höll på att sluta i pinsamheter.

Större delen av färden gick längs Norrvikenleden, en av de sträckor där hastigheten enligt min mening är felbegränsad till 50km/tim. Det är en typisk 70-stäcka, men inbjuder egentligen till 80 en stilla sommarsöndag som denna. Utifrån dessa fakta gör jag min tidsplanering.

Men det finns tre kategorier av förare som aldrig når ens 50-strecket: de som kör grävskopor, de som övningskör och så gamla män i keps och glasögon som vinglar osäkert mellan kantlinjerna. Idag hade jag en förare framför mig tillhörande kategori tre.

Redan vid första rondellen var mitt tålamod på upphällningen. Jag funderade på om jag skulle hinna fram före klockringningen med den här föraren framför mig hela vägen.

Omkörningar var trots allt inte att tänka på.

Och då – kan man tänka sig - mitt på leden står polisen som gör fartkontroller- på denna osannolika plats vid denna osannolika tidpunkt.

Men oss blev de inte rika på! För där kom vi krypande ett långt tåg av bilar anförda av en gammal man i keps och glasögon som i maklig takt framförde sitt fordon.

Tack gamle man för att du att du räddade mig denna välsignade söndag!

I bästa fall hade det blivit böter. I värsta fall hade jag dömts till en lång framtid på buss 529!

Prästskjortan – barriär eller dörröppnare?

2010-07-31T10:58:00.000-07:00

Diakonen och jag samtalade för en tid sedan om betydelsen av våra tjänstekläder.

Hon såg sin diakonskjorta som en barriär i mötet med människor. Jag såg min prästskjorta som positiv identitetsmarkör. Hur alla andra tänker skulle vara intressant att veta.

Men nu vet jag vad somliga andra tänker…

Under denna heta sommar, utan döljande ytterplagg, blir jag extra synlig som en kyrkans representant på torg, bussar och pendeltåg. Ibland trevligt, ibland inte!

Hur som helst sticker man ut på något sätt.

- Hallå där prästen! tjoade en försäljare av Situation Stockholm idag när jag skyndade

över Aniaraplatsen.

Lördagshandeln avstannade och alla frågade sig hur prästen skulle agera.

Det är klart att jag köpte ett ex för att slippa känna mig som den där likgiltiga prästen som gick förbi i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.

Men det kan bli lite dyrt när man passerar många behövande utmed gator och gränder.

Inne i centrum slog jag mig ner med en kopp kaffe – med ryggen utåt - i väntan på att det skulle bli dags att klättra uppför berget till dop i S:t Erik. I affärer och på caféer blir jag alltid oerhört väl bemött i min prästskjorta. En gång erbjöds jag t o m rabatt, och det var på Kungsholmen där jag inte ens jobbade. (Undrar först nu om det var något avlatstänkande i botten?)

På hemvägen idag blev det värre. På bussen från Rotebro som vanligt!

En biffig yngling med spindelvävstatuering runt hela skallen vände sig mot mig just när han skulle kliva av bussen och ropade högt:

- Hej då prästen. Vi ses nog inget mer, för jag ska en trappa ner till helvetet!

Och så gjorde han sin nedstigning.

Jag behöver väl inte säga att hela bussen tittade på mig.

Och även om den stackars ynglingen hade stannat kvar på bussen hade jag inte tyckt att en välbesatt 529:a var den bästa miljön för själavård.

Men så är det att vara kyrka mitt bland folket!

Nycklamakt

2010-07-17T08:05:00.000-07:00

Förr i världen, när vi fortfarande var fyra runt frukostbordet, åtminstone ibland, brukade jag underhålla familjen med färska drömmar från den gångna natten. (Det kan vara en anledning till att frukostklubben har reducerats…)

Eftersom det inte fanns någon att berätta för i morse kommer nattens dröm här på bloggen för en hel värld att ta del av.

Jag drömde att jag skulle lämna tillbaka nycklarna till Edsbergskyrkan, ingen orimlighet eftersom jag snart slutar där. Det udda inslaget var bara att alla präster i stiftet som hade nycklar att lämna tillbaka skulle under biskopens överinseende gräva ner dem i en grop intill Storkyrkan en viss dag i samband med en prästvigningsmässa. Någon förklaring gavs inte. Det var väl i enlighet med någon paragraf i kyrkoordningen…

För min del komplicerades det hela av att jag var inbokad på dop just den tiden och redan haft möte med en förväntansfull dopfamilj.

Det bedömdes inte som giltigt skäl att frånvara eftersom meddelande om nyckelnedgrävningen hade skickats ut redan ett år i förväg.

Att jag då inte tillhörde stiftsorganisationen och därför inte nåtts av meddelandet var heller inget giltigt skäl.

När man står inför denna typ av olösliga dilemman vaknar man i regel, vilket också hände.

Har någon en teologisk psykoanalytisk tydning av denna dröm?

Ånger och grämelse

2010-07-16T13:56:00.000-07:00

Det bästa med att köra bil är att man har tid att lyssna på radio. Hörde till min glädje häromdagen ett riktigt bra program om ånger och grämelse i en mycket mer välgjord serie än ”Det sista ägget”. Serien heter ”Oförnuft och känsla”. Programledare är Helena Zweigbergk, hon med det fascinerande omöjliga efternamnet. ( Hon har också skrivit en bra bok som heter ”Ur vulkanens mun”)

Visserligen har jag bara hört ett enda avsnitt i serien, men det var bra!

Livsnära frågor i existentiell belysning. Hon hade till och med det goda omdömet att inbjuda en präst för kommentar, i detta fall Camilla Lif.

Vad gör man med sin skuld? Förlåter Gud allt?

Eftersom det är hett orkar jag inte referera vad som sades, men den som är intresserad kan ju gå in och lyssna på webben.

Min slutsats är, som så ofta, att här finns mycket att tänka på.

Det skulle vara ett stort svek för kyrkan att göra sig av med syndabekännelsen, för vad ska man annars göra med sin faktiska skuld? Gå och bära den hela livet? Är det ett bättre alternativ? Intala sig att man är oskyldig? Kan vara svårt att övertala sig själv om något annat än det man innerst inne vet är sant. Förtränga? Kompensera?

Ett problem är att kyrkan formulerar sig på ett sätt som många inte kan ta till sig. Orden känns främmande och passar inte som kläder för det jag känner och tänker. Men många lovvärda försök till nyformuleringar görs. Det är bara att jobba vidare. Den här varianten hittade jag i en s k plocklåda på internet och den uppskattades vid den ungdomsmässa jag ledde igår kväll:

Här får jag vara den jag är

utan masker och roller.

Du känner mig, Gud,

även mina mörka sidor

Ta emot mig

med alla mina felsteg och brister.

Hör mig, berör mig, förlåt mig

Tänd ditt ljus i mitt mörker.

”Det sista ägget”

2010-07-07T03:02:00.000-07:00

Ibland undrar jag vad man egentligen vill med vissa program i radio och TV.

Just nu funderar jag över radioserien ”Det sista ägget” med underrubriken ”Vad motiverar existensen i medelåldern?” Svaret på den frågan, som jag uppfattat det, är helt enkelt ”ingenting”. Utan barn och utan möjlighet att få några är livet utan mening. Det blev den deprimerande, och enligt min åsikt felaktiga, kontentan av de två delar av serien som jag råkat höra under bilkörning och kökspyssel. Men jag hörde kanske inte allt, och kanske kommer de konstruktiva tankarna i kommande avsnitt som jag inte tror att jag kommer att lyssna på.

I den första delen intervjuades ett antal kroppsfixerade, ångestfyllda män och kvinnor med dödsskräck. I ett senare avsnitt intervjuades av någon anledning amerikanska kvinnor som ansåg att efter fyllda 50 år var kvinnor helt osynliga. Som om det skulle på något sett belysa min situation som kvinna i det svenska samhället. Jag tvivlar på att det ens är riktigt relevant i det amerikanska.

Vad jag ser omkring mig är något helt annat. Jag ser en mängd starka, aktiva kvinnor som med glädje tar del i att utveckla både personliga relationer och samhället i stort.

Jag tycker mig se fler identitetsproblem bland män än bland kvinnor i klimakteriet.

Jag skulle med andra ord kunna göra en radioserie som skulle spegla en helt annan sida av verkligheten. Det får mig att undra vilka mediebilder som serveras oss och hur vi förhåller oss till dem…

Hittills har jag inte ens hört någon i programmet ens snudda vid tanken att livets mening skulle bottna i att människan hör hemma i ett större existentiellt sammanhang, att meningen kunde tänkas bottna i att vara ”kallad” i förhållande till en Skapare, och att denna kallelse kan innebära både barn och barnlöshet, yttre bekräftelse eller avsaknad av sådan, och att värdet ligger i något helt annat än skönhet, ungdom och förmåga till reproduktion.

Grundfrågan har primärt inte med ålder att göra utan borde kort och gott formuleras: Vad motiverar existensen?

Och svaret på den frågan tror jag är en utmaning för kyrkan att arbeta med.

Gun-Britt Sundström: ”Maken”

2010-07-07T01:25:00.000-07:00

Vissa böcker tar tid att lämna. De lever kvar inom mig långt efter att sista kapitlet är utläst.

Gun-Britt Sundströms bok ”Maken” är en sådan bok, nu i pocketutgåva. Varför har jag inte läst den förut?

Efter att ha följt studenterna Martina och Gustav genom deras sjuåriga hopplöst ojämna förhållande är det liksom inte bara att avsluta kontakten tvärt och plocka fram nästa bok, en simpel deckare. ”Maken” är minst lika fängslande som just en deckare. Och språket ett flöde med en njutbar kombination av både stil och humor.

Ändå händer i princip ingenting under mer än 550 sidor, i varje fall inte i yttre mening. Även det inre förloppet är långsamt utan att bli segt.

En del av min egen fascination förklaras säkert av att jag själv, liksom Martina och Gustav, var student i Stockholm i skarven mellan 60-tal och 70-tal. Både lokalfärg och tidsanda ger hög igenkänningsfaktor. Jag är imponerad av att Gun-Britt Sundström lyckas beskriva den här tiden med ironisk distans trots att boken uppenbarligen kom ut redan 1976!

Boken sätter definitivt spiken i kistan för de fria förbindelserna som var så självklara ideal för många under de åren. Dock känns hennes beskrivning av komplicerade relationer lika aktuella idag.

Det hade varit roligt att diskutera den här boken i något slags läsecirkel. Men kanske någon läsare av denna blogg har synpunkter att bidra med?

Härlig är jorden – en sommarvandring

2010-07-05T06:05:00.000-07:00

I min vandringsserie har jag nu kommit till avdelningen pilgrimsvandringar.

Vi provgick nämligen en sådan sträcka häromdagen – diakonen och jag.

Denna vandring kommer inte att genomföras förrän i augusti, men det är ju bra om de som ska leda truppen själva hittar och vet var lämpliga stopp kan göras.

Pilgrimsvandringar arrangerade av Svenska kyrkans församlingar är rätt så behagliga promenader, fjärran från de strapatsrika vallfärder som den heliga Birgitta och hennes samtida fick utstå.

Vi började med att ta en SL-buss i riktning Rotebro. (Den som läst mina tidigare inlägg inser lätt att detta är den mest riskfyllda delen av projektet) Till min förvåning gick resan bra och efter tio minuter kunde vi påbörja själva fotvandringen utmed en ljuvligt skuggig strandpromenad längs sjön Norrviken. Till skillnad från medeltida färdledare hade vi som krav att även elmoppar ska kunna ta sig fram i terrängen. Inga problem!

Inte heller drabbades vi av vilda djur, rövare, pest eller kolera.

Vi passerade badplatser, båtbryggor, villaträdgårdar och en herrgård innan vi efter ett par kilometer i god form anlände till Sollentuna kyrka, där vi så småningom tänker avsluta vandringen med att fira en enkel mässa, helst i amfiteatern utomhus.

Förutseende som jag är hade jag parkerat min bil vid kyrkan så att vi utan ansträngning kunde ta oss tillbaka till utgångspunkten.

Det blir nog bra det här!

Vissa församlingar ordnar också pilgrimsresor. En gång gjorde jag en sådan till Italien med S:t Matteus församling i Stockholm. Jag har väl aldrig i mitt liv ätit så gott som på den resan, och på det bekväma boendet i olika kloster fanns absolut inget att anmärka. Till på köpet matades vi med givande föredrag och besök på de mest osannolika platser.

Det är så sant som står i psalmen: ”…skön är själarnas pilgrimsgång”.

Inför de kommande utmaningarna i Sollentuna studerar jag nu flitigt”Lilla pilgrimsboken” utgiven på Verbum. Teorin överträffar ju ibland t o m verkligheten…

Bussar, begravningar och bönesvar

2010-07-02T13:10:00.000-07:00

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen….Lita inte på SL, framför allt inte i Rotebro!

Idag var det dags igen. Jag vet inte om det var föraren eller bussen som fick värmeslag, men föraren kunde helt enkelt inte starta. Motorn lät helt död dvs inte alls.

Som vanligt hade jag en begravning som väntade.

Klockan gick.

Föraren öppnade och stängde dörrar, klev ur bussen och bankade här och bankade där.

Bara klockan gick.

Som vanligt var vi tre resenärer i bussen, dock inte samma tre som häromdagen.

En var försedd med skateboard. Han hade åtminstone en alternativ lösning att ta till.

Föraren beklagade sig: - Det här går inte.

Det hade vi redan märkt. Jag började bli nervös.

Till slut ringde föraren nån jour. Kanske var det SOS Alarm. Jag känner en som jobbar där och funderade på att ringa honom direkt.

Tills vidare bad jag en bön. Inte högt, eftersom jag är svenskt blyg.

Då hörde jag föraren säga i telefonen: - Jaså vänster?

Ut igen och bankade. Och si…motorn gick igång och alla kunde dra en lättnadens suck.

Även denna gång lyckades jag komma i tid till begravningen.

Tack vare att bussturen kunde följas upp med egen bil – luftkonditionerad dessutom!

Ikväll gläder vi oss åt Hollands seger i kvartsfinalen. Wat leuk!

Nästa blogginlägg blir lite mer andligt. Då ska jag berätta om en pilgrimsvandring på prov.

Kollektiv förvirring

2010-06-28T13:04:00.000-07:00

Att vara präst innebar bl a att infinna sig rätt tid på rätt plats i rätt ärende.

Att hålla reda på i vilket ärende jag är ute är nog enbart mitt eget ansvar, men för att komma till rätt plats i rätt tid är trots allt beroende av trafikförhållanden som jag inte helt råder över.

Därför är första dagen med sommartabell alltid något av ett äventyr.

Idag, som vanligt, utbröt den stora förvirringen. Vid Rotebro station gjorde tre olika förare upp med varann på plats om vem som skulle köra vilken buss med vilket nummer och vart. Jag som trodde det fanns nån slags plan på förhand. Men det kanske är det som menas med sommartabell. Det blir var det blir. Minuterna gick.

Misstänksam som jag är frågade jag för säkerhet skull om bussen jag satt på gick till Bollstanäs.

Föraren svarade tveksamt: Ja, jag tror det står det på utsidan, Gör det inte det?

Inte blev jag lugnare när han sedan frågade m i g när bussen skulle gå.

- Nu genast, sa jag förstås.

Ändå fick vi tre resenärer gå av bussen och byta till en skraltigare men med en förare som i alla fall kunde köra så dammet yrde.

Pendeltåget var däremot snabbfotat. Det var som om man ville kompensera för vinterns förseningar genom att avgå flera minuter för tidigt. Folk fick springa som galningar för att hinna med.

Trots allt kom jag fram i tid.

Imorgon kanske jag tar bilen.

Stockholmsvandring 3

2010-06-27T12:00:00.000-07:00

Idag genomfördes Stockholmsvandring 3 (Bellmansvandringen inräknad). En storstadspärla för den som hellre möter väluppfostrade pudlar istället för vilda älgar och hellre sitter med en latte och en mazarin på ett civiliserat fik istället för att trycka i sig en svettig hembredd ostmacka tillsammans med några klunkar ljummet vatten i obekväm myrbacke.

Här kommer tipset:

Man tar sig till Nybroplan där man stiger ombord på ”Emelie” som lär avgå varje hel timme. I alla fall gick den idag kl 11. Obs att man betalar ombord endast med kort ( inte SATS-kortet) Denna båt i linjetrafik är dessutom helt okänd, varför jag och mina två medvandrerskor var de enda ombordstigande. Kändes ungefär lika lyxigt som om det hade varit Vasaslupen, och utsikten var ju typ densamma.

Efter en underbart behaglig sjötur går man iland i Hammarby sjöstad, där man kan spatsera runt en stund och förundras över den snabba utbyggnaden, de fräscha fasaderna och de promenadvänliga kajerna. Man kan tyvärr inte slå sig ner på ett matställe redan nu, eftersom man då riskerar att inte komma vidare.

Istället fortsätter man längs kajen fram till Skanstullsbron, den gamla, genuina. På den går man över till Söder och snirklar sig upp österut via idylliska gator och parker, där man kan meditera över hur det känns att bo på t ex Blecktornsstigen med balkong mot den tysta gröna parken eller vid Vita bergen nedanför Sofia skola där små barn plaskar i dammen.

Uppe på Bondegatan passerar man Sofia skola och fortsätter norröver till de gamla kulturhusen på Åsöberget. Därifrån är det nära till det kända utsiktsfiket på Fjällgatan. Vill man inte ha mazarinen rekommenderar jag glassen, framför allt smaken ”kryddig rabarber”.

Eftersom man är rätt trött i fötterna vid det här laget kan man ta buss eller t-bana från Slussen, gå hem och läsa PA Fogelström och glädja sig över att det finns annat i livet än VM i fotboll!

Post festum

2010-06-21T00:42:00.000-07:00

Det krävs en del psykologisk egenterapi för att kunna återgå till vardagen efter lördagens overkligt fantastiska bröllopsfest. Alltså gick jag ut på stan igår för att beskåda och begrunda ”resterna”.

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle känna mig så delaktig i detta kungliga bröllop! Det är kanske just känslan av delaktighet som kommer att ligga kvar i mig mest påtagligt. Jag var med! Trots att jag mest deltog som TV-tittare!

Känslan av delaktighet i ett bröllop varierar ju stort beroende på vilken roll man själv har i sammanhanget och vilken relation man har till brudparet – från att vara brud/brudgum till att vara vigselförrättare, fotograf, gäst, chaufför, brudnäbb osv.

Att TV fått tillstånd att bevaka allt, gjorde det ju möjligt för vem som helst att åtminstone som åskådare delta i festandet, och upplägget var verkligen så inkluderande som man bara kan tänka sig.

Men ärligt talat var det stor skillnad på att sitta framför TV:n och att själv få stå vid Norrbro och vara en del av ”vännerna” på plats när kungligheterna trädde fram på Lejonbacken kl 18!

Att vara fysiskt närvarande i olika sammanhang är ibland en nödvändighet för själva händelsen. Om just jag inte hade gått till Norrbro hade brudparets vinkningar till folket ägt rum ändå, men om ingen hade kommit hade det hela enbart blivit vinkningar till TV-kamerorna och inte alls den händelse som var tänkt.

Präst som jag är tänker jag att det är ungefär som med gudstjänsterna i kyrkan. Delaktigheten blir förstås otroligt mycket svagare om den inskränker sig till TV-tittande, och själva händelsen blir ingen riktig gudstjänst om kyrkbänkarna är tomma.

En annan sorts delaktighet uppstod på trappan till Storkyrkan igår söndag, där jag som så många andra köade för att komma in på eftermiddagen. Ett par kyrkvärdar gjorde en beundransvärd insats genom att leda allmän psalmsång för att bevara alla på gott humör.

Nu är ju inte psalmsjungandet så utvecklat i vårt land. (Det är inte som i Polen där alla kan hela psalmskatten utantill från den tid böcker och papper inte fanns att tillgå.) Tryggare kan första versen gick bra, även de två första på Den blomstertid nu kommer. Också refrängen på ”Han har öppnat pärleporten” sjöngs med bravur (och ironi med tanke på den stängda port vid stod framför).

Kyrkvärdarna delade i desperation ut några psalmböcker, men valde sedan klokt nog istället Idas sommarvisa för att maxa just känslan av delaktighet.

Mina fötter ville dock inte vara med och sjunga utan gick vidare till ett glasscafé i gränderna och ner till Skeppsbron för att beskåda Dannebrogen.

Leve brudparet!!!

Konst med budskap

2010-06-16T07:14:00.000-07:00

Just nu pågår på plan 3 i Kulturhuset två rätt små, och mycket olika, utställningar som har det gemensamt att de ifrågasätter modern livsstil.

Fotografen Jens Assurs utställning heter ”Hunger” och handlar inte om svält i första hand utan mer om människans girighet att ständigt vilja konsumera mer. I fotona låter han mig möta så skilda miljöer som Sao Paulo, Tokyo och Bollnäs! Det blir precis så kontrastfyllt som det låter. Bilderna är stora och jag bär dem med mig i minnet tillsammans med eftertankar av bibliskt slag: Vad är det egentligen vi jagar efter? Vad är det som kan mätta en människas hunger efter mening och kärlek?

I galleriet mittöver kan man bekanta sig med den italienske formgivaren Ettore Sottsass, främst skisser och föremål från 1950-talet, även om han slog igenom några decennier senare.

Jag tycker att det mest intressanta är den video som rullar där Sottsass själv kommer till tals och delar med sig av sina tankar. Också han säger sig söka mening och samband i tillvaron. Han vill befria människor från blind konsumtion, från nostalgier och givna strukturer och till frihet och kreativitet.

Han jämför bl a livskänslan i att dricka vatten ur ett glas jämfört med ur en pappmugg, och han säger: Vad är det som säger att ett bord måste ha fyra likadana ben? Det är bara industrin som har bestämt, eftersom lika ben är enklare och billigare att tillverka.

Och jag tänker: Javisst, gärna olika bordsben, bara de i alla fall är lika långa!!!

Det ironiska är, att med tiden kan även en designer som Sottsass själv bli en del av världens nostalgi och konsumtion genom att hans föremål säljs och genom att en utställning som denna kan väcka en nostalgisk längtan till det flydda 50-talet.

Se gärna utställningarna! Det kostar inget att gå in och det finns bekväma rulltrappor ända upp.

Skansenvigslar à las Vegas

2010-06-13T06:36:00.000-07:00

Bröllop är som alla vet ett hett ämne just nu.

Igår vigdes 357 brudpar på Skansen genom drop-in-vigslar.

”Jag har samma samtal med paren innan som jag brukar”, påstod en av vigselprästerna glatt och syftade på de tio minuters förberedande samtal som föregick det som i Svenska kyrkans handbok faktiskt kallas ”vigselgudstjänst”.

Det finns därför anledning att påpeka att jag själv och, jag vill tro, de flesta av mina kollegor, genomför samtal på c:a 1 – 1,5 tim i god tid före vigseln, även den lilla enkla, och ofta handlar det om flera telefon- eller mailkontakter utöver detta.

Serievigslar som på Skansen är inget jag skulle vilja medverka i. Kyrkans handlingar är tänkta för ett sammanhang som kräver mer av förberedelser hos alla inblandade. Det är min åsikt!

En välvillig tolkning av den stora efterfrågan på snabbvigslar kan vara att många bröllop numera är rejält upphaussade, och inte blir det bättre av det kungliga som stundar, hur kul det än blir.

Många sparar i åratal för att ”ha råd” att gifta sig, bröllopsindustrin svämmar över alla gränser och många strävar efter att komma på det unika temat för sitt bröllop som gör att man på ett oförglömligt sätt sticker ut från mängden. Det gör nog att många liksom aldrig kommer sig för. Bara tanken på att planera ett bröllop kan kännas övermäktig.

Man kan diskutera samkönade äktenskap, man kan diskutera brudöverlämnanden och man kan diskutera serievigslar. Kyrkans koncentration borde väl ändå ligga på att vara med och skapa förutsättningar för fungerande kärleksrelationer. Det är förstås svårare och mer tidskrävande än att skapa regler och att viga. Det handlar om förtroendefulla kontakter med kyrkans representanter så att man vågar komma igen för samtal när svårigheter kommer, t ex för familjerådgivning. Det behövs samtalsgrupper och det behövs en fördomsfri bearbetning av könsidentitet, rollfördelning, självkänsla m.m Det behövs engagemang i samhällsutvecklingen så att vi alla klarar av att prioritera människor och relationer framför konsumism och prestation.

Och så – förstås – en befriande förkunnelse om Guds nåd när livet inte ”blir som vi har tänkt oss”.

Vindsröjning

2010-06-12T12:55:00.000-07:00

Denna regniga lördag gav ett utmärkt tillfälle för vindsröjning. Det tyckte tydligen hela Väsby för det lär ha varit långa köer in till sopstationen eller återvinningscentralen eller vad det heter. ”Sörab” möjligen (det är inte jag som åker dit…)

Man fastnar lätt när man öppnar gamla dammiga kartonger med skrivböcker från lågstadiet på 50-talet, som inträffade för så länge sen att det faktiskt hette folkskola. Där fann jag den första grunden till mitt bloggande, de trevande försöken att med enbart versaler och hämningslöst felstavande lägga ut texten om kompisar, troll, väder och sommarlov, allt illustrerat genom stereotypa teckningar som inte såg ut att genomgå någon nämnvärd utveckling upp genom åren. Min morfars och min mammas konstnärliga anlag gick tyvärr inte i arv till mig.

Däremot hittade jag morfars tavlor och teckningar och mammas målade porslinsfat. Tyvärr räcker inte väggarna till för att exponera konsten, särskilt inte eftersom min egen yngsta dotters akvareller redan pryder väggarna.

Men vad säger att man ska ha samma bilder uppe jämt? Man får väl byta färgskala och motiv efter säsong, ungefär som man gör för att följa kyrkoåret.

Brevbuntar förpassades till sopen, likaså fula skålar och vykortsalbum med bleknade bilder från olika hålor i Mellansverige.

Men pärlor fanns… och de har jag kvar!!!

Jag har upptäckt att jag kommit i takt med min ålder!

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok ”Den tredje åldern” ( den mellan 50 och 70 (fler åldrar följer förhoppningsvis…)) att nu är tiden att ta itu med att ”rensa undan all bråte” man har samlat på sig. Så rätt, så rätt! Och – tänker jag – tid att plocka fram det där man glömt bort att man hade men som ger glädje att titta på, brev att läsa en gång till, broderade dukar utan kaffefläckar (i den mån de finns) m.m.

Men hon säger att man ska gå igenom köket, badrummet och skrivbordet också, och nu börjar jag känna mig lite matt.

Man får hoppas att det kommer en soldag imorgon..

En bellmanhistoria

2010-06-10T01:38:00.000-07:00

Det var en guide, en vandringsgrupp och en Bellman…
Det var igår.
Vid Axelsbergs tunnelbanestation.
Det var där det började
det som också kunde ge det här inlägget rubriken ”Stockholmsvandring 2”.
Ett alternativ till att gå själv med guidebok i hand är att delta i någon av de otaliga vandringar som organiseras av hembygdsföreningar, museer och enskilda entreprenörer.
Gårdagens promenad hette ”Bellman i Hägersten” och vi gick i regi av den lokala hembygdsföreningen.
Vis av erfarenheten hade jag den här gången vattenflaska med mig. Plus en inplastad ostmacka. Ingetdera behövdes. Det gavs inga fikapauser.
Eftersom vandringen skulle ta två timmar var jag tveksam redan från början, nära att vända om redan före start. Men jag hade inte behövt oroa mig. Ett 25-tal personer i relativt hög ålder väntade i Axelsberg, någon försedd med rullator. Hon tillhörde de snabbaste.
Det jobbiga var inte att gå. Det var mer jobbigt att stå länge och lyssna till den ytterst kunniga guiden, men väl värt mödan.
Jag upptäckte snart en bekant i gruppen som jag kunde eftersläntra med för att diskutera kyrkliga angelägenheter.
Liksom sträckan Alvik – Nockeby är den södra Mälarstranden rätt så brant men lika vacker, inte minst så här års. Bakom de fula höghusen utmed tunnelbanan öppnar sig lummiga parkområden och vidsträckta vyer över Mälaren och öriket.
Och överallt har Bellman satt sina spår och skrivit sina epistlar! Bellmansekar, Bellmanskällor och Bellmansgrottor, det finns gott om påstådda och kanske verkliga minnesplatser. Min faster som bor i området påstår att de har ”Bellmanmålningar” i sin trappuppgång ( huset är byggt sent 1980-tal, typ.) Haha!
Ostmackan och vattnet blev dagens frukost. Gutår!

I syrenernas tid och festernas månad

2010-06-08T11:39:00.000-07:00

Undra på att festerna slår ut i blom efter denna långa och kalla vinter!
Askmolnet har gått upp i rök, svininfluensan har förbytts i pollenallergi och snöstormarnas trafikkaos har ersatts av studentflakens trafikkaos…
Vem minns den mörka tiden?

Nu är det dags! Låt oss njuta – av blommande vita, väldiga kastanjer och overkligt blålila doftande syrener, av glädjen hos skrålande, hoppande studenter i vita mössor, av den bedövande grilldoften i trädgårdarna, av den absurt upphaussade stämningen inför det stundande prinsessbröllopet, av luftballongerna som svävar upp i skyn och av den behagliga tanken att sommaren fortfarande är alldeles ny! Och bäst är den förstås i Stockholm!!!

Nationaldagsfirandet är en bra uppfinning som snarast bör följas upp av en annandag av liknande dignitet. (jag har ännu inte kommit över att annandag pingst föll bort… och den helgen har ju – till skillnad från nationaldagen – ett tydligt och väl motiverat historiskt firningsämne)

”Den blomstertid nu kommer…” oavsett om skolavslutningarna sker i kyrkan eller inte.
Hur som helst är det roligt om kyrkan kan bli känd för att inte bara vara en plats för krisen utan också – och särskilt – för glädjen och festen!
Exultate Deo! sjöng Engelbrektskyrkans kammarkör i flera varianter under en vacker sommarkonsert på nationaldagskvällen. Det är bara att instämma!!!

Visningar av religionens hus

2010-06-05T13:58:00.000-07:00

Intressant hur olika man kan lägga upp guidningar i religiösa lokaler!
Sollentuna församlings personal – c:a 100 personer – hade i veckan förmånen att på en enda dag få göra studiebesök i Filadelfiakyrkan med Rörstrands slott, i judiska synagogan nära Kungsrädgården och i moskén på Södermalm.
En riktig turistbuss transporterade oss bekvämt runt mellan platserna, varvid guiden vänligt pekade ut stadshuset, slottet och operan för att lantisarna från Sollentuna skulle få med sig vissa allmänna basfakta om huvudstaden.
I Filadelfia fick vi veta mer om Rörstrands porslinsfabrik än om dagens pingströrelse, i moskén fick vi veta mer om islam än om moskén, men i synagogan fick vi faktiskt allt om både utsida och insida av ”församlingspedagogen” Eva som måste vara en av Stockholm mest proffsiga guider inom sitt område. Hon serverade oss ett strålande föredrag om judisk tro samtidigt som hon förevisade den fascinerande salen med bl a stora tjusiga pergamentrullar dolda bakom en tjock röd sammetsgardin.
Jag tyckte det var närmast pinsamt att upptäcka hur lite jag faktiskt visste om judisk tro och tradition.
Som bekant måste männen ta på sig en liten kalott för att träda in i synagogan.
I moskén var det däremot vi kvinnor som fick ta på oss specialplagg: fotsida tunna bomullsrockar med kapuschonger. Och alla fick ta av sig skorna (det var då jag såg att jag tagit på mig två helt olika sockor i den tidiga morgonen…)
Muslimerna var mycket tydliga med sin tro och det fanns gott om skriftligt material att plocka med sig hem för den som ville.
Vid personalkaffet nästa morgon frågade vi oss varför vi kristna ofta är så diskreta med att tala om vår tro. Vi aktar oss noga för att ”pracka på” och ”propagera”. Frågan är om vi har blivit alltför blyga? Varför skulle den som studiebesöker en pingstkyrka mest vara intresserad av porslin?

Ideologier i svensk politik

2010-06-02T14:11:00.000-07:00

Ett av proffstyckargängen i TV:s morgonsoffa tog igår kväll plats i en ”kvällssoffa” placerad på Södra Teaterns scen. Tyckarna var Thomas Idergard, Birger Schlaug samt Ursula med ett efternamn som jag tyvärr varken minns eller antecknade. Moderator var Bengt Göransson, som för övrigt just kommit ut med den intressanta boken ”Tankar om politik” (har hunnit till sid 84).
Syftet med debatten, som var ett samarrangemang mellan Ordfront och Timbro, var att så här inför valrörelsen gå lite mer på djupet i frågor som mest bara behandlas ytligt.
Tyckarna hade fått välja ett ämne var:
Birger Schlaug ifrågasatte ekonomisk tillväxt som ett självklart mål.
Thomas Idergard aktualiserade människovärdet.
Skånska Ursula ville diskutera frihetsbegreppet utifrån ett vänsterperspektiv.
Alla ämnen diskuterades en stund var.
Frågor och påståenden helt vilt saxade ur samtalet:
- Kan man hela tiden ställa nya och högre krav på vad välfärden ska leverera?
- Marknadens ”brist på etik” är v å r brist på etik.
- Människan har inte ett egenvärde i den gröna rörelsen
- Frihet innebär utveckling av välfärd och utbildning
- Att protestera räcker inte som kraft för förändring
- Nu när har det bra materiellt är det andra saker som ska växa ist för ekonomisk tillväxt
- Vi har aldrig haft så mycket privat företagsamhet som finansieras via skattemedel
Försök hitta en linje i detta den som kan! Debatten var trots allt inte så ostrukturerad som man kan tro av mina lösryckta satser.
Vem som sa vad får ni räkna ut själva. Gissningar välkomna!
Flest ord – utan tvekan – använde Thomas Idergard. En imponerande svada. Många kloka ord, och en del galenskaper ( bra på att provocera med glimten i ögat)
Mest engagemang visade Birger Schlaug. Verkade lyfta från ”soffan” ett tag.
Ursula sa många bra saker, om jag uppfattade skånskan rätt, men kom lite i kläm mellan de pratglada herrarna.
Moderatorn låg lågt. Tror dock inte att han sov. Gav tyckarna blommor på slutet.

”Avgång” – om ideal och politik

2010-06-01T12:49:00.000-07:00

Efter att ha skrattat mig igenom vårens teaterbesök blev Stadsteaterns föreställning av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” en klar kontrast. Visserligen fanns en hel del komik att åtminstone le åt, men verklighetsbeskrivningen är dyster: Makt korrumperar och verkligheten är långt från idealen. Budskapet är trots allt uppfordrande: Det gäller att låta sanningen och kärleken segra över lögnen! Lite oklart varför, eftersom det inte framgår riktigt tydligt på vad idealen grundas och vilka drivkrafterna är att göra gott. Men det kanske bör tas för givet…
Pjäsen handlar om en inflytelserik kansler som avgår, en man som haft stor makt men som nu inte längre värderas. Dock försöker man köpa hans tjänster genom att locka honom att svika sina ideal, en kamp han utstår med både framgång och misslyckanden.
Jag tycker att pjäsen var absolut sevärd, att den aktualiserar frågor om makt och ideal, frågor som ständigt måste hållas levande. Jag tror samtidigt att den får sitt speciella värde i att det är just Vaclav Havel, som Tjeckoslovakiens ex-president, som skrivit den. Annars hade den förmodligen inte satts upp.

Foto som livstolkning

2010-05-28T06:44:00.000-07:00

Eftersom jag sedan barndomen omgivits av ständigt fotograferande personer tar jag själv aldrig kort. Den sista kameran jag ägde, en mycket enkel sådan, förlorade jag på Heathrow för tio år sen. Jag har inte saknat den.
Däremot tycker jag om att titta på foton. Därför begav jag mig med stor nyfikenhet till Stockholms nyaste museum, det Fotografiska. Läget är inte så lättillgängligt, mitt på Stadsgårdskajen, och dessutom inte riktigt färdigt. Men att de pågående utställningarna drar folk var uppenbart. Det var viss köbildning framför fotona.
Den första salen upptogs av Lennart Nilssons foton om hur ett barn kommer till. Inga nya bilder visserligen, men bilder man kan se om och om igen, och som skapar en sakral stämning i vilket rum som helst.
Den stora utställningen ägnas Annie Leibovitz (f 1949) fotokonst, en mycket spännande och variationsrik produktion, huvudsakligen porträtt av både familj och officiella, kända personer.
AL är en av världens mest kända porträttfotografer, och när man ser bilderna förstår man varför.
Vi som ständigt ser varandra och andra i rörelse inspireras till djupare reflektion när rörelsen stannar av och den annars flyktiga blicken får vila länge på en människas ansikte och hennes omgivning.
Vid min senaste begravning fanns två mycket fina fotografier på kistan. Det enda var relativt nytaget och visade en åldrad kvinna med erfarenhetens rynkor i ett ganska trött ansikte. Det andra visade samma kvinna som ung – en vacker kvinna med böljande hårsvall och blicken uppåtvänd, fylld av livslust.
Dessa två foton gjorde det tydligt att det inte bara var en gammal och sjuk 85-åring som låg i kistan utan samtidigt den unga, friska människan och allt som var hon däremellan. Och jag tänker att när vi en dag kommer till Gud är vi liksom bortom våra fysiska åldrar, hur nu det blir… Detta funderade jag över ett tag, när jag som avslutning på mitt museibesök tog en kopp kaffe i den provisoriska serveringen med en strålande utsikt över båttrafiken på Stockholms ström.

En familj - August: Osage County –

2010-05-27T05:50:00.000-07:00

Ibland är det bäst att bara skratta åt eländet! Och det är just vad man gör i Dramatens uppsättning av ”En familj”, åtminstone om man, som jag, uppskattar den ironiska formen av humor. ”Eländet” är den extremt dysfunktionella familjen fylld till bristningsgränsen av konflikter, missförstånd, hemligheter, hysteriska utbrott och allehanda galenskaper. Det låter inte som en komedi, men det är just vad det är. En tragikomedi!
Någon frågade mig efteråt vad "budskapet" var. Det vet jag inte riktigt. Men befriande roligt var det i alla fall. Det mesta gick ju att känna igen, om än inte – tack och lov – i dessa absurt överdrivna former.
En höjdare för mig som präst var scenen från en begravningsmiddag. Husfaderns stapplande bordsbön var obetalbar och rev ner publikens spontana applåder.
Skådelspelarna lysande! Där fanns bl a veteranerna Börje Ahlstedt, Marie Göranzon och Jan Malmsjö i sällskap med yngre förmågor.
Som alla förstår rekommenderar jag föreställningen. Den spelas nu på lilla scenen men kommer igen på stora scenen i höst.

Jungfru Marias kyrkvandring

2010-05-25T14:32:00.000-07:00

Församlingarna får ibland lite udda gåvor, saker som man inte riktigt vet vad man ska göra av.
Häromdagen kom en vänlig människa in med två kartonger mycket begagnade leksaksbilar av utgången årsmodell.
Barntimmeledarna rullade mellan sig en röd bil över bordet i personalköket medan de berättade för mig nedanstående historia om en annan gåva de fick en gång: statyn av jungfru Maria:

En dag kom en kvinna av utländsk härkomst in i kyrkan för att överlämna en meterhög gipsfigur föreställande jungfru Maria. Hon förklarade att hon länge haft denna madonnafigur i sitt hem, men att Maria nu uppenbarat sig för henne i drömmen och sagt att hon längtade till kyrkan.
I den stora entréhallen gjorde personalen gjorde i ordning en vacker vrå för jungfrun som blev till glädje för många. Små och stora vande sig vid Marias påtagliga närvaro i huset.
Men en dag kom kvinnan oväntat tillbaka för att hämta sin madonna.
Det visade sig att hon skulle flytta och nu måste Maria flytta med till en kyrka som låg närmare den nya bostaden.
Genast uppstod ett tomrum och en saknad som ingen hade räknat med.
En liten flicka från barnverksamheten grät tårefloder i sorgen över den utflyttade madonnan.
Som kompensation fylldes vrån med en mindre Maria i en mer anspråkslös framtoning.
Där står hon nu och välsignar den som passerar med hopp och livsmod.

Stockholmsvandring 1

2010-05-22T13:11:00.000-07:00

Vid genomgången av mina bokhyllor nyligen hittade jag boken ”Alla dessa promenader i Stockholmstrakten”.
”Detta får bli ett av mina sommarprojekt” tänkte jag. Eftersom jag alltid är systematisk i starten började jag med bokens promenad nr 1: Alvik-Nockebybron 7 km.
Jag gick av tunnelbanan i Alvik, passerade ett trevligt torg med inbjudande uteserveringar, övervann frestelsen att stanna redan där och hittade enkelt fram till strandpromenaden.
Solen flödade, men det dröjde inte länge förrän jag såg mörka moln torna upp sig på himlen. Jag snabbade oroligt på stegen bara för att efter en stund upptäcka att åskmolnen försvann så fort jag tog av mig de nya solglasögonen.
Kartan i boken var inte topografisk och terrängen oväntat kuperad. Efter en timme var jag helt slut och höll på att förgås av törst. Då hade jag trots allt nått Ålsten – typ! Jag hade glömt hur lantligt det är utanför tullarna. Caféernas sista utpost var tydligen Alvikstorget. Det stod inte i boken att man skulle ha vattenflaska med sig.
Mitt förtroende för boken hade sjunkit något och jag bestämde mig för att guida mig själv.
Lämnade skogen och tog mig upp i villabebyggelsen, njöt av gatornas stillhet, de vackra husen och trädgårdarna med exotiska träd och buskar blommande i vitt och rosa.
Jag gick och gick upp och ner, mest upp. Nådde till slut Höglandet som verkligen gör skäl för namnet.
Där till all lycka fanns Café Tram. Rekommenderas! Fyra gafflar! Stärkte mig med flera stora glas vatten och en chévresallad med rödbetor och valnötter. Mums! Vilade mina trötta fötter vid ett skuggigt bort mitt på torget mitt ibland gymnasister som planerade helgens festande.
Plötsligt körde en blå spårvagn mitt över torget. Aha! – Café Tram. Allt får sin förklaring.
Vandrade envist vidare. Klättrade till och med upp på det i boken rekommenderade utsiktsberget med milsvid vy. Värt en omväg, som det heter. Förbrukade de sista krafterna på sträckan utmed stranden fram till Nockeby, där vandringen avslutades med en fettförbrännande trappklättring upp till Birgittakyrkan.
Kyrkan var till min glädje öppen, så att jag kunde tända ett ljus som tack till Gud för att jag nått målet.
Jag behöver väl inte tala om att jag tog Nockebybanan tillbaka till Alvik.
Idag har jag lite svårt att gå naturligt, men jag räknar dock med att återkomma med ytterligare vandringsrapporter.

Att välja sina strider

2010-05-19T13:19:00.000-07:00

Som jag tidigare (22 april) skrivit i min blogg anser jag att Victoria och Daniel ska gå in tillsammans mot altaret i Storkyrkan den 19 juni, inte minst för att deras bröllop kommer att bli stilbildande för så många efter dem.
Det är viktigt att reagera mot det s k brudöverlämnandet och att uppmärksamma allmänheten på den ursprungliga symboliken i denna importerade sed.
Jag tvivlar på att hovets Nina Eldh har rätt när hon påstår att det slutligen ”står var och en fritt att välja hur man faktiskt gör” (källa:Aftonbladet). Det är kyrkan som ”äger den kyrkliga riten” , inte brudpar, inte dopfamiljer, inte sorgehus.
Nu står det inte i min handbok någon regel om hur brudpar ska gå in i kyrkan, vilket inte innebär att man kan välja att t ex krypa på golvet eller cykla in på en tandemcykel.
Ansvaret ligger slutligen på präst och kyrkoherde vad som är acceptabelt lokalt. En präst är inte skyldig att viga men har rätt att göra det.
Men…som alltid det gäller att välja sina strider.
Ingen lär nog i slutändan vägra att efterkomma det kungliga brudparets önskan om det ändå håller fast vid sina planer. Och vad skulle man vinna på det? Antagligen bara nya diskussioner och ett antal utträden ur kyrkan.
Det är ju trots allt ingen frälsningsfråga, hur illa man än tycker om saken.

Den kvinnliga stoltheten

2010-05-14T23:24:00.000-07:00

-Äsch, det där val väl inget. Det är sånt man bara gör.
Den begåvade kvinnan i 75-årsåldern kan inte ta till sig mina uppskattande ord om hennes speciella och förtjänstfulla insats i församlingsarbetet. Som vanligt mynnar samtalet oss emellan ut i hennes ordflöde av negativ kritik av både sig själv och andra.
Men det är lätt att spåra besvikelsen under ytan över att alltid tas för given, attityder som i hennes fall formats i en känslokarg familj med dominanta bröder och en kyrklig miljö där det var en synd att ”förhäva sig”.
Nu tycker hon att alla unga idag har ett självupptaget behov av ständig bekräftelse.

Jag kom att tänka på henne när jag läste dagens intervju i DN (lördag, bloggdateringen är felaktig) med Ebba Witt-Brattström, som nyligen utkommit med en bok om sitt engagemang i Grupp 8.
”Jag skrev boken för att de unga ska se vad vi gjorde” säger hon. ”Jag skrev den också för att upprätta den kvinnliga stoltheten”.
Det kan behövas. Både kvinnor och män behöver för övrigt bejaka sina insatser och inte gömma undan dem för kommande generationer. Även min farfar kunde nämligen avfärda mina intresserade frågor: ”Äsch, det där är inget att tala om. Det är gammalt!”

Margit Sahlin skrev sina dagböcker i en växande medvetenhet om att det hon fått vara med om som kvinnlig pionjär i kyrkan skulle få betydelse för framtiden. Till sina egna insatser uttryckte hon en dubbel inställning. Hennes dagböcker innehåller en förödande självkritik. Samtidigt erkänner hon att hon fått vara ett redskap i en viktig utveckling. Men ”stolthet” skulle inte kännas som rätt ord för henne, snarare ”tacksamhet”. Och ändå skriver hon tydligt om sin personliga besvikelse i att som pensionär uppleva sig vara inte efterfrågad, inte tagen i anspråk. Det är som att hennes insatser inte räknas och det smärtar henne.

Det är bra att det skrivs mycket kvinnohistoria. Det är viktigt att de goda resultaten lyfts fram av människors engagerade insatser och att vi inte själva förminskar det vi uträttar. Hur ska vi annars kunna inspirera unga kvinnor – och män – att satsa sig själva och sina begåvningar? De måste ju få se att det ger resultat och framgångar att glädja sig åt!

Medier och tiden

2010-05-13T00:57:00.000-07:00

Mail svävar som moln i rymden, somliga som enstaka lufttussar - lätta och flyktiga, andra som sammansatta lågtryckssystem, där det ena molnet följs av det andra.
Twitter smattrar som hagel mot plåttak. De hörs och märks men skurarna går snabbt över.
Sms:en surrar som envisa, osynliga insekter i både sol och regn.
Och bloggar som denna, vad spelar de för roll? Är de som vädret, av skiftande och snabbt övergående betydelse, eller liknar de mest klimatet som omärkligt förändrar på lång sikt?

”Varje medium har sin tidshorisont” sa den tyske kulturchefen Steinfeldt på uppmärksammat besök i Stockholm.
Detta kan låta trösterikt för dem som kämpar för de långsamma mediernas överlevnad – papperstidningarnas och böckernas.

Trösterikt också för teologen som mediterar över Guds Ords tidshorisont: evigheten!
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…”
Svårigheten och utmaningen uppstår när det eviga ordet ska gestaltas i det kortvariga och tillfälliga - i moderna medier med sina egna, begränsade tidshorisonter.

Att hastigheten ofta prioriteras på bekostnad av djupet behöver man inte vara kulturchef för att konstatera. Men framtiden kanske ändå innebär möjligheter. Steinfeldt tror att olika mediers förhållande till tiden kommer att ge mer plats än hittills åt både de snabba och de långsamma.
”Men”, profeterar han ”det krävs urskillningsförmåga att låta dessa skillnader växa, det fordrar kunskap och en beredskap att säga ifrån och förkasta liksom att beundra och lovorda.”
Tack för det Thomas Steinfeldt!

Vinst eller solidaritet som drivkraft

2010-05-12T08:21:00.000-07:00

När Göran Rosenberg uttalar sig om något gör han det alltid nyanserat och i en ödmjuk ton, nu senast i dagens DN-ledare ”Kontrollens gränser”.
Han lyfter fram den konflikt som kan finnas mellan samhällsintresse och vinstintresse när det gäller verksamheter som vård, omsorg och utbildning. Kraven på kontroll blir allt större i både den offentliga sektorn och den privata.
Men jag blir inte riktigt klok på vad Göran Rosenberg konkret menar bör förändras och hur.
Är det olämpligt att t ex en skola eller ett vårdföretag går med vinst?
Jag vill tro (men jag kan ju ha fel) att flertalet aktörer på den privata ”marknaden” inom omsorg och utbildning har ett genuint intresse av sina verksamheter, och det engagemanget oftast är både grunden och drivkraften.
Jag tror att det finns eldsjälar som startar en skola eller ett äldreboende därför att de vill skapa något med kvalité, kanske för att de brinner för en viss pedagogisk modell eller helt enkelt för att de tycker det är kul att forma och driva något själva. Och om det inte får gå med vinst, hur ska det då bli möjligt?

Tidig predikoförberedelse

2010-05-10T03:03:00.000-07:00

I gryningens ovälkomna sömnlöshet
stämmer Andens koltrast upp sin sång
med löfte om ljus över hustaken.
Vinden blåser vart den vill
runt skorstenar och balkongräcken.
Markiserna skramlar
Tidningen landar med en duns på hallmattan.

Tanke läggs till tanke
föds till ord,
om väntan och förväntan
inför en ny dag,
”söndagen före pingst”.

Margit Sahlin – på väg mot verklighet

2010-05-09T10:50:00.000-07:00

”Det fanns ett mörker under ytan” står som rubrik över dagens välskrivna och fylliga understreckare i Svenska Dagbladet, skriven av journalisten Ami Lönnroth. Detta apropå min biografi över Margit Sahlin, utgiven på Artos.
Det intressanta med Margit Sahlin är att det går att presentera hennes liv och verk utifrån så många olika aspekter.
Ami Lönnroth skriver huvudsakligen utifrån ett kyrkohistoriskt och feministhistoriskt perspektiv.
Man skulle också kunna en religionspsykologisk analys av hennes dagböcker.
Det som har stått i centrum för mitt eget arbete med Margits dagböcker har varit frågan om vad som drev henne. Hur hon uppfattade sin kallelse, har då blivit det tema som intresserat mig mest. Den frågan hör förstås nära samman med de övriga aspekterna.
Jag frågar mig också hur det ser ut idag med kallelsen som drivkraft.
Känns det aktuellt? förlegat? främmande? angeläget? borttappat?
Jag skulle också vilja veta vad du som hunnit läsa boken tycker.
Vilka tankar och frågor väcker boken hos dig?
Kanske kan vi samtala vidare om detta på denna blogg…

Kontrakt med Gud

2010-05-08T07:22:00.000-07:00

Jag har just sett ”Kontrakt med Gud” av Mattias Andersson på Stockholms Stadsteater. En stark pjäs om vilsenhet och oförmåga till kommunikation, men framför allt om den sekulariserade nutidsmänniskans längtan efter kärlek, förlåtelse och mening.
Mitt i cynism, skuld och förtvivlan tänds hos huvudpersonen Markus ett hopp till Gud som möjliggöraren till förändring.
Precis som den mycket sevärda filmen ”Miraklet i Lourdes” aktualiseras våra gudsbilder, och det intressanta är att tolkningarna i bägge fallen är så öppna att man kan bejaka budskapet både som troende och ateist.
Det innebär att både teaterpjäsen och filmen skulle vara mycket lämpliga att följa upp i samtal och dialog.
Bygger gudstron på en sann verklighet eller är den enbart en flykt?
Griper Gud in ibland eller är det bara slumpen?
Varför blir en del räddade till livet och andra inte?
Det som förvånade mig mest var att Markus överhuvudtaget vände sig till Gud och bad och faktiskt blev övertygad om att Gud svarade honom - i denna till synes kompakt ogudaktiga miljö? Hur ska man förstå det?
Om du som läser detta har sett filmen eller pjäsen, skulle det vara intressant att få dina synpunkter.
Om du inte sett filmen eller pjäsen – gå och gör det!

Ett uppvaknande

2010-05-07T13:11:00.000-07:00

En dag gick jag ut i den stora staden och upptäckte att den plötsligt blivit befolkad av ungdom.
Överallt vimlade det av 40minusar- på gatorna, på krogarna, i affärerna, i tunnelbanan. Pratandes i mobiler eller klistrade vid laptops, införda svarta leggings, korta kjolar, nedhasade jeans och stora mörka solglasögon. Jag kände mig oerhört otrendig, och för att slippa ser mer gick jag in till närmaste optiker och köpte mig själv ett par polaroida solglasögon.

Senare på dagen överfölls jag av den omtumlande insikten. Det var ingen plötslig invasion som ägt rum. Det var jag själv som blivit gammal! Inget hade skett över en natt. Inget utom mitt eget uppvaknande!

I de kyrkliga kretsar jag själv rört mig de senaste åren tycktes alla ha åldrats i samma takt som jag, likaså på teatrarna, författaraftnarna och i museernas vänföreningar.
Visst har jag mött 30-åringarna även i kyrkan. I öppna förskolan, på dop, bröllop och begravningar. Men de har inte varit lika många och inte lika överallt som t ex på Odengatan!

Ändå tror jag att kyrkan har så mycket mer att ge av perspektiv på livet för just ungdomar.
Jag har hört somliga påstå att man i regel inte mognar för att ta sig an de stora livsfrågorna förrän sent i livet. Det är en bild av verkligheten som jag tolkar som en flykt för att slippa brottas med frågan hur kyrkan borde möta nya generationer.
Kanske måste det börja med just ett uppvaknande…
Vad tror du?

Tulpanernas död

2010-05-06T01:11:00.000-07:00

Nyligen återkommen från ett vårligt Holland ser jag oändliga tulpanfält framför mig så fort jag sluter ögonen. Rader av röda, vita, rosa, lila blommor färgar fälten strimmiga mellan kanaler och uppbyggda vallar.

Till min förskräckelse fick jag veta att alla dessa vackra blommor inte alls skördas för att säljas. Maskinerna skär av dem alldeles under blomhuvudena som helt enkelt lämnas att dö. Det är lökarna man vill åt. Dessa ska så småningom ge liv åt nya blommor med bättre kvalitet.
Et slags mord med andra ord – eller offer om man så vill!

Teolog som jag är kom jag att tänka på vetekornets lag, dvs att vetekornet i jorden måste dö för att ge ny skörd (en bild av Jesu död och uppståndelse).

Och jag tänker vidare, att om Jesus vandrat i träskor i dagens Holland istället för i sandaler i det forntida Palestina skulle hans bildspråk ta färg av tulpaner m.m.
Vi skulle ha fått höra liknelsen om mannen som byggde sitt hus vid havet men glömde att bygga vallar mot vattnet. Vi skulle fått höra om Andens vind i kvarnens vingar, om den sista centen som den fattiga immigranten från Asien släpper ner i insamlingsbössan, om den prostituerade kvinnan som i sin barmhärtighet plåstrar om den haschpåverkade mannen som slagits ner utanför coffee-shopen, om arbetarna i växthusen osv.
Och vi skulle se den himmelska festmåltiden som ett bord dukat med blåvitt porslin från Delft, fat som dignar av Gouda-ostar, smörgåsar täckta av sött strössel och potatis i alla dess former.
Men de bibliska fåren betar lugnt vidare mellan tulpanfält och kanaler, får utan herde vad jag kan se, men får som ändå står för en slags kontinuitet mellan tider och kulturella världar.
Wat leuk!

Människooffer

2010-04-26T07:56:00.000-07:00

Att offra människor har alltid varit högsta underhållning. Tyvärr!
I antikens värld var det ett skådespel att kasta kristna framför lejonen.
I revolutionernas tider har offentliga avrättningar samlat skaror av människor på öppna torg.
Och idag offras människor publikt i media för vår nöjes skull. Är det inte så?
Varför sitter annars paparazzifotograferna och lurpassar med sina teleobjektiv utanför varje port där prinsessan Madeleine går in och ut?
Och varför är det annars utslagningstävlingar i varje TV-serie, där fokus ligger mer på alla stackare som förlorar än på den lyckliga vinnaren.
Tillsammans röstar man ut den som inte får vara kvar, eller så får man följa juryns nedlåtande kommentarer, och så tar drömmarna slut: drömmen om att bli Robinson, drömmen om Italien, drömmen om att få arbeta hos the Bad Boy, drömmen om att bli Julia osv i det oändliga…
Man drar ut på att meddela juryns utslag tills risken finns att tittarna lessnar.
Skammen har blivit underhållning.
För att inte tala om de förkastade som inte städar i ”Rent hus” eller kan uppfostra sina barn i ”Supernanny”.
Hur kan man få folk att ställa upp och låta sig förödmjukas?
Det finns väl bara ett svar: Pengar!
Vad är jag beredd att betala för mitt människovärde? Och andras?
På S:ta Katharinastiftelsen ställs ofta konstruktiva huvudfrågor till de flesta problem som diskuteras: Hur blev det så här? och Hur går vi vidare?
Ja, hur gör vi?
Kanske till att börja med lite större selektivitet i valet av underhållning…

Hur ser du på ikoner?

2010-04-23T09:07:00.000-07:00

Alla som har sett en ikon ”i ögonen” vet att det egentligen inte är vi som ser på ikonen utan ikonen som ser på oss.
Jag tänker förstås inte på de sjutton ikonerna på min datorskärm utan på de fem som står i min bokhylla intill.
Ikoner förmedlar något av tidlöshet.
Därför blir jag lite fundersam över citatet på framsidan av ett nytryckt församlingsblad:
”Keruber och ikoner passar i kyrkor byggda i en annan tid, men vår nya kyrka är en kyrka för vår tid…”
Ikonerna i min bokhylla måste ha sett församlingsbladet på mitt skrivbord, för idag ser de ovanligt bedrövade ut. De har vänner i många kyrkor, både nya och gamla. Många brukar åtminstone få ta plats på golvet framför altaret vid en och annan Taizémässa.
- Var inte ledsna, säger jag tröstande. Känn er i alla fall hemma här i min bokhylla, trots att den kommer från Ikea.
Ikonerna ser ändå inte helt nöjda ut. Det ser ut som att de mest känner sig som på utflykt, som om kyrkorummet vore deras rätta hem.
Den lilla vikbara fickikonen stoppar jag ner i min jacka och säger: - Du kan få följa med på veckomässan idag. Ingen kommer att se dig och ingen har synpunkter på om du passar in eller inte.
Den nya kyrkan är inte färdig, så vi går till en annan som redan finns.
Redan i ingångspsalmen början min ficka vibrera alldeles vilt och hade det inte varit för de starka orgeltonerna hade det blivit riktigt pinsamt.
Nu visade det sig vara mobilen som ringde och inte ikonen som ville göra sig hörd.
För mig ville det sig inte riktigt med koncentrationen efter detta. Jag hade åtminstone stoff till syndabekännelsen: att jag i smyg tagit med en ikon i min ficka.

Victorias väg till altaret

2010-04-22T04:26:00.000-07:00

Askmolnet svävar vidare västerut och ger därmed plats för nya orosmoln på den mediala himlen.Som nu turerna kring vårt kungahus.
Av kyrkligt intresse är frågan om lämpligheten av att bruden ledsagas av sin far fram till altaret för att där överlämnas till brudgummen.
Som Annika Borg mycket riktigt skriver i dagens "DN Debatt" är detta en importerad sed som på intet vis stämmer vare sig med svensk historia eller med modern syn på jämlikhet.
Om detta upplyser jag varje brudpar som vill vigas av mig och som önskar det alltmer populära brudöverlämnandet.
Det sedan länge normala är att brud och brudgum tillsammans vandrar uppför altargången. Därmed ger man det tydligaste uttrycket för sitt gemensamma beslut.
Det finns bara en hake i Annika Borgs resonemang, och den är viktig. Hon skriver att "symboliken i handlingen är inget man kan välja. Den finns där ändå". Sant!
Det är bara det att symbolers innebörd förändras över tiden och de är kulturbetingade.
De brudar som vill bli ledda till altaret av sin far, gör inte detta som ett uttryck för osjälvständighet och så uppfattas det numera inte heller av åskådarna. De gör det oftast för att de sett andra göra det, t ex på film, och för att pappa ska bli glad. Man kan tycka vad man vill om skälen men avsikten är hur som helst inte en återgång till underordning och osjälvständighet.
Jag tror att det är med detta som med språkutvecklingen. Vi kan envisas hur länge som helst med att det heter ”jag kom före dig” och inte ”jag kom innan dig”, men grammatik består, liksom yttre symbolik, av gemensamma underförstådda överenskommelser som ständigt förändras, ibland långsamt och omärkligt, ibland så snabbt att många inte hinner med.
Jag har faktiskt också varit med om att bruden gått altargången fram alldeles själv för att möta sin brudgum vid altaret. Så kan man också göra! Lite mer av ”allt ljus på mig…”
Vad tycker du?

Jag slutar på Katharina

2010-04-21T09:33:00.000-07:00

Kära bloggläsare - om ni finns!
I och med april månads utgång slutar jag min tjänst på S:ta Katharinastiftelsen. Därmed kommer min blogg inte längre att vara knuten dit och jag kommer därför inte längre att kommentera det som äger rum där.
Däremot kommer jag att blogga vidare i "egen regi" och räknar med att uppdatera sidan betydligt oftare än hittills.
Min ambition är fortfarande att skriva om livsåskådningsfrågor,litteratur och teologi.
Välkommen alltså att följa min blogg - nyuppstånden i påsktid!

Margit Sahlin-på väg mot verklighet

2010-04-20T13:40:00.000-07:00

Det har inte bloggats här på ett tag, vilket beror på extra intensiv tid runt utgivningen av Margit Sahlinbiografin. Det blev en bok till slut! Hittills har den tagits väl emot och uppskattats av dem som hunnit läsa den. Min förhoppning är att den ska vara intressant inte bara för dem som kände Margit. Den viktigaste målgruppen, som jag ser det,är alla de som inte kände henne och som inte vet särskilt mycket om den historia som ändå ligger så nära i tiden.
Nu är boken inte i första hand en bok i kyrkohistoria utan en livsberättelse. Den bygger på Margits egna dagböcker och handlar om hennes egen kamp mot yttre och inre motstånd, hennes ständiga brottning med kallelsen och hennes strävan efter dialog för att möta tidens frågor.
Boken är utgiven på Artos förlag, och därifrån kan man skicka efter den. Man kan också köpa den på S:ta Katharinastiftelsen eller genom Gummessons bokhandel på Tegnérgatan i Stockholm.

Är Gud verkligen allsmäktig?

2010-03-25T05:50:00.000-07:00

- När ett judiskt barn kommer hem från skolan är det troligare att föräldern frågar: ”Ställde du några bra frågor idag?” än ”Kunde du svara rätt på lärarens frågor?”.
Så inledde Maynard Gerber, kantor i judiska församlingen, den teologiska klubbens samtal i tisdags. Han betonade att i judendomen är frågorna viktigare än svaren.

Det var en befriande inledning för oss andra i panelen som hade att tackla kvällens svåra fråga: - Är Gud verkligen allsmäktig? För vem kan ge ett fullgott svar på hur Guds allmakt kan förenas med Guds kärlek? Troende människor har i alla tider grubblat över detta det s k teodicéproblemet.
Några tankar ur samtalet:
- Om vi tror att vi måste välja bort allmakten för kärlekens skull är det sannolikt något fel på våra definitioner.
- Att vi reagerar mot ondskan tyder på att det goda är det ursprungliga och grundläggande ( ”Gud” med andra ord )
- Det moraliskt onda är på sätt och vis lättare att ”förklara” utifrån människans frihet att välja, än det fysiskt onda i form av jordbävningar och vulkanutbrott etc.
- För trons människor är det ondas problem mer än existentiell fråga än en teoretisk, dvs man måste hitta ett sätt att förhålla sig det man aldrig helt förstår. För den som är kristen är Jesu väg genom död till liv ett slags mönster för varje människas livsväg, och en väg som ger hopp.

Maynard Gerber konstaterade nöjt i sin slutreplik, att det hade varit ett givande samtal – inte för att vi hade kommit fram till något bra svar utan för att vi fått samtala om en bra fråga!

Europeisk värdegrund – finns den?

2010-03-16T14:49:00.000-07:00

Frågan ställdes i rubriken för Katharinas måndagssamtal men fick väl egentligen inget svar.
Ändå var det en mycket spännande och rolig kväll tack vare två genomtänkta och vältaliga inledare: Mehmet Kaplan, riksdagsledamot för miljöpartiet och folkpartisten Cecilia Wikström, europaparlamentariker.
Inger Segelström från socialdemokraterna som också skulle ha varit med var tyvärr sjuk.
Samtalet kom mer att handla om praktik än teori, dvs varför somliga inte handhälsar, bruket av burka o dyl.
Alla är överens om betydelsen av att visa respekt, men det finns ändå olika syn på vad detta i praktiken innebär. Hur hanterar vi detta inom den europeiska gemenskapen?
Det är mycket som ska stötas och blötas i samarbetets Europa. Mycket har förbättrats vad gäller förståelse och respekt men den sammansatta bilden är svårtydd och uppgiften inför framtiden gigantisk.

Ignatius av Loyola

2010-03-16T14:29:00.000-07:00

Ignatius av Loyola var en förfärlig människa som förföljde stackars människor. Så fick jag lära mig i skolan, jag precis som många andra som gick i svensk skola för 50 år sen. Senare har fått anledning att revidera min uppfattning rejält. Jag har hört att det tvärtom var han som ställdes inför inkvisatorerna, och om några har blivit förföljda för sin tros skull, så är det jesuiterna själva.
Terminens sista söndagssamtal ägnades åt Ignatius och hans andliga övningar, presenterade av Philip Geister, som i sin egenskap av jesuitpater hör till de verkligt sakkunniga.
Det finns ett tydligt behov av andlig vägledning idag och Ignatius modell är ett efterfrågat alternativ.
Jag som själv haft förmånen att delta i både en ignatiansk veckoreträtt och dagliga övningar utspridda över två terminer kan varmt rekommendera detta!
Det finns mycket som kan kallas ignatianskt men som alltid gäller att originalet är att föredra framför kopior, dvs man bör vända sig till dem som själva länge levt och lever i denna tradition för att förstå vad det handlar om.

Religion och samhälle

2010-03-13T09:07:00.000-08:00

Religion och politik hör inte ihop, menar somliga.
Religion och politik går inte att åtskilja, och det är inte heller önskvärt, menar andra.
I teologiska klubben på S:ta Katharinastiftelsen i tisdags formulerades frågan: Är religionen nödvändig för samhället?
Frågeställare och inledare var Henrik Berggren, ledarskribent på DN.
Även om alla som yttrade sig var överens om att religionen behövdes kom olika aspekter att lyftas fram.
Även den som inte har en gudstro kan bejaka att religionen behövs för att ge motivation och inspiration till ett etiskt handlande.
De historiska sambanden mellan religion, politik och samhällsutveckling i stort är dessutom så nära sammankopplade att det inte skulle gå att lyfta bort den religiösa grunden.
Och framför allt – religionens område är de existentiella frågorna om livets mening, de andliga erfarenheterna, döden m.m. – frågor som i högsta grad berör samhällsbygget.
Kanske finns det två diken som kyrkan riskerar att falla ner i: det ena där kyrkan reduceras till social ideologi och socialt handlande, det andra där kyrkan stänger in sig i en inre ”må-bra-andlighet” som inte förändrar samhällsstrukturerna.
Samtalet om allt detta går vidare…

Sverige – rättssäkert?

2010-02-23T14:39:00.000-08:00

S:ta Katharinastiftelsen gästades igår av en verkligt kunnig panel i frågan: justitieminister Beatrice Ask, rikspolischef Bengt Svenson och justitieombudsman Hans-Gunnar Axberger.
Och svaret på frågan?
Ministern sa, att visst måste Sverige betraktas som rättssäkert men det finns mycket mer att göra.
Rikspolischefen ville hellre ”problematisera frågan än svara på den” .
Och JO förde in en nivådelning i frågor som rör rättssäkerheten för att visa på att säkerheten är sämst på en ”lägstanivå” där enskilda människor kommer i kläm, människor som ofta bara kan få hjälp för sin sak om media engagerar sig.
Ungefär så.

Bengt Svenson betonade att även om det är upprörande att oskyldiga människor kan bli dömda, så måste det ändå anses som mycket sällsynt, medan motsatsen är vanligare och ännu mer frustrerande: att uppenbart skyldiga personer inte kan lagföras pga av lagar och olika beviskrav.
En intressant fråga var vad man ska tro om rättsäkerheten i framtiden med tanke på att människor är alltmer ovilliga att ställa upp som vittnen. JO trodde att rättsväsendet, trots denna negativa utveckling, skulle hamna på ”plussidan” tack vare den nya tekniken med mobiler, DNAtester o dyl som kan hjälpa till att fastställa vem som är skyldig till brott.
Frågan om rättsväsendets människosyn togs upp i slutet och kändes som början till ett nytt, intressant samtal. Juristens roll är bara att se till att lagen efterföljs, inte att lägga etiska aspekter på den. Politikerns uppgift är däremot att se till att lagar stiftas utifrån en etiskt motiverad grund.
Ungefär så.

Salen var välfylld men inte överfull, vilken den hade varit om vädret inte hade varit så extremt vintrigt. Och jag halkade hem och undrade: Vem kan man med framgång ställa till svars för snökaoset? SJ? Regeringen? Gud? Journalisterna? USA? Någon annan?

Kierkegaard – evigt aktuell

2010-02-21T13:20:00.000-08:00

Vad är det som gör att ett samtal om Sören Kierkegaard samlar över 60 deltagare på S:ta Katharinastiftelsen , trots att det är en av vinterns kallaste dagar när snökaoset gör det nästan omöjligt att ta sig fram i trafiken?
Ja, varför är Kierkegaard så intressant idag?

Jag tror att prästen Ted Harris, den ena av inledarna, har rätt i att den danske 1800-talsfilosofen har ett ärende till dagens sekulariserade människa som låter sig upptas av sin materialistiska strävan utan att ge plats för sin inre längtan efter mening i tillvaron.
Och den som upplever tomheten, vad ska den människan göra?
Kierkegaards väg består av etapper mot andlighet, där det första steget är att skala av allt som hindrar oss från att engagera oss i ett helhjärtat sökande.
Det handlar om ”Konsten att leva innerligt” vilket också är titeln på Ted Harris och Ann Lagerströms gemensamma bok om Kierkegaards filosofi.

Den andre inledaren, författaren Lars Bergquist, delade inte Ted Harris tolkning av Kierkegaard, vilket gjorde att diskussionen blev engagerad.
Som ofta i den här typen av samtal känner jag att det tar så mycket tid att hitta ett gemensamt ”språk” i samtalet att tiden tar slut innan man riktigt hunnit börja. Själv lärde jag mig mycket, och intresset för Kierkegaard, som säkert redan var stort hos oss som deltog i samtalet, blev ännu större efter den här eftermiddagen.
Viktigare än den teoretiska kunskapen är nog utmaningen att inte leva sitt på ytan utan att ”skala av” det onödiga för att kunna lyssna inåt.

Syster och bror

2010-02-14T04:27:00.001-08:00

Torsdagens bokafton på S:ta Katharinastiftelsen ägnades åt Agneta Pleijels senaste bok ”Syster och bror”. Det är den sista delen i en trilogi som tar sin utgångspunkt i författarens egen släkthistoria. En slags dokumentärroman med många trådar att spinna vidare på. Huvudpersonen Albert föds döv och hamnar på Manillaskolan där han får chansen att utveckla ett språk. Teckenspråket, musikspråket och det religiösa språket – är teman som genomsyrar boken i stort. Men det är personerna och relationerna mellan dem som ger alla dessa språk konkretion och laddning.
Samtalet fördes mellan författaren själv och en annan författare: Madeleine Gustafsson som ställde frågor och kommenterade. Det blev ett personligt och engagerande samtal, där också publiken, ett 30-tal personer, som vanligt fick tillfälle att komma med frågor och kommentarer.
Det går utmärkt att läsa den här boken utan att först läsa de två tidigare i serien. Man kan göra som jag: börja med den sista och vandra bakåt i tiden till de två första som redan hunnit komma i pocket. Böcker väl värda ett antal sköna lästimmar, medan snödrivorna fortsätter att hopa sig utanför husen.
Bokens huvudpersoner kan man i sitt inre ta med sig ut på sina Djurgårdspromenader, bl a förbi Manillaskolan. Vill man följa Albert längre ut i Europa hamnar man i Dusseldorf, i Paris och på Sicilien. Det blir väl bra till våren?

Svenska kyrkan – sekulariserad?

2010-02-10T13:02:00.000-08:00

Detta var ämnet för måndagsklubben i förrgår. Som alltid kommenterades inledningsvis själva rubrikformuleringen. Och visst – det är nog bara samhället som kan ”sekulariseras” men om vi säger ”förvärldsligas” då, en mer allmän term, så behöver vi kanske inte haka upp oss redan i definitionerna…
Vem kan egentligen svara på hur det står till i Svenska kyrkan? Och vem kan uttala sig å Svenska kyrkans vägnar?
Det är inte så många som försöker så det är kanske ingen större fråga.
Tänk om det är det som är en del av det påstådda ”förvärldsligandet” – att så få röster hörs från kyrkan i det s k offentliga samtalet om existentiella frågor?
Jag påstår inget jag heller! Jag bara frågar…

Den som inte var med på samtalet i måndags kanske undrar vad som sades.
Efter två dagar har minnesbilden blivit lite vag.
Men jag minns att många faktiskt uttalade sig och sa hur det verkligen förhåller sig i Svenska kyrkan, men att det var mycket olika påståenden, olika bilder, olika intryck och olika förklaringar.

Alltså: Svenska kyrkan –sekulariserad?
Svar: Det beror på vad man menar med sekulariserad och det beror på vem man frågar och det beror på vilken del av Svenska kyrkan den personen ser framför sig.
Så är det i Svenska kyrkan!!! Det beror på…

Nytt år – nytt program!

2010-01-17T01:31:00.000-08:00

Välkomna till ett nytt år och en ny termin på S:ta Katharinastiftelsen!
4000 nya programblad är upptryckta. En trogen grupp av frivilliga fyllde i fredags högar av kuvert med dessa program för utskick till alla som anmält sig till vårt register.
Och som många säkert redan har sett finns programmet också på vår hemsida: www.katharinastiftelsen.se
Vi är glada och stolta över vårens program.
Grundfrågorna är sig ganska lika från termin till termin, men ändå känns talare och ämnen högaktuella. Intressant att konstatera är, att det som är angeläget i nuet nästan alltid bottnar i de tidlösa funderingarna om rätt och fel, livsmening, relationer och framtidshopp m.m.
Just nu – med tanke på den ofattbara jordbävningen i Haiti – tror jag att fler än jag är sysselsatta med frågan: -Är Gud verkligen allsmäktig? ( kommer upp i teologiska klubben den 23 mars). Och hur ska vi förhålla oss till katastroferna? ( ämnet tas upp den 12 april)
En tröst ( om det nu är en tröst) är att de svåra frågorna inte är nya. Det finns människor som har tänkt till före oss och hittat ett sätt att förhålla sig till det obegripliga. Vi får dela tankar och erfarenheter inte bara med varandra utan också med våta föregångare.
Exempelvis ägnar vi ett par samtalssöndagar åt Sören Kierkegaard och Ignatius av Loyola.
Terminen är kort och intensiv.
Vi har planerat för 23 samtal inom loppet av tre månader och ser fram emot att möta er alla!

God jul!

2009-12-19T01:20:00.000-08:00

Att det inte kommit ett nytt blogginlägg på ett tag beror inte på att vi lagt ner verksamheten på Katharina, även om terminen nått sitt slut. Tvärtom har vi intensivt jobbat med vårprogrammet, som nästan är klart.
Här kommer några sena julklappstips på böcker till dig själv, böcker som kommer att bli föremål för bokaftnar i vår: ”Syster och bror” av Agneta Pleijel, ”Gå med dig” av Lars H Gustafsson och ”Tidens tvång” av Bengt Pohjanen. Och varför inte Carola Hanssons samlade produktion…
Den som är snabb kan ju köpa och läsa böckerna nu och hinna ge bort dem sedan i julklapp. Det är trots allt flera dagar kvar till julafton!
Och glöm för all del inte att läsa själva julevangeliet i Lukas kap 2. Vissa böcker och andra texter blir bara bättre och bättre av ständiga omläsningar.
Själv gläder jag mig åt att få hålla en Mariamässa i morgon söndag och en midnattsmässa i julnatten. Gloria in excelsis Deo!

52 samtal med en terrier

2009-12-04T13:12:00.000-08:00

Detta är titeln på en bok skriven av SvDs nuvarande kulturchef Stefan Eklund. Igår kväll komprimerades alla dessa samtal till ett enda, vilket ägde rum på S:ta Katharinastiftelsen.
Författaren, husse till terriern Svante salig i åminnelse, utgjorde panel tillsammans med en annan hundägare och författare: Yrsa Stenius.
Av alla de ämnen som boken tangerar berördes under kvällen livets mening, människans natur, elitismen i kulturlivet, Gud och tron, litteraturkritikens funktion och annat smått och gott. Svante hade varit lycklig om han hade kunnat delta själv.
Däremot infann sig en annan liten vovve, i tro att ”52 samtal med en terrier” var en hundbok. Eftersom det inte var så, slumrade hon snart till och sov sig sedan gott igenom hela bokaftonen.
Desto mer vaken var publiken som hade alerta synpunkter på både hundar, människor, filosofi och teologi.
Detta var den sista samtalskvällen för terminen.
Vårens program är i det närmaste klart och vi törs utlova ett minst lika spännande utbud som höstens.
Men först ska jul och nyår firas.
Idag hölls den sista fredagsmässan för terminen i det vackra kapellet. Adventsmusiken ljöd under valven och det kändes att julen inte är långt borta.

Är människan andlig?

2009-12-02T11:35:00.000-08:00

Är människan en andlig varelse? Så hade Göran Rosenberg formulerat sin fråga till panelen i gårdagens teologiska klubb på Katharina.
Alla var överens redan i början om att svaret på frågan var ”ja”, men det var trots allt bara starten på det samtal som hade samlat fullt hus trots att adventstidens uppladdning inför julen var i full gång. Redan detta var väl ett tecken nog på människans dragning till de andliga frågorna?
Någon riktig linje i samtalet klarar jag inte av att redogöra för. Jag tror inte att den fanns.
Även publiken var denna kväll ovanligt aktiv i samtalet. Inläggen visade på ganska stor spridning av intressen och motiv till varför man kommit.
Göran Rosenberg, som hade en väl förberedd och genomtänkt inledning, betonade vikten av personliga möten och samtal för att människor ska kunna utveckla sin andliga sida.
Någon i publiken lyfte fram musikens betydelse.
Andra av oss funderade mest på vad kyrkan gör och inte gör för att möta människors andliga behov. Några uttryckte sin stora besvikelse över att kyrkan plottrar bort sitt uppdrag genom att fokusera ”det vanliga” istället för ”det heliga”. Att t ex ett församlingsblad mest liknar ett reklamblad för leksaker gör att människor tappar tilltro till kyrkan som andlig härd.
Ungefär så gick samtalet.
En fråga jag själv ställde och som nog ingen kan svara på annat än för egen del:
- Hur kommer det sig att vi som andliga varelser ändå strävar så mycket efter det materiella och kortsiktiga att vår innersta längtan förkvävs?
Vad gör vi t ex av julen?

Må dåligt och ha det bra

2009-11-24T12:27:00.000-08:00

Ett mer än fullsatt Katharina fick igår delta i ett intensivt samtal mellan psykiater David Eberhard och journalisten Majiec Zaremba.
Rubriken för kvällen var frågan: "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"
De två inledarna var överens om det mesta men delade tankar och erfarenheter utifrån sina olika vardagsvärldar.
Eftersom båda har skrivit om begreppet "kränkning"; MZ i en artikelserie i DN: "Först kränkt vinner" och DE i boken "Ingen tar skit i de lättkränktas land", föll det sig naturligt att en del av samtalet kom att handla om just detta.
Och att många i dagens Sverige upplever sig må dåligt står utom allt tvivel. Konsumtionen av psykofarmaka är stor och många söker hjälp för sina personliga problem. Frågan är: Vilka problem kräver verkligen professionell behandling och vilka kan sägas höra till människans naturliga väg genom livet och hennes vuxenblivande?
MC skisserade i sin inledning läget mot bakgrund av att Sverige är ett sekulärt samhälle, där människor inte kan hantera t ex frågor om skuld, död och ensamhet.
Både han och DE talade om våra högt ställda förväntningar på "lycka" och kraven vi kan känna att förverkliga våra ambitiösa livsprojekt.
Betydelsen av öppna samtal i vardagen om livet och meningen betonades, likaså kyrkans uppgift att svara mot människors behov av vägledning i existentiella frågor.
Även om innehållet var djuplodande var samtalet vardagsnära och roligt, fyllt av konkreta exempel om allt från cykelhjälmar till internationella jämförelser i stil med: "När kenyanen blir morfar kravlar sig svensken upp ur tonårsträsket."

Gud, Darwin och teologin

2009-11-23T01:14:00.000-08:00

Det skrivs mycket om Darwin detta år. Anledningen är att det har gått 200 år sedan han föddes och 150 år sedan han gav ut sin bok ”Om arternas uppkomst”.
Därför var det naturligt att också årets Margit Sahlinsymposium på Katharina fick sin ämnesformulering utifrån detta.
Förhållandet mellan tro och naturvetenskap var en fråga som engagerade Margit i hög grad. Det var ju också något som debatterades livligt under de år hon var som mest verksam och som också hade klara samband med utvecklingen inom bibeltolkningen.
Panelen i årets symposium bestod av idel professorer: Carl Reinhold Bråkenhielm (CRB), Anders Piltz (AP) och Nils Uddenberg (NU). De var överens om mycket, men det som framför allt skilde dem åt och som gjorde samtalet dynamiskt var deras olika ställningstaganden till kristen tro.
AP är dominikanpater och CRB präst i Svenska kyrkan, medan NU rubricerade sig som agnostiker (vilket för övrigt också den frånvarande Darwin himself gjorde).
AP som inledde samtalet baserade som väntat sin utläggning på thomismen och betonade att vetenskapen och teologin inte får stå i strid med varandra. Verkligheten är en och densamma.
NU beskrev i sin inledning evolutionsteorin och lyfte fram några frågor som den ställer till teologin bl a om grunden för människans särställning och om avsikten i skapelsen. NU menade också att evolutionsläran ”löser” teodicéproblemet.
CRB i sin tur tog inledningsvis avstånd från reduktionismen å ena sidan och kreationismen å andra sidan. Han betonade att människan söker en helhetstolkning av tillvaron och att han för sin del valt att se den som ”Guds skapelse”.
Samtalet handlade i sin fortsättning bl a om teodicéproblemet. NU tyckte att Gud, om Gud finns, kunde ha skapat ett bättre universum redan från början, medan AP såg trasigheten som en följd av människans nödvändiga frihet.
Mellan NU och CRB utspann sig en diskussion om etikens ursprung, vilken NU härledde ur människans flockbeteende.
NU menade att slump och gudstro inte går ihop, medan CRB och AP ansåg att slumpmässighet i själva verket ingår i Guds skapelse.
AP sade bl a: ”Bristerna i tillvaron är frihetens pris och inga slumpfaktorer. Skapelsen är ett högriskprojekt.”
Slutet av samtalet handlade om Jesus som trons grund.
NU såg Jesus som ”en fin berättelse”.
AP deklarerade att han valt att tro på Jesus p g a evangelierna, som han menade var trovärdiga och därför förnuftigt att lita till.

Vems är Vatikanen?

2009-11-20T00:51:00.000-08:00

Jonas Gardell och Dan Brown borde kunna skriva en bok tillsammans. Om mysterierna i Vatikanens irrgångar. Den skulle säkert sälja oavsett litterära kvaliteter. Utan fotoillustrationer!
Debattprogrammet i TV 1 igår kväll gjorde mig som så ofta helt förvirrad. Frågeställningarna går i varandra och ingen har en chans att tala till punkt.
Men syftet tycks ändå inte vara att bidra till ökad förståelse utan tvärtom - att lyfta fram motsättningarna, för det är ju det som är underhållningen!
För det första förstår jag inte vilken rätt en icke- katolik har att göra anspråk på tillgång till Peterskyrkan.
Att Vatikanen tydligen har klantat sig med tillståndet som först gavs och sen drogs in är knappast en debattfråga. Det intressanta skulle då vara kopplingen mellan Jonas Gardells åsikter och Vatikanens, och vad är det som är så kontroversiellt med det? Kyrkan har väl rätt att sätta vilka gränser de vill för vilka de bjuder in.
Och hur man drar de gränserna är en intern katolsk fråga vad jag förstår.
Katoliker är mycket mer olika och har mycket mer olika åsikter än vad folk i allmänhet tycks tro.
Att det i svenska kyrkan finns olika åsikter behöver däremot ingen tvivla på.
Det har sina sidor det också beroende på vad saken gäller och hur debatten förs.

Gud förklarad?

2009-11-18T10:10:00.000-08:00

Med jämna mellanrum dyker de upp - de s k reduktionisterna som vill förklara människans gudstro enbart utifrån t ex en psykologisk, sociologisk eller biologisk teori.
De kan låta ungefär så här:
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du växt upp i en kristen kultur.
- Att du tror på Gud beror (bara) på att du känner behov av någon att tro på
- Att du tror på Gud beror (bara) på din hjärnas konstruktion
osv.
Min gudstro kan vila på många förutsättningar, men om man lägger till (bara) och därav drar slutsatsen: "Alltså finns inte Gud", då har man ju valt att begränsa sin syn på vad som kan vara sant i fråga om Guds existens.

Om detta handlar dagens understreckare i SvD av Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi. Anledningen är några nya forskningsrapporter som diskuterar uppkomsten av religiös tro.
Ambitionen att förklara tron utifrån ett begränsat inomvärdsligt perspektiv är långt ifrån ny. Skribentens slutsats är heller inte ny men måste upprepas gång på gång allteftersom nya generationer av reduktionister intar scenen: "Att redan på förhand utesluta att de bakomliggande, yttersta orsakerna skulle kunna härröra från en gudomlig verklighet, är inte det att förutsätta vad som skulle bevisas, nämligen att en sådan verklighet inte finns?"
Gud finns nog!

Bokafton med Vibeke Olsson

2009-11-13T10:46:00.000-08:00

De som tog sig till S:ta Katharinastiftelsen igår kväll fick uppleva en mycket givande bokafton med Vibeke Olsson, som i samtal med sin förläggare på Bonniers, Eva Bonnier, berättade om sitt författarskap genom åren.
Vibeke var bara 17 år när hon gav ut sin första bok och därefter har det blivit ytterligare 23 stycken. De flesta utspelar sig i Romarriket under de första århundradena. Men Vibeke har också skrivit några samtidsromaner med olika relationsproblematik i fokus.
Hennes senaste bok "Sågverksungen" kom ut nu i år. Den är kanske framför allt lämplig för unga vuxna och handlar om sågverksstrejken vid Norrlandskusten 1879.

Men flera av besökarna igår hade kommit med anledning av "Molnfri bombnatt", en roman som många anser vara Vibekes bästa. Här är miljön andra världskriget och Tyskland.
Men som i alla Vibekes böcker är det människors relationer till varandra som är själva "handlingen". Hennes syfte är att lyfta fram de utsattas situation och visa hur människor, oftast med den kristna tron som drivkraft, försökt brygga över klasskillnaderna och skapa en ny och mer jämlik gemenskap.
Vibeke själv sammanfattade detta budskap med att citera högtalarrösten i tunnelbanan: "Mind the gap!"

Det som kanske imponerar mest av allt är den grundliga research som Vibeke Olsson ägnar sig åt inför alla de tidsepoker som hon skildrar. Hon skriver som om hon själv varit med om alltsammans, och flera av publikfrågorna handlade om hur detta varit möjligt. Ett och ett halvt år tog arbetet med "Molnfri bombnatt" och lika lång tid behövdes för "Sågverksungen". Om förhållandena i Romarriket verkar hon veta det mesta.

Det förefaller mig som om Vibeke Olsson konsekvent fullföljer sin ambition/kallelse att visa på nödvändigheten av att kombinera personlig kristen tro med praktiskt socialt engagemang. Hon har gjort detta under 30 år hittills oavsett aktuella politiska och kyrkliga trender.

Det är numera bara några av hennes senaste böcker som går att få tag på i bokhandeln. Men ett besök på biblioteket rekommenderas varmt!

”Vår bästa tid är nu”

2009-11-10T05:03:00.000-08:00

I det apokalyptiska mörkret är det inte bara ”den sista läsaren” som trevar sig fram mot utgången. Även den sista teologen kan vara på väg ut genom dörren, om man får tro understreckaren i dagens SvD.
”Kanske är det kristna teologiska tänkandet över?” skriver Peder Thalén, docent i religionsfilosofi.
Det är den gamle filosofen Wittgenstein som vaknat till liv och blivit föremål för en slags omprövning vad gäller kopplingen mellan teologin och filosofin.
Det känns som att det redan tunga molntäcket över de alltmer kala träden tjocknar ytterligare.
Ska vi kanske släcka ljuset och tacka för oss allihop?

Inför dessa dystra framtidsutsikter kändes det hoppfullt och befriande att igår kväll höra 89-åriga Ulla inför en fullsatt lokal berätta om sin meningsfulla tillvaro som pensionär, stimulerande vardagsmöten med vänliga, varma medmänniskor och sin upplevelse av att själv vara behövd och respekterad. Ulla hade rest med färdtjänsten ända från Norrtälje för att delta i samtalet på S:ta Katharinastiftelsen, där ämnet i går var: ”Vår bästa tid är nu”, åldrandet – tomhet eller möjlighet?
Även panelen var glad och framåtblickande utan att för den skull förringa den svåra situation som många gamla lever i.
Monica Olin Wikman, som tillsammans med Berit Rollén skrivit boken ”Vi vill inte bli gamla” lyfte fram ensamheten, hjälplösheten och tristessen som de stora problemen men hon visade också på konstruktiva möjligheter att göra något åt dem.

Lars Bergquist med ett långt yrkesliv som diplomat bakom sig, vittnade om den frihet han upplevt att som pensionär få ägna sig åt stimulerande och meningsfulla uppgifter.

Lennart Levi, riksdagens äldsta ledamot, beskrev det positiva åldrandet med hjälp av citatet: ”Ett bra åldrande är som en strålande solnedgång”.

De som skulle beskriva sin ålderdom som enbart plåga var sannolikt inte närvarande, av naturliga skäl. Det är en gåva att vara i så pass god form att man kan delta i en kväll som den igår, särskilt som den inbjöd till många igenkännande skratt.

Tänka fritt och tänka rätt

2009-11-09T01:11:00.000-08:00

”Tänka fritt är stort, tänka rätt är större” - detta citat var ämnet för söndagssamtalet igår på Katharina.
Det var Margit Sahlins farfar, Carl Yngve Sahlin, som i sin egenskap av rektor för Uppsala universitet, lät sätta upp detta citat från 1700-talet över ingången till universitetsaulan.
Inledare till samtalet på Katharina var Ritva Jacobsson, professor em i latin, Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN, Gudrun Schyman, som numera titulerar sig ”frilansfeminist” och Siewert Öholm, journalist.

Jag vill påstå att det tänktes mycket fritt under eftermiddagen. I vad mån det också tänktes rätt vågar jag inte uttala mig om.
Och det kanske är som sig bör – i alla fall om Gudrun Schyman tänker rätt när hon menar att man borde vända påståendena till : ”Tänka rätt är stort, tänka fritt är större”.
Jag tror i alla fall att det rätta tänkandet trots allt är större än det fria, men att det rätta måste innebära det fria. Det fria däremot är inte alltid det rätta.

Frågan är om man som människa kan göra anspråk på det absolut rätta tänkandet…
Gud kan göra det, men kan jag? Ändå finns det gott om sådana anspråk i tiden!
Det blir inte mycket dialog av det!

Samtalet kom mest att handla om begränsningarna i det fria tänkandet.
Siewert Öholm hävdade att det finns en liten kultur- och mediaelit som slår fast de rätta åsikterna och därmed begränsar det fria meningsutbytet.
Gudrun Schyman tyckte sig inte se någon sådan elit och en animerad diskussion utbröt, framför allt mellan henne och Siewert Öholm, mest om genderfrågor och religionens inflytande i samhället.
Både Gudrun Schyman och Arne Ruth gav bilden av kyrkan som en patriarkalisk och exkluderande institution, medan Siewert Öholm menade att det fattades bilder i media av modern kristen tro.
Även Ritva Jacobsson, aktiv katolik, tog fram exempel på hur kyrkan i världen bidrar till fattiga människors befrielse, inte minst kvinnors.
Så bilden av kyrkan i samhället kan inte målas i svart-vitt.

Det var ju synd att inte också filosofen Habermas och påven Benedictus kom till vårt söndagssamtal.
Enligt den nyutkomna boken av Ulf Jonsson ”Habermas, påven och tron” har de haft en intressant dialog om religionens roll i samhället. Jag kommer igen när jag läst ut boken. Pendeltågsresan till Rotebro räckte bara till de första kapitlen.

”Den sista läsaren”

2009-11-05T10:28:00.000-08:00

Mörkret växer och höststormen sliter sönder mitt paraply. Ner från himlen faller en obestämbar nederbörd, ett slags mellanting mellan droppar, flingor och hagel.
Det är inte att ta fel på att månaden heter november.

Det är undergångsstämningarnas tid. Eller är det kanske bara ”Apokalypsens gosiga mörker”, som i titeln för en nyutkommen bok som vill övertyga mig om att allt i själva verket är mycket bättre än jag tror?

Den apokalyptiska stämningen infann sig redan vid morgonkaffet när jag slog upp DN:s kulturdel som jag, med risk för att verka ensidig, hänvisar till även idag.
Att en biosajt kraschar, att ett galleri måste stänga och att den franske filosofen Claude Lévi-Strauss har dött, det är illa nog för dem som drabbas. (Men filosofen blev trots allt 101 år).
Det gick att trösta sig med ”Sirliga skogsmålningar från Finland” på sid 6.
Värre var det att läsa om de apatiska flyktingbarnen.
Och när jag sen kom till den braskande rubriken ”Den siste läsaren” då kände jag att vi snabbt närmar oss den yttersta dagen – särskilt skrämmande för mig som lagt ner min själ i att skriva en bok som inte kommer ut förrän på vårkanten.

Rubriken stod över en essä av Thomas Anderberg som konstaterar att ”en estetisk urholkning står för dörren”. Detta apropå en amerikansk läsforskare som undersökt vad som händer med människan i den pågående övergången till skärmkultur. Hon talar om en ytlighet som påverkar den personliga mognaden.

Sluta nu inte läsa denna blogg redan här! Den stora faran, läser jag, ligger nämligen i att läsningen på skärmen så ofta inkluderar både ljud och bilder. Det blir liksom för mycket för hjärnan. Och jag lovar att aldrig lägga på bild och ljud till mina bloggar! Så långt sträcker sig helt enkelt inte mina tekniska kunskaper.

”Boken är kanske bara ett trappsteg i människans utveckling” skriver Anderberg.
Jag känner mig djupt tacksam över att ha fått mig tilldelad levnadsår på just detta trappsteg.

Hotet om den estetiska urholkningen och den framtida bristen på personlig mognad låter som att tvärtom ta några trappsteg ner i Dantes helvete.
Men…artikeln är en essä!!!! och har den för essän så lovvärda öppningen mot andra alternativ:
”Men säkert tillkommer också något…” skriver Anderberg, en ganska modest formulering av ett framtidshopp får man säga.
Och vi får väl ta fasta på det, vi som nyss i allhelgonatid vandrade runt bland gravarna och tog till oss alla de tända ljusen som hoppfulla tecken på bibelordet att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”.

Redan för två år sedan kom Daniel Sjölin ut med boken ”Världens sista roman”, en deklaration som lyckligtvis var något förhastad…
Så nog finns det hopp. Läs en god bok i ”det gosiga mörkret”!
Idag vill jag tända ett ljus för bokförlagen!

Eviga värden i förändring?

2009-11-04T13:35:00.000-08:00

I en liten och ganska oansenlig vrå av kulturdelen i dagens DN diskuterar Nina Björk kyrkans roll som förvarare och försvarare av eviga värden. Detta apropå ett uttalande som Johan Lundberg (tidskriften Axess) gjort på sin blogg, där han skriver att kyrkans eviga värde innebär ”att erbjuda ständigt motstånd mot tidens onda tand”.
Nina Björk påpekar med all rätt det ologiska i att göra samtidens växlingar till utgångspunkt för sina ställningstaganden om det är just eviga värden man vill försvara.
Ja, hur är det egentligen? Är kyrkan en avbild av samtiden eller en motbild? Och vad ska hon vara?
Som jag förstår är det kyrkans uppdrag att befinna sig i själva spänningsfältet mellan tiden och evigheten, det givna och det föränderliga? För att vara trogen sitt arv måste kyrkan leva i förändring – utan att sälja sin själ! Ingen enkel balansgång men nödvändig!
Här behövs både Ande och teologi – för att skilja det som måste bevaras från det som måste förändras.

Jag tror Anders Jeffner hade rätt när han sa på Katharina i samtalet ”Vem formar kyrkornas moral”, att det gäller att hitta de underliggande principerna som gör att de etiska tillämpningarna måste bli olika i varje tid.
Och jag tänker, finns det någon mer grundläggande kristen princip än kärleksbudet?
Detta är kyrkans eviga värde!
Men om det finns något jag kan reta mig på, så är det när kärleksbudet blir ett slitet standardsvar från människor som inte orkar med en frågas komplexitet. I värsta fall menar man: Kärlek är att låta alla människor vara som de är och göra som de vill. Då blir alla nöjda och glada…Slut på diskussionen!
Teologi är hårt arbete och inget för den som söker enkla svar – inte för den som ser ”kärleken” som svaret på allt men inte heller för den bokstavstroende som tycker att det enkla är att läsa ”som det står”.

Karrär och kallelse - återigen!

2009-11-02T01:40:00.000-08:00

Förutom www.katharinastiftelsen.se finns det en och annan hemsida till som är värd regelbundna besök. En sådan är www.dominikansystrarna.se , en sida som befinner sig under uppbyggnad men där man redan nu hittar en del läsvärt, inte minst det inledningsanförande som Sr. Madeleine Fredell hade på Katharina i början av oktober, när ämnet var "Karriär eller kallelse?"
Gå in på adressen ovan och klicka på "nyheter"!

Önskas – essäer!

2009-10-30T12:33:00.000-07:00

Det goda samtalets litterära motsvarighet är essän.
Om detta fick jag höra Sveriges ambassadör vid Vatikanen, Ulla Gudmundson, tala idag i kulturradion.
Och jag tänkte, att essän måste då vara en slags syster till samtalet på Katharina.
I det goda samtalet, såväl som i essän, får någon möjlighet att lägga fram sina tankar i ett resonemang lite på prov, utan att ha kommit fram till det färdiga svaret. Så skönt att det finns människor som tar vara på öppna forum! Var ska vi annars bearbeta de verkligt svåra frågorna där de givna svaren inte finns?
Jag tänker, att media mest är fyllt av apologetik som snarast har karaktären av försvar för en övertygelse. Somliga hävdar bestämt t ex att världen håller på att gå under p g a konflikter, klimatförändringar, epidemier m.m. Andra hävdar lika bestämt att världen tvärtom har blivit mycket bättre på just dessa områden.
Inte minst i religionens värld finns gott om övertygelser som knappast kan klä sig i essäns form. Inte ens humanisternas ”nog” garanterar en öppenhet för tanken på att Gud faktiskt finns. Det beror så mycket på vem man samtalar med.

Ulla Gudmundson, som i programmet recenserade Riksbankens årsbok bestående av just s k essäer, påpekade att essäns form hotas av de alltför kunniga, de som huvudsakligen talar om hur det är istället för att diskutera olika alternativ. Därför är det heller inte alla bidrag i Riksbankens bok som hon vill klassa som äkta essäer.

Vem vill vårda essän i dag och i morgon? Vem skriver den?
Jag tror att jag åtminstone ska försöka få tag i den där årsboken…

Gud i radio

2009-10-28T09:32:00.000-07:00

Idag sändes ett intressant program om religion i programserien Snittet.

Det handlade om hur ett växande antal kulturpersoner närmar sig ämnet Gud - detta som en motvikt till Humanisternas försök att vinna själar för tanken på att Gud nog inte finns.

Popmusiker, författare och nu senast en känd serietecknare, Robert Crumb, börjar intressera sig för Bibelns texter.

Visserligen lanseras inte budskapen i samma förpackning eller i samma teologiska tankebanor som när jag själv predikar över dagens text i någon kyrka, men dock...Det finns ett frågande och ett trevande som säkert skulle kunna möta kyrkans värld till ömsesidigt utbyte om vi bara från bägge håll klev ur våra givna spår.

Frågan om vilken som är den vinnande sidan - humanisterna eller de "nyreligiösa" är nog mer in tressant för religionssociologerna än för kyrkans teologer. Kyrkan har sitt uppdrag oavsett trenderna i tiden, vilket dock inte är detsamma som att den inte behöver lyssna eller förändras.

Vissa insikter får man genom att lyssna på P1.

Det lustiga är bara att det verkar vara fler och mer insiktsfulla reportage och analyser om tro och andlighet på Sveriges Radios kultur- och samhällsredaktioner än på religionsredaktionen. Personalen kanske skulle byta stolar?

Att bo på webbhotell

2009-10-27T04:00:00.000-07:00

Den här lovveckan checkar många in på hotell. Receptionen brukar hålla reda på vem som bor var och hur länge, och förhoppningsvis finner man sig inte oväntat utelåst med bagaget ställt på gatan.
Men detta var precis vad som hände oss på Katharina i går.
Har man som vi en hemsida, innebär det att man checkat in på ett s k webbhotell. Man förväntar sig att hotellägaren har koll på sina gäster, registerar ändringar osv.
Så var dock inte fallet i går när den som ville gå in på vår hemsida möttes av ett stopptecken redan i huvudingången. Längre kom ingen.
Inte förrän vår driftiga direktor grep in och ägnade hela eftermiddagen åt att reda ut soppan i "receptionen". Så nu är ni välkomna in igen, även om webbhotellet har tappat några stjärnor i vår resekatalog.
Vi kommer att inom kort lägga in lite information om att en församling kan bli vänförsamling med oss - och vem vill inte det? Boo församling ville först, och gjorde det med att sätta in en summa på vårt konto. Det är så man gör! Det var väl enkelt?
Varför gör man det? För att stödja vår verksamhet förstås! Så att vi inte går under! Då har ni ju inte längre vår informativa hemsida och vår roliga blogg att läsa. Otänkbart, eller hur?
S:ta Katharinastiftelsens plusgiro: 339 29-1
Hemsidan kommer man förhoppningsvis till om man går in på www.katharinastiftelsen.se
Den här veckan har vi inga samtal på Katharina utan ägnar oss uteslutande åt vårplaneringen och hotellverksamheten.
Passa på att läsa böcker av Vibeke Olsson. Det är hon som kommer på nästa bokafton den 12 november!

Sanningen och kyrkomötet

2009-10-24T13:25:00.000-07:00

”Ni skall lära känna sanningen och sanningen skall göra er fria”.
Det var Jesusord som hamnade i centrum under Katharinas bibelsamtal igår.
Vi hade ett livaktigt samtal om vad som kan menas med att ha sanningen, att vara sann och vad Jesus kan ha menat när han talade om sig själv som Sanningen.
Finns det alls en enda sanning?

Vad som ytterst är sant, det vet bara Gud, förutsatt förstås att Gud finns. Gud är sanningens utgångspunkt. Det betyder att ingen av oss äger sanningen helt och fullt, vilket i komplicerade frågor bör innebära ett visst mått av ödmjukhet och ett visst mått av osäkerhet.
Tvärsäkra kristna är jobbiga att samtala med, inte minst när det gäller etik.

Veckan stora händelse i Svenska kyrkan har ju varit beslutet om vigsel för homosexuella par.
Varje präst måste ställa sig frågan: Hur kommer jag själv att göra om jag blir tillfrågad?

Själv kommer jag att säga ja till att viga, om jag blir tillfrågad!
Inte för att jag är hundraprocentigt säker på att det är rätt, utan för att jag är mycket mer osäker på att det skulle vara rätt att säga nej, särskilt när kyrkomötet har fattat sitt beslut.

Det är uppenbart att tänkande, fromma kristna som jag har fullt förtroende för kommer fram till olika slutsatser. Alltså finns det anledning att visa respekt för dem som är av annan mening och tänka tanken att man faktiskt kan ha fel, var man än landar.

Att vara sann mot sig själv betyder inte nödvändigtvis att man har rätt.

Det är respektfullt, om än principiellt tveksamt, som jag ser det, att överlåta ställningstagandet till den enskilda prästen. Jag kan känna mig irriterad på att jag som individ ska fatta beslutet i denna icke självklara fråga. Vad har vi egentligen en kyrka till?
(Sen är läroämbetets utformning och kyrkomötets sammansättning en helt annan fråga…nog så viktig!)

Och att leva med två motstridiga inställningar i kyrkliga handlingar blir i längden lika ohållbart för en kyrka som två olika ämbetssyner vad gäller kvinnliga präster. Så tror jag.
Men jag kan ha fel…

Egen moral och andras

2009-10-20T09:56:00.000-07:00

Igår följde fortsättning på temat moral, men nu inom ramen för Katharinas "Måndagsklubben" och med nya engagerande talare: Barbro Hedvall, journalist DN, Mats Qviberg, ordf HQ Bank och Carl-Johan Westholm, fil.dr.
Ämnet formulerades när finanskrisen härjade som värst, men tyvärr är ju moralen konstant ifrågasatt eftersom den ena korruptionsskandalen avlöser den andra.
Att sammanfatta samtalet låter sig inte lätt göras, eftersom det var något spretigt. Livaktigt var det i alla fall och inläggen var många också från publiken som denna kväll helt fyllde salen.
Den som ev hade hoppats att få klarhet i vad etik och moral ytterst ska bygga på i ett sekulariserat samhälle fick däremot inget klart svar.
Barbro Hedvall hänvisade till "människovärdet", Mats Qviberg till "den mänskliga naturen" och Carl-Johan Westholm till "metafysiska" faktorer. Längre än så gick det inte att komma i just den frågan.
Men när det gäller moraliska överväganden i praktiken, t. ex om vad som är effektivt bistånd, företagsetik, mediaetik fanns många tänkvärda synpunkter.
Om vi dessutom hade hunnit med moralen i vardagslivet för oss alla, hade vi säkert kunnat fortsätta samtalet i många timmar till.
Ämnet lär återkomma...

Vem formar kyrkornas moral?

2009-10-19T01:14:00.000-07:00

Man behöver inte vara forskare för att kunna konstatera att en kyrkas officiella linje inte alltid överensstämmer med medlemmarnas.
Extra tydligt syns glappet när det gäller den katolska kyrkan.
I slutet av 1960-talet utkom den påvliga rundskrivelsen ”Humanae Vitae”, ett dokument i samlevnadsfrågor. Den tycks ha förbigåtts med tystnad, i alla fall i vårt land.
Frikyrkorna har ingen påve och inget centralt läroämbete som fastställer rätt och fel i etiska frågor. Man hänvisar till Bibeln, dvs samma grund som gäller för andra kyrkor. Frågan är bara hur texterna ska tolkas och hur vida tolkningsramar som är tillåtna. Eftersom gemenskapen i frikyrkoförsamlingarna är mycket tät jämfört med folkkyrkorna, formas moralkoderna mycket av det sociala sammanhangets tolkningspraxis.
För Svenska kyrkans del kan man undra om det alls finns några etiska riktlinjer som ger vägledning i komplicerade frågor.

Från dessa tre bakgrunder kom söndagseftermiddagens samtalsinledare på S:ta Katharinastiftelsen: Gert Gelotte, ledarskribent GP, Anders Jeffner, professor em, Stefan Swärd, ordf Evangeliska Frikyrkan.

Gert Gelotte underströk samvetets betydelse hos alla döpta som grund för den enskildes handlande.
Stefan Swärd betonade det pastorala samtalet och hänsynen till den enskildes situation som det normala nu, jämfört med tidigare s k syndakataloger och församlingstukt.
Anders Jeffner nämnde Bibeln, samvetet och den lutherska tvåregementsläran som källor till etik och moral. Han fokuserade samtalet och demokratiprocessen som en väg i den nödvändiga bibeltolkningen, där osäkerheten är något vi får leva med som en utmaning.

Om diskussionen hade handlat om konkreta etiska frågor hade säkert olika meningar kommit i dagen mycket tydligare.
Men under varje konkret fråga finns grundantaganden som man också måste fundera över och som samtalet igår rörde sig kring:
Hur vet vi vad Gud vill? Vad styr oss i vår bibeltolkning? Vilket behov har vi av fasta regler? Hur hittar kyrkan sin plats mellan att anpassa sig å ena sidan och vara en motbild å den andra? Orkar vi med osäkerheten i att leva som kristna utan facit i handen?

Kom med förslag!

2009-10-16T00:26:00.000-07:00

Det är nu vi planerar våren!
Det är nu Du ska meddela oss dina egna förslag på ämnen och talare!
Det blir ingen längre blogg än så här idag...
för det är nu vi tänker som mest...
vilket tar tid!
Men på söndag kl 14 samtalar vi kring frågan: Vem formar kyrkornas moral?
Välkommen!

Vad är viktigast i livet?

2009-10-14T00:44:00.000-07:00

Ännu en gigantisk fråga avhandlades i går i Teologiska klubben på Katharina.
Frågeställare och inledare var Lotta Olsson, kulturjournalist på DN.
Hennes konkreta utgångspunkt var berättelsen i Lukas 10 kapitel om Jesu besök hemma hos Marta och Maria, där Marta anklagar sin syster för att bara sitta och lyssna till Jesus i stället för att hjälpa till med de praktiska sysslorna. Lotta tyckte att Jesus kunde ha gett Marta rätt i stället för att ta Maria i försvar.
Men... som alltid - en berättelse går att se från flera håll och kan därför tolkas på olika sätt (vilket även Lotta gjorde).
Ett engagerat samtal följde där vi bl a frågade oss
hur mycket av vår egen tids värderingar och beteenden vi rimligen kan förvänta oss av Jesus och vad berättelsens poäng egentligen är.
Några punkter jag minns:
- att Jesu besök den där dagen var så pass speciellt och Jesus själv så unik att det hade varit tragiskt om Marta missat tillfället, dvs det gäller att se vad som i stunden verkligen är viktigast
- att själva frågan om vad som är viktigast i livet, eller med bibelns ord "det enda nödvändiga", är en fråga att ofta ställa sig när vårt liv är så fyllt av intryck, aktiviteter och krav
- att berättelsens poäng inte är att bygga upp en motsättning mellan det inre livet och det yttre, eller mellan tro och handling. Jesus lyfter ju ofta fram det praktiska handlandet som det avgörande, t ex i liknelsen om den barmhärtige samariern som Lukas återger precis innan.
Den senare delen av samtalet kom att handla mycket om tro och tvivel, och om att ha en fast grund inom sig mitt i praktisk verksamhet.
Philip Geister gjorde en fruktbar distinktion mellan "tvivel" i meningen ifrågasättande av trons grund och den sorts tvivel som snarare är uttryck för de trons problem som alla kristna lever med mer eller mindre, dvs att tvivla på att Gud finns är en sak, men att tvivla på att Gud hör min bön är något annat.
Det är svårt att sammanfatta ett samtal av detta slag på ett rättvisande sätt. Det bästa är förstås att själv komma och delta - om man kan!

Tacksamhet – en väg till lycka?

2009-10-12T01:38:00.000-07:00

Mina tankar finns kvar i den senaste bokaftonens tema om ”lyckan”.
Aktualiteten hölls vid liv genom att det i kyrkans kalender också råkade vara Tacksägelsedagen igår.
Författare Johan Norberg understryker i sin bok ”Den eviga matchen om lyckan” tacksamheten som en väg till lycka. Det gäller att inte bara se till det vi saknar utan också till det vi har uppnått. Han skriver bl.a: ”Varför ska vi eftersträva alla dessa förbättringar om vi aldrig förmår njuta av dem? Ett sätt att lära sig uppskatta det man har är att använda ett mer historiskt perspektiv på tillvaron”. Å andra sidan frågar han sig var vi skulle vara utan ”gnällspikarna” som trots allt driver utvecklingen framåt.

En mycket sjuk person som jag träffade i helgen delade med sig av sin skuldkänsla:
- Jag klarar inte av att vara tacksam.

Så vad är tacksamhet? En väg till lycka eller ett tyngande krav?

Jag har alltid retat mig på psalmen ”Tack min Gud för vad som varit”, särskilt de verser där man ska tacka för prövningar och strider, kors och plåga. Jag v e t att plågade människor i alla tider ändå upplevt att ont vänts till gott, att man alltid lär sig något osv, men vad händer med gudsbilden? Det är väl inte Gud som skickar på oss allt ont som drabbar oss? Den här psalmen förutsätter rätt så avancerad tolkning för att inte bli missuppfattad!

Det kanske faktiskt är så enkelt som att man får ha flera känslor samtidigt eller att olika dagar får vara olika. Det var inte tacksamhetskänslor Jesus uttryckte på sitt lidandes väg eller inför det faktum att människor inte tog emot honom.

Kanske tacksamheten lättas kan knytas antingen till det riktigt stora, som hoppet om det godas seger i långa loppet, eller till det riktigt enkla och vardagliga som att njuta av guldskimrande höstlöv som virvlar i parken och en hembakad äppelkaka med vaniljsås?

Den eviga matchen om lyckan

2009-10-09T13:29:00.000-07:00

Idag var det - ovanligt nog- knäpptyst på pendeln.
Inte en hund gläfste.
Bebisarna sov i sina vagnar.
Mobilnätet verkade vara utslaget.
Jag försjönk i min bok av Alice Munro,
som inte heller fick årets nobelpris.
Jag borde ha läst Herta Müller förstås.
Men det har jag inte gjort.

Istället har jag denna vecka läst ”Den eviga matchen om lyckan” av Johan Norberg som var gästande författare i vår bokafton på Katharina igår, där han förde ett inlevelsefullt samtal med biskop em. Jonas Jonsson, uppvärmd som han var efter att ha spelat in denna kvälls Skavlan-program i TV.

Johan N tar med sin läsare på en svindlande snabb resa från de gamla grekerna via Jesus, Augustinus och Thomas av Aquino fram till våra dagars amerikanska undersökningar om vad som uppfattas som lycka. Det går som sagt fort fram genom seklerna, och om det bara fanns tid skulle jag som läsare vilja ställa vissa historiska fördjupningsfrågor och kolla vissa källor och diskutera alternativa tolkningar ( inte minst av teologisk art ).
Biskopen hade också vissa dubier vad gällde geografin…
Hur väl passar den norbergska liberalismen i de verkligt fattiga delarna av världen?
Johan hade vishet nog att inte riktigt vilja uttala sig om detta…

Men, trots den schablonmässiga stilen, och trots det begränsande inomvärldsliga perspektivet, har han – i mitt tycke – ändå viktiga poänger:
- att vi har större möjligheter än vi ofta tror att förändra och förbättra vår situation
- att vi ( utan att blunda för livets svårigheter ) bör se till det som faktiskt går att göra istället för att fastna i problemanalys
- att ”lycka” är att vara i process snarare än att ha uppnått ett mål
- att vi inte ska låta lura oss av medias slagsida åt det negativa i nyhetsflödet
-
Trots kvardröjande frågor och invändningar åkte jag hem med viss lyckokänsla efter ett inspirerande samtal. Som sagt, visst blir man lycklig av att vara i process…
( Jag tror att även ”himlen” är en process, ett evigt skapande, och inte ett färdigt tillstånd )

Årets nobelpris i litteratur går till…

2009-10-07T23:46:00.000-07:00

Nej, det blir nog inte till mig i år heller! Jag börjar misstänka att Svenska Akademien inte har full koll på min produktion av andaktsböcker från 80-talet.

Det närmaste jag har kommit ett nobelfirande är ett deltagande som student i prisceremonin i Konserthuset, och det är ju inte så illa det heller. Lite fusk var det förstås. Inhalkad på ett bananskal tack vare en utbytesstudent i min korridor som råkat få biljetter från två håll.
Så det var bara att hänga på sig en långkjol och åka. Går det så går det!

Det gick utmärkt! Jag bevarade länge den lilla blå lappen som gjorde att jag med en lätt surrealistisk känsla kunde forcera avspärrningarna på Hötorget och beblanda mig med festsällskapet som strömmade in i salongen. Lite diskret så där. De övriga gästerna kom i regel med taxi – och inte som jag med buss från Lappkärrsberget.

Mitt mod räckte dock inte för att jag skulle försöka nästla mig in i Blå Hallen. Jag tror att jag inte såg tillräckligt sydkoreansk ut för att matcha namnet på den gäst som egentligen blivit inbjuden och som för övrigt redan var där…

Väldigt kul var det i alla fall. Så om du kära bloggläsare har en extra biljett till årets fest ( vi har aldrig något konkurrerande evenemang på Katharina den kvällen) så hör genast av dig!

Har livet en mening?

2009-10-06T01:14:00.000-07:00

De flesta inledarna i samtalen på Katharina brukar börja kreativt med att formulera om själva frågeställningen. Så skedde även igår.

Den ene inledaren, Sven Hagströmer, företagare och finansman, svarade kort och gott "nej" på rubrikens fråga. Däremot menade han att livet på många sätt kan vara meningsfullt. Men att livet i sig skulle bära på en gudagiven mening ansåg han vara en konstruktion.

Den andre inledaren, Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, utgick i sitt tänkande från sin gudstro. Han betonade språkets begränsningar och att trons frågor inte passar in i ett vetenskapligt språkbruk. Han menade att det allmänt intressanta frågan egentligen är:

- Vad gör jag med mitt liv?

På detta följde ett spännande samtal i varm och god ton mellan två öppna och reflekterande personer som uppenbart själva fick ut mycket av att möta varandra.

Även från publiken gjordes intressanta inlägg.

Tre punkter som i samtalet noterades som "märkliga":

- att svenskar, trots sin sekularisering, är så trogna sina traditionella, kristna värderingar. Man "vet" vad som är rätt.

- att det inte är mer accepterat att man får vara osäker i komplicerade frågor

- att man inte talar mer naturligt i sin vardag om sånt som alla funderar på t. ex. just meningsfrågorna. Gör ens kyrkan detta?

Karriär eller kallelse?

2009-10-05T06:40:00.000-07:00

Ja, tack båda, skulle man kanske kunna säga...
Men som alltid måste man börja med att definiera sig.
Därför tog det lite tid inledningsvis att göra just detta i söndagens mycket intressanta samtal på Katharina mellan stiftspsykolog Lennart Belfrage, överläkare Gunilla Bollinder, dominikansyster Madeleine Fredell och stiftsadjunkt Anna Karin Hammar.
Ordet "kall" eller "kallelse" klingar för många lite gammeldags och i negativ mening fromt, vilket är synd eftersom begreppet innebär en meningsfullhet som så många söker. Anna Karin plockade fram ordet "quest" som en slags nutida motsvarighet till "kallelse".

Att tala om karriär och karriärplanering, vilket numera förekommer även i prästutbildningen, riskerar att sätta "jaget" för mycket i fokus och är, menade man , en produkt av vår modernistiska kultur.
Men om man med karriär helt enkelt menar att det är vägen fram till det man satt som livsmål går karriär och kallelse mycket väl att förena.
Kallelsen växer ur våra relationer, vilket syster Madeleine underströk mycket starkt i sin inledning.

Jag tänkte efteråt, att människors samverkan i världen är som en hög pusselbitar som måste fogas samman men som just nu bara ligger i en osorterad hög. En del människor har enormt stora behov av andras insatser, andra går omkring och känner sig onyttiga för att de inte ser vad de kan göra och inte tror att de har något att komma med, dvs de uppfattar inte sin "kallelse". Varför har vi så svårt att foga ihop oss? Blir vi förvirrade av alla behov och utmaningar? Eller har moderniteten lurat i oss att stirra oss blinda på oss själva så att vi inte ser medmänniskans behov?
Så kan tankarna gå en måndag efter ett söndagssamtal på Sturegatan...

Jonas, Jesus och Katharina

2009-10-02T12:48:00.000-07:00

Igår kväll hade vi på S:ta Katharinastiftelsen besök av Jonas Gardell som talade utifrån sin bok om Jesus.
Jonas - liksom för övrigt Jesus - förmår verkligen väcka starka känslor av olika slag.
Mest berörd blev man nog av att höra om hans personliga erfarenheter i uppväxten och konsekvenserna av dessa. Det kändes äkta.
Man kan gilla eller ogilla Jonas Gardells stil. Det är en smakfråga.
Man kan tycka att han har rätt eller fel teologiskt. Det är en sakfråga.
(Bra underlag för en "fyrfältstabell" om man vill göra en kartläggning av opinionen...)

En professionell skådespelare som Jonas har stor makt över sin publik genom sin karisma. Därför är det inte helt oväsentligt vad han faktiskt säger.
I sin berättigade iver att ta avstånd från en kristendom med alltför många självsäkra svar kan man lätt bli alltför självsäker i sin kritik. Det var så jag upplevde det, men det intrycket delades inte av alla.

Trons frågor är i allmänhet rätt så komplicerade och har stötts och blötts under århundraden.
Man kan välja att - som Jonas -raskt och raljant avfärda väsentliga delar av vad kyrkan lär om t.ex. Jesus som Guds Son och försoningen och få många skrattare på sin sida. Man kan också välja att låta dessa frågor bearbetas i lågmälda samtal med respekt för olika tolkningar.

Men som Jonas Gardell själv sa: - Tro inte allt jag säger! Tänk själva!
Det var bra sagt - gör det!

Ett diplomatisk synpunkt som ofta framförs är, att det är så bra att Jonas m. fl. framgångsrikt når ut till breda lager som kyrkan annars inte når, och att vi ska vara glada för att han satt Jesus på agendan.
Frågan är om det räcker?

Katharina - den intellektuella?

2009-09-29T23:55:00.000-07:00

Är det fult att vara intellektuell? Snobbigt, elitistiskt och okvinnligt? Eller tvärtom en tillgång för demokratin?
Ett intressant resonemang förs i en essä av Ronny Ambjörnsson i dagens DN.
Han skriver om de intellektuellas viktiga uppgift att "ifrågasätta makten och driva vissa frågor".
Alltså, tänker jag, måste de intellektuella rösterna höras också i kyrkan, inte minst de kvinnligas som inte alltid räknats med...Kyrkans uppgift är ju just att kritisera makten och driva vissa frågor. (Sen är det ju bra om man är överens om vilka dessa frågor bör vara...)

På Katharina förs onekligen massvis med intellektuella samtal. En tillgång för kyrka och samhälle? Ja, verkligen!

I kyrkans historia finns särskilt tre Katharinor som blivit kända för eftervärlden. Den mest intellektuella sägs ha varit Katharina från Alexandria, de kvinnliga studenternas skyddshelgon.
Det är i n t e hon som gett namn åt S:ta Katharinastiftelsen, utan den heliga Birgittas dotter. Hon var minsann intellektuell! - utverkade sin mammas kanonisering och genomförde hennes klosterplaner i Vadstena. Och vad ska man säga om Birgitta själv annat än att hon "kritiserade makten och drev vissa frågor" ( särskilt att påven skulle tillbaka till Rom från sin exil i Avignon)!

Den tredje Katharinan var helgonet från Siena - framför allt en mystiker.Såna behövs också!

Det finns fler än dessa tre, t.ex. Katharina av Aragonien vars liv "uppfylldes av fromma bibelstudier"

Ha en bra intellektuell dag!

Bokmässan

2009-09-28T06:55:00.000-07:00

Detta är en rapport från bokmässan som jag inte var på.
Jag lever på förra årets upplevelse då jag skickades dit genom det underbara helgonet S:ta Katharinas försorg.
Därför kan jag på goda grunder säga att där var ett bedövande folkvimmel, ett överväldigande utbud av spännande seminarier och högvis av böcker som man bara m å s t e läsa. För så är det varje år.
Samtidigt är det ju så att man bara kan närvara vid ett mycket begränsat antal evenemang, att man kan höra de flesta talare också i Stockholm, om man inte redan har gjort det t. ex. på Katharina,och att möjligheten till möten också begränsas av att man knappt kan ta sig fram i trängseln.
Jag sa vid frukostbordet i min enfald att jag trodde att bokmässan nog gjort sitt, att den numera mest är tröttande och att kreativa författare och förlag skapar egna mer hanterliga alternativ. Men så öppnade jag tidningen och såg att årets bokmässa varit en succé utan like och att publikintresset slagit alla rekord.
Tänk,så fel man kan ha!
Förra årets fantastiska bokmässa till trots, den största behållningen hade jag trots allt av att gå på operauppsättningen av Mozarts requiem i det obeskrivligt vackra operahuset i hamnen.

Vanliga människor

2009-09-25T11:01:00.000-07:00

Var finns de vanliga människorna, ”verklighetens folk”?
De finns bl. a. på Katharina. Här är vi alla ovanligt vanliga.
Trots att vi inte har ett vanligt köksbord att samtala vid.
Ett sådant får nämligen inte rum i den pyttelilla kokvrån på Sturegatan.
Vi samtalar ändå och det går bra.

Idag har jag också träffat vanliga människor på pendeln,
talarna som låter sina röster höras i hela vagnen.
Idag var de fyra som höll låda var för sig.
Två talade i sina mobiler.
En talade i sin barnvagn.
En talade i högtalaren.
Replikerna nådde allas våra öron som en intressant mix:
- Jag blev utskriven två dar efter fotbojan
- Da da ( baby, rysktalande)
- Tänk att få jobba i lugn och ro över en kopp kaffe…
- Mot Södertälje Centrum!
- Dom sa åt mig att gå in på häktet så skulle jag få domen.
- Da da da
- Jag är som du vet en hårt arbetande musiker
- Nästa Solna!
- Dom skulle möta upp vid Maria Pol med alla mina grejer
- Men har dom nån dynamik i anslaget då? Jag blir så irriterad på att det alltid ska vara trummor och bas.
- Da da da da!
- Då får man ju gå tillbaka i historien när dom stod på en stubbe och slog på en trädgren.
- Nästa Karlberg!

Skatten i lerkärl

2009-09-24T01:43:00.000-07:00

Igår var det skrivdag för mig. Det brukar vara det på onsdagar.
Boken jag håller på med om Margit Sahlin upptar mycket av mina tankar just nu.
I början av veckan fick jag i min hand utkastet till Margits sista predikan.
Hon höll den i en ekumenisk gudstjänst den 19 januari 2003.

Lustigt nog handlar den om just den text som är episteln kommande söndag, den om ”skatten i lerkärl”. Se 1 Kor 4: 7
Margit talade om kyrkan som ett ”lerkärl”. Om att kyrkan, som mer än något annat skulle visa på Guds härlighet, i själva verket ofta är ett hinder:

”Varför är det så? Varför kan människor möta så litet av Guds härlighet i kyrkan?
Paulus själv antyder en förklaring: - Denna skatt har vi i lerkärl.
Fodralet är tarvligheten och trasigheter som lägger sig i vägen för innehållet. Lerkärlen är ovärdiga fodral för den unika skatten.”

Jag lovar, att Margit inte tog detta ur luften. Hon visste precis vad man kunde möta i kyrkan av skärvor och trasighet, men hon kände också till skatten. Det var därför hon höll ut! ”Skatten” drev henne vidare.

Vill man höra lite mer ur hennes predikan får man ta sig till Katharinas kapell imorgon fredag kl 12.30
Då kommer den spännande upplösningen…

Vad måste en kristen tro?

2009-09-23T01:37:00.000-07:00

Igår kväll var ett trettiotal personer samlade på Katharina för att samtala med författaren Agneta Pleijel och panelen i ”Teologiska klubben” under rubriken ”Vad måste man tro på för att vara kristen?”
Frågan hade formulerats av Agneta som under kvällen delade med sig av många reflektioner, erfarenheter och delfrågor om detta. Hon ville veta hur vi tänkte om bl.a. om en tillvaro efter döden, om Jesus och om mirakler. Men samtalet handlade också mycket om själva gränsdragningsfrågan: Vem kan räkna sig som kristen?

Nog gör man det alltför lätt för sig om man avfärdar frågan med ett svar typ: Kristen tro är inte en samling trossatser utan en personlig relation till Jesus Kristus. Det är visserligen sant att tron i grunden är just denna relation, men även den man har en relation till måste man ju ha någon föreställning eller kunskap om.
Om detta var vi överens, liksom om mycket annat.

Min erfarenhet är att frågan om vad man ska tro uppfattas precis lika individualistiskt som man kan vänta sig i en tid som vår. Det är mina tankar, mina upplevelser och mitt livsmönster som är det avgörande. Och hur ska då min tro mätas, och vem ska göra det?

Att vara kristen, som jag ser det, är att tillhöra en gemenskap som tillsammans bär och bärs av en bekännelse som har evangeliernas berättelse om Jesus Kristus i centrum, en gemenskap som tillsammans lever i relationen till honom – ”kyrkan” med andra ord. Därför kan man i princip inte vara kristen på egen hand. Å andra sidan kan man vara en del av kyrkans gemenskap även om man fysiskt lever som en eremit i öknen.

Det ligger både en vila och ett ansvar i att vara en del av denna trons gemenskap. Inom den pågår ett ständigt växande och växlande både hos mig som enskild och i helheten. Vi tänker och tolkar olika och det är helt OK! Vår väg måste gå mot centrum, mot en fördjupning av livet med Kristus och av vår förståelse av vad det är att vara människa i denna värld.

För mig är det en viktigare fråga var jag – och andra - finns i förhållande till centrum än var gränsen utåt går. (Men den senare frågan är fördenskull inte oviktig…)

Jag tror man kan säga att vi med stort engagemang ”pratade ihop oss” rätt bra från våra olika utgångspunkter. Nu går vi vidare – in mot centrum!

Vem har ansvar för ateistens dilemma?

2009-09-22T00:12:00.000-07:00

Igår var det fullsatt på Katharina. PC Jersild och biskop Antje från Lund samtalade på ett mycket sympatiskt sätt om gudstro utifrån Jersilds artikel i DN den 23 mars ”Ateistens dilemma”.
De troende har, som jag förstår, försatt ateisterna i ett dilemma.
Kyrkornas förkunnelse ger numera mer rum för olika tolkningar av texter och dogmer, vilket gör att de flesta troende inte känner igen sig i ateisternas kritik mot bokstavstron.
Det är som att vi, vi som räknar oss som kristna, har svikit vår uppgift att hävda att Gud skapade världen på bokstavligen sju dagar, och att han – för Gud är ju en ”han” – kommer att låta alla ofrälsta för evigt brinna i helvetets lågor. I de stora kyrkorna har det har blivit allt svårare att hitta kristna fundamentalister.
Vem är det egentligen ateisten nu ska slåss mot och varför?

Antje Jackelén gjorde sig till tolk för en öppen gudsbild, tron på en Gud som inte låter sig fångas i mänskliga beskrivningar men som man trots allt kan ha en personlig relation till.
Livets gåtor får förbli gåtor och t.ex. lidandets verklighet går inte att förklara.
Man kunde höra en viss förebråelse i Jersilds ton när han försökte pressa fram lite tydligare konturer i biskopens försök att beskriva Gud.
- Men nåt mer måste du väl i alla fall kunna säga?

De mest lutherskt präglade av oss får lätt skuldkänslor.
Ursäkta kära ateister att vi inte är tillräckligt preciserade och inte tillräckligt säkra i våra uttalanden!
Förlåt att vi provocerar genom att lämna så mycket öppet och ändå har mage att säga att vår tro är fullt rimlig!

PC Jersild säger att han helst vill undvika transcendentala förklaringar.
Min egen fråga till honom står kvar: Om man från början avfärdar sin insikt om att man som människa är en del av ”något större” ( en s k transcendensupplevelse) som enbart psykologiska illusioner, har man inte då från början stängt sig för ett sökande som skulle kunna öppna en väg till tro?

Kyrkovalet - framgång eller bakslag?

2009-09-21T01:22:00.000-07:00

Ivrigt slet jag åt mig morgontidningarna i förväntan om att det viktiga valresultatet skulle dominera framsidorna, ledarspalterna, kultursidorna, insändarspalterna och väderprognosen...
Ack nej!
Och när så inte var fallet tänkte jag att valdeltagandet måste ha blivit så högt att rösterna ännu inte var räknade och att därför inget ännu fanns att säga. Det var ju trots allt viss köbildning i min vallokal frampå kvällen när jag kom.
Ack nej!
Jag fick gå in på webben och leta, leta, leta.
Ska man vara glad eller ledsen åt resultatet, hoppfull eller bekymrad? Det beror ju förstås på vem "man" är.
Själv är jag besviken över att valdeltagandet inte var större. Man kan alltid beklaga att engagemanget i kyrkan inte är större, men det borde inte vara någon överraskning. Samtidigt måste man förstå att det tar emot att rösta på listor fulla med kandidater man aldrig hört talas om.

Jag hade framför allt väntat mig - och hoppats - att de ej partianknutna grupperna skulle ha tagit över en mycket större del av arenan. Partipolitik och kyrka känns totalt överspelat!
Det gamla statskyrkosystemet sitter mer fast än man kan tro.
Ack, ack!
Så känns det när man är alltför otålig!
Man får glädja sig åt det lilla i tillvaron. Trevlig måndag!

Gud och kyrkopolitikerna

2009-09-17T12:53:00.000-07:00

Ja, det var här det skulle bli en rapport om kvällen på Katharina, samtalet med rubriken "Gud och kyrkopolitikerna - hopp eller förtvivlan?" . Tyvärr, tyvärr var jg tvungen att stanna hemma med min förkylning. Vem törs torka sig om näsan offentligt i dessa dagar?
Men om jag själv skulle välja mellan orden i rubriken skulle jag satsa på "Gud" i första ledet och "hopp" i andra ledet. De två närmaste dagarna ska jag ägna åt att analysera nomineringsgruppernas program för att se vilken grupp som stämmer mest in på dessa två ord. Så därför kommer jag inte att ha tid att skriva någon blogg. Men jag återkommer på måndag med en utförlig analys av valresultatet efter en, som jag förmodar, rafflande valvaka.

Kan man rösta på Gud i kyrkovalet?

2009-09-16T03:38:00.000-07:00

Det borde gå.
På vilken lista som helst.
Det nya personvalsystemet som tillåter att man kryssar för tre namn är ju dessutom ganska väl anpassat till treenighetsläran.
Förutsatt att nomineringsgrupperna har förstått vad valet går ut på och inkluderat Gud.
Jag är inte säker på att det är så…
Imorgon kväll kommer det att klarna.
Då har vi samtal på Katharina under rubriken ”Gud och kyrkopolitikerna – hopp eller förtvivlan?
Som ett hoppets tecken kommer Dag Sandahl att vara samtalsledare, för jag är ganska säker på att han kommer att ställa centrala frågor.
Det största problem jag har mött lokalt som kyrkoherde i förhållande till mitt kyrkoråd är inte de enskilda frågorna utan de totalt olika bilder som finns av vad en kyrka eller en församling är.
Exempel:
Bilden av församlingen som en hembygdsförening som i första hand har ansvar för det lokala livet, sädesmagasinen och grindstolparna (”jag har inte sett prästen på Konsum på hela veckan”)
Bilden av församlingen som ett företag med vinstmaximering där prästen exempelvis bör ta betalt för enskilda samtal. ( ”det gör ju andra psykologer…”)
Bilden av församlingen som en underavdelning av det politiska partiet, givetvis med samma arvodesnivåer (”vadå, jag har jobbat ideellt hela livet, inte ska jag göra det i kyrkan också…”)
Bilden av församlingen som den sociala klubben ( ”det är för mycket Gud, för lite trivselprogram, och blaskigt kaffe”)
Alla exempel tyvärr tagna ur verkligheten.
Kyrkoherden hade en annan bild av kyrkan.
Den kyrkliga enheten var ingen enkel match…

Margit Sahlin 1

2009-09-15T11:15:00.000-07:00

Detta har varit en skrivdag.
Som många vet vid det här laget arbetar jag på ett bokprojekt - att skriva Margit Sahlins livshistoria utifrån hennes egna texter.Det betyder att det huvudsakligen är hon själv som berättar.
Uppgiften är inspirerande, spännande och rätt så krävande, som Margit själv med andra ord. Det svåra, och det som tar tid, är att göra urval och hitta en struktur. Det saknas nämligen inte material. Problemet är att det finns alldeles för mycket...
Nästa år, 2010, firar vi på Katharina jubileum. Då har 50 år gått sedan Margit och två andra kvinnor prästvigdes som de första kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan. Till detta jubileum ska boken vara ute. Så det är bara att skriva på!
Margit skrev regelbundet dagbok hela livet. Om hon fortfarande hade levt (hon dog 2003) skulle hon säkert ha bloggat också. Hon skaffade tidigt dator, så tidigt att det nu är ett elände att konvertera disketterna till modern programvara.
Men jag är glad att hon framför allt efterlämnar sina papper i pärmar som jag kan ta på, bläddra i och bre ut lite varstans. Snart har vi alla bara "läsplattor".
Det som står om Margit i de böcker hon själv gett ut, i predikoutkast, protokoll och tidningsartiklar det är alltsammans intressant både teologiskt och kyrkohistoriskt.
Men det allra mest spännande, det är att genom hennes egen berättelse följa kampen med kallelsen, med sig själv och med samtidens tänkande. Det är det som fångar mig just nu och som jag hoppas kunna dela med mig av.
Jag återkommer under processens gång...

Kyrkans enhet

2009-09-14T00:13:00.000-07:00

Kyrkans synliga enhet – hur intressant är den nuförtiden?
Periodvis har det målet framstått som ett av kristenhetens viktigaste och lyfts fram i både samtal och bön.
Numera är det ganska så tyst om enheten. Den lever väl sitt liv i det fördolda.
Att slå – förlåt ”lägga” – samman församlingar är visserligen högaktuellt i Svenska kyrkan, eftersom ekonomin alltid står högt på agendan, men om enhetens teologi talas inte mycket längre.
Igår handlade kyrkans texter om just ”enheten i Kristus.”
Jag lyssnade till en predikan av ärkebiskop em. Gunnar Weman som talade om enheten som en längtan och en utmaning.
Jag har glädjen att arbeta i ett ekumeniskt sammanhang där jag hela tiden berikas av att möta andra kyrkors tankar och traditioner. Till S:ta Katharinastiftelsen inbjuder vi samtalsinledare från olika håll. Frågan är mer vad vi tror att en person har att bidra med än varifrån hon eller han kommer.
Själv är jag präst i Svenska kyrkan sedan snart 25 år tillbaka med tydlig känsla av hemvist just där. Samtidigt känner jag stor tacksamhet till mitt frikyrkliga arv som inte alls varit av det instängda slag som man måste ”göra upp med”. Under några år har jag fått mest andlig näring i de katolska miljöerna i Stockholm och utomlands.
Ju mer jag rör mig på det ekumeniska fältet desto mer stör det mig att vi är uppdelade i olika kyrkor och samfund.
Tänk när vi från de stora skilda kyrkofamiljerna kan mötas vi samma nattvardsbord! Rentav låta oss betjänas av både män och kvinnor – överallt!
Vilken dag blir det?
Eftersom jag inte nämnt den stora ortodoxa kyrkan i detta inlägg avslutar jag med citat ur en bokrecension från 1992, en gulnat urklipp som mina ögon råkat falla på under dagen:
”Efter ett nattligt samtal om de stora livsfrågorna började en av diskussionsdeltagarna bli hungrig och föreslog att man kanske borde ta sig en matbit. Kritikern Belinskij, som gick under öknamnet ”den rasande Vissarion”, skrek då: ”Vi har inte löst frågan om Guds existens än, och ni vill ha mat!”
Tro inte att man i den ortodoxa världen försummar sin teologi!
PS. Belinskij levde på 1800-talet, men i hans tanketradition i S:t Petersburg spelar århundradena ingen större roll…

God bless facebook!

2009-09-11T08:33:00.000-07:00

Jag skissar fortfarande på mitt "litterära manifest". Där ska jag bl. a. lova att aldrig uttrycka mig nedsättande om facebook.
Genom denna fantastiska sajt blev jag här i veckan till min stora glädje upphittad av en av mina bästa ungdomsvänner, bosatt i USA. Vi tappade kontakten för tjugo år sen när jag var upptagen av familjebildning och hon själv av missionsresor runt jorden. Efter mycket letande på nätet gav jag för länge sedan upp, men se vilken välsignelse den nya tekniken kan medföra!
Plötsligt fanns hon där med frågan ungefär: Är du den jag tror att du är?
Tja,vad ska man svara? Efter tjugo år? (Hennes tveksamhet var berättigad eftersom hon sett mitt foto...)
Före denna sommar betraktade jag facebook som en ren ungdomsgrej,vilket jag har upptäckt är helt fel. Seniormaffian kommer starkt och intar hela konceptet, men jag är säker på att den nya generationen snart kommer att ha hittat nya, egna virtuella arenor med oss äldre nyfiket följande efter, hack i häl.
På Katharina har vi också moderniserat oss, bl a genom denna blogg, som man faktiskt också nu kan kommentera, efter att vi här hemma kopplat in hela den privata maskinhallen av sammanlänkade datorer och lyckats klicka oss fram i en djungel av instruktioner. (Ett särskilt tack till domprosten som tillsammans med min kollega engagerade sig i problemet!)
Efter denna mödosamma prestation på fredageftermiddagen (tidsangivelserna för produktionen av dessa blogginlägg är helt felakatig. Jag vet inte vilken longitud den klockan följer...)
tar jag nu bloggvila ända till måndag. Trevlig helg!

Att förstå teologer

2009-09-10T01:59:00.000-07:00

Min kritik mot dagspressens alltmer lättsmälta innehåll kom imorse rejält på skam.
Först efter fyra långsamma genomläsningar av SvD:s understreckare om Paulus började jag förstå vad Jayne Svenungsson (teol dr och lärare på Teologiska Högskolan, Stockholm) menar. Tror jag.
Ändå är jag inte helt teologiskt obevandrad och har inga större läs- och skrivsvårigheter.
Och det jag nu tror mig ha förstått håller jag med om. Och jag tycker det är viktigt – att ställa historiska frågor t.ex. ”Var går gränsen för vilka friheter vi kan ta oss med historiska texter?”
Det äääär en viktig fråga i en tid när det för många är mer intressant vad man kan använda en text till än hur man ska förstå den utifrån sin tillkomst.
Det ääär viktigt att reflektera över hur anakronistiska tolkningar påverkar våra egna samhällsuppfattningar.
Just därför är det bra om man förstår vad den teologiska skribenten uttrycker.
Om det nu är meningen att ett normal tidningsläsare ska göra det.
Eller som min kollega så riktigt påpekade: Om man det är sina forskningsvänner man riktar sig till kan man ju maila dem istället…
Man bör rimligen räkna med att läsaren av en understreckare vet vem Paulus är, men borde man inte kosta på sig att ge en kort sakupplysning om vilka t.ex. Alain Badiou och Slavoj Zizek är (ursäkta att jag inte fixar specialaccenterna) förutom att man genom att backa tillbaka i texten får en hint om att de räknas till ”tänkare inom den europeiska vänstern”.
Att inte förklara fackbegrepp och inte presentera mer okända stjärnor anser jag är elitistiskt!
Och tråkigt med tanke på det viktiga innehållet!
Men jag återkommer när jag har läst artikeln en gång till.
Och löst upp meningsbyggnaderna.
För jag är inte säker på att jag har förstått…

Lycklig, lyckligare, lyckligast

2009-09-09T09:55:00.000-07:00

”Den eviga matchen om lyckan”. Den 4 oktober blir denna bok föremål för samtal på Katharina med författaren, Johan Norberg. Jag har inte läst boken än. Men jag kommer att ha gjort det till den 4 oktober.
Redan rubriken är tänkvärd.
Blir man t ex lycklig av böcker?
Javisst! Av att hålla dem, läsa dem, skriva dem, äga dem…

På Centralen finns minst tre pocketshops, Cityterminalen inräknad. Idag passerade jag alla tre på min väg från pendeltåget.
I den första gick jag inte ens in. Det räckte med att jag kastade en hastig blick på de frestande hyllorna för att det skulle flimra för ögonen och jag började se syner.
Jag såg expediten räcka fram en silverbricka med doftande nytryckta böcker, ännu varma av pressarnas värme. Somliga böcker var beströdda med pärlsocker, andra glacerade med en färgglad topping.
- Var så god, sa hon. Ta en bok till! De är nu de är goda. Ta två till priset för tre…
Men jag tänkte på alla olästa böcker som travade sig hemma, mitt beslut att tills vidare inte köpa fler böcker, stålsatte mig och gick vidare.

I nästa pocketshop gick jag in.
Köpte en bok med noveller, ”Kärlek, vänskap, hat” av Alice Munro.
Fick en anstrykning av dåligt samvete.
Läste på baksidan att författaren fått Man Booker International Prize, ”den finaste utmärkelse en författare kan få vid sidan av Nobelpriset”.
Tyckte att det var en förmildrande omständighet till bokinköpet.
Gladde mig.

Befann mig plötsligt i den tredje pocketshopen, den i terminalen.
Köpte en bok till.
Trots alla beslut.
Gladde mig.
Fick inte dåligt samvete. Det hade dött.
Boken var ”Konsten att leva innerligt” av Red Harris och Ann Lagerström.
Började läsa direkt.
På sidan 38 läste jag:
”…Fast att vilja ha och att äga är inte problemet menar Sören (Kierkegaard)., det är en förnämlig syssla. Problemet är att det inte räcker. Första boken du köper är underbar, andra och tredje också, men när man som Sören har 2748 böcker och fortfarande vill ha fler så börjar jaget urholkas istället för att byggas upp…”

Hm…